"Med blicken fäst på inkarnationens mysterium, på hemligheten med Guds Sons människoblivande, står Kyrkan i begrepp att träda över tröskeln till det tredje årtusendet" - med de orden inleder påven Johannes Paulus II sin kungörelsebulla för det stora jubelåret 2000 efter Kristi födelse (Incarnationis mysterium, nr 1). Att få fästa blicken på Jesus Kristus i tro, hopp och kärlek är vår stora glädje som kristna. Tillsammans med hela Kyrkan får vi se på honom som ser på alla människor med kärlek och längtan efter att frälsa dem. Varje människa vill se på den hon älskar. Hon kan aldrig se sig mätt på den hon älskar. Så måste det också vara för oss kristna: vi får aldrig tröttna på att se på Jesus. Genom att se kan vi be, be till honom som ständigt ber för oss till Fadern. Genom att se kan vi ge, ge oss själva till honom som utgav sig till det yttersta för vår skull och så blev vårt försonings- och tacksägelseoffer till Fadern. Genom att se på Jesus kan vi omvända oss till honom.
"Omvändelse är det första ordet i Jesu förkunnelse" (IM, nr 11; jfr Mark 1:15). Omvändelse är också det första och viktigaste för oss under detta jubelår. Den oändligt kärleksfulle Fader, som Kristi och vår Fader är, längtar efter att alla hans förlorade barn skall återvända till hans hus, Kyrkan (jfr Luk 15:17-20). Jubelåret vill ge alla, som fastnat i synden och dess sorgsenhet, en ny möjlighet till försoning. "Ingen får under detta jubelår utestänga sig från Faderns omfamning" (IM, nr 11). Hur kan den, som har sett på Jesus och därigenom också fått insikt i den kärlek som binder samman honom och Fadern, självmant utestänga sig från Faderns omfamning? Det är ju det som är syndens fasansfulla konsekvens.Samtidigt vet vi genom evangeliet att Fadern alltid står vid vägkanten för att vänta på sina förlorade söner och döttrar. Men dessa hans älskade barn måste också lämna syndens fängelse och ge sig ut på omvändelsens pilgrimsresa. Kanske det är det svåraste för många idag: att bryta sig ur den konkreta, syndiga situation där man fastnat, inte minst de sexuella relationer som samhället i stort godtar, men som strider både mot Guds och Kyrkans bud. Men genom att se på Jesus och se på den Fader som står och väntar kan en svag vilja få kraft, ja, ett likgiltigt eller förhärdat hjärta kan tina upp.
Det finns en konkret, syndig situation som påven och hela Kyrkan med honom ställer fram i ljuset nu på tröskeln till jubelåret: "Många länder, i synnerhet de allra fattigaste, är tyngda av en skuldbörda av en sådan omfattning att en återbetalning praktiskt taget är omöjlig" (IM, nr 12). Hur ofta har inte påven uppmanat de rika länderna att avskriva de fattigaste ländernas skulder. Också de nordiska biskoparna har i ett uttalande understrukit detta krav på rättvisa, som miljoner utfattiga människor ställer på den rika världen. Vi ser att redan i det gamla förbundet gick jubelåret alltid samman med skuldavskrivning. Den kärleksfulle Fader som inte tillräknar den ångerfulle syndaren hans skuld kräver att de rika lyfter av oket från sina fattiga bröders skuldra. "Man får inte ytterligare uppskjuta den tidpunkt då även den fattige Lasarus får sätta sig bredvid den rike mannen och ta del i samma måltid, och inte mer vara tvungen att livnära sig av det som faller ner från den rike mannens bord (jfr Luk 16:19-31). Den extrema fattigdomen är en källa till våld, ressentiment och skandal. Att avhjälpa den är ett rättfärdighetens och därmed ett fredens verk", säger påven och avslutar med en vädjan: "Må detta nådens år röra vid deras hjärtan som har folkens öde i sina händer!" (IM, nr 12).
Denna vädjan gäller också de ofödda barnens sak, som de nordiska biskoparna gör till sin i sitt nyligen publicerade herdabrev. Genom hjärtats omvändelse till Jesus Kristus öppnas Faderns famn för oss. Förlåtelsen är fullkomlig. Hela denna verklighet förmedlas genom försoningens sakrament, där syndare förvandlas till heliga. Den förlåtna människan vill göra de gärningar Jesus gjorde. Hon får av Faderns godhet gottgöra det hon brutit genom "rättfärdighetens och fredens verk", genom botens och barmhärtighetens verk. All synd måste gottgöras. I bikten får vi alltid någon form av gottgörelse som blir oss ålagd. Ofta tycks den minimal i jämförelse med det vi brutit, just för att visa att Guds barmhärtighet och nåd är maximal och människans bidrag litet och ynkligt. Men Gud vill inte krossa oss genom sin nåd utan frigöra nya krafter och initiativ i den förlåtna syndarens innersta, så att han kan bli Guds medarbetare.
Det är i detta perspektiv vi också får se på avlaten, som är en integrerad del av jubelårets budskap. Det latinska indulgentia betyder överseende, tillgift. Ytterst pekar det tillbaka på Faderns innersta, den Fader som är skonsam och överseende och efterskänker sina ångerfulla barns skulder. Avlaten är just detta skeende i förlåtelsens kölvatten: alltså att Fadern, när han väl slutit sitt barn till sitt hjärta och förlåtit dess skuld, inte vill tillräkna det de påföljder som varje synd får här i tiden. Därför vill den som fått erfara den oändliga glädje, som Faderns förlåtande omfamning alltid är, också bidra med sin lilla skärv. Och en kärlekfull far uppskattar verkligen barnens små tjänster, fast de i sig själva inte är mycket att komma med. Så är det också med avlaten. Genom den får vi liksom genom all annan form av bot och goda gärningar bidra med vår lilla skärv. Liksom vattendroppen som prästen häller i vinet, som av Guds nåd skall förvandlas till Kristi blod, får vi genom avlaten ge vår lilla droppe till den oändliga ocean av barmhärtighet, som finns i Faderns hjärta och som öppnas på vid gavel i Jesu hjärta, denna nådens port. Det är genom denna heliga port som vi får träda in, speciellt nu under detta jubelår. Det är denna barmhärtighetens outtömliga skatt, som Kyrkan får förvalta och som vi genom avlaten får del av, antingen för egen del eller för någon avlidens räkning.
För att få del av jubelårets avlat gäller som alltid: att man avlägger en sakramental bikt som måste vara individuell och fullständig och tar emot eukaristins sakrament, vilket åtföljs av "vittnesbördet om gemenskapen med Kyrkan, uttryckt i bönen i den Helige Faderns intention, liksom i kärlekshandlingar mot vår nästa och botövningar" (Dekret om jubileumsavlaten). I vårt stift kan jubileumsavlaten tas emot vid liturgiska firanden i vår Domkyrka i Stockholm, i Kristus Konungen i Göteborg, i Vår Frälsare i Malmö, i Sankta Birgitta i Vadstena och i Kristi Moder i Umeå. Förutom i dessa speciella avlatskyrkor kan de troende ta emot avlaten vid speciella firanden på andra håll - och som det heter i dekretet: "På varje ort, när de ger av sin tid att besöka bröder och systrar som befinner sig i nöd eller i svårighet (sjuka, fångna, ensamma, gamla, handikappade osv.) och därvid liksom gör en pilgrimsfärd till Kristus, som är närvarande i dessa människor (jfr Matt 25:34-36)." Vi kan alltid vallfärda till Kristus som är närvarande i sina lidande lemmar. När vi omfamnar dem, blir vi själva omfamnade av barmhärtighetens Fader.
Med mina varma julhälsningar och önskan om ett välsignat jubelår!
Stockholm, fjärde adventssöndagen, 19.12.1999
+Anders Arborelius ocd
Fader, för två tusen år sedan sände du din Son till oss och lät honom bli människa med och för oss.
I honom uppenbarade du ditt innersta väsen för oss.
I honom ser vi din eviga, oändliga kärlek.
I honom erbjuds denna kärlek åt varje människa som en fri gåva.
För att försona oss med dig och rädda oss ur syndens slaveri utgav du honom på korset.
I hans lidande och död ser vi hur mycket vi betyder i dina ögon. Du lät honom uppstå från de döda för att vi skulle leva i hoppet om det eviga livets härlighet.
Sänd ut din Ande över hela din Kyrka och förnya henne i tron, hoppet och kärleken.
Låt din Ande uppväcka de andligt döda och hjälp oss alla att omvända oss till dig.
Ingjut din Ande i våra hjärtan, så att vi hungrar och törstar efter din helighet och rättfärdighet.
Lär oss att dela vårt bröd med de fattiga.
Hjälp oss att vörda dig i de mest förtrampade och bortglömda.
Låt din härlighet stråla fram i de ofödda barnen, så att alla lär sig att välkomna dem med
tacksamhet.
Ge de rika länderna mod att efterskänka de fattiga ländernas skulder.
Fader, hör din Kyrka som ropar till dig dag och natt i förening med Jesus Kristus vår Herre.
+ Anders Arborelius ocd