Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning.
Herre Jesus Kristus. I din Moder visar du oss din kärlek och omsorg. Vi ber dig. Hjälp oss att med Maria vid vår sida komma dig närmare, så att vi för världen kan vittna om den kärlek, som möter oss i den heliga eukaristin. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Först en liten repetition av det vi sagt. Vi försöker se på hela existensen med ett enda ögonkast. Den kärlekens fullhet och enhet, som finns i Treenigheten, uppenbaras, när Gud blir människa i Jesus Kristus, grundar sin Kyrka och ger oss eukaristin. Den skall i sin tur få oss att sprida Guds kärlek till alla människor vi möter, så att Gud kan samla oss alla till ett och föra oss in sin eviga härlighet. Allt börjar i Gud, i Treenighetens inre liv, och allt skall en gång föras dit. Tiden är mellanstationen mellan början och målet. Under tiden gäller att, de som vill hålla fast vid Kristus, även måste hålla fast vid eukaristin.
De, som inte bryr sig så mycket om mässan och eukaristin, glider bort från Kyrkan och Kristus. Detta är tragiken i vår tid. I hela den västerländska civilisationen är en rörelse bort från Kristus och eukaristin så tydlig. Vi ser det alla på nära håll. Vi har väl alla anhöriga, vänner och familjemedlemmar, som kanske har börjat slarva lite med söndagsmässan och sedan steg för steg har försvunnit från Kyrkan och Kristus. Om vi inte lever av eukaristin och i eukaristin, är risken stor, att vi försvinner från Kristus, från Gud och från hans kärlek.
Därför är det så viktigt, att vi alla blir mer och mer medvetna om, att det är just här vi möter Kristus, Guds kärlek, och blir rotade i den för att kunna föra ut den i vår tid. Ett av Johannes Paulus II:s arv till Kyrkan är, att han ständigt pekade på den nya evangelisationen. Det kanske mest tragiska i hans liv var, att så få tog till sig detta budskap. Här kan vi göra en självrannsakan. Har vi förstått, hur viktigt det är för var och en av oss, att vi också blir vittnen om Kristus, där vi lever och där vi verkar och att Kyrkans framtid, ja vi skulle kunna säga Guds framtid på jorden, beror mycket på, att vi ser vår kallelse och vårt ansvar. Risken är, eftersom vi lever i ett konsumtionssamhälle att vi mer ser på tron, mässan, religionen, som någonting som är till för våra andliga behov, för att ge oss uppbyggelse, för att stärka vår fromhet. Vi glömmer då, att vi inte får detta endast för oss själva utan för att dela med oss, att stråla ut och föra vidare. Risken är, även om vi är mycket fromma och lever ett djupt kristet liv, att vi behåller det för oss själva och glömmer bort, att det måste flyta genom oss och strömma utåt.
I skolastiken har man en princip, som jag tycker är mycket belysande. På latin säger man: bonum diffusivum sui, det goda delar med sig av sig självt. Det är en princip som hjälper oss att förstå hela frälsningshistorien, ja hela Guds plan med allt som finns till. Gud är den fulländade kärleken och godheten i sig själv. Egentligen behöver Gud ingenting. I honom är kärleken fullkomlig mellan Fadern och Sonen. Fadern och Sonen älskar varandra och lever i den fulländade kärleksföreningen i Anden. De behöver ingen annan för att vara kärlek. Gud är kärlek, läser vi. Det kan ingen annan säga om sig själv. Möjligtvis kan man säga om en människa, att hon är kärleksfull. Men ingen kan själv säga: jag är kärlek. Det är bara Gud, som kan säga det, eftersom det finns en treenig gemenskap, där Gud är ett med sig själv i de tre personerna. Här finns kärleken och godheten i dess fulländning. Ändå vill Gud skapa någonting, eftersom godheten liksom svämmar över. Det ligger i godhetens och kärlekens natur, att den vill dela med sig, sprida sig, lysa upp. Men det är inget behov för Gud att skapa för att vara kärlek. Det är den rena osjälviskheten och godheten som svämmar över. Därför skapar han världen, för att den skall genljuda av hans godhet, för att hans kärlek, enhet och godhet skall vara själva grundtonen i hela skapelsen, för att allting skall vara en återspegling av den kärlek som han är i sig själv.
Samtidigt ger Gud skapelsen en autonomi och en frihet. Kärleken tvingar aldrig någon. Därav finns möjligheten att säga nej. Då kommer synden in. När synden har kommit in, vill Gud i sin godhet rädda människan ur syndens järngrepp. Därför sänder han sin Son till världen. Och i Jesus Kristus och hans liv ser vi samma grundprincip. Det goda vill sprida sig, dela med sig, utgjuta sig i världen. Samma princip ser vi i hela Kyrkans liv och i sakramentens liv. Vi skulle kunna sätta som en förklaring på hela tillvaron, att det goda vill dela med sig och sprida sig. Det är även någonting att tänka på, när vi går till bikt. Är jag villig att leva efter principen att dela med mig av det goda som jag är och som jag har? Eller vill jag behålla det för mig själv?
Vi lever i ett klimat, som är mycket präglat av individualism. Även en god människa frestas att skapa sig sin egen fristad. Hon upplever ofta de andra som konkurrenter, hinder eller svårigheter. I vår nordeuropeiska kontext har vi ofta tendensen att söka Gud utan de andra. Om en svensk börjar bli religiös, går han inte i kyrkan, brukar man säga. Då går han ut i naturen. Det naturliga för många människor är att söka stillheten, mötet med Guds mysterium, i avskildhet i naturens skönhet. Risken är, att man då säger: jag behöver inte gå i kyrkan. Där finns bara en massa besvärliga människor, som prasslar med bönböcker eller hostar, och barnen skriker. Det får man ofta höra. Jag besökte Ludvika, nyligen. Kyrkoherden hade då försökt ringa till människorna och inbjuda dem till kyrkan. Han fick från några människor svaret, att de inte behövde gå i kyrkan. De mötte Gud lika mycket i naturen. Detta gällde katoliker, som borde veta, att Kyrkan föds vid altaret och får sin näring där. Det är en mycket stor frestelse för många människor att glömma bort, att det mest privilegierade mötet med Gud är eukaristin. Aldrig kan vi möta Jesus Kristus på ett så djupt och äkta sätt som där. Sedan är det en annan sak, att vi ibland kan få stor hjälp av att gå ut i naturen och se Guds skönhet där. Men då är det som en frukt och som en följd av vårt möte med Kristus i eukraistin. Jag har försökt förklara, att när vi verkligen möter Kristus i hela hans verklighet i eukaristin, ser vi, att vi även kan möta honom på oändligt många andra sätt. Men går vi miste om det djupaste mötet med Kristus, är risken, att vi endast reducerar mötet med honom till det vi tycker är trevligt. Ibland kan det vara trevligare att gå ut i naturen och slippa alla besvärliga människor. Men vi behöver också detta möte med Kristus som Kyrka, som församling, som gemenskap. Gud har i sin ofattbara godhet velat frälsa oss, inre som enskilda individer utan som ett heligt folk.
Då kommer vi in på en biblisk grundtanke. Den är lite svår för oss i vår tid och i vår miljö att fatta, eftersom vi är mycket präglade av det individualistiska klimatet, som har förstärkts i en luthersk miljö. Luthers stora fråga var: Hur finner jag en nådig Gud? Det gällde människans ensamma kamp för att nå fram till ett möte med Gud. Vi ser det på många olika sätt i svensk historia och mentalitet. Vi kan ta Dag Hammarsköld som exempel. Han var en mycket djup och troende kristen. Men han nådde aldrig riktigt fram till att förstå, att han kunde behöva hela det "besvärliga" folk, som Gud har samlat. En mycket stor frestelse i vårt klimat är, att de som verkligen söker Gud har en tendens att bli ensamvargar. Det ligger både i tiden med dess individualism och i klimatet,. Någon har förklarat, att eftersom det här i Nordeuropa är så glesbefolkat, så är man van vid den ensamma livsstilen och kampen. Dessutom breder singelhushållen ut sig. I det centrala Stockholm är de flesta hushåll singelhushåll. I själva atmosfären finns detta, att jag är ensam i mitt sökande efter Gud.
För många är det svårt att se, att gemenskapen i Kyrkan och församlingen får mig att komma Gud ännu närmare, att Gud har valt att frälsa oss som ett folk, som en gemenskap, som en Kyrka. Det är därför han utväljer ett folk, något som vi ser redan i gamla förbundet. Han väljer ett svagt, föraktat, litet folk för att göra ett prov, för att visa att han i sin godhet genom en gemenskap vill komma oss närmare. Han förmedlar sin kärlek genom detta folk. I Kyrkan ser vi att detta folk vidgas och blir universellt. Gud vill samla alla folk till ett i sin heliga Kyrka. Vi kan tänka efter, hur vi har fått tron. Ingen av oss har genom mobiltelefon haft direkt kontakt med Gud., utan vi har mött Gud förmedlad genom andra. I vårt eget liv kan vi tänka på gestalt efter gestalt, människa efter människa, som har betytt något för att vi skall komma Gud närmare. Det kan ha varit föräldrar eller präster. Ofta minns vi kanske bäst de som har varit goda och kärleksfulla. Men det kan även vara genom otrevliga och besvärliga människor.
Gud kan använda alla för att komma oss närmare. Det är den principen, som Kyrkan bygger på, att Gud låter sig förmedlas genom andra människor. Det är en typisk helt katolsk grundtanke, att vi kommer Gud närmare tack vare och ibland trots varandra. Vi kan inte bortse från de andra och säga, att de endast stör mig. Det är därför den gemensamma liturgin, eukaristin, är den plats, där Kyrkan liksom föds. Kring altaret bildas Kyrkan. Vi ser, att när folk avlägsnar sig från Kyrkan och från Kristus är det för att de säger nej. De säger: jag behöver inte detta. Jag bryr mig inte om det. Ofta säger man det kanske inte så direkt. Men det liv som människorna lever visar, att detta inte längre är viktigt för dem. De säger: jag måste åka till Ikea eller tvätta eller något annat. Det är mycket lätt att hitta förevändningar. I början är det kanske bara praktiska skäl. Man har mycket att göra. Man är dubbelarbetande och har både barn och arbete. Då prioriteras eukaristin längre och längre ner på listan. Till slut blir det inte längre något som finns kvar. Det är det vi ser i många människors liv. De har inte förstått, att här möter vi Kristus och Guds fulla verklighet på ett unikt sätt. Här få vi ta emot Guds innersta kärlek i Kristus i hans fulla mysterium. Här blir vi ett folk. Här är det inte längre bara jag och min lilla familj eller min vänkrets, utan det är hela det jobbiga och oregerliga folk, som Kristus samlar till ett. I nästan alla andra sammanhang väljer vi våra vänner och vårt umgänge. Då blir det efter åsikt, parti, nationalitet, socialgrupp och intresse. Det är tragiken i Sverige av i dag, att samhället blir alltmer segregerat i fråga om både boende och umgänge. I Svenska Dagbladet häromdagen stod det ett litet kåseri om en italiensk skomakare. Han var mycket omtyckt av sina kunder. Han var vänlig och glad som en italienare är. Folk älskade att gå dit och få sina skor lagade. Det var folk från alla socialgrupper som kom. Men så sade han vid ett tillfälle, att under hans trettio år i Sverige var det bara en enda svensk familj, som hade bjudit hem honom. Det är verkligheten i dag. Man lever i sin lilla krets.
Kyrkan är en av de få samhälleliga gemenskaper där folk av alla raser och nationaliteter, socialgrupper och åldersgrupper har möjlighet att samlas. Det är så Gud handlar. Han vill inte att vi skall sitta och spegla oss i människor, som har samma bakgrund och tycker precis som vi och är likadana som vi. Då blir vi instängda. Då förminskas vi som människor. I Kyrkan har vi möjlighet att konfronteras och ibland även hamna i konflikter och andra svårigheter, som på sikt kan hjälpa oss att växa i osjälviskhet och kärlek. Men det är jobbigt och besvärligt.
Också när vi är på reträtt är vi detta folk. Vi kanske stör varandra även då på olika sätt. Det finns ett mycket omtyckt reträtthem i Svenska kyrkan. Där har man till synes accepterat detta synsätt. När man sitter i kyrkan där, har man små murar mellan sig, för att man inte skall störa varandra. Det visar, att man spontant ser på de andra, som någon som stör mig och inkräktar på min stillhet och min privata Gudsrelation. Man tänker: jag går i kyrkan för att få uppbyggelse för min personliga livsföring. Då är de andra inte så viktiga i mitt möte med Gud. Här tror jag, att vi ibland måste göra en samvetsrannsakan för att upptäcka, att Gud använder de andra för att komma oss närmare.
Därför lägger vi så stor vikt vid helgonen och speciellt Jungfru Maria. Gud använder andra människor för att tala till mitt hjärta. De står inte som en mur mot Gud och skymmer honom. Det kan vi få höra från våra bröder och systrar i andra kyrkor och samfund. De kan säga: men Maria skymmer ju Jesus, och hon gör, att vi glömmer Jesus. Men egentligen är det tvärtom. Maria uppenbarar och visar oss aspekter av Jesus som blir ännu tydligare för oss. Ni kanske har varit med om en motsvarande mänsklig episod. Ni har en god vän, som ni har känt i många år och som ni uppskattar. Plötsligt får ni träffa hans mor. Då brukar det gå upp ett ljus. Nu förstår man denna människa bättre än tidigare. Hans mor gör inte, att vi glömmer bort vår gode vän och försummar honom, utan att vi upptäcker ett ännu djupare sammanhang. Likadant är det med Jesus Kristus och Maria. Det är egentligen det oerhörda, att alla vi som tillhör Kristi mystiska kropp har en unik nådegåva, en aspekt av Jesu mysterium, som vi får förvalta och växa in i.
På det sättet kan vi hjälpa varandra att komma Jesus närmare. Vi skymmer inte Jesus, utan vi hjälper varandra att förstå och leva oss in i Jesu verklighet på ett ännu djupare sätt. Allra tydligast blir det, när vi samlas kring eukaristin. Där får vi den näring, den föda, den uppmuntran vi behöver för att växa allt djupare in i gemenskapen med Kristus. Det är mycket viktigt, att vi har denna fulla, katolska atmosfär, som gör att vi förstår, att Gud och Jesus inte blir mindre utan större, när vi ser, att han kommer oss till mötes tack vare och genom andra människor. De är inte murar som stänger ute honom utan fönster, som släpper in honom. När jag ser på alla de underbara ansikten, som sitter framför mig, då är det något av Jesu anletsdrag, som lyser igenom i varje ansikte. Vi har alla mött sådana ansikten, som för oss har uppenbarat något av Jesu heliga anlete. Det betyder inte, att vi glömmer Jesus och stirrar oss blinda på detta och säger: nu är det slut med Jesus. Nu vill jag bara se på dig. Tvärtom är det något av Jesu skönhet jag förstår och begriper bättre.
Det kan vara en hjälp, när vi skall försöka förklara varför Jungfru Maria är viktig för oss. Detta kan vara svårt, när vi möter våra vänner i andra kyrkor och samfund. De förstår inte, att vi ser på Maria och litar på henne, och att hon hjälper oss. Det beror på, att det finns en aspekt i Jesu mysterium, som blir tydligare för oss genom Maria. Vi kommer Jesus närmare genom henne. Hon hjälper oss att upptäcka Jesus på ett djupare sätt
Någonting liknande är det med de andra i Kyrkan. Det är en tanke som får det att svindla för oss. Kan jag, som är så si och så, verkligen förmedla Jesus till andra människor. Det kan vi. Och det måste vi alltid komma ihåg. Genom dopets nåd har Kristi ljus tänts i oss. Vi får aldrig släcka vårt dopljus. Inte av egen kraft eller av egen förtjänst, men genom min tillhörighet till Kristus blir jag ett litet ljus som visar på det stora ljuset. Just därför behöver jag denna sakramentala näring, som eukaristin ger mig, så att jag växer in i den djupa Kristusrelationen. Då kan jag hjälpa människor att upptäcka Jesus på ett ännu djupare sätt, även om jag har mina karaktärsfel och andra fel.
Bevarar jag den ödmjuka insikten i min svaghet och i min synd, kan även detta hjälpa människor. Många har fått för sig, att vi kristna är hurtfriska människor, som alltid har rätt och gör allt bra. De tycks tro, att vi är fulländade plastdockor, som automatiskt upprepar vissa ord och har svar på alla frågor och alla problem. Man har ibland en mycket konstig bild av oss kristna och om hur vi ser på oss själva. Om vi har den ödmjuka insikten i vår brist och i vår synd och en äkta ödmjukhet, då kan just detta hjälpa människor. De kan tänka, att om det är så, kan även de våga närma sig Kristus. De kan säga: Om du som är så svag och bristfällig ändå litar på Kristus, då kan också jag våga knacka på Kyrkans dörr. Det sker inte alltid genom att man visar sig felfri utan just genom att man vågar säga, att man har ett hemskt humör eller någon annan brist.
Det är den insikten, som de gamla ökenfäderna hade. Då man kom och besökte dem och frågade dem, vad de gjorde i öknen, sade en av dem: Vi reser oss och faller. Vi reser oss och faller. Så går vi genom livet. Vi försöker gå i Kristi efterföljd. Vi försöker vara trogna. Vi lever av sakramenten. Ändå vet vi, att vi faller och sedan reser oss upp. Något likande säger Thérèse av Lisieux (1873-1897). Hon säger: "jag snubblar mig fram genom livet, men jag blir inte liggande". Det är en viktig sak. Vi är svaga. Vi faller. Men vi blir inte liggande, för Jesus reser oss upp och för oss vidare. Vi får gå med i det pilgrimståg som Kyrkan är genom historien. Vi får gå genom detta livets öken. Vi faller ofta. Men det är inte detta som är det viktiga, utan att Jesus reser oss upp och leder oss vidare. Det är en oerhört viktig insikt att förmedla till människor, att om vi ödmjukt och i full insikt om vår svaghet litar på Jesus, då kan vi gå vidare. Då kan vi resa oss upp och fortsätta vår pilgrimsfärd till evigheten.
Då behöver vi färdkost. Då behöver vi eukaristin för att få kraft och nåd. Vi kan säga, att vi kommer Kristus närmare tack vara Kyrkan och inte bara trots Kyrkan. Vi är inte i första hand hinder för varandra på vägen till Gud, utan vi hjälper varandra även i vår bristfällighet. Guds mening med detta folk är, att vi skall leva i gemenskap och hjälpa varandra. Samtidigt vet vi, att vi genom synden ofta gör det svårt för varandra. Ibland gör vi det onödigt svårt, eftersom vi tror, att det inte skall vara svårt. Vi har en slags bild av att i all mänsklig gemenskap skall vi sitta och tycka ungefär samma sak, och alla skall vara vänliga och hänsynsfulla. Vi har en idealbild, och när den inte stämmer, blir vi lätt besvikna och tycker, att det är jobbigt och svårt. Det är mycket viktigt att läsa Gamla Testamentet och se, hur mycket svaghet och synd det fanns hos det heliga gudsfolket, men att Gud ändå i sin försyn ledde detta folk vidare. Något liknande är det med kyrkohistorien. Någon har sagt, att det mest deprimerande man kan läsa är kyrkohistoria, men samtidigt det mest upplyftande. Där ser man, hur mycket mänsklig svaghet och synd, som har hopats på Kyrkans axlar under dess jordiska pilgrimsfärd. Men det är inte det, som är det väsentliga, utan att Gud i sin försyn leder folket vidare.
Man berättar en liten anekdot om Napoleon. Han talade med den påvlige statssekreteraren kardinal Consalvi. Då gjorde Napoleon som alla potentater och diktatorer har gjort - de har av någon anledning alltid varit arga på Kyrkan vare sig det är Hitler eller Stalin - han stampade med foten och sade, att han skulle förgöra deras Kyrka. Då svarade den påvlige diplomaten artigt och vänligt: Ja, sire, försök, men vi har själva försökt i 2000 år, och det går inte. Däri ligger mycket av Guds försyn, att vi genom vårt liv och genom hur vi uppträder försöker göra allt för att Kyrkan skall köras i botten. Men det lyckas inte, eftersom det är Kristi heliga folk, som består av denna samling tafatta syndare. Det är mycket viktigt att komma ihåg i svaga ögonblick i kyrkohistorien, att det är Kristus, som är trofast mot sin brud, mot den obefläckade bruden, även om hon består av alla slags svaga och syndiga människor.
Under Johannes Paulus II:s pontifikat blev denna tanke mycket tydlig i och med att påven 100 eller 120 gånger bad om förlåtelse för konkreta fel och synder, som Kyrkans företrädare hade gjort sig skyldiga till genom historien. Så har t. ex. skett gentemot indianer, slavar, judar och protestanter. Påven förstod, att detta är en del av vår historia, och det är detta som gör att många människor har en negativ bild av Kyrkan. Det har vi kanske själva upplevt, och vi måste då stå till svars för inkvisitionen och annat, som vi inte har något att göra med. Det beror på, att människor identifierar Kyrkan med detta, vilket i viss måtto sker med rätta. Det kan ju inte bara trollas bort. Det är en del av gudsfolkets ökenvandring, liksom vi i det gamla förbundet ser många synder och svagheter. På samma sätt ser vi det i Kyrkans historia.
Men - och det är detta som är det stora - tvärs genom mänsklig svaghet och synd leder Kristus sitt folk vidare. Så är det även med oss som personer. Även om vi är svaga och gör många fel, har vi fått Kristi ljus. Att försöka uttrycka det i våra relationer och kontakter med andra människor är mycket viktigt. Vi får vara medvetna både om Kyrkans svagheter och synder och våra egna. Men det är inte detta som är det stora, utan att Jesus Kristus fortsätter att leda sin Kyrka, sitt folk, genom tiden och han garanterar äktheten, sannigen och godheten som Kyrkan får förvalta. Det är det märkliga, att trots all svaghet och synd har Kyrkan aldrig försnillat sanningen och uppenbarelsen. Vi ser, att även de påvar som har levt ett undermåligt liv inte har förvanskat varan. Tron, budskapet, har bevarats. Det beror på, att Kristus har lovat Kyrkan, att den Helige Ande alltid skall leda den, också i vår tid. Även om vi som kristna kan göra många fel, kan vi, om vi försöker vara trogna Bibeln och Kyrkan, inte ta miste på grundinriktningen. Då får vi Guds hjälp, och då kan Gud använda oss för att lysa upp andra människors liv.
Detta är mycket tydligt i Graham Greenes romaner. Huvudpersonen är ofta en dålig katolik, i den meningen att han lever ett liv, som motsäger evangeliet. Men han har bevarat en förtröstan på, att Kristus i sin Kyrka förlåter de svaga och syndiga. Grundinsikten går aldrig förlorad, att det är Kristus, som verkar i sin Kyrka genom sakramenten, att Gud är trofast mot sin brud och aldrig låter henne gå vilse. Därför är grundbudskapet i hans romaner, att det finns nåd "between the stirrrup and the ground", mellan stigbygeln och marken. Han använder bilden av riddarna som slogs. Under turneringen fick de lansen i hjärtat. Om man då gjorde en akt av ånger under den bråkdel av en sekund det tog att falla från stigbygeln, öppnades himlen, eftersom Kristus vill förlåta. Han vill hela. Han vill helga. Han vill frälsa. Detta är något som människor kan ta till sig: att Jesus Kristus i sin ofattbara godhet och nåd vill komma in även i våra svaga, syndiga liv. Han kan använda även dessa personer som ljus, eftersom de inte har förlorat den grundläggande förtröstan på, att Gud genom sina sakrament vill helga och frälsa oss. När den insikten går förlorad är det slut. I vår tid kan vi se, att många som varit katoliker säger: jag behöver inte eukaristin och ännu mindre bikten. Jag klarar mig på egen hand. Det går ofta stegvis. Det är den stora tragedin och utmaningen i vår tid att man inte längre menar sig behöva Kyrkan och hennes sakrament. Man säger: det räcker att gå ut i naturen, eller det räcker att göra någonting annat.
Därför måste vi söka bli medvetna om, att vi alla är kallade att förmedla vår tro på att Kristus fortsätter att verka i sin Kyrka och på ett helt speciellt sätt i sakramenten, och på ett ännu mer specifikt sätt i eukaristin, eftersom hela Kristi verklighet där är närvarande för att möta oss. Där får vi redan nu ta ut den himmelska bröllopsmåltiden i förskott. Det är den förhärligade Kristus, som betjänar oss vid altarbordet. Kristus, Kyrkans brudgum, blir vår tjänare. Han blir vår föda. Han ödmjukar sig till den grad, att han möter oss på detta helt ödmjuka och utblottade sätt. Vi kan ändå säga: vi måste till Ikea. Jag måste spela golf, bingo eller bridge. Oftast beror det inte på dålig vilja, utan det beror på, att man inte har förstått, vad det är som sker på altaret. Här är det mycket viktigt att förmedla sin personliga erfarenhet av mötet med Kristus. I vår tid är människor mycket öppna för ett personligt vittnesbörd. Man har svårare att ta till sig Kyrkans undervisning. Man bryr sig inte om, vad biskopar och präster säger. Men om man på fabriksgolvet möter en kollega, som säger, att han skall till mässan, då hajar man till. Vi får aldrig glömma, att detta för många människor kan bli vägen till kyrkan. För någon tid sedan hörde jag om en taxichaufför, som hade blivit katolik. Då frågade jag: hur kommer det sig att du blev katolik? Jo, det var för att på min arbetsplats fanns det flera kroatiska taxichaufförer. De var ungefär som jag är. Men det hade någonting, som väckte min nyfikenhet. Då förstod jag till sist, vad det var. Jag förstod, att de hade någonting, som jag innerst inne längtade efter och behövde. De lyckade förmedla denna insikt till taxichauffören. Något liknande har jag hört i många olika varianter. I vår tid är människor, mer än vi tror, öppna, och de längtar efter ett möte med Gud. De kanske inte säger det direkt. Men vi kan ana det mer och mer, just eftersom samhället är så sekulariserat. Detsamma hör jag i våra församlingar, när man tar emot skolgrupper och andra grupper. Det finns en förvånansvärt stor öppenhet.
Svårigheten är att få människorna att ansluta sig till ett folk. Man vill hellre sitta ensam i tysthet och stillhet och läsa fromma böcker eller lyssna på musik eller gå ut i skogen. Det är svårare att förstå, att vi behöver en gemenskap. Det är kanske vår tids stora utmaning, att vi talar till människor, som är mycket individualistiska, och som inte ser behovet av att samlas till ett folk. Samtidigt längtar man efter gemenskap. Men när det gäller, har man svårt att leva i gemenskap. Det ser vi på alla plan: i äktenskap, familj, på arbetsplatser. Det har nog aldrig varit så många omplaceringar och arbetsplatsproblem, och det sker, eftersom man har svårt att relatera till varandra. Då är Kyrkan den miljö, den atmosfär, där vi får lära oss att leva i gemenskap under Kristi kärleksfulla blick. Det tror jag kan lösa många av våra konkreta svårigheter i församlingarna. Vi drömmer ofta om en perfekt och fungerande gemenskap, där alla är snälla och trevliga och hjälps åt. Men så är det inte. Ofta är det tvärtom. Vi går varandra på nerverna, och vi trampar varandra på tårna, även om vi försöker låta bli. Även detta använder Gud för att helga oss.
I klassiska helgonbiografier finns det nästan alltid en bov i dramat. Den boven har som enda uppgift att göra det omöjligt för helgonkandidaten att bli helig. Hur den stackars kandidaten än bär sig åt, så dyker boven upp och gör det svårt. En sådan bov fanns även i Thérèse av Lisieux:s kloster. Det fanns en syster, som hade hand om linneförrådet. Det styrde hon med järnhand, och alla som skulle hjälpa till där kom på fall. Där skulle alla örngott vara vikta på ett speciellt sätt, och det gick inte att rubba på detta.
Det kan i vår närhet finnas en människa, som vi helst skulle önska dit pepparn växer eller åtminstone lite på avstånd. Nästan alltid är det någon, som tycks ha en enda funktion i vårt liv, att göra det svårt och jobbigt. Råkar vi då vara släkt eller gift med denne eller ha den som chef, då blir det svårt. I Guds perspektiv kanske det är just den människan, som är vår bästa vän. Jesus säger, att vi skall älska våra fiender. Det säger vi ja till. Men vi flyttar ofta över det till ett abstrakt plan och säger t.ex. att där borta i Bosnien skall de älska varandra och inte kriga mot varandra. Vi glömmer, att på min arbetsplats kanske det är jag, som måste älska denna människa, som hela tiden vållar mig besvär. Det kan vi, om vi är någorlunda kärleksfulla.
Men det kanske allra svåraste är att acceptera, att jag kan vara boven för någon annan. Jag som försöker handla så gott jag kan, jag kan vara boven för en annan människa. Det är mycket svårt för oss, när det går upp för oss, att det är så. Jag är för en annan människa den som gör, att livet är svårt och tungt. Detta kan vända upp och ner på hela vår värld. Jag tänker ju, att jag alltid försöker handla bra. Jag har visserligen mina fel, man jag vill ingen något ont. Jag är ändå den som för en annan människa är en stötesten, men jag är det för denna människas helgelses skull. Det är viktigt att komma ihåg, att Gud använder även våra dåliga sidor för att hjälpa andra att komma honom närmare. Mitt dåliga humör kan för en annan människa bli en väg till större osjälviskhet. Gud kan använda allt för att helga sin Kyrka. Får vi steg för steg denna insikt, blir det mycket lättare i våra församlingar, i våra kommuniteter och i våra familjer att se, att Gud handlar även med trubbiga verktyg. Detta blir konkret verklighet kring altaret. Där binds vi ihop på djupnivån. När vi firar eukaristin, kan det vara bra att tänka, att vi som är här nu representerar hela Kyrkan.
Hela den universella gemenskapen är samlad och blir representanter för den, för goda och onda, för människor av alla slag, som binds ihop till en enhet kring altaret, som ett förebud om den himmelska bröllopsmåltiden, där Gud vill samla alla. Han vill rädda även dem som är onda. Han är mycket mer angelägen om det än vi är. Han vill, att alla skall komma hem, att alla skall nå dit .Vi är ansvariga för att de får del av detta ljus och denna inbjudan till den eviga bröllopsmåltiden. Efter att ha firat eukaristin sänds vi ut på gator och torg, på arbetsplatser, även till Ikea och bridgesällskap. Där skall vi vara ljuset, som visar vägen. Om vi har öppenhet för vår kallelse att vara mer missionerande och evangeliserande, tror jag, att vi upptäcker en ny aspekt av eukaristin. Vi kommer inte dit bara för att höra vackra ord och sjunga vackra sånger och få en personlig kontakt med Jesus, utan vi slungas ut därifrån. Vi sänds ut. Vi skickas ut. Då blir eukaristin ännu viktigare för oss, när vi upptäcker, att vi är här för många andra skull. Vi kan ibland tänka efter vilka människor i vår närhet vi representerar. Om det finns tomma platser i kyrkan, kan vi tänka efter, vem det är som skulle sitta här. Vem är det jag representerar och ber för? Det gäller speciellt om det är barn eller nära anhöriga. Det är den stora sorgen för så många i vårt stift, som har sett, att deras barn har försvunnit. Man har försökt att göra allt för att ge dem tron, men de tog inte emot den. Att då medvetet se sig som förebedjare tillsammans med Jungfru Maria kan bli till stor hjälp.
Då citerar vi till sist ett Paulusord, som vi aldrig får glömma. "Är vi trolösa, då förblir han ändå trogen". I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.