Maria, de hemlösas och flyktingarnas tillflykt
Föredrag vid vallfärd till Oskarström den 28 maj 2011
(Föredraget är nedskrivet efter bandinspelning)
Vi ber om den Helige Andes ljus och hjälp.
Herre Jesus Kristus. Sänd oss din Helige Ande. Hjälp oss att förstå din frälsningsplan. Hjälp oss att se hur Jungfru Maria hjälper oss att ta emot Jesus i vårt liv och efterfölja honom. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Vi skall tillsammans meditera över Jungfru Marias roll som de hemlösas, flyktingarnas och de svagas tillflykt i nöd. Vi skall använda olika citat som svenska författare har om Jungfru Maria. Det underbara är att även om Jungfru Maria försvann i våra kyrkor efter reformationen är det många av våra författare och lärda män som på olika sätt har satt Maria i centrum.
Jag skall börja med ett citat av Emil Zilliacus (1878-1961). Han skriver om Jungfru Maria:
”Hon som ger allt, bär allt, förstår allt och förlåter allt. Hon som aldrig närt en tanke på sig själv, men vars hjärta är ett fågelbo för andras sorger att häcka i”.
Det är en vacker bild av Jungfru Marias hjärta som ett fågelbo där vi får lägga alla våra bekymmer och sorger. Hon tar emot människorna i all deras nöd för att bära fram alla deras behov och allt det de kämpar med till Jesus Kristus. Det kan vara viktigt att ha denna bild för ögonen, när livet är tungt och svårt, att vi alltid får lämna över vår nöd till Jungfru Maria. Hon står inför Kristus och talar väl för oss. Maria, som den obefläckade, är fri från arvsynd. Därför har hon medlidande med oss människor i vår svaghet och synd. Det är synden, som skapar murar mellan människor och gör att vi inte förstår varandra utan missförstår varandra. Men i Jungfru Maria finns inget spår av vare sig personlig synd eller arvsynd. Därför förstår hon oss, även när vi är besvärliga och livet har gått i baklås. Vi kan alltid räkna med hennes hjälp och förbön. Vi kan alltid komma till henne med våra bekymmer, även om vi tycker att de är små. Så dröj aldrig att hasta till Maria och låt hennes hjärta bli det fågelbo, där våra sorger och bekymmer kan läggas.
En annan författare, Bo Bergman (1869-1967), skriver om Maria:
”Varför går du i snö och is här vid frusna vatten?” Då svarar Maria: ”Jag måste ta vara på alla de fåglar små som frusit ihjäl under natten.”
Här får vi en lyrisk beskrivning om Jungfru Maria som de hemlösas, de föraktades och de döendes moder. Hon tar sig an människor som ingen annan bryr sig om. Därför kan vi också, som man alltid har gjort, anbefalla de mest övergivna själarna i skärselden till Marias förbön. Ingen är för långt borta, ingen är helt utanför, utan hon har medkänsla, empati med dem alla. Ibland kan vi tycka att vissa människor har ställt sig helt utanför och inte är värdiga Guds nåd och förlåtelse. Vi får tro att Maria kan hjälpa oss att också få djup medkänsla och medlidande med människor, också med de stora syndarna. Det är mest synd om dem som har ställt sig utanför Guds nåd. Jungfru Marias hjärta är helt fritt från allt det som vårt hjärta tyngs av. Ju mer vi betraktar Maria och hennes hjärta desto mer får vi ett alltmer kärleksfullt hjärta som har medlidande med de svaga, de hemlösa och de utsatta. Vi ber att vårt hjärta skall formas efter Jesu och Marias hjärta.
Ingemar Leckius (f.1928), en katolsk poet som fortfarande lever, skriver:
”O du som sveper in oss alla i din mantel av bränningar låt inte det mörka djupet återfå sin makt över oss”.
Här ser vi att Maria är den som ber för oss, när vi är som mest förtvivlade, när vi riskerar att förlora hoppet, när vi riskerar att sjunka ner i de stora frestelserna och farorna. Maria står alltid där, när ingen annan står vid vår sida. Hon finns med oss när livet tycks förlora sin mening, när vi fastnar i förtvivlan och depression, när människor överger oss, när vi inte vet någonting om framtiden. Ibland talar vi om Jungfru Maria som Vår Fru av den dunkla natten. När människor grips av förtvivlan, när självmordet är nära, får vi tro att Maria står där och hjälper oss med sin barmhärtiga mantel. När ingen annan är med oss, när vi känner oss helt övergivna och tomma är hon där. Därför kan vi alltid ta vår tillflykt till henne när ingenting annat hjälper. Hon är med oss och för oss fram till Jesus.
Den heliga Birgitta (1303-1373) talar också om Jungfru Marias mantel. Birgitta citerar Jungfru Maria som säger:
”Denna mantel är min ödmjukhet”.
Vi får också svepa oss i hennes mantel av ödmjukhet. Ingen var ödmjukare än Jungfru Maria. Hon kallade sig själv Herrens tjänarinna. Därför förblir hon alltid moder till de små och ödmjuka, de föraktade och de bortglömda. Vi tillhör också denna grupp, när vi tar på oss hennes ödmjuka mantel, när vi inte fastnar i högmod och stolthet, när vi hellre söker den sista platsen än den första, när vi hellre vill tjäna, när vi själva inte alltid för ordet utan lyssnar på andra. Maria kan lära oss mycket om ödmjukhet. Det är en dygd som inte har så stor attraktionskraft i vår tid, där man skall armbåga sig fram, ta för sig och hålla på sin rätt. Men Maria lär oss att det är bättre att hålla sig i bakgrunden, inte armbåga sig fram utan liksom Jesus själv söka den sista platsen. Vi ber här i Oskarström att vi också skall bli ödmjuka av hjärtat i efterföljelse av Jesu allraheligaste hjärta och Marias hjärta.
Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855), en skald från början av 1800-talet, skriver om Maria:
”O helga Jungfru! I ditt öra skalla en mängd av suckar ifrån jordens söner. Ur glorian som din gudahjässa kröner, jag vet, du ser med modersblick dem alla”.
Jungfru Marias modersblick ser oss alla. Hon är både Guds Moder och vår Moder. Hon är Kyrkans Moder och mänsklighetens Moder. Det finns ingen som inte är i behov av hennes moderliga, ömma kärleksblick. Det gäller speciellt, när vi tycker att ingen ser oss, när vi känner oss missförstådda eller när livet inte riktigt fungerar. Då ser hon med kärlek på oss. Vi växer då ur vår själviskhet. Då kan vi också se på varandra med öm, kärleksfull blick. Därför kan vi alltid vända oss till Maria och lita på att hon ser på oss som den vi egentligen är. Vi behöver inte förställa eller dölja oss. Vi behöver inte ha någon fin fasad, utan hon ser oss precis som vi är och ser i oss det som är bäst och finast. Då kan vi också växa och förvandlas genom hennes kärleksfulla blick. Det finns människor som ser rakt in i hjärtat och säger: Du är bra som du är, men du kan växa och förvandlas ännu mer av Guds nåd.
Viktor Rydberg (1828-1895) har skrivit en dikt som heter Jungfru Maria i Rosengård. Då kyrkan i Maria Rosengård i Malmö invigdes hade en av prästerna tonsatt denna dikt. Viktor Rydberg skriver:
”Maria vaknar i Rosengård – det blixtrar över Gennesaret – och hon sömmar en linda med blodröd bård åt folkmartyren av Davids ätt”.
Maria fick föda världens Frälsare. Som varje mor gladde hon sig över sin Son. Men samtidigt genomborrades hon av ett svärd. All världens smärta kom över henne. Hon visste att han skulle bli martyren av Davids ätt, Frälsaren som dog på korset. I Maria ser vi den stora glädjen över att få föda Gud till världen, men också den genomborrande smärtan över att han skall dö, avrättas, för vår skull. Därför kan vi alltid, både i glädje och smärta, vara nära Maria. Hon hjälper oss att bära vår smärta och hon hjälper och delar vår glädje. Ibland är det som om glädje och smärta hör samman. Det är som två systrar som följer oss genom livet. Ibland är det inte så lätt att se skillnaden mellan glädje och smärta. Det ser vi i Kristusmysteriet, där korset och uppståndelsen går in i varandra. Jungfru Maria hjälper oss att ta emot hela Jesu mysterium. Hon hjälper oss att leva oss in i hans liv. Det gör vi när vi ber rosenkransen. Tillsammans med Maria ser vi på Jesus och hela hans mysterium.
Oscar Levertin (1862-1906), en svensk-judisk diktare från slutet av 1800-talet, vänder sig också till Maria.
”Maria, förbarma dig, stränga och milda, som känner mitt sinnelags syndfullhet, men ock alla tankar sjuka och vilda, som fresta min natt och min ensamhet”.
Här är en svag och syndig människa som ändå kastar sig inför Maria och ber om hennes hjälp, hon som är både den stränga och den milda, hon som hjälper oss att gå helighetens väg men som också talar väl för syndaren, hon som också kan rädda oss när vi står vid avgrundens rand och hotar sjunka ner i dödssyndens gyttja, hon som hela tiden räcker ut sin hand för att dra oss upp ur synden. Det kan aldrig bli så illa i vårt liv att Maria vänder oss ryggen. Det kan aldrig bli så hopplöst att man inte kan få hennes hjälp. Hon ber ständigt för syndarnas omvändelse. Hon ber för min och din omvändelse. Vi behöver alla denna förespråkerska som hjälper oss att ta steget ut ur det gamla livet, ur syndens inskränkthet och så träda in i Guds rike. Vi ber därför alltid om Marias hjälp. Glöm aldrig, vad som än händer, att hon står vid vår sida och hjälper oss att börja om på nytt igen.
Pär Lagerkvist (1891-1974), som fick Nobelpriset i litteratur, skriver:
”I hennes hjärta ett folk förblöder. Ånyo tömmer hon samma kalk”.
Här känner vi igen all den förföljelse, all den smärta och allt det förtryck som så många folk förblöder av. Det kristna folket har alltid tagit sin tillflykt till henne under förföljelse och ockupation. Ja, när det är som allra svårast, då ropar man på hennes hjälp. Hon är med oss. Hon stod också under korset. Maria blev kvar när alla andra försvann. Hon talar väl för oss för att vi skall förstå att vårt kors, vårt lidande är en delaktighet i Kristi lidande. Hon är de förföljdas och flyktingarnas mor. Hon talar väl för alla Mellanösterns kristna, som ofta känner sig förföljda. I alla tider och alla miljöer får vi vända oss till Maria. När vi förföljs eller när vi, som fallet är i Sverige, ibland känner oss förlöjligade och åsidosatta som kristna och katoliker, när man inte förstår oss eller skriver sneddrivet eller felaktigt om vår tro och vår Kyrka och vår helige Fader, när barnen i skolan känner sig mobbade, vet vi att Maria är vår Moder. Då får vi också medlidande med andra som förföljs. Då kan vi aldrig se ner på andra, mobba, förfölja eller förlöjliga. Det är saligare att bära korset än att lägga korset på någon annan. Det är saligare att lida förföljelse för rättfärdighetens skull än att sätta sig över andra och förtrycka dem.
Så citerar jag Olof Lagercrantz (1911-2002), vilket för många är förvånande, för han anses vara en av dem som mest har främjat gudsförnekelse och ateism. Det märkliga är att även bland gudsförnekare finns det några som vänder sig till Maria. Olof Lagercrantz skriver:
”Kanhända den Heliga Jungfrun ser på oss med ett vänligt öga som gör det enda vi kan med flit fast bönerna rinner tröga”.
Ja, kanhända att Maria också har en vänlig blick på dem som har missförstått tron, dem som förnekar Gud. Kanhända Maria talar väl också för dem som vänt sig bort från Gud. Det märkliga är att hon aldrig ger upp hoppet om någon. Därför är Maria också de tvivlandes mor. Och även om ateisterna protesterar högljutt, är hon också deras mor. Hon kan locka fram det bästa ur det sämsta. Hon kan lirka med sina barn, så att det som började med förnekelse blir en kristen bekännelse. Hur många kateketer har inte upplevt att de barn, som i undervisningen var mest motstridiga och hela tiden satte tron ifråga, plötsligt kan säga. ”Jag tror”. Det får aldrig vara hopplöst. Maria står inför Gud också för dem som inte vill veta av honom och för dem som förnekar Kristus. Hon vet att djupt inne i människan kan det finnas ett litet frö som kan gro. Därför behöver vi aldrig ge upp hoppet. Hur många mödrar i Sverige har inte sörjt över att deras barn har tagit avstånd från Kristus och Kyrkan? Hur många kämpar inte med bitterhet och sorg? Just då är det viktigt att gå till Maria och lägga det svåra i hennes händer. Hon talar också väl för dem som inte vill veta av henne, som förnekar henne, som föraktar henne
Det sista citatet är hämtat från Sven Lidman (1882-1960), som länge tvekade om han skulle bli katolik eller pingstvän. Han valde att bli pingstvän. Han skriver:
”Du födde oss vår Frälsare – Försonaren – vår Gud – vi prisa Dig, Hugsvalarens högtsaliga brud”.
Ja, Maria är den Helige Andes brud, den som till fullo är genomsyrad av Andens nya liv. I henne finns ingenting som skiljer henne från Guds nåd och Andens inspiration. I henne är pingsten fulländad. Därför kan vi i Maria ana oss till den hemlighetsfulla person som den Helige Ande är. Den helige Maximilian Kolbe (1894-1941) säger att den Helige Ande aldrig blev människa. Det är bara det eviga Ordet som har blivit människa i Kristus, men i Maria får vi en aning om vem den Helige Ande är. Ingen är så genomsyrad av Anden som hon. Därför kan vi genom henne alltid ta emot Andens undervisning och råd. Vi ber att Maria hjälper oss så att också vi blir förvandlade och genomsyrade av Andens gåvor, så att vi liksom hon kan leva i ständig tillbedjan av hennes Son, Jesus Kristus, och stråla ut Guds kärlek till de människor vi möter.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Annat av Biskopen
