Biskop Anders Arborelius OCD

Predikan Palmsöndagen 13 april 2014

Vår Frälsares katolska kyrka Malmö
Biskop Anders Arborelius ocd
(Predikan är nedskriven efter bandinspelning)

Det är alltid med stor glädje och tacksamhet som jag får delta i Palmsöndagsfirandet här i Malmö. Ända sedan jag blev biskop för 15 år sedan har jag fått privilegiet att tillsammans med er hylla och tillbe Jesus Kristus på Malmös gator. Det är ju en offentlig proklamation av vår tro på Jesus Kristus som Frälsare, Herre och Konung. Det är en akt av tro när några hundra människor i Malmö offentligt vill bekänna sig till Kristus.

Det är också en förpliktelse att verka för att Jesu budskap, Jesu evangelium, skall befrukta livet här i Malmö, så att Malmö blir en stad där Kristi kärlek råder mellan alla människor som har kommit hit från hela världen, så att Malmö bli ett nytt Jerusalem, där man tillsammans försöker leva i Jesu efterföljd. Malmö är en pluralistisk stad med många olika åsikter och åskådningar. Vi har alla uppdraget att försöka göra Kristi kärlek tydlig, så att människor förstår att denna stad är till för dem och att man här kan leva tillsammans i gemenskap, i dialog för att göra staden till ett hem för alla som bor här.

Själv har jag en speciell anknytning till Malmö. För 45 år sedan blev jag upptagen här i Katolska Kyrkans fulla gemenskap och för 35 år sedan blev jag prästvigd i denna kyrka. Nästa steg kan bli att jag också kommer att dö här i Malmö.

Kära bröder och systrar, som Kristi kropp har vi ansvar för den stad, det land och det samhälle där vi är. Jesus Kristus vill att vi skall sprida hans godhet, kärlek och barmhärtighet omkring oss. När vi tillsammans går i procession är det inte bara för att vi tycker att det är trevligt eller vackert, utan det är för att vi vill att Jesu budskap skall sprida sig till andra människor, att många människor som har försvunnit från Kyrkan skall hitta tillbaka. Tyvärr är det många människor i Malmö som har vänt Kyrkan ryggen. Vi ber speciellt för dem i dag, och vi försöker hjälpa dem att hitta vägen tillbaka. Det är bara Jesus Kristus som kan fylla människans djupaste längtan efter mening, kärlek och godhet. Samtidigt finns det otaliga människor som inte känner Jesus Kristus och som behöver hans hjälp och nåd. Som kristna är vi alltid Kristi budbärare, Kristi missionärer, som där vi lever får sprida hans budskap.

Vad är då dagens budskap? Jo, vi ser det så tydligt att Jesus Kristus har fullbordat sin frälsningsvandring här på jorden. Han har tagit på sig människornas lidande och synd för att frälsa dem. Han som blev människa för vår skull vill bära oss genom detta livet in i evigheten. Genom att lida på korset har han frälst hela världen. Men hela världen måste också ta emot detta budskap. Här är var och en av oss tilltalad. Hur tar vi emot Jesus och hans lidande?  Känner vi medlidande i detta? Vill vi verkligen hjälpa Jesus att bära korset som Simon av Kyrene? Vill vi förena våra lidanden med honom eller är det något likgiltigt för oss?

I dag ser vi att människorna hyllar Jesus när han rider in i Jerusalem. Men vi ser också att de ropar: ”korsfäst, korsfäst”. I varje människa är det en dragkamp. Vi vill ära, tillbe och förhärliga Jesus, men ibland är vi också medskyldiga till hans korsfästelse, när vi syndar, vänder oss bort från honom och gör det som är ont. Därför är det så viktigt att vi verkligen låter hans kors tränga in och genomsyra vårt hjärta, så att vi lever som korsets lärjungar och budbärare och hjälper människor att förstå att inget lidande är meningslöst och utsiktslöst när vi förenar det med Kristi heliga kors och hans lidande.
När jag kommer till Vår Frälsares kyrka tänker jag ofta på bilden på ett av kyrkfönstren, där vi ser Jungfru Maria och Jesusbarnet och spjutet som riktas mot dem. På något sätt är det likadant med oss. Ingen av oss kan undgå någon form av lidande. Om vi tar på oss lidandet i Jesu efterföljd blir det fruktbart. Men vi kan också sluta oss i bitterhet, i revolt, och då fastnar vi i bitterhetens pest. Därför är de så viktigt att vi, när det oundvikliga lidandet kommer över oss, tar på oss det i Jesu efterföljd. Naturligtvis skall vi bekämpa det lidande som går att bekämpa. Ingen av oss kan dock helt undgå livets bördor och lidanden, men vi får se det som ett deltagande i Jesu lidande för världens räddning, där vi tillsammans med Jungfru Maria offrar vårt lidande för världens frälsning. Då kan också de mörka delarna av vårt liv lysas upp av Jesu kors. Då kan vi bli Jesu medhjälpare och liksom Jungfru Maria stå vid Kristi kors och be för världens frälsning och räddning.

Denna dag tas fasteoffret upp i alla katolska kyrkor och kapell i vårt land för Syriens barn. Caritas vill hjälpa de barn som går igenom krigets fasansfulla verklighet. Under fastan tar vi avstånd från vårt överflöd för att kunna hjälpa dessa stackars barn. Så jag tackar er alla för att ni generöst och storsint vill hjälpa dem som har det så svårt. Många flyktingar har kommit hit till Sverige från Syrien och många som är kvar lider fruktansvärt. Vi hör dagligen om mord, senast på en präst. Vi kan visa vårt medlidande med dessa människor genom vårt fasteoffer. Fastan är ju en tid av offer. Det ordet är inte populärt. Ingen PR-kvinna eller – man satsar på offer i reklamen. Men för oss kristna är det populärt, för det är ju Kristi offer som har räddat oss. Om vi inte är beredda att offra något av vår bekvämlighet, vår tid och vårt överflöd, är frågan om vi har förstått något av Jesu budskap. I varje människas liv finns det tillfällen att offra något av sin tid, sin bekvämlighet och sina pengar för att visa att Jesus är viktig och att man vill efterfölja honom. Därför påbjuds fastetiden för att vi genom fasta, bot och allmosor skall visa att vi vill vara Jesu lärjungar.

När vi gick i processionen genom Malmös gator gav vi Jesus vårt ja. Vi uttryckte genom denna akt att vi vill efterfölja honom. Vi vill fortsätta att gå med honom när vi lämnar kyrkan och går tillbaka till vardagens alla uppgifter. Vi vill verkligen ge Jesus vår tillbedjan och vår kärlek. Vi vill visa att han är viktig i våra liv och att vi alla kan tjäna honom där vi är satta. Var och en av oss har fått en liten del av verkligheten anförtrodd sig här. Just där kan vi sprida Kristi ljus. Just där finns det människor som väntar på vår kärlek och omsorg, uppmuntran och stöd. Och just där finns det människor som vi kan leda fram till Jesus genom våra ord och kanske framför allt genom vårt bönerop. Orden når ofta inte fram, men en människa som verkligen lever av Jesu kärlek väcker alltid förundran och tacksamhet.

Jag vill tacka er alla som är här i dag. Det verkar bli fler och fler som kommer för varje Palmsöndag jag är här. Det är också ett tecken på att den katolska tron lever i Malmö och att man vill efterfölja Jesus. Men kom ihåg, att det stora kriteriet på att vi efterföljer Jesus inte bara är att vi går fem minuter runt en kyrka utan att vi tjugofyra timmar om dygnet försöker efterfölja Jesus, älska honom och sprida hans kärlek. Då blir det lite jobbigare men också oändligt mycket roligare. Ingenting är mer spännande, roligare och mer intressant än att tänka efter hur vi kan göra Jesus levande och göra hans budskap känt, hur vi med fantasins och påhittighetens hjälp kan hitta sätt att peka på Jesus Kristus.

Det är min bön och önskan till er, kära Malmöbor, att ni får den Helige Andes hjälp och fantasi, så att ni var och en på er plats kan hjälpa till att göra Jesus mer känd och älskad. Jag tackar er alla för er godhet, trofasthet och kärlek till Kristus och hans heliga Kyrka. Om Gud vill så ses vi här om ett år, och då är det säkert ännu fler som vill visa sin kärlek till Jesus Kristus, världens Konung och Herre. Men han är också de andras Konung och Herre i det stora Malmö, som ständigt växer. Då måste också våra församlingar växa och utveckla sig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

 

+Anders Arborelius ocd