Biskop Anders Arborelius ocd

Kyrkans samhällsansvar

för Advent
14 september 2003

Kyrkan är på pilgrimsfärd under hela historiens lopp. Hon kan aldrig bli helt hemmastadd här på jorden, eftersom hon är på väg till Guds eviga härlighet. Samtidigt är hon kallad att ta ansvar för denna världen i alla dess aspekter. I det evangelium, som vi hör i dag på det Heliga Korsets Upphöjelse blir denna Guds kärlek till världen helt tydlig: "Gud sände inte sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom" (Joh 3:17). Gud har blivit människa i denna världen, för att världen skall förvandlas och bli helt genomlyst av Jesu Kristi frälsande närvaro. Som kristna får vi inte fly från vår uppgift att i Jesu kraft bidra till världens räddning. Gud har anförtrott den värld, som han med oändlig kärlek har skapat, till oss. Dess öde beror i mångt och mycket på oss.

Kyrkan - vi alla - har ett oavvisligt ansvar för allt som rör människornas liv i denna världen. Som döpta är vi kallade att helga världen genom vårt arbete och vår insats. Ännu har vi katoliker i Sverige inte alltid upptäckt hela vidden av vår kallelse att genomsyra samhället med evangeliets surdeg och engagera oss i de frågor som rör det allmänna bästa. Under sitt besök i Sverige år 1989 betonade påven Johannes Paulus II, att vi katoliker i Sverige måste engagera oss mer i det svenska samhället. Kanske vårt stiftsjubileum kunde ge oss anledning till självprövning i denna fråga?

Vi har verkligen något viktigt att dela med oss av. De erfarenheter, som människor av olika nationaliteter i våra församlingar har gjort av att leva och verka tillsammans, skulle kunna bli fruktbara för hela samhället. I många avseenden fungerar våra församlingar som ett slags "integrationsverkstäder". För oss är det helt naturligt att vi som samlas söndag efter söndag för att fira eukaristi har så olika bakgrund, men det finns nog inte så många andra liknande mötesplatser i vårt land. Nationellt, kulturellt och socialt är vi högst olika, men vi har den grundläggande enhet i tro, hopp och kärlek, som kan överbrygga våra olikheter. Något liknande behövs också för Sverige av idag och i morgon: en gemensam identitet och värdegemenskap, som gör alla medborgare till solidariska medmänniskor. Tänk om vi kunde bidra mer aktivt till detta…

"Att se på våra bröder och systrar så som Jesus ser på dem", så hette ett uttalande från den Nordiska biskopskonferensen nyligen.
Där varnade vi för den fara för ökad diskriminering och rasism som finns på många håll i Europa idag. Ofta råder just nu "den stängda dörrens politik". Det blir allt svårare för flyktingar och asylsökande att få plats, samtidigt som mer främlingsfientliga stämningar tycks breda ut sig. I flera församlingar har man gjort traumatiska erfarenheter när församlingsbor avvisas. Jag skall aldrig glömma när jag själv fick konfirmera två flickor, som strax efteråt skulle utvisas ur Sverige.-

"Att vörda livet" hette ett av de nordiska biskoparnas herdabrev, där vördnaden för livets späda början inskärptes. Det mänskliga livet är inte en produkt som vi människor kan förfoga över efter eget gottfinnande. Ända från konceptionen har människan rätt till skydd. Människans rätt till liv är inte förhandlingsbar utan den mest fundamentala av alla mänskliga rättigheter. Varje barn har rätt att bli välkomnad till livet. Ingen har rätt att gradera om ett barn är mer önskat eller ej.

Barnens situation idag är inte alltid lätt. Mobbning har för vissa blivit synonym för skolgång. Svordomar och könsord tycks ibland betraktas som normalt i skolan, liksom på andra håll. Vi kristna måste mer aktivt bekämpa detta vulgära språkbruk. Ingen människa skall behöva tolerera att utsättas för en sådan förnedring, som både elever och lärare kan få utstå i skolorna. Vi är kallade att samverka med alla människor av god vilja för att förbättra skolmiljön. Det är glädjande att se att katolska skolor har tillkommit på enskilda lekmäns initiativ. Samtidigt är det oroande att vissa arbetar för att förbjuda de konfessionella skolorna.

"Att vårda livet" hette ett annat av våra herdabrev om människans oförytterliga rättighet till ett värdigt slut på livet. Det bästa sättet att få de röster att tystna som förespråkar eutanasi är att ge en god palliativ vård i livets slutskede. Allt detta har förstås samhälleliga implikationer. En människa får aldrig reduceras till ett ting som man kan förfoga över efter eget gottfinnande. Många äldre människor känner sig övergivna i ett allt mer ungdomsfixerat klimat. Också i våra församlingar måste vi ställa de äldre mer i centrum. De har genom sin livserfarenhet och vishet så mycket att ge, bara någon vill lyssna och ta emot. Genom sin trohet och bön har de burit upp tron och förmedlat den. Som biskop är jag djupt tacksam för att det finns så många äldre människor i våra församlingar, som utstrålar godhet, vishet och fromhet. Utan dem skulle vi som Kyrka vara mycket fattigare.

I sin apostoliska skrivelse Ecclesia in Europa vänder sig påven Johannes Paulus II till Kyrkan i Europa med de profetiska orden: "Var fattig och de fattigas vän" (nr 105). Vi europeiska kristna får inte avskärma oss från den tredje världens fattiga. Påven varnar oss för den "tilltagande försvagningen av solidariteten mellan människorna" (nr 8), som tycks vara en följd av den individualism och materialism som råder. Samtidigt finns det människor som engagerar sig helhjärtat för sina nödlidande bröder och systrar, både långt borta och här hemma. Också mitt ibland oss finns det människor som lider nöd. I storstäderna har vi fler och fler s.k. irreguljära invandrare, som inte har några sociala rättigheter. Det är glädjande att se att enskilda katoliker i samverkan med andra engagerar sig för denna ofta bortglömda grupp.

"Kyrkan försummar inte", skriver påven "att höja sin röst och brännmärka de orättvisor och våldsgärningar som kvinnor utsätts för, varhelst och under vilka omständigheter det än må ske" (nr 43). Han vänder sig speciellt gentemot den förnedring av kvinnans värdighet som den kommersiella reklamen ofta gör sig skyldig till och mot prostitutionens gissel. Det är djupt oroande att antalet våldtäkter tycks öka och att kvinnor "importeras" för att användas som sexslavar också i vårt land.

I Jesu efterföljd - han som "antog en tjänares gestalt" (Fil 2'-6) -är vi kallade att utge oss själva i tjänande kärlek för alla dem som behöver vår hjälp. Det är vår stora glädje att känna igen Kristi anletsdrag i varje människa, som väntar på att få del av Kristi kärlek förmedlad genom oss. Vår katolska tro förpliktar oss att engagera oss för alla våra systrar och bröder, vars mänskliga värdighet förtrampas. Kyrkan - vi alla - får aldrig förtröttas att träda upp till deras försvar som inte har någon egen röst.

+Anders Arborelius ocd