Biskop Anders Arborelius ocd

Att vittna om tron

Fjärde Påsksöndagen

2003-05-11

Det vi har hört och sett vill vi, Jesu lärjungar, också vittna om. Vi vittnar genom vår blotta existens som katolska kristna i dagens Sverige om vår tro. Så snart man vet vad vi är, riktas blickarna, antingen de nu är mer kritiska eller förväntansfulla, mot oss. Det är en försynens skickelse att vi ofta får känna dessa blickar på oss, för det betyder att man är öppen, ja, öppnare än vi skulle tro, för det som Kristus vill förmedla genom sin Kyrka. Aldrig får vi glömma att vi är detta heliga folk, som skall vittna om Den vi tror på, Den vi älskar och Den vi hoppas på. Det är hela Kyrkans uppgift - och alla döptas stora glädje - att få sprida trons frö.

Vittnesbördet, förkunnelsen och katekesen är alla del av ett och samma mysterium: Kristus som strålar fram i sin oemotståndliga skönhet och sanning och använder sig av oss för att göra sig känd. Det är hans ljus som måste få lysa upp allt fler människor och allt fler områden av tillvaron. Han vill frälsa allt och alla och alla döpta får vara hans medarbetare i detta stora verk. Under vårt nyligen avslutade Ad Limina-besök i Rom fick vi, nordiska biskopar, följande uppdrag av den helige fadern: "att förnya er insats för att med allt större mod förkunna Jesu Kristi evangelium i sanning och kärlek". Vår del av Europa är ett av världens mest sekulariserade områden. Samtidigt börjar många att tröttna på en värld utan Gud. Det är - som påven sade i sitt tal - faktiskt så "att utan Gud går människans egentliga mening snart förlorad".

Vi har den underbara, men krävande kallelsen att vittna om Gud och hans kärlek till varje människa. Vem hon än är och hur hon än lever kallar han henne att omvända sig och tro på evangeliet. Jag får ibland höra från andra kristna att vi katoliker är för passiva och inte tar vår kallelse riktigt på allvar. Tyvärr måste jag ofta ge dem rätt. Tänk om vi katoliker i Sverige lade oss mer vinn om att försöka evangelisera det svenska samhället och kulturen! Vi har full hemortsrätt i detta land och full frihet att leva av vår tro och göra vår röst hörd. Många efterlyser vårt bidrag i de stora livsfrågor, som nästan alla människor brottas med. Kyrkan är inte bara Mater et Magistra - en mor och lärarinna - för sina egna barn utan för alla människor av god vilja. Tillsammans med alla andra kristna får vi katoliker vittna om vår tro på Jesus Kristus.

Även om alla döpta har denna kallelse att vittna, så finns det vissa som får en speciell kallelse i Kyrkan. I vårt stift behöver vi fler inhemska präst- och ordenskallelser. Det är ett viktigt förbönsämne, men också något som vi alla måste försöka främja. Hittills har vi alltid fått präster och ordenssystrar från andra länder, och det måste vi vara djupt tacksamma för. Men när vårt stift har uppnått den aktningsvärda åldern av femtio år, innebär det också att vi måste ta större ansvar på detta område. Tyvärr kan det ibland smyga sig in en slags "snyltmentalitet" och man frestas säga: vi kan ju alltid få präster och systrar från andra länder. Liksom vårt stift innan det nya kyrkoavgiftssystemet infördes finansierades från utlandet - ibland av människor som hade det sämre ställt än vi själva - är risken stor att vi tar det för givet att vi alltid skall betjänas av systrar och präster från utlandet. Vi måste skapa ett klimat i våra familjer och församlingar som är mer gynnsamt för kallelser.
Det finns alltid unga människor, som känner hur Gud kallar dem, men de behöver uppmuntran för att våga ta detta stora steg.

I vårt stift kan vi glädja oss över att vi har ett väl utbyggt kateketiskt arbete, både i våra församlingar och i våra nationella missioner. Barn och unga har nästan överallt i Sverige möjlighet att få undervisning i den katolska tron. Somliga föräldrar önskar ingenting hellre än att hjälpa sina barn att växa upp till mogna, medvetna katoliker. Men andra föräldrar kan vara alltför passiva och vågar inte riktigt förmedla sin tro till barnen. Kanske de känner sig osäkra i sin tro? Därför uppmanar jag alla vuxna katoliker att regelbundet försöka fördjupa sin tro. Vi talar om en "livslång katekes". Katekes är inte bara för de unga, utan lika mycket för de gamla! Jesus Kristus är Lärare för alla troende och genom sin Kyrka vill han undervisa oss alla. Det vore önskvärt att alla våra församlingar erbjöd möjligheter till trosfördjupning också för de vuxna.

Vår tro är både något vi får och något vi ger. Genom vårt dop har trons gåva ingjutits i oss som ett frö. Denna gåva måste sedan förklaras och fördjupas genom Kyrkans undervisning och förkunnelse, så att vi kan förvandlas av det vi får och ge det vidare till alla vi möter. I vårt samhälle är det som kan kallas "vardagsförkunnelse" speciellt viktigt. I skolan, på arbetsplatsen och var man nu tillbringar sin vardag är man som kristen ett Kristi ljus, som skall lysa upp sin miljö med det glada budskapet. Det betyder inte att man skall uppträda konstlat och onaturligt, utan tvärtom att man genom det man är, gör och säger pekar vidare på Jesus Kristus. Vi kan bara förmedla honom, om vi verkligen lever i gemenskap med honom. Bönen gör oss till Kristus-vittnen just där vi lever och arbetar. "Ni har lärt känna Herren Jesus Kristus, lev då i honom, med rot och grund i honom, allt fastare i den tro som ni har undervisats i, och låt er tacksamhet överflöda" (Kol 2:6-7).

Det som vårt hjärta är fullt av strömmar alltid över. Tillhör vårt hjärta Jesus går det helt enkelt inte att dölja. Ensamhet och meningslöshet har blivit en folksjukdom, som många i vår närhet har drabbats av. Vi har alla en kallelse att förmedla Jesu ömhet till dem vi möter. Det är viktigt att börja med våra närmaste: i familjen och i församlingen. Den konkreta omtanken om dem som vi möter i vardagen är ett osvikligt kriterium på om vi verkligen har vår rot och grund i Jesus. Det är viktigt att skapa ett klimat i våra församlingar, som vittnar om denna omtänksamhet om vår nästa, oavsett vem hon är och vilken nationell bakgrund hon har. I Sverige av idag finns det en beklaglig tendens till en allt större segregering mellan infödda och invandrare. I våra församlingar, där människor från snart sagt alla länder möts, får vi vittna om motsatsen: att vi alla är ett i Jesus Kristus.

+Anders Arborelius ocd