Biskop Anders Arborelius ocd

Kallade till helighet
– det heliga årets nåd

Fastan 2000

Kära systrar och bröder i Kristus! En av höjdpunkterna under detta heliga år är saligförklaringen av Moder Elisabeth Hesselblad som äger rum i Rom den 9 april. På det sättet blir Guds heliggörande nåd synlig och påtaglig för oss. En svensk kvinna som föddes år 1870 och dog år 1957 har tagits i besittning av Guds kärlek och omdanats i Kristus. Vi tror att hon nu lever hos Gud och talar väl för oss. I henne ser vi att heligheten inte är något avlägset och främmande utan att Gud erbjuder oss den här och nu.

Jag tror att Elisabeths andliga budskap har mycket att ge oss nu när fastetiden börjar och vi alla inbjuds att bli stilla inför Guds mysterium och omvända oss till honom. "Fastetiden är höjdpunkten i den omvändelse-och försoningsprocess som jubelåret erbjuder alla trogna. Vi kan förnya vår trohet till Kristus och förkunna hans frälsningsmysterium med förnyad iver under det nya millenniet. Jubelåret ger oss speciell nåd från Herren" skriver den helige fadern i sitt fastebudskap. Vi är alla personligt inbjudna under detta jubelår att omvända oss på ett djupare plan. Bara så kan vi ge världen det vittnesbörd om Kristi fullkomliga kärlek som världen har rätt att förvänta sig av de döpta. Bara ett konsekvent kristet liv är trovärdigt i världens ögon. Bara de heliga kan förkunna evangeliet på så sätt, att människornas hjärtan sätts i brand.

Just omvändelsen till den Gud, som styr allt i vårt liv, är ett ständigt återkommande tema hos Elisabeth. Redan som liten flicka hade hon en djup insikt i hur Gud är oss nära i livets alla omständigheter och väntar på vårt kärleksfulla svar. "Mycket tidigt gav Gud mig nåden att förstå att svårigheterna sändes till oss för att de skulle besegras. Med Guds hjälp kan allt övervinnas, men utan hans hjälp är varje ansträngning fruktlös." Redan som 12-åring fick Elisabeth en svår magsjukdom som hon fick kämpa med under en stor del av sitt liv. Men i alla prövningar försökte hon överlåta sig i Guds kärleksfulla händer.

Katolik och ekumen

Ett mycket viktigt tema i Elisabeths budskap finns med alltifrån hennes unga år. Det är hennes längtan efter att den gode Herden skall samla alla kristna och göra dem till ett (jfr Joh 10:1-21). Redan som liten flicka var hon smärtsamt medveten om de kristnas splittring, eftersom hennes skolkamrater tillhörde olika samfund och hon började "fråga sig vilket som var det sanna fårahuset". Särskilt vid ett tillfälle när hon var ute och promenerade i skogen blev denna fråga så påträngande att hon måste be: "Käre Fader, som är i himlen, visa mig var det sanna fårahuset finns, där du vill samla oss alla." Den första delen av Elisabeths liv är en enda längtan efter att själv finna detta enda fårahus, och den andra delen är en längtan efter att alla andra skall finna vägen dithän.

Under en Kristi lekamens- procession i Bryssel år 1900 får Elisabeth motta en speciell nåd och blir övertygad om att det är den Katolska kyrkan som är det fårahus, där Kristus vill samla alla de sina. Men samtidigt som Elisabeth var heligt övertygad om detta, visade hon alla som hade en annan tro den största respekt. De kloster hon stiftade skulle just genom sina gästhem erbjuda människor av alla trosinriktningar ett andligt hem. I sina många och vänskapliga kontakter med svenska lutheraner visade hon alltid stor öppenhet och uppriktig respekt.

även om Elisabeth inte kände ekumeniken i den mening vi i vår tid lägger ner i detta begrepp, får vi se henne som en förelöpare för de hjärtliga kontakter som nu råder mellan kristna från olika kyrkor och samfund, inte minst i vårt land. Vi får tro att hon har banat väg för den nutida ekumeniska situationen genom sitt liv och genom sin förbön. 

Kanske vi också får se på Elisabeth som en slags förelöpare för det som idag kallas interreligiös dialog? Under nazisternas judeförföljelser i Rom gömde Elisabeth med fara för sitt eget och systrarnas liv flera judar i Birgitta-klostret vid Piazza Farnese. En av dem har vittnat under saligförklaringsprocessen om vilken högaktning hon visade för dem och deras tro: "Hon uppmanade gruppen att fortsätta sin religiösa praxis och vörda Gud i enlighet med vår tro. Jag kommer ihåg den stora respekt hon hade för oss utan att någonsin vilja utöva inflytande på oss för att vi skulle överge vår tro." Samtidigt var denne jude, ja, alla som mötte Elisabeth fast förvissade att det var just hennes djupa Kristus-tro och kärlek till den Katolska kyrkan som fick henne att visa sina medmänniskor av annan tro en så respektfylld kärlek.

Personlig Kristus-förening

Liksom för den heliga Birgitta, vars orden hon fick förnya genom att stifta en ny gren, var Kristus, hennes Brudgum, allt för Elisabeth. Hon såg på hela sitt liv som en trons, hoppets och kärlekens förening med honom. "Jag tackar dig för trons underbara gåva, för en stark och aldrig vacklande tro som ingen ’storm’ har kunnat rubba – i denna tro är Du mig nära och min själ svämmar över av frid och hopp." Som så många av sina landsmän hade Elisabeth redan från barndomen insupit Guds närvaro i naturen: "Den vackra granskogen är Guds egen katedral, uppfylld av musik och himmelska sånger för var och en som vill lyssna." Men hon tillägger något mycket viktigt: "ända sedan barndomen har jag haft en stor kärlek till naturen, men nu har min själ lärt sig att känna igen sin Skapare på ett ännu innerligare sätt vid korsets fot."

Kristi kors var alltid närvarande i Elisabeths andliga liv och budskap. Som alla Birgitta-systrar bar hon avbilden av hans sårmärken på sitt huvud. Korset är alltid inristat i vår kristna existens: Kristus har lidit och dött för att återlösa mänskligheten. Genom vårt dop får vi del av hans kors. Vi får hjälpa honom att bära korset för världens frälsning. Vi får i våra egna lidanden komplettera "vad som ännu fattas i Kristi lidanden" (jfr Kol 1:24). Elisabeth var ytterst medveten om sin kallelse att vara Kristi brud och dela hans lidande. Men stora ord och åthävor var henne helt främmande. Nyktert och sakligt kunde denna kvinna bära allt hon fick utstå och fick just så kraft att trösta och hjälpa otaliga nödlidande.

Två lidanden måste ha varit speciellt svåra för henne. Det första var de uttryck för ringaktning, ja, hat som hon och hennes systrar fick utstå, när hon äntligen lyckades stifta sitt första kloster i sitt älskade hemland, alltså i Djursholm år 1923. Hon fick då till och med motta flera anonyma mordhot. Det andra – och det var säkert hennes Getsemane och Golgota på vägen till påskens nya liv – var de inre konflikter som rådde bland vissa av hennes egna systrar under hennes sista år. Därför såg den Heliga Stolen sig nödsakad att utnämna en visitator och Moder Elisabeth befriades från vissa av sina befogenheter som generalabbedissa. Mitt i dessa svårigheter bevarade hon ett milt och ödmjukt hjärta. "En Kristi brud försöker efterlikna honom framför allt i hans ödmjukhet", skriver hon under denna svåra tid. Hennes sista år blev verkligen en dunkel natt, men genom hennes djupa förening med den Korsfäste blev också denna yttersta prövning fruktbar för henne – och för hennes orden.

Budskap för vår tid – och vårt stift

Moder Elisabeths saligförklaring är en påminnelse för oss alla om Guds närhet och omsorg. Mitt i det vanliga liv vi lever är Guds heliggörande nåd en kraftkälla, som kan förvandla vårt liv till en vacker Kristus-hymn. Varje kristen människa är kallad att leva i en så djup förtrolighet med Jesus Kristus, att varje andetag påminner henne om vem hon tillhör. Då kan hon också "sprida kristuskunskapens doft" (2 Kor 2:12) genom allt vad hon säger och gör. Då kan hon förkunna evangeliet genom sitt liv, även i en miljö där de flesta är likgiltiga.  

Glädje och sorg, ensamhet eller gemenskap, ja, allt i vårt liv talar då om den som älskar oss på ett unikt och personligt sätt.

I den saliga Elisabeth ser vi hur en vanlig svensk kvinna av vår tid tas i besittning av Jesus Kristus och ställs i hans tjänst. Vi ser hur hon lidelsefullt längtar efter att alla skall ta emot Kristus som Frälsare. Till honom måste vi omvända oss dag efter dag, stund efter stund. Just denna personliga Kristus-vänskap är a och o i en materialistisk och hedonistisk omgivning som vår. Utan denna djupa Kristus-relation kan vi inte vara trogna vår tro. I vår tid inser allt fler kristna från olika kyrkor och samfund denna sanning, som framstår så levande för oss i Elisabeths personliga liv. Hon kan därför inspirera oss alla att ha vår gemensamma grund i Kristus och så växa i inbördes enhet.

Elisabeth var heligt övertygad att alla kristna måste enas i ett fårahus. Kristus har stiftat en enda kyrka, där han vill samla oss alla och göra oss till ett. Elisabeth visar oss att denna enhet är förverkligad på ett profetiskt sätt i den Katolska kyrkan. Denna tro gör henne ännu mer öppen och ödmjuk inför sina icke-katolska bröder och systrar. Det är just genom sin bön och sina offer som hon vill verka för de kristnas fullkomliga enhet. Vi får tro att hon som nu är förhärligad hos sin Brudgum Kristus fortsätter att be för de kristnas enhet. Vi får lita på att hon ber för vårt stift, så att vi alla öppnar oss för Guds heliggörande nåd och lever ett mer helgjutet kristet liv. Vi får nu med full tillförsikt anropa den saliga Elisabeth om hjälp, både för de kristnas allt större och djupare enhet och för vår egen helgelse.

Det är verkligen en stor nåd för hela vårt stift att vi just under detta heliga år får se hur en av de våra blir saligförklarad. Heligheten kan tyckas vara en bristvara i ett samhälle som glömmer Gud. Samtidigt vet vi att många innerst inne längtar efter att få möta den levande Guden och "få del av hans helighet" (Heb 12:10). Heligheten har en attraktionskraft utan like. Därför är det allas vår kallelse att längta efter den och att ta avstånd från allt som är ett hinder på vägen till heligheten. De kristnas synd är alltid en stötesten för dem som uppriktigt söker Gud. "Vår synd har hindrat Andens verk i många människors hjärtan. Vår svaga tro har förlett många till likgiltighet och avhållit dem från ett äkta möte med Kristus", skriver påven Johannes Paulus II (Incarnationis mysterium, nr 11). Det heliga året är ett Guds erbjudande också till dem som fastnat i synd och likgiltighet att vända om. Den saliga Elisabeths exempel och förbön kan bli en hjälp för oss alla till en djupare omvändelse och längtan efter helighet.

Bed för oss, saliga Elisabeth, att vi outtröttligt söker Jesus Kristus och låter oss förvandlas av honom. Må hans kärlek brinna i vårt hjärta, så att vi omvänder oss och kan bli trogna redskap i hans tjänst. Må tron genomsyra oss, så att vi allt mer kan vittna om Kristi längtan efter att samla hela mänskligheten i ett fårahus. Må hoppet lysa för oss mitt i lidande och död, så att vi alla vänder blicken mot det eviga livet där vi skall få tillbe och förhärliga den treenige Guden utan slut. Amen.

Med min förbön och min välsignelse, 

Stockholm den 22 februari, festdagen för Petrus biskopsstol, jubelåret år 2000 

+Anders Arborelius ocd