Biskop Anders Arborelius OCD

Mariavall den 5 juli 2014

(Predikan är nedskriven efter bandinspelning)

Kära bröder och systrar, i vår komplicerade, jäktiga och stressade tid är det viktigare än någonsin att prioritera: Vad är det som är viktigast och väsentligast? Vad är det som är livets kärnpunkt och som alltid måste stå i centrum? För oss kristna är det naturligtvis att sätta Jesus Kristus framför allt annat. Det är en evig regel och den helige Benedikt säger ungefär samma sak. Just de orden är riktade till vår tids människor, som hela tiden blir överösta med reklam och saker som skall göras. Vi måste mer än någonsin ha modet, tålamodet och kraften att verkligen ge Jesus Kristus den centrala platsen i vårt liv och utifrån det se till att det andra kan fortsätta. Annars är det så lätt att Gud blir en detalj i livet, att Kyrkan blir en liten accent, som så småningom tonar bort i bakgrunden.

Kanske den helige Benedikts arv till vår tid just är att vi verkligen var och en efter det sätt vi lever försöker se hur Jesus Kristus kan stå framför allt annat och bli den sol, det ljus och den kraft som sedan ger allting annat dess mening. Hela vårt kristna liv är menat att vara ett tjänande - Ordet tjäna är också ett grundord i vårt kristna liv som vi hörde i dagens evangelium - i glädje och tacksamhet över att Gud har blivit människa i Jesus Kristus och har visat oss hur vi kan leva på denna jord i ständig gemenskap med vår himmelske Fader.

Gång på gång måste vi göra denna grundprioritering att försöka se hur livets alla pusselbitar kan gå samman.  Det är bara om vi har grundmönstret - Jesus Kristus, hans budskap, närhet, nåd och kärlek - klart för oss som pusslet på något sätt kan gå ihop. Vi kan lära oss att se hur denna dag som är Guds gåva till oss kan bli vår gengåva till honom, så att dialogen, relationen fortsätter och aldrig avbryts. Ora et labora, bön och arbete, är inte bara att lösenord för klostren, utan för varje döpt, för varje kristen, måste det stå klart att det är möjligt att bli kvar i en ständig Kristus-förening, att bli sedd av honom och försöka besvara hans kärleksblick just genom det vi gör eller det vi inte gör. Hela livet är redan upplyst av hans närvaro, nåd och kärlek, men det fordras ett medvetet val.

Vad väljer jag att göra med denna dag?  Hur skall jag tillbringa min tid och kanske speciellt den tid när ingenting särskilt händer? De ögonblick, de stunder, när det inte blev som vi hade tänkt oss, kan vara en Guds gåva så att vi får lite extra tid att öppna oss för honom, be för det som är viktigt och bara låta hans nåd strömma in i våra liv. Gud hjälper oss ständigt att fylla de ögonblick vi kan uppleva som förlorade med sin närhet, godhet och kärlek. Har vi en grundprioritering i vårt liv att vi verkligen vill sätta Jesus Kristus framför allting annat, att han är det viktigaste i vårt liv, då kan vi möta honom på olika sätt, i bön och stillhet likaväl som i arbetets ibland kanske jäktiga tempo. Vi kan möta honom när vi känner oss fridfulla och glada, men också när vi känner oss ansatta och har det jobbigt.

Hela vårt liv är ett liv med Jesus Kristus, för honom och genom honom. Det vill den helige Benedictus lära oss att ta till oss på nytt, så att vi i den del av världen där vi lever, där kristendomen tycks gå på sparlåga, kan bli människor som medvetet förnyar det kristna livet. Vi kanske undrar vad vi kan göra, en handfull människor. Men varje människa som medvetet omvänder sig till Jesus Kristus och försöker göra sitt liv till ett lovsångsoffer, till en ständig tillbedjan befruktar hela Kyrkan, hela gemenskapen. Vi tror, som vi säger i trosbekännelsen, på de heligas samfund, de heligas gemenskap. Vi är alla förbundna med dem som redan gått före oss och nu deltar i den eviga lovsången. De ger oss styrka och inspiration att också göra jorden till en rymd som genljuder av lovsång, tillbedjan och förhärligande. På det sättet kan vi alla ge varandra inspiration.

Vi är inte individualister som var och en söker Gud på vårt sätt utan ett heligt folk, en gemenskap, ett folk på vandring, som stöder, uppmuntrar och hjälper varandra på vägen. Det kan ske på det osynliga planet, och det kan ske på det synliga planet. Det kan ske på så många olika sätt. Var och en som medvetet säger ja till Jesus Kristus och låter honom bli det centrala i sitt liv bidrar till alla andras omvändelse och fördjupande av sitt liv. Det är viktigt för oss i vår individualistiska tid att tänka på att vi alla hänger ihop, att vi alla hjälper varandra. Bara det att vi kommer till kyrkan och sitter tillsammans stärker oss. De tomma platserna i kyrkbänkarna försvagar vår gemenskap. Vi går inte till kyrkan bara för egen uppbyggelse utan för att förhärliga Gud och tillsammans med Guds folk ge honom den tillbedjan, kult och vördnad som tillkommer honom. Så kan vårt hjärta vidgas och bli ett universellt och i ordets djupaste mening katolskt hjärta, där hela världens nöd och behov finns med och där vi tillsammans bär fram nöden för att vädja om Guds förbarmande nåd och kärlek.

Då börjar vi förstå vad det är att leva i Kristi mystiska kropp, att vara en lem i gemenskapen där vi tillsammans hjälper och stöder varandra för att ge Gud den tillbedjan som tillkommer honom, men där vi också stöder och uppmuntrar varandra. De som är lite starkare i tron får bära dem som kanske tycker det är jobbigt och svårt. De som kämpar med kärleken kan hjälpa varandra. De som har sin svaghet och sin fattigdom att ge kanske ger mest av allt. Det är just till dem som Gud har kommit och blivit människa. Saliga de fattiga i anden (Matt 5:3). När vi tycker att vi inte har, kan eller förmår något, kan vi ibland ge Gud det största, högsta och heligaste som den heliga lilla Thérèse påminner oss om.

Vi kan alla var och en söka vårt sätt att ge Jesus Kristus huvudrollen i vårt liv. Vi kan på den plats där vi lever försöka se hur Jesus Kristus blir mest ärad, älskad och får den tillbedjan som tillkommer honom. Speciellt i vår miljö, när vi ibland som kristna och ännu mer som katoliker kan känna oss isolerade, får vi tänka på att just här har Herren placerat oss för att vi i denna miljö och atmosfär skall vara den som håller lampan brinnande för hans skull och för världens skull. Vi får se på vårt liv som en livsuppgift och se tron som en kallelse, en mission, som Gud har anförtrott åt oss.

Då hjälper det oss att veta att det finns människor som har vigt hela sitt liv till Gud i en klostergemenskap för att ge honom huvudrollen, ge honom äran. Vi alla som är här idag får styrka i vårt vardagsliv genom att veta att det finns en grupp systrar som helt har vigt sina liv till att förhärliga Gud och tjäna honom. Det styrker oss i tron, hoppet och kärleken. I allas namn får jag uttrycka vår tacksamhet och glädje att ni, systrar, på det sättet ger oss alla uppmuntran och stöd i det kanske jäktiga, stressiga och komplicerade liv många av oss lever ute i samhället.

Vår helige Fader Franciskus vill att vi till hösten skall börja det gudsvigdas år. Det gudsvigda livet, ordenslivet och andra former av gudsvigt liv, är så oerhört viktigt för Kyrkan att vår helige Fader vill att hela Kyrkan skall ägna ett år att studera detta ämne, ta till sig det och se vad det kan betyda för alla i Kyrkan. Vi hör alla ihop, bär och stöder varandra. I en sekulariserad miljö som vår är det gudsvigda livet en lampa som lyser upp det som ibland kan tyckas så mörkt, svårt och dystert.  Låt oss i dag tacka Gud att det finns människor som följer Jesus Kristus och tjänar honom med hela sitt liv. De hjälper oss alla att också försöka prioritera det som är viktigt i vårt liv, så att Jesus får den roll som tillkommer honom.

Det är för oss alla så viktigt att få fira denna högtid till den helige Benedikts ära och ge vårt lilla strå till stacken till att Europa återupptäcker sina kristna rötter och att vi lever på ett sätt som kan hjälpa dagens människor att möta Jesus Kristus. De som har förlorat kontakten med Gud, Kyrkan och Jesus behöver vår hjälp och kanske framför allt vår förbön.  Det är uppmuntrande att se att också många till synes sekulariserade människor känner en slags helig vördnad för kloster och klosterliv. Det händer att människor kommer till klostren och ber om förbön. De säger att de inte tror på Gud men vill ändå att man skall be för dem. Det kan tyckas ologiskt, men vi människor är inte alltid så logiska. Det finns i alla fall en liten gnutta tro. Vi måste uppmuntra och tro att vi, som kristna och katoliker och ännu mer som gudsvigda, som kan tyckas vara så få i vårt samhälle, kan betyda mer än vi själva förstår för att människor skall återupptäcka att Jesus Kristus lever och verkar bland oss, att den uppståndne Herren aldrig är långt borta utan att han talar till var och en av oss där vi lever och verkar och samtidigt vill han få det som han och bara han förtjänar: vår tillbedjan.

Denna ömsesidiga kärlek mellan oss och Jesus Kristus får vi fira här i eukaristin, där Jesus ger sig helt åt oss i sitt ord och sina sakrament och han bara väntar på vårt svar, att vi också ger oss helt och fullt till honom för då blir det ett äkta möte i tro, hopp och kärlek. Vi ber för varandra att vi alla i denna mässa förmår ge Jesus lite eller rättare sagt mycket större utrymme i vårt liv, så att vårt liv verkligen kan bli vad det är menat att vara: en ständig gengåva, ett ständigt lovsångsoffer till vår Herre, Jesus Kristus, han som med Fadern och Sonen lever i alla evigheters evighet. Amen.

+Anders Arborelius ocd