Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag om Liv och död

Den 23 februari 1995 hos Maridöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag I.

Den jungfruliga och den äktenskapliga kärleken och fruktbarheten

Vi skall försöka se på jungfrulighetens och fruktbarhetens extas som en infallsvinkel på påskens ut och in, död och uppståndelse. I kristendomen är jungfrulighetens ensamhet alltid ett med kärlekens gemenskap i Andens paradoxala enhet. Den kristna jungfruligheten är alltid ett relationsbegrepp. Den finns för Kristi skull. Den är helt inriktat på honom.

För att vi skall kunna förstå detta djupa mysterium ännu bättre får den människa som stod Jesus närmast här på jorden, Maria, sin vana trogen illustrera det för oss på ett kvinnligt sätt. Gregorius av Nyssa (332-395) skriver: ”Detta undervisar oss också om Jungfruns mysterium. Gudomens ljus, som hon genom födelsen lät lysa fram i människornas liv, förtärde inte den brinnande busken. På samma sätt vissnade hennes jungfrulighets blomma inte bort då hon födde”. Det är detta mysterium som man ibland talar om som de tre stjärnornas mysterium: jungfru före födelsen, jungfru i födelsen och jungfru efter födelsen. På många ikoner ser vi de tre stjärnorna som talar om Marias fullkomliga jungfrulighet. I den nya skapelsen måste det finnas både en ny Adam och en ny Eva. ”Maria var alltid jungfru”, skriver Francisco Palau (1811-1872). ”Hennes evige Fader är jungfru och hennes ende Son är jungfru”. Vi får tillägga: hennes make Josef levde med henne i ett jungfruligt äktenskap.

Marias jungfrulighet uttrycker att ”Gud är nog”. Gud räcker. Gud är allt. Gud är allsmäktig. Även om Marias jungfrulighet är evig och fullkomlig, som en enhetlig tradition, inklusive Luther (1483-1546), alltid har sagt, är den lite annorlunda än hennes Sons jungfrulighet. Hon fick ju ett barn, som hon visserligen födde som jungfru, och hon hade en man, som också han var jungfru. Tillsammans utgör de den heliga familjen. Ändå antyder den heliga familjens mysterium att all mänsklig jungfrulighet inte kan vara en total ensamhet utan rymmer någon form av mänsklig gemenskap. Det är ju bara Gud som är seg selv nok, för att utrycka det lite prosaiskt. Den mänskliga jungfruligheten, såsom vi ser den i Maria, är alltid öppen för mänsklig gemenskap. Den totala mänskliga ensamheten är ett undantag. Det är därför vi firar den heliga familjen som en fest.

Skillnaden mellan Jesu och Marias jungfrulighet kan tyckas hårfin, men är ändå ytterst betydelsefull. Marias jungfrulighet är en helt mänsklig jungfrulighet. Den utesluter inte mänsklig gemenskap, medan Jesu jungfrulighet är en gudomlig jungfrulighet som talar om Guds allmakt, att ”Gud är nog”, att han inte behöver någonting. Det är en frälsande jungfrulighet, medan Maria talar om den frälsta jungfruligheten, bruden som blir frälst av Brudgummen.

I traditionen är det alltid den mariala jungfruligheten som har framhållits som ett ideal, något som vi skall efterfölja, något som trots allt ligger inom räckhåll, faktisk både för gifta och ogifta, för Maria har ju något gemensamt med alla. Hon var helt jungfrulig, och därför förblir hon ett ständigt ideal för de icke gifta. Men hon var också gift. Hon var mor. Hon hade en make. Därför kan de gifta också finna något i henne. Augustinus (354-430) säger: ”Det som ni beundrar i Marias kött, gör det inom er. Den som med hjärtat tror till rättfärdighet avlar Kristus. Den som bekänner honom med munnen till frälsning föder Kristus. Så må fruktbarheten överflöda i era själar och jungfruligheten må icke fattas”. På ett andligt plan, i den Helige Andes kraft, kan alla efterfölja Marias jungfruliga fruktbarhet, även om de jungfruliga koncentrerar sig på det jungfruliga och de gifta på det fruktbara i Maria.

Marias jungfrulighet är liksom hennes fruktbarhet totalt kristocentrisk. Det är därför vi kan efterfölja Maria i hennes jungfrulighet, snarare än Jesus i hans jungfrulighet. I traditionen framhåller man, som påpekats, alltid Marias jungfrulighet som något vi efterföljer. Jag har inte kunnat hitta något exempel där man direkt uppmanas att efterfölja Jesu jungfrulighet. Det är rätt betecknande, för Jesu jungfrulighet talar om Guds frälsande allmakt, medan Marias jungfrulighet talar om den som låter sig frälsas. I Jesu jungfrulighet finns något som är för stort, för hemlighetsfullt för oss. Men naturligtvis är Marias jungfrulighet en återspegling av den gudomliga jungfruligheten såsom den träder oss till mötes i Jesus. Hon låter sig tas helt i besittning för sitt uppdrag att bli hans moder. Det är Marias totala överlåtelse till Jesus Kristus vi kan efterfölja.

All mänsklig jungfrulighet är inriktad på Jesus som Brudgum, men också som Barn. Det är en slags enhet här mellan jungfrulighet och fruktbarhet. Mystikerna talar om att Jesus skall födas inom oss. Här kan varje troende, både de som lever i ett jungfruligt liv och de som lever i ett äktenskapligt liv, identifiera sig med Maria i hennes förhållande till Jesus. Allt i Maria är ju inriktat på Kristus. Hon vill helt tas i besittning av Guds frälsande kärlek. Det är kärnan i all mänsklig jungfrulighet.

Jesu jungfrulighet däremot är den frälsande allmaktens jungfrulighet. Den kan vi inte efterfölja med bästa vilja i världen. Vi får träda in i Marias förhållande till Jesus, inte i Jesu förhållande till Maria. Det finns något i Jesu mysterium som är så hemlighetsfullt och så gudomligt att vi inte kan efterfölja det. Det har mycket med tillbedjan och kontemplation att göra. Vi får identifiera oss med den människa som stod Jesu närmast på jorden. Maria är alltid urbilden för Jesu brud. Det finns hos henne en fullkomlig öppenhet och mottaglighet.

Augustinus säger vidare: Gaudium virginum Christi de Christo, in Christo, cum Christo, post Christum, per Christum, propter Christum. Han menar att Kristi jungfrurs glädje är en glädje angående Kristus, i Kristus, tillsammans med Kristus, i Kristi efterföljd, genom Kristus, för Kristi skull. Den jungfruliga glädjen och fruktbarheten ligger i att den är helt Kristusinriktad, något vi ser vi i Maria. Hon lever i Kristus, för Kristus, med Kristus, för Kristi skull, i Kristi efterföljd och går i Kristi fotspår. Den jungfruliga uppståndelseglädjen har otaliga modaliteter och facetter, liksom den korsfästa jungfruglädjen. Jungfruligheten innebär alltid för oss människor att korsfästa vårt kött, vår sexualitet, våra begärelser - till skillnad från Maria naturligtvis. Här finns det också en accentskillnad eftersom hon är den Obefläckade.

Det är denna mariala jungfrulighet som alltid har framhållit som det ideala, den frälsta jungfruligheten och inte den frälsande jungfruligheten i Jesus Kristus, för den talar om Guds allmakt. Den är så att säga Guds privilegium, hans ensak. Jesu jungfrulighet uppenbarar Guds frälsande allmakt och kärlek som går ut till alla fast han har allt i sig själv och inte behöver någonting utanför sig själv, medan den mänskliga jungfruligheten, sådan vi ser den i Maria, alltid och överallt behöver Jesu Kristus.

Det jungfruliga livet här på jorden innebär inte en total mänsklig ensamhet.  Eremitlivet är trots allt ett undantag, ja, även eremiten säger i mässan: Dominus vobiscum. Maria hade både en Son och en man. Den mänskliga jungfruligheten utesluter inte mänskliga vänskapsband. Den utesluter inte mänsklig gemenskap, medan Jesu jungfrulighet talar om Guds totala ensamhet på jorden. Redan den 12-årige Jesus begrep det. Hur nära Maria och Josef än stod honom, kunde de inte ge honom allt. Han måste vara hos sin Fader. Vi kan aldrig riktigt förstå och efterfölja den gudomliga ensamhet och jungfrulighet som Jesus liksom tar med sig till jorden. Vi kan ana något av det i vår ensamhet, när den är som mest fruktansvärd och renande. Men lyckligtvis kan vi aldrig tömma bägaren helt. Vi kan få del i Getsemane och Golgota men aldrig till fullo. Vi kan såras av synden men aldrig helt krossas av den. Det är bara Jesus som har gått in i den totala närkampen med synden och Djävulen. Allt detta anar vi i Jesu jungfrulighet.

Jungfruligheten är alltid en kamp. För oss är det mer kampen mot vår natur, vår kropp, våra mänskliga villkor. Men för Jesus är det kampen mot hela syndens och Djävulens verklighet. Det är ganska belysande och intressant att se denna skillnad mellan Marias och Jesu jungfrulighet. Den jungfrulighet vi får efterfölja är alltid ett relationsbegrepp, något som inriktar oss totalt på Jesus Kristus. Vi kan bara ta emot – så som Maria gjorde – som en oändlig gåva hans gudomliga, rena, jungfruliga kärlek som vill frälsa alla och göra alla till hans brud i Kyrkan, hon som alltid är Kristi jungfruliga brud.

Här anar vi något av frälsningens gudomliga verklighet som enbart är Guds gåva och nåd. Hos Luther fanns intuitionen att frälsningen enbart är Guds sak i Jesus Kristus. Men det tragiska är att han glömde bort Kyrkan som frälsningens förmedlarinna. Även om Luther inte direkt talar om den jungfruliga kärleken i Jesus är det egentligen den han var så fascinerad av. Men i hastigheten glömde han bort bruden som den frälsta bruden. Vi kan ju bara ta emot den frälsande, jungfruliga kärleken i och genom Kristi brud. Frälsningen tar vi inte emot på egen hand utan vi gör det alltid i brudgemenskapen.

Brudmystiken har alltid betonat parallellismen mellan Kyrkan, Maria och den enskilda själen, vilka sammansmälter till den av Brudgummen-Kristus frälsta, jungfruliga bruden. Varje troende kan identifiera sig med denna brud. Genom dopet blir vi Kristi brud. Vi alla, män som kvinnor, blir Kyrka, brud, både jungfrulig brud och fruktbar moder. Den tvåfaldiga karaktären i bruden visar att hon är både totalt gudscentrerad och helt människoinriktad. För Kyrkan är det ingen motsats att hon är helt inriktad på Gud i sin jungfruliga kärlek och samtidigt i sin moderlighet och sin fruktbarhet, inriktad på människornas frälsning.

Här löper de två linjerna helt samman, det man kallar den latreutiska linjen och den soteriska linjen. I det Andra Vatikankonciliets dokument märker vi ständigt hur man betonar enheten mellan det latreutiska, det tillbedjande, och det soteriska, det frälsande. I liturgin, i sakramenten och i bönen möts Guds förhärligande och världens frälsning. Att så sker är Kyrkans hjärteangelägenhet. Bruden är både totalt och jungfruligt vigd till Guds förhärligande och samtidigt är hon helt inriktad på det fruktbara frälsningsbringandet för världens räddning. I henne möts Guds frälsande jungfrulighet och Guds förhärligande. Det är som om Kristus både dog och uppstod på samma gång. Det är påsken som verkligen har tagit sin boning i Kyrkans liv. Hon tar emot allt och får allt av sin Brudgum, men hon ger också allt vidare. Hon föder nytt liv.

Denna tvåfald i Kyrkans väsen är alla kristna kallade att efterfölja på ett andligt sätt i Andens fullhet. Alla - män som kvinnor, de som lever jungfruligt och de som lever som gifta - måste ta emot allt av Kristus som hans älskade, jungfruliga, fruktbara brud. Men eftersom vi inte bara är andliga, andefyllda varelser utan också har, ja, är en kropp får vi uttrycka detta på två olika sätt. Ingen kan uttrycka allt i Kyrkan. Det är en annan princip. Ingen kan göra allt. Ingen behöver göra allt. Det är skönt att komma ihåg. Ibland blir vi tillfrågade av människor ute i världen, varför vi ingenting gör i Kyrkan och i världen utan bara sitter i vårt kloster och nickar till. Då är det lätt att bli lite irriterad, men då får vi säga att ingen kan göra allt i Kyrkan. Det behövs också de som sitter och nickar lite och tar emot nåden. Ingen kan göra allt och ingen kan vara på alla slagfält. Men det är viktigt att hövligt och vänligt säga till dem som ifrågasätter oss: ”Och ni då, vad gör ni?” Alla har sin uppgift i Kyrkan, men ingen kan eller behöver göra allt. Kristus har ju redan gjort allt för sin brud.

Här ser vi de två grundkallelserna. Både den helgade, aktiva sexualiteten och den helgade, passiva jungfruligheten behövs i Kyrkan. Äktenskapet är ett sakrament och som sådant är det ett tecken på Kristi och Kyrkans ömsesidiga kärlek. Här uttrycks verkligen den fruktbara kärleken mellan Kristus och hans brud. Det är ett verksamt tecken. Jungfruligheten däremot är inte ett sakrament utan är vad vi kallar ett strävsamt tecken på Kyrkans härlighet, på himmelens härlighet, där sexualiteten sådan vi känner den här på jorden har upphört att finnas till. Den är ett eskatalogiskt, profetiskt tecken som vi får illustrera i vårt kött. Det är både ett korsfäst kött och ett förhärligat kött i tro. Ibland ser vi inga frukter som i äktenskapet, där barnen skall peka på fruktbarheten. Men det finns en andlig, fördold fruktbarhet i jungfruligheten.

Kyrkan och världen behöver bägge dessa uttrycksformer. Det jungfruliga ståndet behöver det äktenskapliga ståndet och vice versa. Det är viktigt att man försöker se det, så att man inte avundas varandra. Det är livsavgörande för Kyrkan och hennes frälsningsförmedlande funktion på jorden att både det jungfruliga och det äktenskapliga ståndet finns med. Båda säger något väsentligt om hennes väsen. Det är livsviktigt både för dem som lever i äktenskap och dem som lever i jungfrulighet att förstå att de behöver varandra på det andliga planet. I Kyrkan är ingen sig själv nog.

Arnaldo Pigna, en italiensk karmelit jag hade som lärare i Rom, sade: ”Det är ett faktum att jungfruligheten fostrar en civilisation till altruism. De länder där den inte är uppskattad är desamma som de där man inte längre respekterar det mänskliga värdet i den äktenskapliga kärleken”. Numera, kan vi tillägga, respekterar man i de flesta länder varken jungfruligheten eller äktenskapet. Men jungfruligheten har alltid en fostrande civilisatorisk innebörd. Den fostrar till altruism, till osjälviskhet.

Samtidigt måste vi också komma ihåg att de som lever i jungfrulighet mestadels har fått sina första andliga impulser genom dem som har avlat, fött och fostrat dem. Man har i alla fall tidigare sett att de flesta präst- och ordenskallelser kom från de familjer där man verkligen har försökt leva och gestalta Guds fruktbara kärlek. Det är en ömsesidig påverkan. Detta är lite svårare att se i vår tid när bägge livsformerna befinner sig i kris. Men också själva krisen, korsfästelsen, kan fostra. När jungfruligheten förnekas, förtrampas och förlöjligas, just då kan det väcka människor. I vår tid ser man att många kallelser kommer från tomma intet. Liv och död, korsfästelse och uppståndelse avspeglas på otaliga sätt i skapelsen.

I Kyrkan behöver både jungfruligheten och äktenskapet varandra. Kyrkan är inte fullkomlig när något fattas. I vissa förföljelsesituationer har ordenslivet varit förbjudet. Men ändå har det funnit de som i det fördolda, i det tysta, har levt detta liv. Äktenskapet har alltid funnits. Men en av de svåraste kriserna kom med katarerna - ordet kättare kommer från det ordet - som avvisade all form av sexuell kärlek som något orent, också i äktenskapet. De rena fick inte befläcka sig med det. Det är verkligen ett kätteri som sätter hela kristendomen i gungning. Vi får som kristna aldrig se ner på äktenskapet och den kroppsliga kärleken. Alla kristna, gifta som ogifta, är kallade att leva den fullkomliga kärleken. De är kallade till helighet.

Den urkristna insikten om kallelsen till helighet står i centrum för hela det Andra Vatikankonciliets människosyn och budskap. Det som man kommer att minnas angående konciliet om 500 år är den allmänkristna kallelsen till helighet. Alla kristna är kallade att hjälpa varandra på vägen till målet. Under en viss period gav man ett visst företräde åt jungfruligheten som den säkraste och bästa, ja, ibland som den enda vägen till helighet och fullkomlighet. Det finns vissa uttryckssätt som vi kanske inte hör så mycket nu, men tidigare talade man om fullkomlighetens stånd. Man talade om det som den finaste kallelsen i Kyrkan. Man använde mycket superlativer. Men när det Andra Vatikankonciliet beskriver kallelsen till jungfrulighet använder man snarare komparativer.

Ordenslivet är ett sätt att närmare efterfölja Jesus. Men det är inget monopol. I Kyrkan är alla kallade till allt och ingen kan sätta sig på sina höga hästar, för synden straffar sig själv eller snarare högmod går före fall. Den som sätter sig på sina höga hästar biter sig själv i tungan. Någon sade att den svåra kris som i vår tid har drabbat jungfruligheten och celibatet kanske får ses som försynens försynta sätt att skapa en viss balans mellan jungfruligheten och äktenskapet i Kyrkan. Det låter lite cyniskt. Men just i vår tid har jungfruligheten, ordenslivet och det prästerliga celibatet gått igenom en krisperiod som kanske aldrig förr. Man måste tillägga att det även gäller äktenskapet. Själva fundamenten har drabbats av en omställningsprocess. I vår tids spiritualitet undviker man alltså att torna upp superlativerna när man skildrar den jungfruliga kallelsen utan föredrar snarare komparativer. Man vill motverka en viss överlägsenhetskänsla som kan smyga sig in även bland de frommaste. Ju frommare man blir, desto mer kan man utsättas för detta fenomen.

Vi får räkna med att djävulen aldrig ligger på latsidan. Katarina av Siena (1347-1380) skildrar hur han går till väga. Var i Siena var det som djävulen inriktade sina attacker? Det var inte mot krogarna och bordellerna. Det var mot klostren. Där hängde djävlarna i kransar. De visste att om de föll ner där stod mycket mer på spel. I vår tid är superioritetskänslan, som innebär att vi ser ner på ett hav av lekmän nedanför våra fötter, ganska avlägsen i vår mentalitet. Den har inte längre så stor aktualitet, men det kan dyka upp något av detta synsätt. Vi får aldrig vara helt säkra så länge vi lever här på jorden, säger Teresa av Avila (1515-1582). I vår tid ser vi mer komplementariteten, balansen, mellan den gudsvigda jungfruligheten och den helgade sexualiteten i Kyrkan.

De latinamerikanska biskoparnas dokument från Puebla säger: ”I en värld, där kärleken håller på att tömmas på sin fullhet, där oenigheten överallt får splittringen att öka och njutningen upphöjs till avgud, skall de som tillhör Gud i Kristus genom den gudsvigda jungfruligheten vara ett vittnesbörd om Guds befriande förbund med människan, och i sin lokalkyrkas sköte skall de närvarandegöra den kärlek, med vilken ’Kristus älskade Kyrkan och offrade sig för henne’. Till sist skall det för alla vara ett lysande tecken på den eskatologiska befrielsen, som levs i hängivelse åt Gud och i den nya universella solidariteten med människorna”.

Här ser vi ännu ett tecken på att de gudsvigda illustrerar Kristi jungfruliga kärlek till sin Kyrka, inte av egen kraft men av nåd. I sin lokalkyrkas sköte får de närvarandegöra denna kärlek. Det är en profetisk funktion som vida övergår vår mänskliga kapacitet. Men det är i själva vigningens kraft, och det är också viktigt att komma ihåg. Det talas om den gudsvigda jungfruligheten, där Kristus lägger beslag på vår jungfrulighet. Vi är vigda. Vi är offrade till honom. Han får använda oss så som han vill. Här är martyriet den naturliga konsekvensen, vare sig det är blodigt eller oblodigt. Vi vet hur Thérèse av Lisieux (1873-1897) jämrade sig över att hon måste dö i en säng och inte på en arena. Men om vi dör i en säng, får vi acceptera det också.

Denna tonvikt på den profetiska karaktären av jungfruligheten får inte uppfattas som nedvärdering av den mänskliga sexualiteten. Det har varit en viss fara genom den kristna historien. Man har skyllt på platonismens inflytande och mycket annat. Ibland har kyskhet förväxlats med viktoriansk prydhet. Mina medbröder berättade att när de fick undervisning i konsthistoria var det en pater som ägnade all sin tid åt att göra små byxor för att sätta på konstverken för att inte chockera sina elever. Vi får inte förväxla prydhet med kyskhet. Yves Raguin (1912-1998) säger: ”Att vara kysk i celibatet är inte att ha dödat köttet och befinnas vara befriad från varje köttsligt begär. Nej, det är att inte ge efter för dess attraktionskraft, att inte söka det, inte finna behag i det, eftersom vår kärlek är någon annanstans”. Som vi sagt måste vi vara medvetna om att begäret finns i oss, annars kan vi inte ge det till Gud. Detta begär skall förvandlas till ett begär efter Gud. Spiritualiteten har alltid betonat att människan är fri att omvandla den kraft som ligger i det sexuella begäret till en djupare kärlek. Det gäller både de som lever i det jungfruliga ståndet och de som lever i äktenskapet. I det jungfruliga ståndet inriktas begäret alltid på Gud. I äktenskapet inriktas det också på Gud, men i och tillsammans med den andra parten. Allt begär talar egentligen om vårt begär efter Gud, som är ett eko av hans längtan efter oss.

Kardinal Basil Hume (1923-1999) skriver: ”Vi måste söka Kristus i alla människor. Om celibatären dras till en viss person, då får han lära sig hur han skall göra detta genom den naturliga attraktion han erfar, även om han kanske måste kämpa emot för att inte bli överväldigad av denna attraktion. Han får använda den erfarenheten för att söka Kristus i alla män och kvinnor ... Vi får alltså inte bli rädda för vår förmåga att älska. Om kärleken är stark i oss - och ibland kommer det att vara så - då kan vi använda den erfarenheten för att betänka den stora kärlek Gud har till oss”.

Bakom det anar vi generationers kristna erfarenhet. Vi får inte bli rädda för begäret, attraktionen, även om vi tycker att det kan överväldiga oss, för ytterst sett pekar det på att vi måste söka Kristus i alla människor. Men omvandlingsprocessen kan ta tid. Den kan vara långsam och plågsam. Det är viktigt att se begäret, även om det kan tyckas mycket köttsligt, som något som kan hjälpa oss på vägen till Kristus.

Vi får alltså bejaka sexualitetens gåva och kraft. Konsten är bara att göra rätt bruk av den. Så är det ju med allt. Man kan bara missbruka något som är gott. Jean Pierre de Caussade (1675-1751) skriver: ”Alla kroppens tillstånd blir välsignelser och bevis på Guds nåd under inflytandet av Guds verk”. Detta tema återkom ständigt hos mystikerna i alla tider. Gregorius av Nyssa säger: ”Vi skall överflytta den erotiska förmågan från de kroppsliga tingen till kontemplationen”. Något liknande är det faktiskt Freud (1856-1939) menar. Den kroppsliga kärleken och begärelsen har människan frihet att ge och viga till Gud. Allt i människan kan föra henne närmare Gud, inte minst den till honom offrade och vigda sexualdriften. Gerlach Petri (1378-1411) skriver: ”Även starka lidelser och naturliga böjelser och allt som tyckes oss vara till hinder kan bliva oss till gagn, om vi är vaksamma. Ty när själen angripes av sådana ting, åstadkommer de att hon tar sin tillflykt till Herren, till sitt inre och till sin högre region, där hon inte kan nås av dem”.

Allt i människan är alltså menat att leda henne vidare till Gud, ut ur jaget och in i Gud. Så skulle vi kunna beskriva den mänskliga sexualiteten i kristen mening. Man går ut ur jaget och in i någon annan. För den jungfrulige är det Gud, som är det enda objektet. Men också i äktenskapet är man kallad att gå ut ur sig själv och in i den andre och genom den andre in i den Andre. Man är inte gift på tu man hand utan på tre man hand, brukar man säga. I jungfruligheten går man också ut ur sig själv och in i Gud och genom honom in i alla de andra. Det är här den jungfruliga fruktbarheten ligger. Där får vi alla till våra barn.

Både den genom äktenskapet helgade sexuella aktiviteten och den genom jungfruligheten helgade avhållsamheten står i påskens tecken. Ingen har monopol på någon av påskens bägge poler, även om accenten ligger lite olika. På jungfrulighetens väg offrar man hela sin sexuella förmåga och kapacitet åt Gud. Därför säger Ruth Burrows: ”Det är precis vad gudsvigd jungfrulighet är: överlåtelsen åt Gud av vår sexuella kraft och allt som går samman med den - och hur mycket är inte det”. Den äktenskapliga kärlekens väg är en annan. Där överlåter man sin sexuella förmåga åt den andre. Den andres lycka och njutning är viktigare än den egna. Och man finner bara sin egen lycka genom den andre.

Men även äktenskapet rymmer ett visst mått av sexuell avhållsamhet, ibland periodiskt, ibland lite längre. Denna sanning gäller långt utanför de kristna leden. Vi kan peka på Gandhis (1869-1948) erfarenhet. Hela den naturliga familjeplaneringen bygger på balans mellan sexuell aktivitet och passivitet. Det innebär att man inte är slav under det sexuella begäret och inte ser på den andre som sin egendom. Man har ibland i kristna kretsar glömt bort att det måste vara tal om en ömsesidighet. Det måste finnas en viss sexuell fasta och vila också inom äktenskapet. Vare sig denna viloperiod sker av hänsyn till den andra parten eller, som Paulus säger, som hjälp för bönen kan den bidra till större öppenhet för Gud och nästan, till mindre självcentrering och narcissism. Trappistabboten André Louf (1929-2010) säger: ”Sexuell avhållsamhet förstorar också vidden i vår kärlek på det inre planet hän mot vårt hjärtas djupa interioritet”. Då blir den i den Helige Andes kraft till en böneteknik.

Den sexuella avhållsamheten har både för gifta och jungfruliga en stor pedagogisk och fostrande roll. Det är naturligtvis mycket svårare att se detta i vår sexfixerade tid. Barn och ungdomar blir överösta med stimuli från alla håll och kanter. Det fordras näst intill ett mirakel för att de skall förföras av kyskhetens lockelser. Det är redan något som den helige Efraim Syriern (ca 306-373) påpekade. Det är ingenting nytt. Det är intressant att Sankt Efraim kan tala om kristen kyskhet som dåligt uppförande ur djävulens synpunkt. Också i vår samtids sätt att bedöma saker och ting vilar det något nästan oanständigt över den kristna sexualetiken. Det allra mest tragiska är att det har blivit en sådan tyngdpunkt på det narcissistiska idealet. Man ser egentligen inte sexualakten som ett möte med en annan utan som en självutlevelse och självtillfredsställelse. Det är något vi ser på flera nivåer i vår tids samhälle. Man talar om egotripp och kokooning. Människan fastnar mer och mer i sig själv. Var och en är sin egen lyckas smed. Var och en är sig själv närmast. Det har man alltid sagt, men det tycks ha blivit mer och mer utpräglat. Man talar om autoerotik, ensamsex osv. Ändå finns det sådana som förförs av kyskhetens lockelser. Sådana mirakler sker faktiskt. Vi skulle kunna tala om en spirande högst subversiv kyskhetslängtan, som sticker upp näsan till djävulens förtvivlan.

Till sist måste vi ännu en gång påpeka att både jungfrulighet och äktenskap, både sexuell avhållsamhet och aktivitet ytterst syftar till ett och detsamma: kärlekens seger, till den gudomliga, fullkomliga kärlekens seger. Människan är kallad att gå ut ur sig själv genom påskens utåtgående rörelse. Påskens exodus blir tydlig i kärlekens extas, vare sig det sker i den jungfruliga eller äktenskapliga kärleken. Ordet extas kommer av det grekiska έκ-στασις, vilket härleder sig från ek som betyder ut och stasis som betyder stillastående. Det som mystikerna erfar i den fullkomliga kärleksextasen är att deras jag går ut ur sig själv och upp och in i honom som är all kärleks källa. Det är en slags avbild av den inomtrinitariska kärleken, där jag och Du alltid lever mer i varandra än i sig själva. Det kallar vi perichoresis i treenighetsteologin, vilket innebär att varje gudomlig person samtidigt lever mer i den andre än i sig själv. Det är också den jordiska kärlekens mål, att inte bli kokong, puppa, där vi vårdar oss själva, utan att gå ut och in i den andra.

Den kristna jungfruligheten är helt inriktad på Gud som den Andre och genom denne Andre in till de andra. I äktenskapet är ordningen lite annorlunda. Där går man in i den andre parten, men genom denna förening ut både till Gud och till de andra. Här ser vi något av påskens mysterium åskådliggjort, både i dess korsfästande, döende aspekt och i dess livgivande, förhärligande aspekt. ”Ju mer jag isolerar mig från mig själv, desto mer träder jag in i honom”, skriver Teresa de Los Andes (1900-1920)”. Gud blir mer verklig för oss än vi är för oss själva.