Biskop Anders Arborelius OCD

Prästvigning av

Br Emmanuel av den Helige Ande OCD

Glumslöv den 25 oktober 2014

(Predikan är nedskriven efter bandinspelning)

Käre Br. Emmanuel, kära anhöriga till Br. Emmanuel, kära karmelitsystrar och kära bröder och systrar. När jag en gång skulle studera engelska på allvar slog jag upp ordet präst, och läste först clergyman (anglikansk) och sedan priest (katolsk, judisk, hednisk). Du är, käre broder, ingen hedning. Du skall bli katolsk präst. Vad är det som gör att just dessa tre kategorier har samma ord för vårt svenska ord präst? Jo, det är offret. Du blir offrets man genom din vigning. Varje dag får du fira eukaristin, mässoffret, bära fram det för världens frälsning åt Gud. Genom att fira detta blir du också i ditt inre delaktig av Kristi inre offermentalitet och självutgivande kärlek. Genom att delta i mässan blir vi alla förvandlade av Kristi självutgivande kärlek. Men speciellt för prästen är det själva kärnan, själva livets centrum, att verkligen fira mässan så intensivt att man mer och mer blir likgestaltad med Jesus Kristus, han som gav sitt liv för oss alla för att vi skulle få evigt liv.

Det är något stort att ta på sig denna vigning, att lägga av sig den gamla människan och låta sig tas i tjänst till fullo för Kristus och hans frälsande kärlek. Vi kan inte lova dig någon lätt och problemfri tillvaro, men vi kan lova dig den glädje och frid som alltid följer när vi ger vårt liv till Jesus Kristus. Detta offer som i dag tar sin början och mer och mer skall förvandla dig kommer att göra dig skickad att hjälpa otaliga människor, inte bara den lilla skara som är här i dag, att öppna sig för Jesus Kristus. Mässans offer betyder oändligt mycket för hela mänskligheten, även för dem som inte vet om vilken nåd det är att mässan firas för levande och döda och att lovets offer frambärs till Herren.

På latin talar man ibland om prästen som minister Trinitatis, Treenighetens tjänare. Också det skall du bli. För mässan i dag har du som evangelium valt en text från Johannesevangeliet (Joh 15:9-17), som låter oss få en djup inblick i den oupplösliga, eviga kärleksföreningen mellan Fadern och Sonen i Andens enhet. Detta mysterium, som innebär att Gud själv är en helig gemenskap, där den självutgivande kärleken pulserar mellan de gudomliga personerna, är själva kärnan i vårt liv. Som präst får du ständigt uppgiften att hjälpa människor att våga närma sig Guds innersta mysterium. De behöver hjälp att våga tro att de alla genom dopet är bebodda av den treenige Guden och att det i deras inre pågår en ständig liturgi. ”Bli kvar i min kärlek”, säger Jesus i dagens evangelium. Hur ofta får du inte tillfälle att upprepa de orden till människor i vår tid som ofta är sårade och rotlösa och inte ser någon fast punkt i tillvaron. Du får hjälpa dem att förstå att de är oändligt älskade, att Jesus Kristus har offrat sig för dem och att de egentligen bara behöver bli kvar i hans kärlek. Så enkelt är det kristna livet. Att hjälpa människor att öppna ögonen för den självutgivande kärlekens enkelhet och självklarhet är från och med nu en av dina största uppgifter.

I den andra läsningen (2 Kor 5:14-20), som du också har valt, kallas prästen för Kristi sändebud. Det är något som blir mer och mer aktuellt i vår sekulariserade värld, där så få människor haft ett äkta möte med den levande Guden i Jesus Kristus. Där behövs budbärare som kommer med fridens, glädjens och sanningens bud. Många gånger kommer du att tas i tjänst för detta budskap. Det finns en törst, en längtan, i många människors bröst. Att hjälpa dem att öppna sitt innersta är ett av prästens största, viktigaste men också svåraste uppdrag, eftersom vi ofta är så låsta i oss själva, så fastklamrade vid det som är vårt, att vi inte förstår att det är just genom att offra och utge oss själva som glädjen kan porla fram ur vårt förhärdade hjärta.

Käre broder, det är mycket som väntar dig, och det är oändligt mycket som Gud vill ge. Att vara medveten om att du får förvalta frälsningens mysterier, Guds heliga ord och sakramenten är så viktigt, och att ditt liv från och med nu är uppfyllt av en ständig Kristusmotivation, Kristusidentifikation och Kristusrepresentation. Orden låter lite jobbiga, men egentligen är det så enkelt, att du hela tiden drivs av längtan efter att komma Jesus närmare, att bli mer och mer identifierad, likgestaltad med honom och att du, när du firar sakramenten, får representera Jesus för människorna, för världen, men också för dig själv. Det gränsar till det oerhörda, när man som präst får uttala Jesu egna ord och se att orden bär frukt i mässoffret, där bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod, och i bikten, där syndaren förvandlas till helgon. Vi kan aldrig helt förstå det. Men mer och mer kan vi som präster träda in i detta stora mysterium där vi får leva hela vårt liv i gemenskap med Jesus Kristus och tas i besittning för hans verk.

Då fordras också daglig omvändelse, daglig ödmjukhet, när vi inser att vi som människor inte räcker till. Men Jesus Kristus har kommit just för de svaga, de små, dem som inte klarar sig själva. Att upptäcka att Kristi kraft blir tydlig i svagheten är något stort, men ibland innebär det kamp. Vi kan inte heller undanhålla dig att det är något av en daglig kamp att låta Kristus ta över och själv träda tillbaka. ”Han måste bli större och jag mindre” (Joh 3:30), sade Johannes Döparen. Den kampen är allas vår kamp, men det är framförallt prästens kamp att våga lita på att Jesus Kristus mer och mer kan ta honom i besittning och använda honom för sitt rike.

Kära bröder och systrar, när vi i dag är med om denna högtid är det för oss alla också en gåva och en nåd. Vi kan var och en i vår livssituation bli medvetna om att vi får bli kvar i Jesu kärlek och bli delaktiga av den. Vi kan omformas av den och dela ut den till människor vi möter. Genom vårt heliga dop har vi fått en oändlig skatt och gåva. Gud själv har tagit sin boning i oss. Vi är ett heligt tempel och har fått en värdighet som gränsar till det oerhörda. Den aspekt av vår kristna tro som vi kanske mest behöver i vår tid är att våga lita på att Gud kan använda oss i sin tjänst, att vi behövs och kan användas. Som präst får du, käre Broder Emmanuel, otaliga gånger tillfälle att uppmuntra människor att förstå och glädja sig över den värdighet de har fått. Du får ge dem mod, styrka, uppmuntran och ibland också dra dem lite i örat, eftersom de inte vågar förstå hur stort det är som de har fått. Den stora frestelsen och synden är att inte våga lita på att Gud har gjort oss till det vi är. Svagheten och synden innebär att vi inte vågar lita på Guds löften, att han har gett oss sig själv och att Jesus Kristus är med oss, lever i oss och vill använda oss.

Min bön för dig, käre medbroder, är att du för många kan bli ett redskap som får människor att förstå att de är kvar i Jesu kärlek. Att upptäcka det kan förvandla en människas liv. Tack för att du valde just dessa texter som för oss alla kan bli en nyckel till att förstå något av det mysterium som är vårt som döpta och som du som präst många gånger kommer att påminna oss om genom det du säger, genom att fira mässan och genom vad du är. Kom ihåg att du är priest. I vårt ekumeniska tidevarv skulle jag också vilja säga att du också har något av clergyman över dig. Men i första hand är du priest, präst, till evig tid enligt Melkisedeks sätt. Du får delta i Kristi offerhandling, i hans offrande kärlek och så bli till ljus och glädje för många, men ibland också till en stötesten. Vi får inte heller undanhålla dig det faktum att för många människor kan det bli för mycket, för stort och för obegripligt. Men också för dem firar du mässan och ber att de också en dag skall öppna sig för det mysterium som vi alla är kallade att dela. Vi är Treenighetens boning genom vårt dop. Vi är kallade att i all evighet lovsjunga och förhärliga den treenige Guden och vi får börja att göra det här och nu i mässans liturgi. I Faderns och Sonens och den Helge Andes namn. Amen.

 

+Anders Arborelius ocd