Biskop Anders Arborelius

"Var fria människor"
(1 Pet 2:16)

Fastan 2001

Kära systrar och bröder!

Fastetiden är frihetens tid. Vi inbjuds att bli befriade från alla syndens och själviskhetens band för att kunna ta emot påskens nya liv. Det finns så mycket som förslavar oss. Men vi är kallade till Guds barns frihet (jfr Rom 8:21). Vid fastetidens början är det viktigt att stanna till och göra en personlig samvetsrannsakan för att se vad det är som binder oss. Vad är det som hindrar mig mest att följa Jesus efter i mitt liv? Hur kan jag lösgöra mig från det? Vad kan jag avstå från? Samtidigt vet vi att alla ord, som talar om självförnekelse och offer, är svåra att smälta för många idag. Därför är det viktigt att redan från början betona att all försakelse syftar till en djupare befrielse, så att vi kan ta emot Gud i glädje och tacksamhet och finna vår djupaste lycka i honom. 

Under fastetiden får vi gå med Jesus på hans väg till Jerusalem och fram till uppståndelsens härlighet. Det är han som är "vår helighet och vår frihet" (1 Kor 1:30). Bara han kan ge oss den fulla friheten i den Helige Ande, som alla människor innerst inne längtar efter. Men det tragiska är att så många snarare ser på kristendomen och det kristna sättet att leva som raka motsatsen till frihet. Därför gäller det för oss att först övertyga oss själva om att vi är kallade till den sanna friheten: friheten från allt vad synd, ondska, lögn och förtryck heter. Har vi väl bejakat detta av hela vårt hjärta, kan vi också i vårt liv vittna om den befrielse vi har fått del av i Jesus Kristus. Våra icke-kristna vänner är mer öppna än vi anar för detta personliga vittnesbörd. Om de verkligen ser att vi har fått del av Guds barns frihet, kan det inte undgå att påverka dem och ge dem hopp.

För många idag betyder frihet att få följa sina nycker och begär utan några som helst inskränkningar. Friheten riskerar att reduceras till individens skenbara självförverkligande på alla andras bekostnad. Samtidigt börjar fler och fler inse att en sådan frihet bara leder till jagets hämningslösa tyranni över det djupaste och sannaste inom oss. Här kan den klassiska kristna askesen hjälpa nutidsmänniskan. "Jag tror att den själ är friast som är mest självförglömmande", skriver den saliga Elisabeth av Treenigheten (1880-1906), "skulle man fråga mig om hemligheten med lyckan, skulle jag säga att det är att inte bry sig om sig själv, att alltid försaka sig själv. Där har man ett bra sätt att ta död på högmodet. Man svälter ut det."

Fastetiden ger oss möjligheten att svälta ut den skoningslösa tyrann som högmod och självupptagenhet är. Samtidigt vet vi att detta måste ske på högst konkreta sätt. Annars är risken att fastetiden går oss spårlöst förbi. I vår tid ges den enskilde kristne stor frihet att själv gestalta sitt fastefirande, för fastetiden är verkligen ett firande av hur Kristi befriar oss ur syndens och dödens järngrepp. Risken är att vi inte tar vara på friheten att själva få välja. Det finns ju också en rädsla för den sanna friheten eller en tröghet som gör att vi helt enkelt inte kommer iväg på fastevandringen upp till Jerusalem. Det första steget är alltid att sätta sig i rörelse. Och varför kan vi inte se på alla resor, alla promenader, ja, på all motion vi gör under fastetiden som vårt sätt att gå i Jesu fotspår? Vart är vi egentligen på väg under hela vårt liv? Jo, till uppståndelsens sanna och fulla verklighet, som Jesus har öppnat för oss genom sitt lidande och kors.

Har vi väl lärt oss att gå med Jesus, kan vi också se hur allt annat vi gör kan präglas av fastetidens längtan efter den fulla friheten i honom. Vi är inte fastkedjade vid materiella ting och kroppsliga behov. Att avstå från mat och dryck är en viktig del av vårt fastefirande. Att fasta för sin hälsas skull är en självklarhet för många människor idag, men den kristna fastan tillfogar en djupdimension till detta: det är för den andliga hälsans skull som vi fastar. Att avstå från sina materiella tillgångar för de fattigas skull är en lika väsentlig del av fastefirandet. Vi får inte bara avstå från vårt överflöd, utan vi får också dela med oss av det vi själva behöver till dem som behöver det ännu bättre än vi. Att dela med sig av sin tid kan ofta vara det mest kännbara offret i vårt samhälle, där tid är en bristvara. Hur många gamla och sjuka väntar inte förgäves på ett besök som aldrig kommer? Jag tänker speciellt på en svårt sjuk person som efter varje fasteherdabrev brukar säga: inte heller i år kom det någon…

Under fastetiden får vi medvetet öppna oss för den kristna mystikens budskap: alltså att vi är inbjudna till den fullkomliga kärleksföreningen med Jesus Kristus. Vi är kallade att "få del av hans helighet" (Heb 12:10). Därför gäller det att hitta tid under fastetiden för bön, andlig läsning och gärna för en reträtt. Vi behöver andlig fördjupning för att överleva som kristna i ett post-kristet klimat. Vi får ta på oss "trons och kärlekens rustning" (1 Thess 5:8), som gör oss i stånd att kämpa den goda kampen. 
I bönen är vi friare än någon annanstans. Fredspristagaren Kim Dae Jung skildrar i sina Brev från fängelset hur han upptäckte denna djupa frihet under sin fängelsevistelse, när han när som helst kunde bli avrättad. Människor kan beröva oss allt utom denna Andens frihet, som gör oss till våra förtryckares övermän. Det är viktigt att komma ihåg för alla som kränks i sin värdighet som fria människor. Här tänker jag speciellt på alla barn och unga som mobbas. Kom ihåg att ni är mycket friare än era mobbare! Lita på att ni har fått Guds barns frihet! Ingen kan ta ifrån er den gåva ni har fått!
Under fastetiden har vi möjlighet att växa och förvandlas av Guds nåd. Vi kan säga upp bekantskapen med den gamla människan. Vi kan befrias från all ingrodd synd. Därför är försoningens sakrament speciellt förknippat med fastetiden. Där får vi förvandlas till nya människor och glädja oss över påskens seger. Gud har bestämt oss för stora ting, låt oss inte nöja oss med småsmulor!

+Anders Arborelius ocd
Stockholm den 25 februari 2001