Biskop Anders Arborelius ocd

Den heliga vägen Föredrag hos Mariadöttrarna,

Heliga Hjärtas Kloster 7-8 dec. 1998 Biskop Anders Arborelius ocd, efter utnämningen till biskop men före biskopsvigningen

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag I

Vi ber med påven Johannes Paulus II (1920-2005)
Brunnen förenade mig med dig. Brunnen förde mig in i dig. Det fanns ingen annan bland oss - bara dess djupa sken, skimrande som en klar ögonsten i ett kretslopp av stenar. Den har fört mig in i din blick och innesluter mig i dig.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Dessa ord, som vittnar om påvens poetiska och mystiska ådra, får bli inledningstonen till dessa föredrag, då vi skall försöka se på den heliga vägen, som börjar i Faderns hjärta, går ut till Sonens hjärta och binder dem samman i Andens levande vatten, som sedan flödar ut över jorden, i skapelsen, i frälsningen och får sin fullhet i helgelsen. Vi skall börja inom Treenigheten. I Gud själv finns det en väg, en kärlekens väg. Fadern och Sonen ser in i varandras ögon, för att använda bildernas språk. I varandra finner de allt det som mättar kärleken och samtidigt får den att växa, frodas och blomma ut. Gud behöver ingenting utanför sig själv. Hur ofta måste vi inte upprepa det i vår tid? Gud är heligt oberoende av oss. Hans kärlek är fulländad i sig själv, blick mot blick, hjärta mot hjärta.

Ändå är hela detta eviga kretslopp av kärlek också menat för oss. Vi kan aldrig finna oss själva, vår mening och lycka, om vi inte faller till ro här. Varje reträtt och egentligen varje dag skall vi återvända till detta ursprung, detta eviga kretslopp av kärlek. Varje gång vi medvetet ber, är det för att dra oss tillbaka dit. Det är Gud som verkar inom oss, drar oss till sig. Vårt liv går ut på att lära oss att känna igen dessa dragningar. Ser vi tillbaka på vårt liv, kan vi se att dragningarna bli fler och fler, men vi tycker ofta att de sker alltmer sällan.

Ju närmare vi kommer Gud och ju mer vi helgas av nåden, desto mer ser vi också de döda ögonblicken. Därför är det ingen tillfällighet, att de som tycker att Gud är långt borta och lider mest av det är de heliga, som ser dammkornen i sin egen själ och avståndet till Gud. Vi får aldrig förvåna oss över att vi tycker att vi inte har kommit så långt på den andliga vägen. I början tänker vi att vi skall gå med jättekliv, men som Teresa av Avila (1515-1582) säger, går vi då med hönsfjät. Efter ett tag ser vi mer vad som återstår av vägen än vad vi har tillryggalagt. Det ligger helt i sakens natur, eftersom Gud är den oändliga kärleken, den fullkomliga kärleken och bara den är nog för oss. Då kan vi aldrig bokföra vinster utan egentligen bara förluster.

Men också förlusterna är något underbart. Det handlar om askes och botgöring, där Gud tar ifrån oss det som hindrar oss på vägen. Ibland gör det fruktansvärt ont, för vi vill ju gärna vara väl lastade på vår resa. Men när det verkligen gäller är det bra att inte vara för lastad. Gud vill ta ifrån oss det bagage som består av vår egenrättfärdighet, det vi har samlat på oss, våra lösningar på problemen, våra omdömen om andra, ja, allt det som vi tenderar att identifiera oss med och våra planer. Att helt blottställa sig inför Guds treeniga kärlek är både underbart och fruktansvärt. Mellan dessa två adjektiv pendlar vårt kristna liv på den heliga vägen. I tro vet vi att det är det underbaraste, det bästa, det finaste att blottställa sig inför Guds kärlek, men i vårt vanliga liv erfar vi det ofta som något förskräckligt. Det bränns helt enkelt eller så biter vinden oss i skinnet.

Vår väg tillbaka till Fadern är alltid präglad av korset, vilket inte får förvåna oss, eftersom vi vet att Gud, när han kommer till jorden, måste ta på sig hela den del av verkligheten som vi själva inte kan frälsa. Allt annat är vi kallade att omvandla och förbättra, men det finns en del av verkligheten som vi med bästa vilja i världen inte själva kan frälsa och befria oss ifrån och som Gud själv måste ta på sig. Först är det mycket svårt för oss att acceptera, att vi inte kan göra något åt vårt eget hemliga sår, vår spruckenhet och vårt sårade hjärta. Ändå är det något av det underbaraste i vårt liv att upptäcka, att det just är det sårade, bräckliga och vingklippta som Gud älskar. Han har inte kommit för att knäcka några rör. När han går över jorden knäcker han inte minsta lilla grässtrå utan får det att frodas och växa upp.

Under förberedelseåren för år 2000 är det som om hela Kyrkan försökte gå på den heliga vägen mot målet, mot Treenigheten. Det började med en noggrann samvetsrannsakan, en botgörarvandring, och fortsätter på det mystiska planet. Man har räknat ut att påven 105 gånger har bett om förlåtelse för alla Kyrkans misstag och missgärningar. Det är ett mycket viktigt steg både för Kyrkan och för oss som Kristi brud att erkänna att vi är svaga och syndiga. Vi har brutit mot det mest elementära. På detta område är världen mycket uppmärksam och glömmer ingenting. Naturligtvis kan den förstora upp och missforma och komma med orättvis kritik, men det är viktigt att erkänna felen. Som blivande biskop får jag många råd, som ibland är motstridiga. Men ett råd, som jag har fått från flera och som jag tror är något av Guds röst, är: ”Erkänn alltid den svåra sanningen! Försök aldrig dölja det som har varit fel i det personliga livet och i Kyrkans liv, utan gör det snarare lite värre”. Sanningen i sig är en uppenbarelse av Guds kärlek, och även vår svaghets och synds sanning vittnar i sista hand om Guds oändliga, ömma förlåtelse. Här finns en djup mystisk och också psykologisk sanning. I grund och botten är vi rädda att Gud skall se oss sådana vi är. Det tillhör något av arvsynden. Adam och Eva gömmer sig i lustgården. Jag vågar liksom inte lita på att Gud skall älska mig fast jag är så svag och syndig. Är det då inte bättre att låtsas att jag är någonting annat?

När Kyrkan träder fram inför världen, måste hon ha samma förhållningssätt och våga säga sanningen. Hon vet att världen kanske inte älskar henne så högt. Men hon vet att världen bara kan lära sig att älska Gud genom att se sanningen i ögat och se att inget mänskligt - i Kyrkan finns det ju oändligt mycket mänskligt - är fullkomligt utan svagt, bräckligt och syndigt. Detta tar inte bort Guds kärlek utan får den att stråla fram, något vi gång på gång läser om i evangeliet.

Som blivande biskop får jag också frågan om mitt program. Då skulle jag kunna svara att vi har ett program som har hängt med ända till vår tid och det är evangeliet. I evangeliet ser vi att Guds kärlek dras just till det svaga, syndiga, bräckliga, sjuka och sårade. Men i vår tid förstår man inte längre spänningen mellan den oändliga heligheten, som är Guds och som han vill ge oss del av, och vår mänskliga svaghet. En av de största uppgifterna för oss kristna i vår tid är att försöka peka på paradoxen och dynamiken mellan å ena sidan den oändliga kallelsen, idealet, som helt övergår oss, och å andra sidan vår mänskliga svaghet och syndighet. Att försöka förmedla den grundevangeliska insikten att Gud älskar vårt hjärta, inte trots att det är så svagt utan just därför att det är så svagt, är en Kyrkans viktigaste men också svåraste uppgifter.

Ett annat av de goda råd jag fick var: ”Var dig själv”. I alla tider får vi höra att vi skall vara oss själva. Men samtidigt skall vi vara heliga. Det är en paradoxal verklighet. Jag är kallad att efterfölja Kristus helt och fullt, men som jag är, på den väg där jag går. Vi får lita på att Kristus verkligen går med oss på vår livsväg och att den väg som han har utstakat fortsätter i vårt liv, från Fadern till Fadern.   

Nu närmar vi oss Faderns år med stormsteg. Vi har försökt leva oss in i Kristus-mysteriet och den Helige Ande. Då blir det helt naturligt att vi, som kyrkofäderna sade, inriktas mot Fadern. Ignatius av Antiochia (död ca 115) har en vacker text, där han talar om levande vatten, den brunn inom oss som påven talade om i sin dikt. Där är det som om Andens vatten alltid ropade: ”Kom till Fadern!” Djupt inom oss hör vi hela tiden, tvärs genom alla andra röster, ljud och oljud, ordet: ”Kom till Fadern!” Något av det underbaraste i vårt liv är att upptäcka att bakom alla ljud och oljud, alla ord och tecken erfar vi samma djupa inre dragning: ”Kom till Fadern, återvänd till mig i Kristus!” Paulus använder c:a 167 gånger uttrycket ”i Kristus”. Vi får tro att vi alltid är i Kristus på väg till Fadern. Före tidens början, före skapelsens början, är vi förutbestämda att bli till och leva till Faderns ära och härlighet. Gud skapar oss inte i första hand för vår egen skull utan för sitt eget förhärligandes skull. Att den djupaste meningen med vårt liv är att vi skall föröka Faderns härlighet är en dimension som är lite svårförståelig i vår tid Det är egentligen något av det mest otroliga att vi ömkliga, svaga, små stackare kan föröka och ge Gud äran, och att vi inte tar bort Guds ära.

En av syndens mest tragiska konsekvenser är att vi försöker beröva Gud äran. Det ser ofta de icke-kristna tydligare än vi. De ger då inte Gud äran och förhärligar honom, eftersom de inte ser något av detta i oss. De tycker att vi skymmer blicken på Gud och tar bort honom sådan han är. Ändå tror vi att vi genom frälsningen fogas in i lovsången och att också våra synder kan bli lovsångstoner. Först är det falska toner, när vi kristna försöker sjunga till Guds ära, men genom nåden, genom frälsningen blir det i Kristus en underbar lovsång till Fadern.

På den heliga vägen går vi fram under lovsång även om vi är helt tysta. Även om vi inte tänker på det, är allt vad vi gör en akt av tillbedjan, lovsång och tacksägelse till Fadern, eftersom vi alltid lever i Kristus. Och Sonen förhärligar Fadern av all evighet och blir människa på jorden för att denna lovsång också här skall bli grundtonen i tillvaron. Det låter riktigt benediktinskt, men det är naturligtvis riktat till alla kristna. Var och en har dock sitt sätt att läsa partituret. Det är samma lovsång och samma melodi, men vi har olika instrument i orkestern. Det benediktinska livet är mycket inriktat på den medvetna lovsången, medan karmeliterna kanske mer betonar de tysta ögonblicken mellan sångerna. Så småningom upptäcker vi, att det finns olika sätt att delta i lovsången. Några går bara med och bär instrument. Varje människa och varje sätt att leva är något som ytterst sett är till för att föröka Guds härlighet här på jorden. Ändå måste vi säga att vi inte kan tillfoga något, för Gud är i sig själv den fullkomliga härligheten och skönheten. Men han vill att skönheten skall återspeglas och få sitt eko här på jorden. Vi går på den heliga vägen oavsett vad vi gör, hur vi känner oss, vad det får för resultat och hur det märks utåt.

Sedan får vi akta oss så vi inte ber till de tre helgonen: Sankt Byråkraticus, Sankta Effectivita och Sankt Mechanicus. Även om vi inte ägnar dem vår lovsång och vördnad kan de smyga sig in. Vi vill se om vår lovsång blir effektiv och om folk jublar. Vi lever i ett klimat där man genast vill se resultat. Man vill genast göra utredningar där alla problem blir lösta. Men de blir de inte. Varje utredning orsakar nya problem, svårigheter och frågeställningar. Sankt Mechanicus ställer till små spratt. Bara man försöker koppla ett telefonsamtal vidare, försvinner det lätt under vägen. Vi kan i vår lovsång aldrig riktigt räkna med den här dimensionen som annars är så framträdande i vår tid.

Vi tror istället på den eviga gratuiteten. Allt är vad det är. Att vara sätts framför att göra. Vi tillber Gud även om det aldrig märks, syns, luktas eller får några följder. Här ligger det kontemplativa livets styrka och storhet. Faktiskt är det ingen tillfällighet att det i vår tid, i vårt samhälle är många som instinktivt anar att det kontemplativa livet är ett Andens motgift mot de tre i och för sig trevliga personerna. Men om man sätter dem i högsätet, blir de odrägliga. Om de får vara med i bakgrunden kan de vara till hjälp. Det får inte minst jag ta till i framtiden. Jag kan inte helt stänga ute Sankt Byråkraticus, Sankta Effectivita och Sankt Mechanicus. Dessa delar av vår verklighet kan vi inte bara föraktfullt se ner på. Vi får akta oss för en viss självgodhet i det kontemplativa livet, där vi säger oss själva ha kallelser, medan andra är alltför världsliga.

Vi måste ständigt vara på vår vakt på den heliga vägen. Vi kan aldrig bokföra goda resultat, utan vi får alltid ödmjukt i självkännedom och utblottelse gå vidare på den heliga utblottelsens väg. Vi får inte glömma, att när denna väg når jorden, när Gud blir människa, är det i total utblottelse. När Kristus kommer till jorden står han verkligen som en tiggare inför den verklighet som vi sammanfattar i de tre personerna. Vad Jesus åstadkom på jorden rent mänskligt sett var ett heligt misslyckande, en total utblottelse och en död i vanära. Här finns inga vinster att motta utan bara den totala fattigdomen och utblottelsen. Ändå var det detta som frälste världen.

Vi vet att det är så, men i vårt eget liv är det så oerhört svårt att se, att här handlar det om nåd och frälsning. Jag får återvända till Fadern i all min fattigdom, i allt mitt elände. Vi har många gånger hört berättelsen om den förlorade sonen, men när eländet verkligen drabbar vårt hjärta är det som om vi inte riktigt kan förstå. När jag är som allra mest nedtryckt, fattig, i främmande land och inte ens har de smulor som svinen hade att äta, är det som orden ”Kom tillbaka till Fadern, återvänd!”, blir verklighet. När jag är som allra mest ömklig och tycker att jag inte kan visa mig för någon, sätter Fadern ringen på min hand. Det får jag också tänka på, när jag får biskopsringen. Gud kallar oss just i vår fattigdom, svaghet och otillräcklighet. Han ger oss sina gåvor, inte för att vi har presterat något, utan för att han är den oändliga godheten, den aldrig sinande brunnen. Vi får alla sådana ögonblick i vårt liv när vi tycker att vi inte duger någonting till, när allt ligger i spillror och när vi tycker att alla vänder oss ryggen. Vi kan märka att just då sätter Gud ringen på vårt finger och slaktar gödkalven för oss. Då hör vi tydligare än någonsin orden: ”Kom till Fadern!”

Det gör vi eftersom vi lever i Kristus och eftersom han vill dela sitt inre Abba-förhållande med oss. Ingenting kan hindra den trinitariska kärleksrelationen att fortsätta. Anden väcker oss ständigt genom sitt fördolda rop: ”Kom till Fadern!” Ibland är det viktigt att rent konkret försöka lyssna in det här. När jag var yngre försökte jag ibland få in Vatikanradion. Det var inte alltid så lätt och var beroende av väder och vind. Då hörde jag ibland en liten, svag röst. Det var ofta ”Hell dig Maria” jag hörde långt bort i fjärran. Det var det jag ville höra och få in och då måste jag spetsa öronen. Så får vi också göra i det vanliga livet. ”Kom till Fadern!” kan vi höra bakom vindens sus. Vi kan höra det också tvärs igenom de hårda och kritiska ord vi får höra från utomstående. Bortom ljud och oljud, bakom allts slags ord, får vi höra ordet ”Kom till Fadern!” Kristus, som alltid är Faderns Ord, kan skina igenom de andra orden. Att girigt ta tillvara på detta är något av det viktigaste för oss.

Jag märker redan nu, när jag på bara några veckor har fått ett helt nytt liv, att det under de stunder av tystnad som finns t.ex. på tåget är som om tystnaden blir mer fullmättad. Ju mindre man har av tystnaden rent kvantitativt, desto mer kvalitativt kan det bli. Gud överger oss inte, även om vi tycker att vi har det besvärligt. Även om vi på olika sätt kan tycka att vi får gå korsets väg, får vi just det vi behöver. Vi får höra ”Kom till Fadern!” även när telefonerna går varma som på biskopsämbetet och faxmaskinerna piper. Vi kan också se på det inre planet. När vi känner oss prövade, bortglömda och oförstådda, kan vi tvärs igenom allt detta höra denna späda men obetvingliga stämma ”Kom till Fadern!” Återvänd till honom! Fastna inte på vägen! Fastna inte i snön på vägen utan kom till Fadern!

Hela tiden måste vi vara medvetna om att vi går på den heliga vägen, att vi inte bara är hänvisade till oss själva. Augustinus (354-430) säger: ”Gud söks för att bli funnen med större ljuvlighet. Han blir funnen för att sökas med större iver”. Här ser vi något av det kretslopp som består av sökande och finnande. Vi söker Gud. Då finner vi honom och vi får denna ljuvlighet, hur vi än erfar den. Då måste vi söka honom ännu mer. Vi kan inte säga, att nu räcker det. Nu har jag fått det jag behöver och nu nöjer jag mig med det. Istället går vägen vidare. ”Ingen har vadat mot en strand och nått den”, säger Johannes av Korset (1542-1591). Vi kan inte säga att nu är vi här och har funnit det vi sökte. Nu kan vi slå oss till ro och njuta av det vi har. Nu är vi ödmjuka. Naturligtvis säger vi det inte riktigt så, men vi kan halvt omedvetet tänka att nu får det räcka. Nu har jag försökt samla mig i alla år, men det har inte hjälpt så värst mycket. Nu kan jag i alla fall sitta i lugn och ro, koppla av och slå mig till ro. Det är så lätt att fastna på den heliga vägen. Men då hör vi något som påminner oss om att bryta upp, gå vidare och inte fastna på vägen. Ingen har vadat mot en strand och nått den. Vägen går vidare. Vi kan aldrig säga att nu är det färdigt, eftersom rösten hela tiden ropar: ”Kom till Fadern!” Gå ut ur ditt land! Lämna dig själv, avstå, försaka dig, ta ditt kors på dig! Gå in till det okända!

Adam av Perseigne (ca 1145-1221), en cisterciens från 1100-talet skriver: ”Trinitas amica silentii”, Treenigheten är tystnadens väninna. I Treenigheten råder en djup inre tystnad som samtidigt är mättad med det eviga Ordet. Vi kan inte förstå hur det samtidigt kan vara helt tyst och samtidigt ljuda ett evigt Ord, även om vi ibland kan erfara att vissa ord säger mer än själva ordet eller att en tystnad förmedlar en djupare insikt. På det djupa planet går ord och tystnad in i vartannat. Det är också en trinitarisk sanning. Det eviga Ordet föds alltid ur Faderns tystnad. Om Sonen uttrycker den verklighet som vi kallar ord, uttryck och mening, så uttrycker Fadern det tysta, oförklarliga och bottenlösa. När vi går in i Faderns år är det viktigt att respektera den heliga tystnaden. Ibland glömmer vi bort skillnaden i ton mellan Fadern och Sonen. Vi har ingen egen högtid, då vi firar Fadern, men det ligger naturligtvis i hans väsen att det är så. Han sänder ju Sonen till jorden för att vi i hans mysterium skall fira liturgin. Fadern håller sig alltid bortom det vi kan uttrycka, formulera och fira. Samtidigt är han alltid med och vi är alltid på väg till honom.

Sonen talar bara om Fadern. Han visar oss Fadern, men han gör det på sitt sätt. Det märker vi inte minst i liturgin. Alla böner är nästan utan undantag riktade till Fadern, ad Patrem, men i Sonen. Fadern visar sig inte själv, men han blir tydlig i Sonens anletsdrag. Den dynamiken ser vi så tydligt i evangeliet och den hjälper oss att lära känna Fadern. Att vi inte nödvändigtvis behöver måla ett porträtt av Fadern är något som är viktigt för evangelisationen och förkunnelsen. För många människor är det svårt när man försöker göra Fadern alltför tydlig. Vi behöver bara tänka på alla de psykologiska komplex många människor har när det gäller fadern. Därför måste vi betona att Fadern är oändligt mycket mer än allt vad vi kallar fader på jorden. Det är något så stort, så bottenlöst att vi liksom inte på samma sätt kan ha en bild av Fadern som vi har av Sonen. Sonen har ju blivit kött, blivit människa. Men Fadern har aldrig blivit människa. Fadern har heller aldrig sänts ut över jorden som Anden har gjort. Därför får vi respektera den djupa tystnaden, den bottenlösa Faders-godheten, som alltid möter oss genom Sonen.

Kanske vi kan säga att just den tysta, ordlösa bönen är den stora lovsången till Fadern. Vi måste helt enkelt tystna i tillbedjan. Inför de olika personerna i Treenigheten antar bönen lite annorlunda tonarter. Naturligtvis är all bön inriktad på Treenigheten. All bön sker i Treenigheten och för dess skull, men olika former av bön, olika sätt att be, hjälper oss att ana någonting mer om Treenighetens personer. Det blir mycket tydligt när den gäller den Helige Ande, men också när det gäller Fadern. Vi har den djupa, mättade tystnad, där livet svämmar över, men som vi inte riktigt kan beskriva. Samtidigt sker all bön i Kristus, för vi kan aldrig renodla personerna och t.ex. säga att nu skall jag bara bry mig om Fadern. Vi får inte uppfatta Faderns år på så sätt, att nu har vi hållit på så mycket med Kristus och den Helige Ande, att det nu är tid att bara ägna sig åt Fadern, Då har vi inte förstått ömsesidigheten och dynamiken i Treenigheten. Vi talar ju alltid till Fadern, men genom Jesus Kristus, genom honom, med honom och i honom.

Under hela vår vandring på den heliga vägen försöker vi bibehålla i minnet att denne Gud alltid är med oss. Vi kommer från honom. Vi är på väg till honom och han går med oss i fördold gestalt på vägen. Bakom allt det vi är med om på vår resa kan vi ana hans kärlek och ömhet även om den, som vi tycker, uppträder i förklädnader som kan vara både obehagliga och oväntade. Hela tiden får vi höra: ”Kom till Fadern!” Cyprianus (ca 200-258) säger, att vi ber ju inte Fader min utan Fader vår. Detta sker emedan enhetens Mästare ej ville att bönen skulle bli en privatsak, så att var och en skulle bedja endast för sig själv. Han ville att var och en skulle be för alla emedan han upptagit oss alla i enhetens gemenskap.

Här ser vi alltså en annan aspekt av bön. Vi ber inte Fader min utan Fader vår. Vi ber inte som privatpersoner utan som en del av Guds folk. Det finns en parallellism, som är mycket tydlig i det Andra Vatikankonciliets texter, mellan Treenigheten som gemenskap och Kyrkan som gemenskap. På den heliga vägen ber vi som gemenskap, som folk, som en grupp pilgrimer. Det hjälper oss att gå vidare, att inte fastna i vår lilla svårighet utan också ta del av varandras rikedomar och insikter. Det är ganska självklart för oss katoliker att det är så. Men när det hakar upp sig är det ofta för att vi har glömt bort det. När jag har fastnat i mina små privatangelägenheter, är det inte så lätt att tro, att det jag ser som min stora börda också är en hjälp till de andra, för då får de chans att hjälpa mig att bära bördan. När jag har det svårt och det hakar upp sig i mitt liv, ger jag de andra den stora möjligheten att öva kärlekens gärningar. Om alla säger att de klarar sig bra, blir det ingen möjlighet för de andra att visa kärlek. Det är faktiskt en av de största kärleksgärningar vi kan göra varandra att visa att vi behöver de andras hjälp. Jag ser inte de andra bara som konkurrenter utan som några som kan hjälpa mig på vägen.

Jag besökte en gång Josefssystrarnas ålderdomshem på Fyn. Systrarna berättade att här hade alla någon skavank. Någon kunde inte gå. Någon annan kunde inte höra, se eller skriva. Men tillsammans gick det ganska bra. Det den ena inte kunde, det kunde den andra. Så de klarade sig ganska bra ändå. Det är en vacker bild av Kyrkans gemenskap. Alltid kan man någonting och alltid är det någon annan som inte kan det man själv kan. Då får man se det som Guds gåva. Så är det också i den lovsång vi får sjunga på den heliga vägen. En kan sjunga en ton. En kanske bara kan kraxa lite. Men när detta fogas samman blir det en fungerande lovsång. Man rör sig i alla fall framåt, även om det ibland är som i den berömda processionen i Echternacht, där man tar två steg framåt och ett bakåt. Man kommer i alla fall lite framåt. Vi får tro att det liv som är vårt, med de svårigheter och begränsningar vi har, är den heliga miljö där vi möter Gud och får tjäna honom. Det är där vi hör ropet ”Kom till Fadern!” Det skär genom allt det andra. Genom alla ord vi hör och genom allt som sker får vi försöka höra orden ”Kom till Fadern! Återvänd till honom! Glöm inte att i sista hand är det alltid Fader vår vi får be!

Paul Claudel (1868-1955) har en vacker text, där han säger att i varje människa, hur fördärvad, ytlig och syndig hon än kan vara, finns det innerst inne en punkt som alltid ber Fader vår. Djupt inom oss, även hos den största syndare och mest förhärdade människa, finns det en svag eller egentligen stark punkt där vi ständigt hoppas, att det kanske ändå är sant att det finns en Fader som står och väntar på oss vid vägen. Hur svårt vi än tycker det har varit, finns det alltid inom oss en öm punkt. Ordet öm kan vi förstå i två bemärkelser. Öm är något som gör ont, men ömhet är också ett uttryck för Guds kärlek. Det finns något som drar oss tillbaka till Fadern. Det är denna ömma punkt vi alltid får vårda som vår största värdighet. Fadern fortsätter att älska oss och dra oss till sig och allt som sker utrycker att Guds försyn verkligen är det ständiga klimat där vi lever, vare sig det är snöstorm eller vårvindar. Guds nåd och Guds sanning bryter igenom allt annat, alla ord.

Gud bryter igenom och han förmår genom sina ord väcka oss till insikt och till liv. Ibland är det på ett som vi kan tycka ganska tragiskt och smärtsamt sätt. Men ändå får vi tro att Gud vill vårt bästa, att han verkligen vill kalla oss tillbaka till sig. Kom tillbaka! Kom hem! Återvänd till Fadern! Lämna det invanda, det själviska! Lämna grisarna och kom tillbaka till mig, säger han till den förlorade sonen. När han sätter ringen på vårt finger och slaktar gödkalven, får vi tro att vi får längta efter ännu mer. När vi tror oss vara hemma och har fått både ringen och gödkalven, är det för att vi skall längta ännu mer efter honom. Helighetens väg har ingen slutpunkt här på jorden. Vi måste befrias från illusionen att vi nu är framme, kan slå oss till ro och hålla till godo. Nej, vi får inte hålla till godo. Vi får ta emot i tacksamhet, men vi måste längta efter ännu mer levande vatten.

Den Helige Ande är också det ”heliga missnöjets” ande. Missförstå mig nu inte! Missnöjet är något som hör till själva arvsynden. Folk är missnöjda med nästan allting. Det hör till konsumtionssamhällets mentalitet att man skall vara missnöjd, för då köper man något nytt. Vi skulle kunna säga att genom nåden kan också missnöjet bli frälst. Vi får inte slå oss till ro med det som Gud har gett oss, utan vi får tro att vi får längta efter ännu mer eller rättare sagt längta efter honom ännu mer. Det är inte gåvorna, bönetillståndet eller själstillståndet vi skall längta efter utan Gud själv och han är större än allt annat. Vi tror att det skall återspeglas i Kyrkans liv här på jorden, att vi här får både det vi behöver och att vi får längta efter ännu mer.

Jag vill till sist citera en text av den engelske kardinalen Manning (1808-1892) som här och nu kan ge oss några tankar att begrunda.

”Hos oss är Kyrkan både gammal och ny. Vi är bara en handfull, men avskilda från världen, från hoven och från den korrumperande atmosfär som världslig överhöghet och världsligt beskydd innebär. Kyrkans sanna beskydd ligger i hennes egen självständighet, och hennes sanna makt är hennes egen frihet. Vi är herdar för en hjord som härstammar från martyrer och bekännare och deras iver är inte utdöd bland deras avkomlingar. I särskilt hög grad är vi de fattigas herdar, för de rika har gått sin väg och Englands stora rikedom ligger i händerna på dem som inte känner oss. Men det var vår gudomlige Mästares lott att leva bland de fattiga, och att få dela hans lott är ett tecken på hans omsorg. Vi är inte bara de fattigas herdar utan fattiga själva. Fattigdom är det tillstånd som prästerskapet lever i, i detta det rikaste av alla riken på joden. Vi är här sammanlänkade i ömsesidig kärlek och tjänst. Vårt folk är förenat med oss i generös kärlek och ömsesidig tillit och våra präster är förenade med varandra och med sina biskopar. De är förenade med varandra genom brödrakärlekens band som är lika fasta om inte fastare än de som finns i någon annan del av den katolska enheten. Om alla dessa ting är för oss, vad kan då vara emot oss?”