Annat av Biskopen
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Kära bröder och systrar. Jag är mycket glad för den här möjligheten att få inleda era jubileumshögtider med ett litet reträttföredrag, en meditation. För det är ju så, att allt vi firar i kyrkan firar vi på knä i bön och i tacksamhet för Guds gåvor.
Som tema för det här föredraget tänkte jag ta ett ord som ni kanske inte har hört, församlingsspiritualitet. Man talar ju mycket i vår tid om spiritualitet, andlighet. Och då tänker man ofta i första hand på den enskilda människans andlighet. Men det finns ju också en gemensam andlighet och spiritualitet för en församling. Det är väldigt viktigt att se, hur ni som församling bygger upp varandra tillsammans i bön, i gemenskap.
Som inledning tänkte jag ta en text av Augustinus. Han säger: Guds trädgård är inte smyckad bara med martyrernas rosor utan även med jungfrurnas liljor, de giftas murgröna och änkornas violer. Ingen behöver tvivla på sin kallelse, mina kära, ty Kristus har lidit för alla. Augustinus liknar alltså kyrkan och församlingen vid en underbar trädgård, och i en trädgård finns det olika slags blommor och växter som tillsammans bildar en underbar enhet. Ja, vi ser det också i en blomsterbukett. Blommorna och växterna är olika, de är inte precis kopior av varandra, men tillsammans ger de oss en aning om Guds egen skönhet. Så skall det också vara i varje kristen gemenskap, i varje församling. Augustinus talar om jungfrur, om de gifta och om änkorna. Men vi skulle kunna säga, att varje människa och varje grupp av människor har sin gåva, sin charisma, sin uppgift att bygga upp församlingen. Och jag tror att det är en mycket stor glädje när man upptäcker, att man har sin kallelse, sin charism, i församlingen. Det spelar inte så stor roll vad man gör i kyrkan, det viktiga är vad man är. Det tror jag är väldigt viktigt i vår tid, när man ofta värderar människor utifrån deras prestationer och effektivitet. I samhället runt omkring oss är det viktigare att göra än att vara. Men i Kristi heliga Kyrka är det att vara som är det viktigaste. Vi får vår existens av Gud som nåd, som gåva. Och just genom att ta emot honom och hans nåd bygger vi upp Kristi Kyrka. Därför säger man ibland, att de viktigaste i Kyrkan är ofta de som märks och syns minst utåt, de som lever i den stilla fördolda bönen och så styrker hela Kristi kropp. Det underbara med Kyrkan är, att där finns en osynlig solidaritet och gemenskap, att vi alla kan hjälpa varandra i det fördolda. Det finns alltså olika kallelser, olika uppgifter, olika sätt att leva och vara i Kyrkan. Och tillsamman berikar detta varandra på ett mycket djupt sätt. Jag tror att det i vår tid är väldigt viktigt för människor att se, att de har en nödvändig plats, uppgift och kallelse i Kyrkan. Annars är det så lätt att tappa intresset, att dra sig undan. Men om man vet att man är en nödvändig sten eller en oundgänglig blomma i Guds trädgård , då får man också en inre visshet om att Gud behöver mig, Gud kan använda mig, även om det inte är så mycket jag gör i och för sig. Vi skulle ju kunna likna detta vid den här kyrkan. Varje plats i kyrkan är viktig, den är menad för en människa som intar den inför Gud. Det viktiga är alltså inte vad man gör, vad man säger, utan att bara att vara där inför Gud och ta emot hans nåd, det är något väldigt viktigt. Därför skulle vi kunna säga, att vårt liv som kristna går ut på att upptäcka: jag har en plats i Guds Kyrka, i församlingen, som är min. Om inte jag tar emot den här platsen, den här kallelsen, då är det något som fattas, då är det något som inte fungerar. Ibland ser vi det rent konkret, ibland är det först då någon är död och har försvunnit från församlingen som vi upptäcker hur mycket den här personen betydde. Man brukar säga något liknande om ett kloster. Det är ofta de mest fördolda, de som inte syns, hörs och märks så mycket som genom sin stilla bön bär upp gemenskapen. Jag tror att ni alla kan tänka på en eller några personer som ni har mött som just hade den här fördolda, djupa betydelsen. Man märkte inte så mycket, när de var där, men när de inte var där, då var det något som fattades. Det är ofta människor som kan lyssna, leva sig in i andra människors situation, som kan be för andra, offra sig för andra. Vi har alltså alla vår blomma, vår skönhet, vår uppgift i Kyrkan. Det tror jag är en oerhörd glädje att upptäcka, att även om jag kanske inte gör så mycket, inte utför så mycket, inte presterar så mycket, kan jag bara genom att vara vad jag är inför Gud bidra till Kyrkans skönhet och församlingens blomsterprakt.
Jag tänkte att vi skulle se på några viktiga ord som kan hjälpa oss att se den här betydelsen som vi alla har i Kyrkan. Jag tänkte göra som på ungdomsdagen att gå i bokstavsordning. Då är det lättare att komma ihåg. Vi behöver ibland en liten ABC-bok för att komma ihåg de viktiga grundbegreppen och grundorden i Kyrkan. Antagligen är det så, att några av er känner igen er bättre med vissa ord än med andra. För det finns ju en rollfördelning i Kyrkan, i församlingen. Vissa har det mer aktiva, utåtriktade, att hjälpa till med olika saker, andra har den fördolda bönen, andra kanske en av de viktigaste uppgifterna, att lida, att offra sin sjukdom, sin ensamhet, sin isolering som en offergåva för församlingen. Det finns ingen livssituation hur svår och tung den än kan vara som inte kan betyda något för församlingen. Jag kommer ihåg den församling där jag ofta firade mässan som karmelitbroder. Det var hos karmelitsystrarna i Glumslöv och där kom alltid en pojke, ja han hade hunnit bli en vuxen man, som var förståndshandikappad. Han kunde naturligtvis inte förstå allt som sades, han kunde inte sjunga med, han kunde inte svara, men man märkte att ingen följde de heliga handlingarna på altaret så intensivt som han. Man såg verkligen hur han levde sig in i det heliga mysterium som firades. Det gjorde att hela församlingen fick en slags vördnad och adoration.
Det är alltså det första ord jag tänker ta upp ordet adoration, tillbedjan. Ordet A ger oss detta ord, som jag tror är A och O i Kyrkan, att man har denna känsla av tillbedjan och vördnad för Guds helighet och Guds mysterium. Det hade den här pojken, jag tror mer än någon annan. Jag sade det en gång till karmelitsystrarna, och de höll med mig. Ingen var så full av vördnad och adoration för mysterierna som den här pojken. Sedan dog hans föräldrar, och han kom inte till kyrkan mer. Men så plötsligt en dag kom han där igen. Och då hade något mycket märkligt hänt. För på det hem där han vistade hade en äldre kvinna märkt, att han hade börjat bli orolig. Det var något som fattades i hans liv. Så småningom begrep hon vad det var, att han inte fick komma till kyrkan och tillbe. Den här kvinnan som inte var katolik följer nu med pojken till mässan varje söndag på sin fritid. Det ser jag verkligen som en evangeliserande uppgift, som den här pojken hade, som inte kunde vittna med sina ord och sina idéer, sina uttryck, om Kristus. Men den här pojken som satt på det här hemmet kunde genom själva sitt väsen vittna om att Kristus och Kyrkan var viktig för honom. Föräldrarna är döda, två fromma polacker. Syskonen har övergivit tron, men själv har han blivit ett vittne om Jesus Kristus. Därför tror jag att den här grundhållningen som vi kallar adoration, tillbedjan, vördnad, inlevelse i det heliga mysteriet är A och O. I varje församling finnas några som verkligen tar detta på allvar. Vi kan ju säga, att ni är privilegierade här i församlingen eftersom ni har systrar som just har så stor tonvikt på adoration. Det finns många sätt att leva detta, att bli förvandlad av denna vördnad för Guds helighet, som gör att man kan stråla ut detta, även om man inte kan berätta om det eller tala om det, men man kan genom själva sitt väsen vittna om att Guds helighet är en levande verklighet. Det är något oerhört viktigt i vårt samhälle, där man mäter allt i pengar, i prestation, effektivitet, att det finns de som vittnar om Guds helighet, som vi faller ner i tillbedjan för.
När det gäller B har vi tre viktiga ord, bot, bikt, bön.
Ordet bot är litet svårt att förstå i vår tid. ändå tror jag att det är något som många gör i det tysta i våra församlingar. Många katoliker som har kommit hit till Sverige känner sig främmande för det svenska samhället och svenskarna. De har aldrig kommit riktigt in i arbetslivet. De har aldrig kunnat använda sin utbildning. De har fått ett lidande, jag är inte riktigt hemma här, jag är främling. Då har man två val, antingen bitterhet eller bot. Antingen blir man full av revolt, bitterhet, hat, eller offrar man detta som en offergåva till Gud. Det tror jag är väldigt många som gör i det tysta. Egentligen skulle de vilja leva någon annan stans. Här är det mörkt, dystert, man känner sig utesluten. Men av någon anledning har Gud placerat dem i detta land. Då kan man se denna sorg och smärta som min botgöring för alla dem som inte tror på Kristus. Jag får offra mitt lidande, min ensamhet min isolering. Det finns många andra liknande livssituationer. Livet blev aldrig som man tänkte sig det. Men istället för att bli bitter, hatisk, självupptagen gör man det till ett offer som man förenar med Kristi offer. Här tror jag att det finns många fördolda botgörare i våra församlingar. Risken är, att man blir bitter, men det måste man kämpa med, kämpa emot, och just botgöringen är ett väldigt nyttigt motgift mot allt vad bitterhet heter. Sedan har vi bikten. Vi vet att bikten är ett privilegium som många icke katoliker avundas oss för. Faktisk är det så att man ofta hör, när man möter kristna från andra kyrkor, att de på något sätt längtar efter den här möjligheten att befrias från sin synd. De är alltså bra att veta jag kan alltid börja om i Guds nåd. Kyrkan förlåter all synd. Kyrkan har fått det stora uppdraget att förvalta Guds förlåtelse i bikten. Därför är det så oerhört viktigt att barn och ungdomar får med sig detta. För även om de försvinner från kyrkan under en viss period av sitt liv, vet de innerst inne i sitt hjärta, att Kyrkan är en mor som väntar på dem. Bikten är alltid en möjlighet. Det tror jag är väldigt viktigt, att den insikten finns i våra familjer, bland våra unga. För det är ju så att så många försvinner, dras bort eftersom världen lockar med så mycket. Men efter en tid märker man, att detta bara är sekunda varor, plagiat, som inte kan fylla hjärtats djupaste längtan. Då är det viktigt att komma ihåg, att biktstolen alltid finns där. Guds öppna famn är en realitet.
Det tredje ordet på B är bön. Bönen är livsluften i församlingen. Alla ber, men var och en ber på sitt sätt. Och det tror jag något underbart, när vi upptäcker, att i bönen är vi alla ett, men vi är alla olika. Om vi skulle ta ett fotografi, ett slags röntgenfotografi på varje bön som människan ber och tittar in i hennes hjärta, då skulle vi kunna se att ingen människas bön är identisk med den andras. Här är vi verkligen unika. ändå är vi aldrig så djupt förenade som då vi ber tillsammans. Alla ni som sitter här är bedjande människor. Annars skulle ni inte ha kommit hit en vardagskväll. Då skulle ni ha gått på diskotek eller bingo eller något annat Men ni är bedjande människor. Det är denna församlings styrka, att det finns människor som ber. Ni är alla olika i er bön, men ni berikar alla varandra genom er bön. Det är en församlings största skatt att det finns bedjande människor som genom sin bön bygger upp det himmelska Jerusalem här på jorden. Det är ju det underbara, att vi ber eftersom vi har fått Guds nåd, och Guds nåd är en försmak av evigheten och härligheten hos Gud. Så då jag sitter här eller står här och ser på alla dessa underbara ansikten framför mig, då måste jag ju tänka på att er bön är ännu vackrare. Om jag kunde ta en röntgenbild på ert böneliv, då skulle jag se blommor som var ännu mycket vackrare än dessa blommor. Och jag tror att vi måste lita på att den bön som Gud har gett oss är något fantastiskt underbart. Ibland är vi alltför blygsamma. Vi vågar inte riktigt lita på att den form av bön som Gud ger oss är något så stort och underbart. Vi tänker att det skulle vara lättare för oss att be om vi vore som den helige Franciskus eller den heliga Birgitta. Men det är ju mig som Gud är intresserad av, mig Pavel, Luka eller Hedviga eller vad jag nu heter för någonting. Det är min bön som Gud är intresserad av och det är den som bygger upp kyrkan.
På ordet C ställer vi Credo, tro, trosbekännelse. Vi har som kristna, som katoliker, en gemensam tro, en gemensam trosskatt, som Kyrkan ger oss och som vi tar emot. Det tror jag är något vi i vår tid måste vara mycket uppmärksamma på. Tron är en gåva, en skatt, som Kyrkan förmedlar till oss. Det är inte jag själv som syr ihop min egen tro. Den risken är mycket stor i vår tid att man skapar sig ett trons smörgåsbord, att man väljer ut de bitar som passar. Och vi kommer att möta kristna från andra traditioner och samfund som har en mycket individualistisk tro, som väljer ut det som passar galoscherna. Men som katoliker kan vi bara ta emot tron som en skatt, en underbar skatt, som vi inte alltid förstår helt och fullt men som vi ändå litar på att den fungerar, att den är den fulla uppenbarade sanningen. Det är därför vi varje söndag förnyar vår trosbekännelse. Det är en offentlig bekännelse vi avlägger. Därför tror jag att det ibland är viktigt att tänka efter innan vi ber trosbekännelsen, så att vi inte bara rabblar upp den. Det är alltså er bekännelse till Kristus och Kyrkan. Här bekänner vi den ju bland vänner, men ibland får vi bekänna den inför Pontius Pilatus, inför ståthållare, inför Nero, inför förföljare. Ibland är det kanske bra att tänka på, att när jag bekänner min tro här i mässan, måste jag också vara beredd på, att jag kanske också måste bekänna den inför en förföljare. I församlingen här i Växjö finns det många som kommer från länder där man har blivit förföljd för sin tros skull. Det kunde vara intressant att samla ihop dessa vittnesmål, människor som kommer från olika länder, där man har lidit för sin tros skull, där de har fått offra något för att vara trogna sin tro. I vårt samhälle, kan vi säga, att det inte finns många risker. Men det finns ändå förlöjligandets martyrium. Det gäller kanske speciellt våra unga. Om de ställer sig upp i klassen eller bland vännerna och säger vad de tror på, då är det nog några som skrattar litet ler litet hånfullt, men det kan också hända på en arbetsplats, bland vänner att man blir litet förlöjligad, eftersom man tror på Kristus, eftersom man är katolik. Det är väldigt olika hur människor reagerar. Ofta är det helt annorlunda. Jag kommer ihåg en mamma som berättade för mig: Mina barn har sagt till mig: Du får absolut inte tala om i skolan att vi är katoliker, för då blir vi mobbade eller retade. Sedan är det andra som säger: Ja, mina barn de vågar ställa sig upp i klassen och säga, när läraren säger något negativt eller nedsättande om den katolska kyrkan, ja, så är det inte. Vilka blir då respekterade? Naturligtvis de som vågar stå för sin tro. även de som kan vara de argaste motståndare mot kristendomen respekterar bara dem som vågar bekänna sin tro. De andra som söker dölja sin tro och täcka över den, de får naturligtvis ingen respekt alls. Det är alltså ibland livsfarligt att uttala Credo. Och det kunde vara intressant i en församling att leta upp vittnesmål från olika länder och kulturer där man har fått lida för sin tros skull, där man kanske inte har fått den utbildning man hade tänkt sig, där man har förlorat sitt arbete osv. För Kyrkan är ju alltid martyrernas Kyrka, utan martyrerna kan Kyrkan inte existera. Också här i Sverige har vi martyrer. Under reformationstiden var det flera svenskar och andra som gav sitt liv för Kyrkan. Då kan jag också berätta en liten episod som jag var med om den här sommaren. Varje år firas en katolsk mässa ute i S:a Annas skärgård utanför Norrköping. Det finns ett ekumeniskt kapell, dit olika kyrkor kommer för att fira gudstjänst. I somras fick jag vara med där ute. När det var som allra vackrast åkte man ut med båt för att fira mässan i S:a Annas skärgård. Då sade jag i min predikan, att här i denna skärgård hade vi en av våra martyrer som blev dödade. Det var en polsk jesuit Martin Laterna som var verksam i Sverige. Men han blev fängslad, och man högg av honom båda händerna. Så gjorde man ofta med prästerna. Med händerna firade de mässan, förvandlade de bröd och vin till Kristi kropp och blod. Sedan kastades han i vattnet och drunknade. Efter mässan kom det fram en man som bodde därute. Då sade han: Vi brukar ibland besöka vad vi kallar polackgraven. Ute på en ö finns det en grav, där man begravde de här martyrerna. Det är ganska märkligt. Här var det en icke katolsk person som visste var man hade begravt de katolska martyrerna. Martyrernas minne lever kvar. Deras tro gör det möjligt för oss att bekänna vår tro. I fornkyrkan sade man: Martyrernas blod är Kyrkans utsäde. Man kan också tänka efter vilka här i Småland som har gett sitt liv för Kyrkan. Man kan också tänka på en figur som Nils Dacke, upprorsmakaren mot Gustav Vasa, som också gjorde uppror av religiösa skäl, när man förbjöd mässoffret att firas, när man tog bort Marias bild från kyrkorna. Det är viktigt att ha den historiska bakgrunden. De är ju i gemenskap med kristna från alla världens hörn och från historiens hela lopp som vi säger Credo. Då blir det en annan stolthet och en annan glädje i vår bekännelse. Vi vet att vi är burna av martyrerna som har levat här. Vi kan tänka på dem som nu kanske dör för sin tro som i Indien. När jag var i Indien berättade de, att nu börjar förföljelserna i Nordindien. Några Salecianer har redan dödats. Vi vet inte, kanske vi också en gång får ge vårt liv för Kristus. Det kan vara livsfarligt att säga Credo. Det är ibland bra att vi tänker efter litet vad är det vi säger, vad är det vi gör, när vi offentligt bekänner vår tro. Jag tror att det i varje församling finns vissa kanske hemliga martyrer, som kanske ständigt retas för sin tros skull. Det kan vara ett verkligt martyrium att t.ex vara gift med någon som hela tiden hackar ner på Kyrkan, på den katolska tron och ändå bevara sin tro levande och glad.
Det fjärde ordet D, är dogm, ett ord som på svenska har litet dåligt rykte, men på katolsk botten är det ett honnörsord. Vi tror, att tron kan formuleras, att Gud har uppenbarat sin sanning i Kristus och att det finns trossanningar som är evigt giltiga. Det kan ju låta som en självklarhet, men i vår tid är det många som hela tiden vill ändra, förändra, förvandla, tolka om tron. Därför är det viktigt, att man i varje församling har en dogmatisk grund, att man verkligen litar på att trons sanning håller i alla lägen. I varje församling finns det säkert de som har en förmåga att fördjupa sig i trons mer dogmatiska sida. I förkunnelse, i predikan, i studium är det viktigt att man fördjupar sin tro, så att man kan vittna om den också i besvärliga situationer. Ni vet kanske att man just nu dryftar mycket komplicerade saker om stamceller och annat. Då kan man fråga sig, har Kyrkan, tron, något att säga också om detta. Jo, tron visar oss handlingsmönster, tolkningsmönster, också när det gäller komplicerade medicinska och etiska frågor. Det är viktigt att man är insatt i detta i den mån man arbetar med sådana frågor. Tyvärr är det så att många kristnas dogmatiska insikt blir kvar på barnstadiet. Man utbildar sig på sitt eget fack. Man blir läkare, man blir forskare, ja vad det nu än är. Då vet man allt på detta område. Men man glömmer bort att trons kunskap också måste fördjupas. Här tror jag att man ibland i våra församlingar måste göra en kraftansträngning både som enskilda och som församling, ty vi lever i ett så komplicerar samhälle, där man ständigt måste ta ställning gentemot nya frågor och problem. Därför är det ett slags tron krav, att man växer och utvecklar sin tro, att man läser något om tro, teologi, dogmatik, bibel, så att man håller jämna steg med sin andra vanliga övriga utveckling. För det är så att människorna väntar sig ett vittnesbörd. Vad säger Kyrkan och tron om det här? Det gäller i skolan, men det gäller också på arbetsplatsen.
Det femte ordet har ni nog inte hört. Det är ecclesial, kyrklig. Ecclesia heter ju kyrka på latin och på grekiska. I en församling måste man ha en kyrklig grundhållning. Man måste se, att det är en glädje för mig att vara en del av Kyrkan, att jag har ett ansvar för Kyrkan här och nu. Så är det ofta för många av er. Ni kan vara en ensam katolik på era arbetsplatser, i er skolklass, i er familj. Då blir det så, att man identifierar er med Kyrkan. Man förväntar sig att ni skall representera Kyrkan där ni står, och man klistrar liksom en etikett på er, katolik, Kyrka. Då beror det mycket på er, hur man uppfattar Kyrkan. Det kan ju tyckas vara en mycket stor uppgift, en mycket stort ansvar. Men egentligen är det en mycket stor glädje att veta, att här är det jag som får representera Kyrkan, här är det jag som får vittna om Kristus och hans kärlek. Det är inte alltid lätt. Det kan vara mycket krävande. Men egentligen är det en glädje att veta att Kyrkan har så stort förtroende för mig, att den låter mig representera sig själv. Det är naturligtvis en extra svårighet i vår tid, eftersom vi lever i en tid av massiffikation, som man säger. Människor vill gärna var kopior av varandra. Det är speciellt tydligt i ungdomsvärlden. Det är ofta så bland ungdomar, att man måste ha samma kläder, lyssna på samma musik. Det är väldigt lätt att man måste falla in i ett visst mönster. Och om man inte gör det, är det lätt att bli mobbad, satt åt sidan. Det gör naturligtvis att det inte är lätt att våga gå mot strömmen, att våga stå upp för Kyrkan, för Kristus, även där det inte är populärt. Jag hör ständigt sådana vittnesmål inte minst från våra unga katoliker, som tycks ha en väldig styrka att vittna om Kristus för sina kamrater, ibland för äldre människor också. Vi hade ett årsmöte för Sveriges Kristna Råd i Uppsala i år. Då var det kristna från alla kyrkor och samfund som var samlade. För första gången hade man med ungdomar som skulle få utbildning i ekumenik. Efter det här mötet kom det fram flera kristna från andra kyrkor och sade, ja vi måste verkligen beundra de unga katolikerna som var med här och som så tydligt och medvetet stod för sin tro. Då blir man som biskop mycket glad att det finns unga, medelålders och gamla katoliker som så stolt och medvetet kan vittna om sin tro, att även de som kanske inte alls är så förtjusta i Katolska Kyrkan blir imponerade. Det är det jag menar med adjektivet ecclesial, kyrklig, att man har en slags solidaritet med Kyrkan i ryggmärgen, att man vågar räta på sin rygg och gå sin väg fram som kristen, som katolik.
Ja ni börjar kanske undra, skall han gå igenom hela alfabetet ända till ö. Nej, var inte rädda det börjar närma sig sitt slut. Jag tänkte sju bokstäver, för sju är ju talet för de sju sakramenten. Men vi har två bokstäver kvar. Sedan för vi öva adoration här inför det allra heligaste.
På F har vi två ord som hör ihop, och det är fasta och fest. Först tycker vi att det är rena motsatserna. Fasta, att avstå från mat, att avstå från nöjen, att avstå, att dela med sig, och fest, det är ju helt olika saker. Men det är just det som hör ihop. Det är just det som ger livet dess fullhet och dess glans. Om livet bara vore fasta, vore det väldigt, tungt och svårt. Men vore det bara fest, då skulle det ju bli väldigt tråkigt, för ingenting är ju så urtråkigt som ett evigt festande. Den risken hamnar många människor i vår tid i. Man försöker döda tiden och fördriva tiden genom att ständigt festa. Då blir man utfestad, då förlorar man hållpunkt. Därför tro jag att just den här balansen mellan fasta och fest vi har i vårt kyrkoår är viktig. Varje stor högtid, Jul som Påsk, förbereds genom en period av fasta. Det som är en liturgisk sanning är också en existentiell sanning i vårt liv. Vi behöver liksom den här balansen mellan fest och fasta, mellan sorg och glädje, mellan allvar och uppsluppen glädje och fest. Och det tror jag är någonting som varje församling rent instinktivt också förstår. Här växlar allvarliga moment som här idag, för det är ju ganska allvarligt idag - vi ber, vi går till bikt, vi tillber - med då festen på söndag. Något liknande är det med hela vårt liv. Balansen och harmonin mellan fasta och fest är oerhört viktig i en församling, att man både kan gråta tillsammans över sin egen synd och världens synd och glädja sig över Guds nåd, att man kan skratta och dansa, att man kan ligga på knä, ja hela den mänskliga potentialen dras in i mötet med Gud.
Då är vi framme vid bokstaven G. Då tänkte jag ta två ord som också är väldigt typiska, det är gemenskap och glädje. Om vi frågar människor varför de går i kyrkan, då får vi nog väldigt olika svar. Det svar man förväntar sig är för att tillbe och förhärliga Gud. Men många kommer nog att svara för att få gemenskap. För det är liksom ett lösenord i vår tid. Om man frågar människor på gatan: Vad vill ni ha, vad drömmer ni om? - Om man går på ett diskotek och ett varuhus, i en kyrka - då är jag övertygad om att väldigt många svarar just gemenskap. Samtidigt menar de olika saker. Vi skulle kunna säga att i en församling försöker man leva det som vi kallar de heligas gemenskap. Man försöker leva i en gemenskap som omfattar himmel, jord och skärseld. Man sätter inte upp gränser mellan Guds värld, där helgonen redan nu är hemma. Och man glömmer inte heller bort de döda som behöver våra förböner. För det är ju så att mässan firas nästan alltid för någon avliden. Det är inte alla som vet det, men nästan varje gång prästen går fram till altaret och firar mässan så firar han den som en bön för någon avliden. Det är en insikt som verkligen sitter i ryggmärgen på alla katoliker att man kan hjälpa de avlidna genom bön, genom mässa, genom offer- och då insikten att de heligas hjälper oss. De står ju här i hörnen och på väggarna. Det är de som hjälper oss att ha blicken öppen mot evigheten och mot himlen, där Gud tillbeds av otaliga helgon. Det här perspektivet tror jag är väldigt trösterikt. Annars stirrar vi oss blinda på vår lilla situation som församling, då låser vi oss inne i de alltför mänskliga svårigheterna och problemen. Då glömmer vi att församlingen är på väg till himlen och redan här och nu får ta ut himlen i förskott, när man firar sakramenten. Men församlingen är också kallad att be för de avlidna. Vi kan hjälpa våra kära avlidna, då vi ser vi att det finns en grundläggande gemenskap mellan himmel, jord och skärseld. Sedan finns det också den horisontella gemenskapen i församlingen mellan människor av olika grupper och ursprung. För det märkliga med församlingen är ju, att där väljer inte vi våra vänner. Där är det Gud som kallar oss, det är inte vi som väljer vilka vi skall umgås med. Så är det ju nästan överallt annars i samhället. Vi umgås med jämnåriga, med människor av samma socialgrupp, människor av samma etniska ursprung, av samma politiska sympati, människor vi har sympati för. Men i kyrkan där möter vi människor, som vi aldrig skulle drömma om att bjuda hem till oss. Det är det underbara med Kyrkan, att där är det Gud som samlar sitt folk, människor som aldrig annars skulle mötas, ha sympati för varandra och växa i gemenskap. Det tror jag är ett oerhört vittnesbörd om fred och försoning i en värld som präglas av allt större motsättningar. I Kyrkan, i församlingen, där kan människor av alla raser, folk och kulturer samlas. Jag brukar säga, att i vårt stift är det ändå mer tydligt, eftersom vi kommer från så olika länder. Människor som kommer från länder som aldrig skulle kunna mötas i kärlek och försoning, kan inför Gud, i tillbedjan, bli vänner, människor av olika sociala ursprung. Ii en katolsk församling i Sverige kan man möta både människor från Svenska akademin och människor som är analfabeter. Vi har en mycket stor variation och just det visar oss något av den gemenskap som Gud vill bygga upp på jorden, ja, onda och goda. Den engelske författaren Oscar Wilde sade: I en katolsk kyrka kan man möta både hertiginnor och prostituerade. I den anglikanska kyrkan där möter man mest "respectable people", alltså normala respektabla människor. Men i Katolska Kyrkan där möter man helgon och syndare i en salig blandning. Syndare skall förvandlas till helgon. Alla skall förvandlas av Kristi nåd.
Jag hoppas att ni har känt igen något av det som är er uppgift, som mimosa eller som ros. Ni har en värdighet eller skönhet. Ni får tillsammans bygga upp S:t Mikaels församling. Ni får stråla ut skönhet till de människor som ej känner Kristus och hans Kyrka. Jag vill sluta med att be om Guds nåd för er.
Helige Ande, du är själen i denna församling. Du kan väcka stenar till liv, göra syndare till helgon. Låt alla bli medvetna om sin kallelse.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
