Biskop Anders Arborelius

Fasteföredrag i Växjö 2002-02-25

Vi börjar med en av liturgins böner för fastetiden.

Som alla liturgins böner är den här bönen ursprungligen skriven på latin. Latinet och alla romanska språk talar om 40 dagars tid för det som vi kallar Fasta. Och jag tror, att just detta är ett mycket viktigt tecken på vad denna tid egentligen är. Fastan är inte det viktiga utan att vi just i 40 dagar tillsammans med hela gudsfolket går igenom öknen för att komma in i det förlovade landet, att vi med hela Guds folk går ut med Jesus Kristus i öknen för att prövas, för att renas och så kunna gå in i Påskens nya liv. Vi får inte glömma att Påsktiden är 10 dagar längre, 50 dagar. Vi kan säga, att varje år ger Kyrkan oss på nytt möjlighet att tränga in i kunskapen om Kristus på ett mycket unikt sätt. Under 40 dagar står vi vid den lidande Kristi sida, under 50 dagar vid den uppståndne Kristi sida. Vi kan alltså se på hela denna tid som en tid, då vi allt tydligare och djupare ser in i Kristi hemlighet och låter denna hemlighet förvandla vårt liv. Det är litet av detta jag tänkte vi skall se på här ikväll, hur det som tron och liturgin erbjuder oss under den här intensiva tiden kan bli kött och blod i oss. För det är alltid det som är den springande punkten, att det vi läser i Bibeln, det vi hör i mässan, det vi ber om, verkligen blir del av min personliga verklighet, av allas vår personliga verklighet. Det vet vi, att här har vi ofta väldigt god hjälp av våra icke kristna vänner, som väldigt tydligt ser, när inte Kristus har tagit getalt i oss. Det kanske blir ändå tydligare för oss katoliker, eftersom vi är så få. Vi får väldigt snabbt ögonen på oss, om vi är på en arbetsplats, en skola eller vad det nu kan vara. Och folk förväntar sig ett Kristusvittnesbörd, kanske inte så mycket att vi skall predika. Det är ju ingen så värst intresserad av, men av att vi i de vanliga mänskliga relationerna och omständigheterna visar dem något av Guds barmhärtighet, av Kristi ömhet och medkänsla. Fastan och Påskens tid är alltså en stor gåva till oss för att verkligen tränga in i och förvandlas av Kristusmysteriet.

Redan i vårt dop har vi ju blivit märkta av detta sigill. Korset och uppståndelsen är alltsedan dess inte bara en yttre historisk, dogmatisk verklighet, utan det har stämplats in i vår varelse. Ni har ju dagis här i Växjö, och då har ni kanske de här plastpapprena som man ibland lägger på, och så får barnen färglägga dem. Mönstret finns där redan. Vi skulle kunna säga, att i vårt dop får vi det här mönstret, Kristusmönstret, ingjutet i oss. Sedan dess är det detta som är kärnan i vårt liv som kristna, att vi har denna inre samhörighet och delaktighet i Kristi egen verklighet. Det gör att vi egentligen måste förstå allting utifrån detta, utifrån Kristi kors och Kristi uppståndelse. Tänker vi efter, kan vi alltid indela vårt liv i de här två aspekterna. Ibland är det mer korset, lidandet, det tunga, som står i centrum, men då är det alltid Kristi kors som lyser fram. Ibland är det mer det ljusa, det glada, och då är det uppståndelsen.

Under fastetiden får vi alltså medvetet öva upp vår förmåga att identifiera oss med den korsfäste. Vi vet, att Kyrkan på olika sätt vill hjälpa oss med detta, genom att rekommendera oss att be korsvägen, meditera över Kristi lidande och genom att då på ett medvetet sätt fasta, göra goda gärningar, avstå från vår bekvämlighet och vår tid. Allt detta skall alltså göra oss mer öppna för den korsfäste Kristus. Det behöver inte vara så märkligt och så konstgjort, utan egentligen tror jag, att vi utifrån vår tro rent spontant kan förena oss med den Korsfäste. Så småningom kan vi alltså öva upp den här trons blick, som får oss att se Jesu Kristi anlete och ansiktsdrag i det som är tungt och svårt i livet. I början är det bara ett problem, en sorg, något som vi brottas med, något som gör ont, vi kan säga något opersonligt. Först tänker vi kanske inte alls på, att det har att göra med Kristi kors och hans person. Det kan vara sjukdom, det kan vara arbetslöshet, ja det kan vara allt detta smärtfulla som livet kan rymma. Men utifrån vår tro och utifrån vår dopgemenskap med den Korsfäste kan vi få upp ögonen för, att nu är det Kristi kors som blir tydligt och påtagligt i mitt liv. Nu är det hans korsfästa kärlek, som möter mig i detta tunga och svåra, som jag brottas med, som jag inte klarar av, som jag tycker bara är besvärligt - i detta kan jag igenkänna den Korsfäste. Och omvänt - för vi måste alltid hålla det här ihop - fastetiden är ju bara en förberedelsetid för Påsken- i det glada i det underbara i det fina, där måste vi också igenkänna den Uppståndne. Och faktisk är det så, och det kan tyckas märkligt - de flesta människor har lättare att känna igen Kristus och hans kors i det tunga, i det svåra. Det är svårare, när allt är bra och fint att känna igen den uppståndne och förhärligade Herren. Det är lättare att be, när man har det svårt och jobbigt och behöver något än när allt är bra och fint. Det är väl något som gör att vi är så knepiga, att vi koncentrerar vår bön och tillhörighet till Kristus till det vi har svårt med, till det vi kämpar med. Därför är det så viktigt att ha hela det här perspektivet.

Vi skulle kunna säga att vi måste återupptäcka det som traditionen talar om som Guds försyn. Det är ju ett begrepp som finns med i den kristna traditionen, som vi i vår tid kanske inte hör så mycket talas om och tänker på, att Gud i sin försyn leder historiens gång, att den historia vi är med om är frälsningshistoria. När vi hör ordet frälsningshistoria, kanske vi först tänker, att det har ju bara med Bibeln att göra. Men frälsningshistorien fortsätter. Kristus fortsätter att vara herde för sitt folk och leda det genom historien och in i evigheten. Det betyder, att allt det vi är med om, allt det som händer oss på det yttre planet, på det inre planet, i världen, i församlingen, i familjen, i skolan, allt detta har något att göra med Guds omsorg om oss, att han i syn försyn kan använda även det tunga och det svåra. Vi vet, att jorden har sin autonomi, att människor genom sina fria viljebeslut delvis kan styra världens gång. Men över detta står Guds försyn. Det blir väldigt tydligt, inte minst i Gamla testamentet, där vi läser hur Gud leder sitt folk, trots dess bångstyrighet och synd in i det förlovade landet, in i den fulla Gudsgemenskapen. Kanske vi kristna, inte minst i vår tid, har förlorat litet av det här frälsningsperspektivet. Vem tänker på, att min livshistoria är frälsningshistoria, att den är en kärlekshistoria mellan mig och Kristus, att det jag är med om inte bara är profana händelser, människor som behandlar mig väl eller illa, utan att över allt detta råder Guds ömma, kärleksfulla försyn. Och att denna försyn också hjälper och styrker oss att gå igenom det tunga och svåra, det som på bibliskt språk kallas att Gud tuktar sitt folk genom svårigheterna, problemen osv. Det finns alltså en gudomlig pedagogik, som vill hjälpa oss att i denna värld urskilja Guds röst, Guds ledning. Vi har ofta fått för oss att frälsningshistorien bara har att göra med den bibliska epoken, och att Gud sedan har lämnat Kyrkan litet åt sig själv, åt sitt eget öde. Men kyrkohistorien är också frälsningshistoria. Och min personliga historia är också frälsningshistoria. Kristus går vid vår sida som den Korsfäste, som den Uppståndne. Ibland ser vi honom tydligare som den lidande, som den som ger sitt liv. Ibland ser vi honom som den Uppståndne som ger oss det nya livet, Påskens liv. Vi kan säga att all kristen spiritualitet och fromhet vill hjälpa oss att förstå detta. Det är alltså inte bara en tradition och en skola, utan det är gemensamt för hela den kristna traditionen och spiritualiteten, att den vill hjälpa oss att förstå, att vårt liv här på jorden alltid är ett liv i ständig förening med Kristus, och att det som händer oss på det yttre planet, på det inre planet, i möten med människor, i arbetsliv, ja allt det som ett mänsklig liv, är ett uttryck för att Gud har försyn och leder oss.

Hur skall vi då kunna upp den här blicken för, att Kristus är med på min historias väg? Tänker vi efter så vill nästan alla böneformer hjälpa oss med det här. I mässan vad händer där, jo, Kristi offer på Golgata blir sakramentalt närvarande. Och samtidigt får vi ta ut den himmelska bröllopsmåltiden i förskott. Både den korsfäste Kristus och den förhärligade Kristus är närvarande på en och samma gång, och han är det just nu. Därför är det här lilla ordet nu så oerhört viktigt. Nu är frälsningens stund, nu är den behagliga tiden. Vi skulle egentligen kunna sammanfatta mycket av vår kristna existens, att i detta här och nu får jag möta Kristus och förvandlas av mötet med honom, frälsas, befrias, fulländas, helgas. Problemet är då, att vi oftast inte är närvarande här och nu. Jesuiten Jean Pierre de Caussade ger ett annat litet tips. Han säger, att det ibland är bra att upprepa den lilla latinska satsen "Dominus est", Det är Herren. När något svårt drabbar oss, när vi möter en människa som gör oss gott, ja vid alla de små händelserna, känslorna, mötena i vårt liv, har vi en tendens att bara se på det som profana händelser. Men säger vi då: Dominus est, Det är Herren, då ser vi också djupet i historien. Jag tror, att vi alla har varit med om sådana här ting i våra liv, händelser, möten, känslor, tankar, då vi verkligen har kunnat säga : Det är Herren. Det är Kristus som vill något med det här, det är han som visar sig, det är han som talar. Så småningom kan vi då öva upp den här förmågan att se med trons röntgenblick på verkligheten. När vi lider, när världen lider, när allt tycks mörkt, ja, då är det Kristus som lider i detta och är med oss. När allt lyser av sol, glädje, ja, då är det något av Påskens morgon som lyser upp. Samtidigt vet vi att mycket av livet är den här gråzonen mellan lidande och glädje. Vi kan säga, att i vår tid har man litet kapat av lidandet och glädjen. Vi kan säga, att de flesta i nutidens Sverige varken lider eller är glada. Sitter vi på tunnelbanan i Stockholm, då ser vi en massa stenansikten, de ser varken speciellt lidande ut eller speciellt glada, men det är det här litet likgiltiga. Det har nästan blivit en modell, att man skall vara likgiltig och inte reagera, ja man skall ha ett stenansikte, man skall flyta ovanpå. Är det då inte möjligt att möta Kristus? Jo, naturligtvis, för det är just han som får den litet påklistrade attityden att försvinna. För människan är inte egentligen likgiltig. Hon har hela tiden något hon längtar efter och drömmer om, något hon saknar, något hon hoppas på, något hon vill tacka för, något hon vill uttrycka. Småningom kan man upptäcka att alla de här mänskliga stämningarna, tankarna kan hjälpa oss att säga Dominus est, Det är Herren.

Vi behöver alltid Kristus för allting, eller för att översätta det till en teologisk sanning: Människan behöver ständigt Kristi frälsning. Vi kan liksom inte korthugget säga, jag är frälst. Det är inte klart, det måste fortsätta. Däremot kan jag säga: Jag håller på att frälsas. Kristi frälsande kärlek möter mig i gestalt efter gestalt, i förklädnad efter förklädnad. Hela vårt liv är egentligen detta att möta Herren här och nu, i skilda episoder, i skilda situationer, i möten med olika människor, i inre brottning, i inre glädje. När vi gör en samvetsrannsakan nu under fastetiden, tror jag, att det är bra att kanske ibland koncentrera den just på det här. Var är min styrka för att se Kristus? Under vilka delar av mitt liv har jag tyckt mig vara honom närmast, när jag erfarit hans närvaro och kraft på ett speciellt sätt? Jag tror, att det är viktigt att börja en samvetsrannsakan med våra starka sidor, med våra goda sidor. För bara så står vi ut med att se de dåliga. Ser vi bara på de svaga sidorna, då blir det lätt den här hopplösheten som breder ut sig . Men börjar vi fastetidens samvetsrannsakan med att tänka efter, var jag har fått min styrka som kristen, var är det lättast för mig att möta Kristus, att förmedla honom, var känner jag igen honom, är det i mina lidande medmänniskor, är det i dem som behöver mig, är det i den stilla bönen , är det i mängden av människor? Det är väldigt olika. Men jag tror, att alla döpta har fått en speciell nådegåva, en speciell Kristusaccent, skulle vi kunna säga, som gör att de kan möta och känna igen Kristus på ett speciellt sätt i sitt liv. Det kan vara bra att tänka efter. När är jag som närmast Kristus? När erfar jag tydligast hans frälsande närvaro? När möter jag honom. Det kan vara olika epoker av livet, det kan vara vissa händelser, vissa känslor och tankar. Men det gäller att vi blir medvetna om att vi var och en har fått någon speciell Kristusaccent, som gör att vi rent spontant kan öppna oss för honom och ta emot honom.

Sedan - var har jag svårast att möta honom? Var flyr jag från honom? Var vill jag inte veta av honom? Här måste vi vara mycket ärliga. Det är ju så, att Kristus vill förvandla unika människor som både har sin styrka och sin svaghet. Är vi då medvetna om, var det är vi är honom som närmast, var vi tydligast ser honom och var vi inte gör det, då blir det också lättare för oss at ta emot honom, att förvandlas av honom. Det är också bra att öva upp den här medvetna Kristusgemenskap genom att till exempel säga som Jean Pierre de Caussade Dominus est, det är Herren. Det är ju ett ord vi alltid kan säga , för han går ju alltid med oss. Det är som Francis Thomphsson säger - som den himmelske jakthunden. Hur långt vi än springer är han efter oss. Han släpper aldrig taget. Han kan använda tusen och tusen förklädnader. I det gamla Ryssland hade man alltid på den stora julmåltiden en tom stol, där man sade: Ja, kanske Kristus kommer och knackar på i en tiggares gestalt eller i någon annans gestalt.

Samtidigt tror jag, att detta kanske är något av det svåraste för oss nordbor att se Kristsus i vår nästa. För det finns också olika accenter mellan olika kulturer och mentaliteter. Den nordiska mentaliteten är väldigt förtjust i skogar och fjäll och berg och dalar. Det är ingen hemlighet. Inga psalmböcker i världen rymmer väl så många naturpsalmer som den svenska. Jag vet, att när mina medbröder från Belgien kom hit blev de förvånade över att man sjöng "Morgon mellan fjällen". Det är väldigt tydligt, att den nordiska mentaliteten har lättare att se Gud ute i naturen. När man söker honom, drar man sig gärna ut i mörka skogar som här i Småland och till skogssjöar. Det ligger liksom i mentaliteten. Däremot är det oftast svårare för nordbor att känna igen Kristus i sin nästa. Man har till och med en tendens att mer se de andra som störningsmoment för bön och gudsgemenskap än som påminnelse. Här har vi ett typexempel på att se sin svaghet och sin styrka. Styrkan för många är, att man i naturen anar något av Skaparens närvaro, att man komma till ro och överlåta sig till honom. Men så fort det dyker upp några människor där ute i skogen, då är all andakt som bortblåst. Här ligger något man måste öva upp, att medvetet våga tillbe Gud i sin nästa. Det låter kanske litet väl accentuerat. Men ofta är det en oerhörd befrielse, inte minst med människor som vi har det litet svårt med, om vi kan tillbe Gud, vars avbild hon är. Det kanske blir ändå tydligare: tillbe denna döpta människa som bär Treenigheten inom sig.

Här vill jag citera karmelitnunnan Elisabeth av Treenigheten., en fransk syster som levde vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Sina flesta brev har hon skrivit till lekmän för att hjälpa dem att leva i bön ute i livet, i familjen och på arbetsplatsen. Hon skriver till sin syster, som har två småbarn. Den här systern vill då få mer tid för bön och stillhet. Hon tycker, att det är litet jobbigt att ha två små flickor att sköta om. Men då säger Elisabeth av Treenigheten: Men detta är ju en oerhörd möjlighet för dig att tillbe Treenigheten i de här två små flickorna, när du håller på att syssla med dem. Det kan tyckas vara en litet ovanlig tanke, men den är värd att pröva, att medvetet tillbe Gud i den människa man håller på med. Om man jobbar på dagis, i skolan, överallt möter man ju människor. Det kan öppna ett djupperspektiv, när man vågar lita på trons sanning. I denna människa bor Gud som i sitt eget tempel genom dopet. Och då betyder det ju, att jag kan tillbe honom i henne och faktiskt också i mig själv.

Man brukar ju säga, att det är en annan svaghet för det nordiska kynnet, att man har så svårt att acceptera sig själv. Man tänker ibland, ja Gud har lyckats med alla andra, men med mig har han misslyckats. Jag är bara ett missfoster, jag har aldrig blivit riktigt, vad jag skulle bli. Då kan det också vara en oerhörd befrielse att våga tillbe den Gud, som bor i mig genom dopet.

En annan accent som nutidens kristna aldrig har riktigt förstått eller kanske glömt bort är, att vår högsta kallelse och värdighet är, att vi kan tillbe Gud. Vi är tillbedjande varelser, och det är vår plikt att ge Gud den tillbedjan som tillkommer honom. Skulle man då fråga människor och göra en liten opinionsundersökning och fråga: Varför går ni i kyrkan egentligen. Då fick de skriva olika alternativ - för att höra en god predikan, för att få litet lugn och frid, för att…och så kom det här alternativet för att tillbe Gud. Då är jag rädd, att kanske inte så många skulle kryssa för det här att tillbe Gud. Det har litet gått förlorat, att det är människans främsta plikt och främsta värdighet, att hon som Guds avbild och ändå mer som Guds tempel genom dopet är kallad att ge Gud den tillbedjan som tillkommer honom. Och liturgin, mässan, är det gyllene tillfället att tillbe. Och utifrån detta kan det sedan sprida sig ut över dagen, så att vi mer och mer kan se, att vårt arbete och allt det vi är med om också har denna aspekt av tillbedjan. Men upptäcker vi det inte i liturgin, i mässan, ja då är det också svårt att upptäcka det utanför. Därför skulle vi kunna säga, att söndagsbudet är en av Kyrkans största välgärningar. För det hjälper oss att förstå, varför jag går i kyrkan. Även om jag tycker, att det är tråkigt den här söndagen, även om predikan inte talat till mig, även om psalmsången är urusel, ja även om jag inte förstår språket. Detta är i och för sig sekundära ting. Det viktiga är, att jag utifrån min värdighet som Guds tempel, som döpt medlem i Gudsfolket får ge Gud den tillbedjan som tillkommer honom. Det är något oerhört stort, att vi som döpta får ge Gud denna tillbedjan. Det är det vi ska göra i himlen, i evigheten. Egentligen vet vi inte så mycket mer om evigheten än, att vi skall tillbe Gud med alla änglar och heliga, och då är det ju lika bra att öva upp sig här på jorden. Annars kan det bli en för tvär övergång. Denna tillbedjan är en oerhörd rikedom och skatt.

Hur lär vi oss då att tillbe? Jo, genom att ansluta oss till Kristus som ständigt tillber sin Fader. Kristus går alltså med sitt folk som den Korsfäste, som den Uppståndne för att vi i våra vanliga livs omständigheter skall kunna förena oss med honom och i gemenskap med honom tillbe Fadern. Det gör vi egentligen från morgon till kväll och från kväll till morgon. Någon har sagt, att i vår tid har många upptäckt den nattliga tillbedjan. Förr var det i klostren som man hade nattlig tillbedjan. Idag är det ofta människor som är sömnlösa. Man blir förvånad över hur många människor, också bland kristna i vår tid, som har problem med sin sömn, och som använder detta för att tillbe. Det kan tyckas märkligt i en sekulariserad tid, men faktiskt finns det många som medvetet övar denna nattliga tillbedjan, när de kämpar mot sömnlösheten. Sedan vet vi, att Gud i sin barmhärtighet ofta låter människor somna, när de ber. I kontemplativa kloster är det något ganska vanligt, att folk sitter och nickar under bönen. Själva atmosfären är sådan, att man lätt faller i sömn, och det drabbar även helgon som Thérèse av Lisieux och Edith Stein. Därför får vi inte skämmas, om vi ibland nickar till litet. Det är naturligtvis inte det vi vill. En teolog som Karl Rahner har till och med sagt, att det finns en inre släktskap mellan bön, sömn och död. Alla dessa talar om den fullkomliga överlåtelsen och tilliten. Därför det en viss parallellism mellan sömn och bön. Kan vi inte sova, kan vi be. Och då somnar vi kanske fortare. Somnar vi under bönen, då får vi också ge det som vår offergåva.

Det viktiga är att i hela verkligheten se Kristi spår, att inte utesluta hans frälsande närvaro från någon del av vårt liv. Här har vi alla en viss tendens att skaffa oss ett litet reservat, en liten frizon, där vi inte riktigt släpper in Kristus och hans frälsande handlande, där vi liksom själva styr och ställer. Det kan vara vad som helst. Människan kan ju fastna vid vad som helst. Därför säger Johannes av Korset, att människan är som en fågel som är bunden. Hon kan vara bunden med ett tjockt rep, då är det en stor synd som fjättrar henne och gör det svårt för henna att flyga. Hon kan också vara bunden vid en sytråd, en tunn nästan osynlig tråd. Då rör det sig om någon till synes ganska oskyldig bindning, men som ändå gör, att hon inte är fri. Vi kan ta en frimärkssamlare, som hela tiden i tankarna sysslar med det här. Och det är en högst oskyldig sak att samla frimärken, kan vi tycka. Det kan ju inte någon ha något emot. Men även sådant kan binda oss, så att vi bara går och tänker på det. Det tror jag, är något vi känner igen. Vissa skar är så viktiga för oss, t.ex att det skall vara Ramlösa och inte Loka. Det kan vara helt barocka detaljer som vi hakar upp oss på, att vi skall lägga håret si eller så, att kläderna skall sitta si eller så. Vi kan bindas med en sytråd, och då kan vi ju inte flyga. Då tänker vi hela tiden på det här med frimärkssamlingen eller om det skall vara Ramlösa eller Loka. Människan är en så helt knepig varelse, att hon kan fastna vid vad som helst. Då säger min medbroder Wilfrid Stinissen, att därför skall ni alltid ha med er en sax, så att så fort ni märker att ni är bundna av något, tar ni fram saxen och klipper av bandet, sytråden. Är det Ramlösa, klipper vi av det där. Det är naturligtvis bildligt. Vi vet, att det kan vara farligt att ta med sig saxar i vår tid. Jag har blivit av med två saxar på Arlanda, för man får ju inte ha med det i handbagaget. Även om det är en liten nagelsax, så ser de den. Men det viktiga är att ha vilja att klippa av de band som binder mig och hindrar mig att möta Kristus. Så är det alltid i vårt liv.

Det finns ögonblick för uppbrott, det finns ögonblick då vi måste avstå från något. Ja, så är det för er här nu, som måste avstå från en älskad kyrkoherde. Många lider av det. Och det brukar jag säga är den bästa present man kan ge en präst, att man sörjer och saknar honom. Ändå är det viktigt att också kunna göra de här offren. Så kan vi se på vårt liv som en ständig process, där vi får klippa av vissa band, något vi har fastnat vid, något vi har byggt upp och fastna i. Fastan är den gyllene tiden för att klippa av de här banden, att för Kristi skull avstå, om det nu är Ramlösa eller Loka vi tycker bäst om, att inte fastna vid frimärkssamlingen eller vad det nu kan vara. Vi vet, att det ibland kan vara det allra svåraste att avstå från någon liten detalj som vi kan tycka, men som ändå uppfyller vårt liv och ger vårt liv en accent. Ibland är det mycket lättare att klippa av de tjocka trådarna, de stora synderna än de här känslomässiga bindningarna som inte får oss att lyfta från marken. Därför rekommenderar jag varmt att ha med en sax varthelst ni än går. Ta upp den och klipp av, när ni märker att ni är bundna vid något. Men det kan vi bara göra, när vi ser Kristi blick på oss. Och då är det mycket märkligt, att vi aldrig på ett äkta sätt kan avstå , försaka, offra något, om vi inte förstår, att det är Kristus som ser på oss med kärlek och ber oss om detta offer. Vår tro är ju en personlig tro. Det är ett möte mellan min person och Kristi person. Det är inte bara att samla på sig en massa förtjänster och offer, utan det är en personlig dialog. Kristus ser på mig med sin sorgsna blick, när han ser hur fast jag sitter vid Ramlösan eller frimärkssamlingen eller vad det nu kan vara. Då är det också mycket lättare att klippa av bandet. Då förstår vi, att om mitt band till honom skall bli starkare, då måste jag lösgöra mig från de andra banden. Det är naturligtvis olika för olika människor. Men alla har ett nät av sytrådar, där man har trasslat in sig, bindningar vid allt möjligt som gör att man inte kan flyga, inte kan ta emot Kristus med hela sitt hjärta.

Därför vi alla den här tiden, den 40 dagars tiden i öknen. I öknen måste man göra sig av med mycket onödigt. Man kan inte ha med sig en tung packning med sig där. Därför skulle vi kunna säga, att när Kyrkan inbjuder oss till de 40 dagarna i öknen är det en stor gåva och välgärning. Där kan vi alltså göra oss fria från så mycket som binder oss. Där kan vi avstå från allt som annars skulle gjort vår resa genom livet tung och otymplig. Men det är viktigt att se, att det inte bara är jag som atletiskt övar upp en slags andlig bodybuilding eller soundbuilding. Det är alltså inte tal om make up utan det är Kristi personliga blick på mig som får mig att förstå vad jag skall avstå ifrån. Vi kan ju säga, att det är därför Kyrkan i vår tid ger oss en frihet att själv välja vår fasta, hur vi firar vår fasta. Tidigare var det så, att varje fredag avstod man från kött och åt fisk. Nu får man själv välja det, vad vi vill avstå ifrån. Det är på sätt och vis svårare. Då måste vi själva ta ställning: Vad är det jag vill avstå från idag denna fredag? Fredagen förblir ju en fastedag under hela året. Vad är det idag jag vill ge till Kristus och då under fastetiden som en mer intensiv tid. Vad begär Kristus av mig? Vad kan jag lägga på hans altare idag? Samtidigt kan jag se, att detta bereder väg för glädjen, för att frigöra sig från allt detta ger ju en oerhörd frihet och glädje . Då är man ju inte bunden vid jorden vid alla dessa kedjor och sytrådar, utan då har man den lekfulla friheten som gör att man kan skutta fram över jorden.

Därför vill jag sluta med den bild som Charles Peguy ger oss av tron, hoppet och kärleken, alltså de teologala dygderna, krafterna, som förenar oss direkt med Gud. Han liknar dem vid tre systrar som är ute och promenerar. Tron och kärlekern är de äldre och litet förståndigare systrarna som går och pratar allvarligt med varandra. Deras lillasyster heter hopp. Vi vet, att många språk kan man heta Faith, Esperance, Caritas. Tron, Hoppet och Kärleken kan vi se i de här personliga gestaltningarna. De är alltså lilla systern Hoppet som bestämmer inriktningen. Det är hon som får de två äldre systrarna att följa efter henne. Och hon skuttar lekfullt fram. För henne är livet en lek, en glädje. Det tror jag är oerhört befriande att komma ihåg, att hoppet är det som ofta styr vårt liv, hoppet att växa in i en djupare gemenskap med Kristus, hoppet att detta livet trots allt inte är så tungt och svårt, hoppet att vi är på väg mot evigheten. Kan vi då tänka på de här tre systrarna, tron, hoppet och kärleken, då kan det ibland bli en hjälp för oss att fortsätta vår vandring genom livet, när den hotar att bli alltför tung, alltför svår, alltför jobbig.

Det är också det jag vill tillönska er i den här församlingen i förändringens och uppbrottets tid, att just blicken på Kristus som den lidande som den uppståndne finns med i ert liv. Också en församling har ju sin historia, sin frälsningshistoria. Också en församling går som en del av Gudsfolket framåt. Ibland kan det tyckas tyngre, ibland kan det vara lättare. Men man har alltid med sig tron, hoppet och kärleken som de systrar som ger kraft och ledning.

Vi avslutar med en bön.

+Anders Arborelius ocd

bskp Anders Arobrelus OCD Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD
home
Till KATOLIKnu