Biskop Anders Arborelius ocd

Vem är Jesus
och varför borde jag bry mig om honom?

Föredrag Växjö universitet 14 april 2011
(Föredraget är nedskrivet efter bandinspelning)

Jag börjar med ett citat av Dag Hammarskjöld (1905-1961).

”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka”.

De flesta människor, vare sig de karakteriserar sig som troende eller inte, kan känna igen något av innebörden i detta citat. Vi behöver något utanför oss själva. Vi är menade att påverkas, fyllas, bli förädlade och förvandlade. Hela vårt liv är en växt- och mognadsprocess. Vi har inte allting i oss själva. Någonting måste komma till oss, eller rättare sagt någon måste göra någonting för att vi skall bli det vi är. Det är viktigt att vi utgår från den allmänmänskliga erfarenheten att vi behöver något eller någon utanför oss själva, speciellt i vår tid som är så präglad av en ofta extrem individualism, som gör att människor så länge allt är bra tycker allt är fint, men som gör att man inte kan klara av ensamheten, utsattheten. Vi människor är inte färdigskapade i oss själva. En erfarenhet som de flesta människor med någorlunda klarsyn kan skriva under på är, att vi inte är enskilda individer som själva kan rädda och frälsa oss. Vi behöver något eller någon utanför oss själva.

Denna erfarenhet att vara någon som skall ta emot, blir förädlad och förvandlad och präglas om, är utgångspunkten för det som vi kristna kallar frälsningen. Vi är skapade på ett underbart sätt, men det är ändå något som fattas, något som måste växa och mogna. Utifrån denna erfarenhet tror vi som kristna, att Gud blir människa i Jesus Kristus för att förvandla och frälsa

oss. Vi tror att vi är skapade i Kristus, och att vi redan från början har med oss en mottagningsförmåga, en öppenhet som gör att vi kan ta emot honom just som vår Frälsare. Vi är alltså inte oemottagliga för det som han är och vill ge.

Vi kristna måste i vår dialog med andra människor hitta en gemensam plattform för att skapa någon form av förståelse och mänsklig gemenskap. Det har blivit speciellt tydligt i vårt pluralistiska samhälle i dag, där vi kristna ofta är en liten minoritet. Det kanske än så länge inte riktigt har gått upp för oss, att vi är ganska få som verkligen tar vår kristna tro på allvar. Vi måste kunna förklara vår tro på ett sätt som människor kan förstå, även om de inte har någon kristen bakgrund. Egentligen är det en enastående möjlighet för evangelisation, att dela med oss av vårt budskap, att vi själva utifrån ett allmänmänskligt perspektiv måste kunna ge vår tro en plausibel förklaring. Kanske detta århundradets stora uppgift för oss kristna är att våga tänka på hur vi skall kunna förklara vår tro för en icke-kristen omgivning. De flesta människor vi möter har inte någon grundkristen förståelse av tillvaron.

Vad är det då för människor vi möter? I Sverige av i dag möter vi i stort sett två kategorier av människor. Vi möter en sekulariserad och tämligen likgiltig grupp, där de flesta har svensk bakgrund. Men vi möter också en allt större grupp från andra länder och kulturer, där man kanske är präglad av en annan religion, främst islam. Vi måste vara beredda på att vi kan möta människor från båda grupperna, dels de sekulariserade och dels dem som har en annan religiös bakgrund, och ändå kunna hitta en gemensam plattform för en allmänmänsklig dialog och kunna förklara vår religion.

För oss kristna är det viktigt att Jesus är vår Frälsare. Det begreppet skall jag tillsammans med er meditera lite över. Det är ett ord som vi har hört ofta som kristna och upprepar av tradition, men kanske vi ändå inte riktigt förstår vad det innebär.

Åtminstone på muslimskt håll finns det en förståelse av att Jesus är viktig, att han har något att säga. Förra veckan besökte jag en spansk moské och talade med en marockansk imam som sade, att Jesus är den som pekar uppåt, den som pekar på Allah. I islam finns en förståelse av Jesus som profet. Ibland kan det vara lättare att tala om Jesus med dem som har en muslimsk bakgrund än att tala med dem som har en helt sekulariserad bakgrund. Hos muslimerna finns i alla fall en beröringspunkt, även om islam inte ser Jesus som Frälsare.

När det gäller den sekulariserade allmänheten kan beröringspunkterna vara mycket olika. I går hade ni här Lena Andersson, som kanske inte hade så stor uppskattning av Jesus. Men han var i alla fall någon man kunde opponera sig mot, någon man kunde kritisera och vända sig mot. Faktiskt är det så för många i en postkristen kultur, att Jesus är någon man har svårt att se på, svårt att ta emot, någon man vill säga emot, någon man vill kränka. Men det är också en beröringspunkt. Det får vi inte glömma. Dock finns det också en stor grupp människor för vilka Jesus inte har någon betydelse alls. Hos dem finns bara tomhet, likgiltighet och ointresse. Därför är det så viktigt att utgå ifrån en allmänmänsklig erfarenhet av sårbarhet, av behov, av att vi ännu inte är vad vi borde vara. Det är något som många människor har erfarit. De har funderingar och frågor. Jag har inte tillvaron i min hand. Vem är jag egentligen? Vad är den djupaste meningen med tillvaron? Varför går det inte att bygga upp mitt liv så som jag skulle vilja? Varför är det så svårt att leva i relation till andra människor? Varför går kärleken sönder? Ja, vi kan räkna upp alla dessa erfarenheter av mänsklig fattigdom, brist, sårbarhet och utsatthet som en gemensam grund. Det är mycket viktigt i dag att vi kristna försöker förstå hur människor tänker, vad det är som plågar dem, vad de har ont av och vad de behöver.

Som kristna tror vi att Gud blir människa för att frälsa och befria oss och i Fader vår ber vi: ”Fräls oss ifrån ondo”. Vi ber att befrias från den del av verkligheten som är mörk och oförståelig, den del av existensen som vi inte kan kontrollera, det som gör att livet inte blir vad vi hade menat att det skulle bli. Om vi utgår vi från denna erfarenhet, som vi faktiskt delar med alla människor, blir evangeliet om Jesus ett glatt budskap.

När vi läser evangeliet ser vi att de människor Jesus möter nästan alltid kommer från en erfarenhet av fattigdom och utsatthet. Det kan vara en människa som är blindfödd eller någon  som har syndat, gjort något ont. Det kan vara en människa som är utestängd från gemenskapen. Ibland kan det vara bra att läsa evangeliet på detta sätt och se, att alla de mänskliga möten där Jesus gör någonting utgår ifrån att människan i sig själv inte har den fullhet av glädje, lycka och mening som hon skulle önska sig. Det kan vara kroppslig sjukdom. Det kan vara besatthet. Ja, om vi går till evangeliet och läser stycke för stycke och ser alla dessa mänskliga möten mellan Jesus och en människa, ser vi att varje människa, även om hon tycks ha allt det hon skulle kunna önska sig, har ett djupare behov, en större längtan. Människan är större än hon själv kan tro. Hon har en oändlig längtan. Ingenting här på jorden kan riktigt fylla dessa djupa grottor av längtan, behov och hopp utom, som vi kristna tror, den Gud som har blivit människa för att visa oss att det är möjligt att ta emot fullheten också som människa.

Den stora skillnaden mellan kristendomen och alla andra religioner är, att den oändligt upphöjde och evige och allsmäktige Guden i kristendomen blir en människa. Om vi är fostrade i ett kristet klimat, även om det är postkristet, tycker vi inte att det är så konstigt att Gud har blivit människa. Vi har sett otaliga avbildningar av Jesus från det han låg i krubban och fram till korset. Men för dem som kommer från en icke-kristen kultur är det något oerhört, ja något hädiskt att Gud blir människa. Vi får inte glömma, när vi talar med våra judiska eller muslimska eller andra vänner, att för dem är inkarnationen något oerhört, något ofattbart, ja något blasfemiskt. Att Gud, den som har skapat allt, den som håller allt i sin hand, den som lever i en helt annan dimension, blir en människa av kött och blod är för dem otänkbart.

Ibland är det viktigt för oss att i våra tankar konfrontera oss med vad det innebär att Gud har blivit människa för att vi som kallar oss kristna skall förstå djupet och bredden och höjden av detta mysterium. Gud vill inte frälsa oss uppifrån, ovanifrån, utan som en av oss. Han vill ta på sig den del av verkligheten som vi inte kan klara av. Han vill konfrontera de mörkrets makter som vi inte kan betvinga, både inom oss och utom oss. Det vi kristna kallar frälsning, befrielse, förvandling eller helgelse sker genom att Gud delar vår existens, att han inte uppifrån utan inifrån vår mänskliga existens vill fullända, befria och frälsa.

Inkarnationen innebär alltså en radikal skillnad med andra religioner. Samtidigt är den ofta en öppning för de människor som har svårt att överhuvudtaget förstå en gudstro. Det specifikt kristna är att Gud blir människa. För oss som är vana vid inkarnationen, vare sig vi är troende eller icke i ett kristet kulturklimat, kan det vara mycket viktigt att begrunda dess innebörd och det faktum att den för många är helt otänkbar. Därför kan det också bli till ett ljus och ett hopp för många, att vi människor är så oändligt viktiga för Gud att han vill dela vår existens. Hans kärlek kommer inte till oss bara ovanifrån utan också i mänsklig gestalt. Gud har fått ett mänskligt hjärta, ett mänskligt ansikte.

För att vi skall kunna ta emot denna frälsning, om vi nu får använda detta ord, måste människan se sitt behov. Klassiskt säger vi i förkunnelsen att Gud vill frälsa oss i Kristus från synd. Problemet i vår tid är att syndamedvetandet ofta har försvagats. Även många kristna har svårt att riktigt se, att synden är en realitet. Det är ganska märkligt, eftersom vi under förra århundradet har upplevt Auschwitz, Gulag och Hiroshima. Kanske det onda har blivit så stort, så övermäktigt att vi inte riktigt kan se, hur vi som vill så väl, är delaktiga av ondskan. Det gör att det för många människor är mycket svårt att ta till sig att de behöver frälsas från synd. Jag gör ju mitt bästa. Jag betalar skatt, kanske till och med kyrkoavgift. Jag ger till Röda Korset, och jag försöker vara snäll på jobbet. För många människor är det svårt att se att synden är en realitet i deras liv. Det är lättare att se den strukturella synden i Libyen, förtryck, utsugning. Det är naturligtvis en reell del av syndens verklighet. Vi tror ju också att Jesus vill rädda världen, att han har något att säga om hur vi skall leva tillsammans i världen på samhällets och politikens plan. För många är det lättare att se den aspekten av frälsningen. Men att se behovet av frälsning i sitt eget liv kan vara mycket svårt . Därför är det viktigt att vi försöker se, hur vi människor i dag konfronteras med den mörka baksida som vi kallar synd.

Här brukar jag tala om att vi i västvärlden, i vårt land, lever av en folksjukdom som jag tar mig friheten att kalla det förkrympta hjärtat. Jag har ett intryck av att det för många människor har blivit så genom den atmosfär där vi lever. Här kan jag i all korthet ge fem symptom på det förkrympa hjärtat.

Det första är en vag och gnagande känsla av missnöje. Det beror ofta på att man är fostrad i ett konsumistiskt klimat. Människan definieras som konsument, producent och patient. Hela västvärlden är präglad av att vi skall konsumera. Det är en ideologi som inte är definierad, men som präglar oss så fort vi sätter på TV:n eller går in i en affär. Det betyder att redan små barn är inriktade på att ha eller få vissa saker. Sedan rullar det på hela livet. Jag satt i dag på tåget och valde som vanligt tyst vagn. Men där är aldrig tyst. Två lite äldre damer satt och talade bakom mig. I början försökte de tala tyst, men sedan blev det högre och högre. Vad talade de då om? Jo, inte om livets mening, men om olika maträtter och om var man kunde handla. Har livet bara gett dem detta att dela med sig av sina recept och att tala om var man kan köpa billiga maträtter? För många människor är det konsumistiska klimatet så framskjutet att det skapar en ständig känsla av missnöje. Det finns ju alltid något bättre man kan köpa, några finare kläder. Ja, det är mycket lätt att dras in i detta synsätt, och det värsta är att man också flyttar över det till människor. Man konsumerar inte bara varor och tjänster utan också människor. Att ingå en djupgående relation är mycket svårt för många människor i vår tid. Man har nog god vilja. Man tror att man har träffat en drömprins eller en drömprinsessa. Men efter en tid upptäcker man att det är en människa med alla slags små svagheter, och då tar relationen slut. Så söker man en ny partner och så fortsätter det. Detta missnöje är ett symptom som är mycket vanligt.

Det andra symptomet är misstro. Man litar inte riktigt på någon eller något. Bakom alla ord tror man att det finns dolda motiv. Politikerna lovar guld och gröna skogar, men det blir inte så mycket av det. Man kan inte riktigt tro på vad människor säger. Om någon människa är extra vänlig, tror man genast att hon vill ha en fördel. Det är mycket lätt att fastna i detta synsätt. Vi kan säga att det är en vulgariserad version av Sigmund Freud (1856 - 1939). Man tror att det alltid finns undermedvetna motiv i vad människor säger och gör. Man vågar inte riktigt lita på någon och allra minst på Gud. Detta symptom är oerhört tragiskt, för det gör att man aldrig tror att det finns något som är riktigt sant och äkta.

Det tredje symptomet är misströstan. Allt verkar grått, hopplöst och meningslöst. Här bidrar också vårt svenska klimat. Det är lite november i själen hela året om. Men nu, när det våras igen, kommer hoppet upp vid minsta lilla grässtrå eller krokusblomma. Vad beror misströstan på? Jo, hoppet som är människans drivkraft och driver henne mot Gud, mot Kristus, har liksom stannat av. Hon söker ständigt andra saker som skall fylla hennes hjärta, men aldrig mättar henne.

Det fjärde symptomet är misstänksamhet. Man misstänker alltid andras intentioner och avsikter. Menar de verkligen vad de säger? Kan det vara sant. Man har också en viss misstänksamhet gentemot sig själv. Det finns hos många människor en dålig självkänsla. Vem är jag egentligen? Varför lever jag? Vad är meningen?

Det femte symptomet är ett slags missmod, en melankoli. Man har prövat alla tidsfördriv. Man har spelat bingo, bridge och golf, men ingenting fyller riktigt hjärtat. Det finns liksom ingenting mer.

Detta var i korthet de symptom man kan se hos många människor i vår tid. På det sättet erfar många baksidan, synden, mörkret, icke så mycket att de har gjort något fel. Det är som om själva tillvaron hade fastnat. Man ser att man inte kommer någon vart, att livet inte leder någonstans. Man kommer till en punkt där man inser, att om man fortsätter på denna väg går livet i baklås. Det är utifrån denna erfarenhet av mänsklig svaghet och otillräcklighet som människor faktiskt kan öppna sig för det vi kallar frälsning. Inte så sällan upptäcker man i vår tid att människor utifrån en liknande erfarenhet kan öppna sig för Jesus Kristus, för Gud. Vi måste vara medvetna om att för många människor är den aspekt av tillvaron som är missfärgad en utgångspunkt för att ta till sig ett budskap. Missnöjet förvandlas till en öppenhet för det som är större, misstron till tro, misströstan till tröst, misstänksamhet till en tanke på befrielse och missmod till mod att gå vägen.

Andra kan komma till tro på Kristus som Frälsare utifrån det mer globala perspektivet. En rest av kristet globalt rättvisepatos och solidaritet finns kvar i Sverige. Det är en viktig insikt att se att även i en postkristen kultur finns det spår kvar av det som kristendomen innebär. Inte minst bland unga människor möter man längtan efter en rättvis värld, en skapelse som vårdas och får den omsorg den behöver. Det finns anknytningspunkter för att ta emot Jesus som Frälsare också på det planet.

Därför är det så viktigt att visa, att Jesus är Frälsare både för den enskilda personen och för gemenskapen. Vissa människor är mer präglade av det individualistiska perspektivet, som ofta kan gå i baklås, och de kan då fastna i den missfärgade världen. Andra människor, som har mer globalt gemenskapsperspektiv, går med i Amnesty eller satsar på naturen. Det är viktigt att vi som kristna betonar, att Jesus Kristus både är vår personlige Frälsare och hela världens Frälsare. Ibland har vi som Kyrka och gemenskap en tendens att koncentrera oss mer på den ena delen av tillvaron, den personliga, individuella, och ibland mer på den andra delen gemenskapaspekten och solidaritetsaspekten. Det är viktigt att vara medveten om att vi är unika personer, skapade till Guds avbilder och kallade att frälsas av Jesus, men att vi också tillhör en gemenskap, ett folk. En biblisk grundtanke är att frälsningen inte kommer till oss bara som individer utan i en gemenskap. Vi ser redan i gamla förbundet att Gud utväljer ett folk. I det nya förbundet blir detta folk ett universellt folk, Kyrkan, en gemenskap.

Den som närmar sig kristendomen kan göra det utifrån antingen ett enskilt, individuellt perspektiv eller utifrån ett gemenskapsperspektiv. Det kan vara mycket olika. Därför är det viktigt att hjälpa människor att förstå båda dessa aspekter. Jesus Kristus är både min personlige Frälsare och hela världens Frälsare. Han vill göra något med mig. Han vill få mig att växa och bli honom lik. Men Jesus vill också bli hela världens Frälsare. Han vill befria människor från förtryck under syndens och dödens kulturer. Han vill upprätta folk, raser och kulturer som är undertryckta.  Det är ett perspektiv som man inte minst i den så kallade befrielseteologin har betonat. Men samtidigt får man inte glömma personens och individens behov av frälsning och omdaning. Här i Sverige har vi ibland svårt att hålla ihop dessa aspekter. Ofta blir det antingen eller. Många diskussioner bland kristna bygger på att vissa utgår bara från individualperspektivet och andra bara från gemenskapsperspektivet. Men i Bibeln och evangeliet ser vi att allting måste frälsas, både jag som enskild person och hela världen. Gud blir människa. Gud blir en del av sin skapelse, eftersom allt som finns till behöver förvandlas, förnyas. Därför talar vi om en ny skapelse. Både jag som människa och hela skapelsen behöver förnyas.

Hur går då denna process till? För inte så lång tid sedan bilades en av reformationstidens tvistefrågor, om rättfärdiggörelsen. Det var ett av ekumenikens största genombrott i vår tid. Det som var en mycket brännande kontroversfråga under reformationstiden, människans rättfärdiggörelse, löstes då mellan den katolska och den lutherska Kyrkan. Det märkliga var att det som var en så stor händelse gick ganska spårlöst förbi, eftersom begreppet rättfärdiggörelse för många människor hade förlorat sin betydelse och  innebörd. Men detta begrepp syftar på att Jesus Kristus vill göra människan ny, rättfärdig. Tidigare var positionerna ganska låsta. Från lutherskt håll betonade man, att detta verk bara är Jesu verk. Från katolskt håll betonade man att människan också måste medverka. Men i vår tid såg man att det inte är antingen eller utan både och. Det är Jesus som vår Frälsare som rättfärdiggör oss, som frälser oss. Men han gör det inte om inte vi medverkar.

Då kan vi anknyta till det citat av Dag Hammarskjöld som jag började med. Människan måste göra sig mottaglig för Jesus och hans verk för att kunna ta emot honom. Det är egentligen en självklarhet. En relation, vare sig det gäller människans relation till en annan människa eller till Jesus, till Gud, bygger på att man tar emot, att man låter något ske, att man tar emot Jesus som sin Frälsare och Räddare. Frågan om rättfärdiggörelsen hjälper oss att i grunden förstå, det som är det djupaste i vår mänskliga tillvaro, att vi är kallade till relation. Det i sin tur ger uttryck för att det i Guds egen existens finns relation. Som kristna tror vi på en treenig Gud, där Fadern och Sonen lever i en ständig kärlekens relation, som sedan skall återspeglas i vår mänskliga existens. Vi är skapade för att leva i en ständig kärlekens relation till Gud och till vår nästa. Rättfärdiggörelsen handlar alltså om en form av relation. Det är Guds verk i Kristus som erbjuds oss. Men Gud tvingar oss inte till relation.

Vi kan säga att både lutheraner och katoliker hade rätt. Men man måste koppla ihop dessa aspekter för att förstå helheten. Jesus längtar och vill rädda, befria och göra människan rättfärdig. Men av respekt för människans frihet kan han inte göra det, om inte människan säger ja och släpper in honom, i alla fall genom en liten springa. Det är här vi kan se hur det ofta brukar börja. Människan öppnar sig aldrig så lite och sedan kan öppningen vidgas och hon släpper in Gud mer och mer. Då finns det ingen gräns för vad Gud kan göra.

Därför talar vi i vår tradition också om heliggörelse och gudomliggörelse av människan. Lite förenklat säger man ibland, att lutheranerna föredrar begreppet rättfärdiggörelse, katolikerna heliggörelse och de ortodoxa gudomliggörelse. Egentligen är alla dessa termer olika aspekter av frälsningens verk. I vår tid ser vi mer och mer att kristna utifrån olika bakgrund kan acceptera hela detta spektrum, som innebär att rättfärdiggörelsen är ett skede som fördjupas för att människan skall kunna heliggöras och förvandlas av Guds nåd. Då leder det fram till det som redan de grekiska kyrkofäderna kallade gudomliggörelse, där Gud tar människan i besittning, men hon blir inte Gud, för Gud förblir den han är och människan förblir den hon är. Gud blir så verksam, så tydlig i människan att hon släpper igenom allt ljus. Människans liv är alltså en mognadsprocess som gör att hon genom att ta emot Jesus i sitt liv på ett allt djupare sätt kan förädlas och förvandlas och förnyas. Om det är alla kristna överens.

Själva grundtanken med att Gud blir människa är att han vill förvandla människan både som enskild och som gemenskap. Detta innebär i sin tur att människan blir Guds medarbetare att förvandla världen. Det är ibland svårt för människor, också för de kristna, att hålla ihop de två aspekterna: Guds verk inombords och Guds verk i världen. Det har ibland lett till en trovärdighetskris. Människor utifrån brukar anklaga oss kristna för allt som har gått fel i världen. Vi kan tycka att det är orättvist. Men får vi tro, att de på det sättet påminner oss om det Gud vill av oss. Det är viktigt att vi som kristna tar all kritik, hur orättvis och aggressiv den än är, som en uppmaning att låta oss förvandlas ännu mer av Jesus. Därför behöver vi aldrig vara rädda för kritik. Även om det bara finns en liten smula sanning i kritiken är den ett värdefullt bidrag för oss. Det gäller även i våra allmänmänskliga relationer. Om någon är kritisk eller har något att säga till oss som vi tycker är jobbigt, finns det nästan alltid något litet korn av sanning, som kan vara nyttigt för oss. När vi kritiseras som kristna finns bakom kritiken alltid Guds uppmaning i Kristus: Följ mig ännu mer! Var mig ännu trognare! Gå med mig ännu djupare in i evighetens mysterium! Det finns ingen gräns för hur mycket vi kan förvandlas av mötet med Jesus.

Det gör att man i vissa kristna traditioner till och med helgonförklarar människor. I katolsk och ortodox tradition gör man det. Den 1 maj skall den förre påven, Johannes Paulus II, saligförklaras. Den 25 juni kommer tre katolska präster i Lübeck, som blev avrättade av Hitler, att saligförklaras. Och samtidigt kommer man att ära en luthersk präst som samtidigt blev avrättad. Det kommer att på huvudgatan i Lübeck bli en ekumenisk högtid, där man på  katolskt håll saligförklarar, medan den evangeliska kyrkan på ett speciellt sätt kommer att ära den lutherske kaplanen i Lübeck. Här har man nått fram till en ekumenisk förståelse. Det finns i alla kyrkor och i alla religioner ett behov att hålla fram människor som förebilder. Här har man valt att göra det på ett ekumeniskt sätt, även om man uttrycker sig olika. Enligt luthersk tradition har man inte salig- och helgonförklaring, men lutheranerna har gått så långt de kan inom sin tradition för att gemensamt ställa fram dessa fyra präster som avrättades under Hitlertiden för sitt motstånd mot regimen.

Vi människor har alltid behov av att se att frälsningen fungerar, eftersom vi lever i en värld som är sårad och eftersom vi i vårt eget hjärta ser att det finns så mycket som inte är värdigt, som inte fungerar. Vi ser i världen många strukturer som förtrycker, och vi ser, hur kärleksfulla vi än är, också varandras baksidor. Då frågar vi oss ibland vad frälsning egentligen är. Ser jag in i mitt eget hjärta, är det inte alltid så mycket jag ser av frälsning där heller. Ser jag in i andra människors liv tycks där också vara mycket brister. Vi behöver exempel på människor där frälsningen har burit frukt. Det är därför som vi i katolsk och ortodox tradition och nu också i många protestantiska riktningar betonar Jungfru Marias roll.

Egentligen går betoningen av Marias roll tillbaka till kyrkofäderna, där man sade, att det i den nya skapelsen inte bara finns den nye Adam, Jesus, utan också den nya Eva, Maria. Jesus är den ende Frälsaren, men i Maria ser vi den som är helt frälst. Det är viktigt att se att frälsningen ”funkar”, och därför behöver vi exempel i olika människor. De lutherska benediktinerna i Östanbäck har gjort en liturgisk kalender, där de minns olika stora personer inom lutherdomen. Jag tror att de har en dag då de tänker på Dag Hammarskjöld, en annan dag på Nathan Söderblom (1866-1931) och så vidare. Alla kristna har ett behov att se, hur det går till då människor blir förvandlade, vad som sker då de blir frälsta. Vi behöver levande exempel för att se, att frälsningen är någonting som ”funkar”, som bär frukt. Ett hoppfullt ekumeniskt tecknen är att man också i många protestantiska kyrkor kan ha en bild av Jungfru Maria. Vi behöver se att hela den mänskliga naturen, både den manliga och den kvinnliga, har berörts av frälsningen. I Jesus ser vi den som utför frälsningen, och han är också man. Det är viktigt att vi ser hur detta reflekteras i Jungfru Maria som kvinna, för att den nya skapelsen skall ha både en ny Adam och en ny Eva.

I sista hand är alltså mötet med Jesus något som var och en måste erfara. I dag i Sverige tror jag, att alla som har mött Jesus mer och mer måste inse att tron är något de måste dela med sig av, eftersom vi kristna är så få. Eftersom vi ofta lever omgivna av icke-kristna är det viktigt att vi blir mer frimodiga och vågar tala om vad vi tror på och vad tron innebär. Det gäller inte minst ungdomarna i skolorna. Vi äldre har svårt att föreställa oss vad det innebär att vara ensam kristen i en klass, bland kompisarna, hur mycket frågor man får, hur mycket man får höra som är negativt, men ibland också positivt. Därför är en av de viktigaste uppgifterna att försöka, var och en på sitt sätt, besvara den fråga som är rubrik på detta föredrag: Vem är Jesus och varför borde jag bry mig om honom? Det är just det personliga vittnesbördet som många människor tar till sig i vår tid. Mycket få vågar sig in i en kyrka, om det pågår något där. Annars går de gärna in och tänder ljus. Mycket få vågar öppna Bibeln. Även om den ligger på hotellrummet föredrar man att sätta på TV:n. Många är också lite rädda för oss kristna. Men ändå finns det ett dolt intresse. Kristendomens överlevnad i vårt samhälle beror mycket på att de som kallar sig kristna försöker och vågar dela med sig av vem Jesus är för dem och varför han har något att säga dem. Just det personliga kan bli till hjälp. Vem Jesus är och varför jag borde bry mig om honom är något som angår var och en i Sverige av i dag.