Biskop Anders Arborelius ocd

Predikan Maria, Guds Moders högtid
den 1 jan 2010

S:t Petri kyrka i Malmö
Biskop Anders Arborelius ocd
Predikan är nedskriven efter bandinspelning

Kära bröder och systrar. När vi börjar ett nytt år är det viktigt att göra det på bästa sätt. Allt som är nytt måste få en stadig grund. Dagens liturgi hjälper oss att börja detta nya år på bästa sätt. Den första läsningen betonar Guds välsignelse. Utan Guds välsignelse kan vi inte leva ett äkta kristet liv, ja inte ens ett äkta mänskligt liv. Men vad är då Guds välsignelse? Vi är så vana vid att bli välsignade vid slutet av varje mässa och på andra ställen, att vi ibland inte riktigt förstår den stora och djupa innebörden i att bli välsignad av den treenige Guden. Välsignelsen uttrycker Guds oändliga välvilja och omsorg, att han vill låta sin härlighet, godhet och sanning stråla över oss och lysa in i vårt hjärta. Guds välsignelse vilar alltid över oss för att hjälpa oss att bli kvar på hans väg och i hans närhet.

Välsignelsen binder oss också samman till ett heligt folk. Det är ju inte bara präster som kan välsigna, utan föräldrar kan också välsigna sina barn, något man ofta gjorde tidigare när barnen gick till skolan eller gav sig iväg på annat håll. Ja, i många länder hälsar man varandra med ”God bless you” eller något liknande. Vi kan förmedla Guds välsignelse till varandra. När jag besökte Lima kunde jag inte ta många steg, när de såg att jag hade prästkrage, förrän någon kom fram och sade ”bendición”, välsignelse. Vi behöver alla Guds välsignelse för att finna en djup glädje, tro och kärlek i vårt liv. Just när vi börjar detta nya år får vi Guds speciella välsignelse för att kunna leva i hans närhet och till hans ära.

Det andra temat i dag är, att vi också behöver Jungfru Marias beskydd och hjälp för att bli kvar i Guds välsignelse och för att inte fastna i vår själviskhet och självgodhet. Jungfru Maria hjälper oss, hon som är både Guds Moder och vår Moder, att bli kvar i Jesu närhet. Hon påminner oss ömt men bestämt om att vi tillhör Kristus och att vi får leva i gemenskap med honom. Vi behöver denna moderliga påminnelse för att kunna bli kvar i Jesus. Miljön är så sekulariserad att den inte ger många påminnelser om vår tro. Därför är det så viktigt att vi har en öppenhet för Jungfru Marias närvaro i vårt liv.

Det kan vi uttrycka på många olika sätt. Vi kan ha en bild av Jungfru Maria i vårt hem eller om halsen som hjälper oss att komma ihåg att hon vill beskydda oss, hjälpa oss och leda oss in på Jesus väg. Hon hjälper oss också att börja detta nya år på ett gott sätt. Hon fortsätter att gå med oss på vår pilgrimsfärd. Vi kan alla på ett helt speciellt sätt be om hennes hjälp för att bli kvar i Jesus Kristus och leva i hans närhet och till hans ära. Så försök tänka efter hur just ni kan få hennes hjälp att upptäcka att hon är med er i glada, men också i svåra dagar, för att hela tiden peka vidare på Jesus Kristus. Det är Jungfru Marias stora uppgift i Kyrkan och i vårt liv att hålla fram Jesus. Hon räcker oss Jesus. Hon ger oss Jesus. Det gör hon på ett eller annat sätt hela tiden. Hon är mycket angelägen om att vi skall ta emot honom i vårt hjärta, så att det blir hans hem, hans krubba, där han får leva, härska och upplysa oss. Så försök tänka ut något litet sätt som hjälper er och påminner er. Vi behöver ofta de konkreta påminnelserna. Det kan vara en bild, ett tecken. Försök tänka efter hur Maria skall kunna vara med er på er väg med Jesus, för Jesus och till Jesus under hela detta år.

Maria kan också undervisa oss inifrån. Hon har en metod för hur Jesus skall komma in i vårt liv. Vi hörde i evangeliet att ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det”. Hon såg det som skedde, hur man kom för att tillbe hennes Son, och hon begrundade det i sitt hjärta. Att se på Jesus, hur han handlar i världen och sedan i vårt hjärta och ta det till oss är något stort och viktigt. Vi har ju fått vårt hjärta för att med det älska Gud och vår nästa. Då är det viktigt att vi också ger Jesus den plats i vårt hjärta som är hans, att vi rensar bort det onödiga, det som tynger oss, det som gör att vi sitter fast i oss själva, i vår egen bekvämlighet och själviskhet och inte ser hur Jesus kommer in i vårt liv och talar till oss – ofta genom vår nästa.

I Nordeuropa har vi lite svårare än i andra kulturer att se Jesus i vår nästa. Här söker man ofta Guds närvaro i naturen långt borta från människorna. Men vi är också kallade att känna igen Jesus i vår nästa, främst i de nödlidande och fattiga men också i de människor som vi tycker är lite jobbiga och besvärliga. Så tänk efter vem ni tycker är jobbigast och besvärligast i er omgivning. Det kanske är chefen på jobbet. Försök att se att Jesus också kan tala till oss genom honom eller henne. Det blir lättare att acceptera andra människor, när vi vågar se Jesus i vår nästa. Glöm inte bort att vid fridshälsningen får vi förmedla Guds frid, Jesu frid, till varandra. Vi kan om vi har trons blick se hur Jesus är närvarande ibland oss och talar till oss, ibland genom helt oväntade munnar och på oväntade sätt. Om vi liksom Maria i vårt hjärta begrundar hur Jesus kommer till oss, kan vi under hela detta år bli kvar i hans närvaro och mer och mer upptäcka hur han är med oss, hjälper oss, förmanar oss, ibland ömt, ibland lite strängt, så att vi går vår väg i Jesus. Här är Maria oemotståndlig. Liksom varje mor kommer hon ibland att tjata på oss. Hon vet vad som är vårt bästa. Detta ”heliga tjat” är något vi alla behöver, för vi har alla en tendens att så fort vi lämnar kyrkan tänka på någonting annat. Därför behöver vi Marias moderliga, ömma förmaning för att bli kvar i Jesus, tjäna honom, älska honom och gå med honom.

Ett annat tema har också blivit mycket viktigt denna dag: freden i världen. Den Helige Fadern skriver varje år ett brev, inte bara till de troende utan till alla människor av god vilja, eftersom vi alla, vare sig vi tror på Jesus, tror på någon annan eller inte tror alls, är kallade att leva i fred och rättfärdighet med varandra. Detta budskap är mycket viktigt att begrunda för oss, för vi har alla en kallelse att bidra till fred, försoning och samförstånd i världen och i samhället. I år har påven som tema för sitt brev skrivit: ”Om du vill bygga fred, skydda skapelsen.” Han anknyter till de strävanden, som delvis misslyckades i Köpenhamn: att skydda miljön och skapelsen. Påven säger i detta brev: ”Miljön måste förstås som Guds gåva till alla människor, och sättet vi använder den på medför ett delat ansvar för hela mänskligheten, särskilt för de fattiga och för framtida generationer.”

Skapelsen är alltså anförtrodd till oss för att vi skall bruka den, men inte missbruka den, så att skapelsens rikedomar kan komma alla till del och inte bara ett fåtal, och så att vi varsamt och försiktigt handskas med den miljö och skapelse som är vår. Påven påminner oss om, att Guds skapelse läggs i våra händer för att vi enligt Guds mening skall bruka den, skydda den och bevara den. Här måste vi alla tänka efter hur vi på vårt sätt kan hjälpa till att skydda skapelsen, så att den inte blir förstörd och missbrukad.

Det innebär naturligtvis också att vi i våra relationer till andra människor skapar en kärleksfull och god miljö, att vi bidrar till att människor av olika slag, samhällsklasser, kulturer, religioner och politiska åskådningar hittar ett sätt att leva tillsammans. Det är allas vår uppgift att bidra till dialog, samförstånd och rättfärdighet i samhället. Vi katoliker i Sverige måste bli mer aktivt närvarande i samhället - på lokalplanet, men också på riksplanet. Fler och fler behöver engagera sig i det politiska livet och på andra områden för att vår tro skall få större utrymme i samhället i dag.

Vi märker att det finns fler och fler som ser religionen som något ont som måste bekämpas. Jag läste till och med i Stockholms största morgontidning, Dagens Nyheter, en ledare, där en skribent menade, att det inte vara bra att bära ett kors om halsen, för det kunde stöta andra människor. Hon sade att både drottning Silvia och fackföreningsbasen Wanja Lundby-Wedin bar kors, och det kunde vara stötande för andra människor som inte var kristna. Men egentligen är det tvärtom. Folk av andra religioner blir då uppmuntrade att också ta sin tro på allvar. När vi inte skäms för vår tro utan verkligen på olika sätt vågar visa vem vi tror på, skapar vi ett samhälle där man kan leva i dialog med varandra. Därför måste vi vara mycket uppmärksamma på de tendenser som finns att göra all religion till något misstänkt, farligt och konstigt. Om vi med större frimodighet, glädje och öppenhet vågar vittna om vår tro, behöver man inte vara rädd för oss, för då förstår man att det är ett kärlekens, fredens och rättfärdighetens evangelium som vi förkunnar. Det är mycket tragiskt att så många människor i Sverige i dag har missförstått allt vad religion och kristendom heter. Därför måste vi som tror på Jesus verkligen bli vittnen på ett mer tydligt och dynamiskt sätt, så att vi kan sprida det glada budskapet till dem som tror att vi är ”jättefarliga”, vi som är egentligen ”jättesnälla”. Men vi kanske inte riktigt har lyckats att förmedla den glädje, kärlek och barmhärtighet som vi tror på.

Därför ber vi om Guds hjälp, så att vi liksom Maria kan utstråla Guds godhet, ömhet och kärlek omkring oss. Vi ställer hela detta år under hennes beskydd och ber att hon hjälper oss att återspegla något av Jesu oändliga kärlek till de människor som vi möter, så att de inte blir rädda för korset och för de tecken som vi har på vår tro, utan tvärtom säger om oss liksom man sade i Kyrkans början: ”Se, så mycket de älskar varandra.” Tänk om man också i Malmö i dag sade det om oss kristna. Då skulle man inte längre vara rädd för ett litet kors eller något annat tecken på vår heliga tro.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.