Biskop Anders Arborelius ocd

Välkommen till livet!

Livets söndag,
Tredje advent 2001

 

"Öknen och ödemarken skall glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra som en lilja" (Jes 35:1). Den tredje adventssöndagens texter utandas glädje och tacksamhet över att Herren är nära. Hela världen ser med förväntan fram mot att få välkomna det barn som skall bli dess frälsare. Alltsedan Gud har låtit sig födas som en av oss, har han identifierat sig på ett särskilt sätt med varje barn som föds till denna världen.

"Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig" (Matt 18:5). Varje barn har rätt att vara välkommet. Varje barn borde välkomnas med samma kärlek som Jesus själv fick möta. Tyvärr har ordet välkommen i detta sammanhang blivit missbrukat. Man säger ibland att ett barn måste vara välkommet och efterlängtat för att överhuvudtaget få födas. Men andras godtycke får aldrig avgöra om vi har rätt att få födas eller ej. Det mänskliga livet har ett värde och en värdighet som är heligt oberoende av andras tyckande och tänkande. Bara genom att vara till har en mänsklig varelse, hur liten och späd eller hur gammal och skör hon än må vara, rätt att vara välkommen. Det är en del både av naturrätten och av det glada budskapet som vi aldrig får förvanska: varje människa har en oförytterlig rätt att existera bara genom att vara till. även människan i sin spädaste gestalt - som embryo - är någon och inte bara något. Tyvärr verkar det som om den insikten håller på att gå förlorad, eftersom man vill tillåta bruket av embryonala stamceller för forskningsändamål.

"När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen" (Joh 16:21). Livet självt välkomnar det nya livet. Denna sanning borde få prägla vårt samhällsliv på ett allt tydligare sätt. Det borde vara samhällets stora glädje att få välkomna varje barn som föds. Vi kristna har en speciell uppgift att stödja de föräldrar som välkomnar ett barn i sin mitt. Familjen måste få en starkare ställning, så att den kan ge barnen en trygg och harmonisk miljö att växa upp i. Alltför många barn saknar grundtrygghet. Alltför många barn misshandlas, missbrukas och mobbas. Vi måste alla verka för en livets kultur, där barnet står mer i centrum. Ett barnvänligare samhälle blir vänligare för alla.

"Stärk maktlösa händer, ge kraft åt vacklande knän" (Jes 35:2). Ett välkomnande samhälle tar sig också an de gamla, sjuka och orkeslösa, som inte producerar någonting utom möjligen ett och annat leende eller en vänlig blick. Men just genom sin hjälplöshet utgör de en ständig appell till vårt bättre jag. Man kan mäta vilken grad av civilisation ett land har uppnått genom det sätt på vilket man behandlar sina äldre, sjuka och döende. Vi talar ofta om globalisering i vår tid. Som kristna får vi främja en kärlekens globalisering som omfattar alla människor, alltifrån deras första späda begynnelse till deras sista flämtande andetag.

"Herren skaffar rätt åt de förtryckta, han ger bröd åt de hungrande. Herren löser de fångna, Herren öppnar de blindas ögon. Herren upprättar de nedböjda, Herren älskar de rättfärdiga. Herren bevarar främlingar, faderlösa och änkor tar han sig an" (Ps 146:7-9). Ett välkomnande samhälle är präglat av öppenhet för alla som behöver hjälp och stöd för att leva ett värdigt liv. Människovärdet är globalt och kan inte inskränkas. Börjar man tumma på det, kan allt bli möjligt. Vi ser att det finns oroande tendenser till rasism och segregering, som måste bekämpas. Som kristna får vi se hur Kristi skönhet lyser fram i ständigt nya variationer, när vi ser på ett mänskligt ansikte. Vi får använda Kristi egen blick när vi ser på vår nästa. Vi får välkomna Kristus själv i varje människa vi möter.

"Och draken stod framför kvinnan… för att sluka hennes barn när hon födde det" (Upp 12:4). Mörkrets makter vill med alla medel främja en dödens kultur. Klarsynt och utan illusioner måste vi se på den verklighet vi lever i. Både på världens stora arena och i vårt eget trygga lilla hörn av världen, ja, också i vårt eget hjärta ser vi många tecken på denna dödens kultur. "Kain vill varken tänka på sin broder eller fullgöra den plikt gentemot nästan som åligger alla", skriver påven Johannes Paulus II i Livets evangelium (nr 8), "Det får oss att osökt tänka på dagens tendenser att frånta människan all känsla av ansvar för sin medmänniska. Symtom på detta är såväl den bristande solidariteten mot samhällets svagaste medlemmar - gamla, sjuka, invandrare och barn - som den ofta förekommande likgiltigheten i relationerna mellan folken, till och med när det handlar om de avgörande frågorna om överlevnad, frihet och fred."

"Blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud" (Matt 11:5). Evangeliets triumferande glädje kan tyckas utopisk. Men det är just i evangeliet som vi får kraft att kämpa för ett välkomnande samhälle, där livets kultur kan tränga undan dödens kultur. I Kristi uppståndelse ser vi det stora tecknet på att livet har segrat en gång för alla. Vår tro hjälper oss att omsätta uppståndelsehoppet till kärlekens gärningar. Så kan vi bidra till att var och en som föds till detta jordiska liv blir lika varmt välkomnad som vi en gång hoppas bli till det eviga livet av den uppståndne Herren själv: Välkommen till livet!

Stockholm den 8.12.2001
Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet

+Anders Arborelius ocd