Biskop Anders Arborelius ocd

Fastetiden 2005

"Gud är ljus och inget mörker finns i honom" (l Joh 1:5). Han har låtit sitt ljus gå upp över vår värld genom att sända sin Son till oss. Alltsedan Gud har blivit människa i Jesus Kristus, badar världen i ljus. Detta ljus måste få lysa upp varje människas liv. Fastetiden ger var och en av oss möjlighet att ta emot Ljuset, Jesus Kristus, och göra honom till medelpunkten i vårt liv. Det räcker inte att en gång for alla öppna sig för honom. Varje dag på nytt väntar han på att få komma in i vårt liv och ta oss i besittning. När vi väl har släppt in honom i vårt liv, vill han använda oss för att upplysa och leda andra till honom. Vi får förmedla Ljuset, Jesus Kristus, till varandra. Hela Kyrkan bygger på denna grundidé: att Ljuset ges vidare från människa till människa. Gud vill inte frälsa oss som enskilda, åtskilda individer utan genom att göra oss till ett heligt folk, som gemensamt tar emot honom, förkunnar hans glada budskap och ger honom den tillbedjan som tillkommer honom. I vår individualistiska tid får vi förmånen att tillhöra den heliga gemenskap, som har "Kristus Jesus själv till hörnsten" (Ef 2:20).

I mässan blir detta tydligare än någon annanstans. Där förs vi, hela gudsfolket i all dess mångfald, samman och helgas genom Jesu offer och får i hans kraft tillbe och förhärliga Fadern. I år firar vi ett eukaristiskt år, som ger oss ny möjlighet att tränga in i mässans mysterium och förvandlas av det. Som katoliker har vi plikten - och privilegiet - att varje söndag delta i mässan, oavsett på vilket språk den firas. Tyvärr kan man märka att vissa frestas att bara delta i mässan, när den firas på ett språk eller på ett sätt som behagar dem. Men det strider helt mot den sant katolska andan! Mässoffret är alltid av samma oskattbara värde och ger oss den näring vi behöver för att överleva som katoliker under vår jordiska ökenvandring. Där får vi både ta emot frukten av Jesu frälsande offer på Golgota och ta ut den himmelska bröllopsmåltiden i förskott. Smärta och glädje knyts samman och blir i Kristus till tacksägelse och tillbedjan. Vi får frambära våra mänskliga känslor och tankar och ge oss sådana vi är till Kristus, som i sin tur frambär oss till Fadern som en offergåva. I mässan vidgas vårt av synden förkrympta lilla hjärta och far del av Jesu Hjärtas vida horisont. I mässan blir vi mer och mer vad vi redan är genom dopet: Guds älskade barn med ett i sanning katolskt och universellt hjärta, öppet för hela världens nöd.

Under detta eukaristiska år inbjuds vi att växa i kärleksfull vördnad för Kristus, som alltid förblir närvarande i detta heliga sakrament. Tyvärr har denna djupa vördnad för Kristi sanna närvaro i sakramentet förflyktigats hos en del. Vi behöver fortbildning i den djupt mänskliga grundattityd som vördnad är. Bäst lär man sig det på knä inför Jesus i sakramentet. Att falla ner i ordlös tillbedjan inför tabernaklet en aldrig så liten stund kan göra underverk i en jäktad och splittrad människas inre. Att avsätta tid för eukaristisk tillbedjan i en församling kan föra samman människor av olika samhällsklasser och kulturer och skapa djup gemenskap och förnyelse. Att föra ut det allraheligaste sakramentet i procession på gator och torg kan inspirera oss att ta vårt uppdrag till evangelisation på större allvar. Därför är det min förhoppning att man i våra församlingar försöker fira Kristi kropps och blods högtid den 29 maj med en offentlig procession på alla platser där så är möjligt.

I eukaristin hämtar vi den kraft vi behöver för vardagens liv i Jesu efterföljd. Det finns ett samband mellan Jesu närvaro i eukaristin och vår kallelse att göra honom närvarande i världen. Den vördnad vi visar Jesus i eukaristin hjälper oss att visa varje människa den vördnad som tillkommer henne som Guds avbild. Ur mässan föds ett större engagemang för människans frälsning och världens helgelse. Som kristna är vi kallade att dela med oss av vår tro på Kristus till alla vi möter. Bästa sättet är ofta att försöka visa dem något av den kärleksfulla vördnad som vi visar Jesus själv. I vår nästas ansikte anar vi Jesu fördolda anlete. Eukaristin ger oss del av en allt större Kristus-likhet och inspirerar oss till en allt djupare Kristus-efterföljelse. Hans närvaro i eukaristin färgar av sig på hela vår existens och får allt att lysas upp av hans ljus. Men detta ljus måste spridas! Det är vi som fått förtroendet att bära ut Kristi ljus på gator och torg, på skolor och arbetsplatser. "Utsändandet i slutet av varje mässa" skriver påven Johannes Paulus II, "utgör ett uppdrag som driver den kristne till en insats för evangeliets utbredande och samhällets genomsyrande av kristna värderingar" (Eukaristins år, nr 24).

Ofta är människor mer öppna än vi tror för Kristi ljus. Vi behöver bara tänka på tiden efter katastrofen i Sydostasien, då många som annars aldrig skulle ha uppsökt en kyrka gjorde det. I lidandets stund ger Jesus, som tog på sig allt mänskligt lidande på korset, hopp och styrka. Det är vår uppgift att hjälpa människor att inte bara passivt ta emot hans ljus som lite tröst när ingenting annat hjälper utan inse att ljuset vill förvandla dem inifrån. Kristi kärleksfulla ljus måste också få lysa upp de områden av vårt samhällsliv, där respekten för människans värdighet tycks naggas allt mer i kanten. Vi behöver bara tänka på flykting- och asylfrågan, där vi kristna gång på gång måste höja vår röst för att påminna om Jesu ord: "Jag var hemlös och ni tog hand om mig" (Matt 25:35). Det finns flera andra grupper som speciellt behöver Jesu omsorg: gamla som blir försummade, barn som sliter ont, ungdomar som fastnar i missbruk. I varje mänskligt ansikte far vi vörda den människoblivne Gudens ansikte. I varje sårad människa känner vi igen den sårade kropp som fastspikades på ett kors för vår frälsnings skull. Vår frälsning kan bara ske, när vi känner igen den fördolde Guden i den förtrampade människan. I eukaristin är den förhärligade Kristus fördold för vår vanliga blick, men med trons, hoppets och kärlekens blick kan vi känna igen och vörda honom. Med samma blick kan vi känna igen och vörda honom, fördold i dem han älskar att kalla "dessa minsta som är mina bröder" (Matt 25:40).

+Anders Arborelius ocd