Biskop Anders Arborelius ocd

"Nattens ljus"

Reträtt om Johannes av Korset
Djursholm 21-23 februari 2003

Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning

Föredrag I. Inledningsföredrag

Vi ber om den Helige Andes ljus i vårt mörker i, i vår natt Herre Jesus, sänd ut din Ande, så att vi mitt i det som tycks mörkt och ogenomträngligt ser din närvaro som frälser och befriar oss.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Alla människor vet vad natt är. Allt skapat vet, att det finns något, som är mörkt, som kommer tillbaka med jämna mellanrum. Det är en del av verkligheten, som ingen kan förtränga eller förneka. Som kristna tror vi, att just den del av verkligheten, som är mörk, som är ogenomtränglig, oförståelig, skall räddas, frälsas, att Gud har blivit människa just för att befria oss från det vi inte själva kan befria oss från. Detta glada budskap försöker kristendomen förkunna i alla tider, i alla miljöer. Ändå vet vi, att det är svårt för människor att ta till sig detta budskap och förstå det. Det finns ett inre motstånd, en tröghet. Det kan bero på illvilja, men i de flesta fall är det oförmåga.

Denna helg skall vi se på någon, den helige Johannes av Korset, som har hjälpt oerhört många att förstå vad ordet frälsning innebär. Det är så med de teologiska, fromma orden, att man hör dem nästan bara i kyrkan, och man tror att de bara berör den del av verkligheten, som vi tillbringar inom kyrkmurarna. Men frälsning är något, som berör hela vår mänskliga tillvaro, som berör hela världens behov och längtan. Johannes av Korset ska vi nu ta som vår följeslagare under denna helg. Vi kan tänka oss, att han sitter här på en tom stol. Han sitter här och försöker få oss att förstå, vad det är han vill säga. Det är inte helt lätt att tränga in i en 1500-tals mystikers värld, en som dessutom är oskodd karmelit, poet och mycket annat. Samtidigt är det förbluffande att se, hur många, inte minst i vår nordiska kultursfär, som har fått hjälp av honom att förstå den grundläggande verklighet, som frälsningen är. Han har ett slags profetiskt budskap till oss här i mörka Norden. Vi vet verkligen vad mörker är. Själva vår natur är mörk under en stor del av året. För dem som kommer till Sverige från sydligare länder kan det ofta vara svårt att vänja sig vid, att det är så mörkt här. Då menar jag inte bara utomhus, utan att många har en slags mörk hinna, som har fastnat på deras anletsdrag och i deras själ. Det finns något av det mörka, nattliga, som har fastnat på våra breddgrader. Det är detta Johannes av Korset kan hjälpa oss att bli befriade ifrån. Just när det är som allra mörkast, är Gud som allra närmast för att befria och rädda oss. Detta budskap gäller allt och alla. Johannes av Korset är en av Kyrkans kyrkolärare. Det betyder, att hans budskap har en universell betydelse. Han har en förmåga att framlägga och förklara den kristna tron på ett sätt som är tidlöst, evigt. Människor i alla kulturer och alla samhällsklasser, i alla åldrar kan ta till sig det.

Nu skall vi se på, vem Johannes av Korset egentligen var. Vi börjar med ett mycket viktigt möte, som ägde rum år 1567 mellan en 25-årig karmelitbroder, Johannes, och en 52-årig karmelitnunna, känd under namnet Teresa av Avila, Teresa av Jesus. Hon hade precis börjat sitt stora reformarbete och stiftat två systrakloster, där nunnorna skulle leva i ständig bön, i kontemplation. Hon var besviken på det kloster hon trätt in i . Och likadant var det med denne unge broder, broder Johannes av Sankt Mattias, som han kallades. Han var också djupt besviken på slappheten, på slentrianen i klostret. Därför ville han gå över till en strängare orden, kartusianerna, som lever som eremiter. Men Teresa såg i denne unge broder ett ämne till andlig ledare. Därför lyckades hon med sin oemotståndliga charm att övertala honom att inte bli kartusian utan bli hennes medarbetare. Man sade om Teresa av Avila, att ingen som hade mött henne kunde motstå hennes önskningar. Man berättar om ärkebiskopen av Sevilla, som hade hört om denna nunna, att han var mycket upprörd över att hon reste omkring i Spanien och ställde till en massa besvär. Han beklagade sig över hennes framfart. Men då han mötte henne, behövdes det inte någon lång stund innan han ändrade uppfattning. "Vad skulle ni säga om ni såg en hög ärkebiskop ligga på knä vid era fötter och be om er välsignelse?" Teresa av Avila hade den oemotståndliga charm, som kan förflytta berg. Hon lyckade övertala denne unge broder att inte alls bli kartusian utan hjälpa henne med reformarbetet inom karmelitorden.

Till saken hör, att det är svårt att hitta två personligheter som är mer olika. Teresa är utåtvänd, impulsiv, livlig, charmfull. Johannes av Korset är inåtvänd, eftertänksam, stillsam. Också till sin bakgrund var de helt olika. Teresa kom från en förmögen och bildad familj. Hennes farfar var omvänd jude från Toledo. Johannes av Korset däremot kom från en fattig vävarfamilj. Det är alltså två motsatta personligheter med helt olika bakgrund. Men de förenas i en andlig vänskap. Vi känner flera sådana typologiska, andliga slag av vänskap i Kyrkans historia, mellan en biktfader och en ordenssyster, vilka tillsamman har gjort stora ting för Guds rike. Dessa två personer, Teresa av Avila och Johannes av Korset, har betytt mycket för det andliga livet, för klosterlivets reform, faktiskt också för det som man på svenska kallar motreformationen. I katolsk terminologi talar vi hellre om den inomkatolska reformrörelsen efter det tridentinska konciliet. Det var ju en andlig blomstringsperiod, där vi har stora namn som Ignatius av Loyola, dessa två och Filippus Neri. Vi skulle säkert kunna räkna upp ett dussin till. Det är viktigt att förstå, att Teresa av Avila och Johannes av Korset levde i denna tidsperiod. Någon har sagt, att det är svårt att tänka sig en period, en andlig rörelse, som är så totalt annorlunda än det klimat vi lever i här och nu i Sverige.

Ändå har Johannes av Korset ett universellt budskap, som gör, att vanliga människor i vårt samhälle kan göra en aha- upplevelse, när de läser framför allt hans dikter, men också hans skrifter och förstå vad Gud vill ge oss i Jesus Kristus - frälsningen. Johannes av Korset blir alltså tillsammans med Teresa av Avila den som fostrar otaliga bröder, systrar och lekmän till ett andligt liv, som når stora höjder. Hans stora motto är att hjälpa människor fram till den fullkomliga kärleksföreningen med Kristus. Människan är kallad till djupast tänkbara vänskap och kärlek till Kristus. Hon får inte nöja sig med småsmulor, även om de flesta gör det. Den engelske författaren C.S Lewis säger, att människan nöjer sig med "a cup of tea". Vi nöjer oss ofta med det lilla, det som inte störtar om vår värld, det vi kan kontrollera, det som ger lite tröst, lite värme, lite uppmuntran. Men vi glömmer, att vi är kallade till det största och högsta tänkbara, att leva i en ständig, fullkomlig kärleksförening med Kristus. Det gäller alla döpta, inte bara dessa oskodda bröder och systrar, som Johannes av Korset skriver sina böcker till. Hans budskap, hans skrifter, kan läsas och tas emot av alla slags människor. Man behöver inte leva innesluten i ett strängt kloster för att ta till sig det han vill dela med sig av.

Som så många som vill reformera klosterlivet blev Johannes av Korset inte särskilt populär. Även i Guds Kyrka är det svårt att bli populär, när man kommer med ett sådant budskap: Ni måste leva mer hängivet, ni måste ge mer tid åt bönen, ni måste offra er bekvämlighet för detta stora. Kyrkan består av vanliga människor. De flesta människor, även om de tror på Kristus, har ett visst motstånd mot en sådan sak. Det ligger i Guds plan, att de som verkligen vill kalla Guds folk till mer helighet, till mer bön, till ett trognare evangeliskt liv, alltid stöter på motstånd. Det får aldrig förvåna oss att det är så i Kyrkans historia. Johannes av Korset blev först motarbetad av de skodda karmeliterna, de icke-reformerade bröderna. De stängde in honom i en liten skrubb i klostret i Toledo. Där tillbringade han större delen av ett år i totalt mörker.

Man säger, att det just var erfarenheten att vara avskuren, att leva i isolerad i mörker, som gjorde att han kunde tränga in i denna inre verklighet, som vi kallar själens dunkla natt. Han fick i sitt eget liv erfara det som kanske är svårast av allt, att bli förkastad och förföljd av dem som står en nära. Egentligen är det detta vi ser i Jesu eget liv, att de egna vänder sig ifrån honom. Det är alltid lättare att bli förföljd och baktalad av dem man ser som motståndare och fiender. Att i sitt eget hus, i sin egen familj, i sin egen orden, i sin egen församling bli motarbetad, förtalad, förföljd och förlöjligad, det är bland det svåraste. Då gäller det att ändå bevara ett kärleksfullt och öppet hjärta och inte sluta sig i bitterhet. Det är denna smärtsamma erfarenhet Johannes av Korset gör, när hans stängs in i skrubben, som egentligen fungerade som avträde till en större sal. Där fick han aldrig veta, vad som skulle hända. Bröderna lät honom förbli där i totalt mörker och ovisshet. Vi kan förundra oss över att det finns en sådan grymhet bland fromma klosterbröder. Men ingenting får förvåna oss, ty vi lever i en värld, som är sårad av synden. Johannes av Korset lyckades rymma därifrån. Han beskriver det själv som ett mirakulöst ingripande. Han klättrar över muren ner på de branta klipporna. Sedan lyckas han tillsammans med några bröder under Teresa av Avilas överinseende bygga upp reformerade, oskodda karmelitkloster. Men det dröjer inte så länge innan han också där blir impopulär. Det är kanske ännu värre. Ändå är det ett drag, som vi ser i Kyrkans historia, att de som har stiftat ordnar eller reformerat ordnar inte så sällan blir uteslutna från det som de har stiftat. Det kan vara ett ganska bittert öde. Han får alltså motstånd från en grupp bröder i denna reform, som lägger mer tonvikt vid yttre botgöringar och stränghet. Hans huvudmotståndare, Nikolas Doria, sade - och det kan beskriva vilken anda det rörde sig om- "När jag är död, skall mina ben rassla och säga botgöring, botgöring". Det är en lite makaber accent Johannes av Korset konfronteras med. Som vi förstår är det ibland lättare att välja detta formalistiska sätt att leva ett hängivet liv, där de yttre reglerna, de stränga botgöringarna anger tonen. Johannes av Korset säger, att det är i det inre man ständigt måste avstå från sin gamla människa. Det är mycket svårare. Att ögonblick för ögonblick välja Kristus och inte egenviljan, de egna tankarna, som ger en behag.

Här har han ett ord, som vi kommer att stöta på flera gånger och som jag kommer att upprepa flera gånger, och det är det spanska ordet apetito. Det kan vi nästan förstå: aptit. Vi kan även översätta det med begär, begärelse. Människan styrs i hög grad av sina begär. Det behöver i och för sig inte vara så, att man begär något syndigt eller ont, men man styrs mycket av sin egen bekvämlighet, sitt eget behag. När det går upp för oss, hur mycket vi styrs av det, blir vi förskräckta. När vi gör en människa gott, finns det ofta ett dolt motiv. Vi vill gärna, att det skall synas, att man skall tycka att vi är goda. Så skulle vi kunna gå igenom det vi gör och upptäcka, att nästan allt det vi gör är präglat av den gamla människans självhävdelse. Hon begär någonting. Därför är självkännedomen så viktig, att upptäcka att vi, som tycker att vi är någorlunda goda, anständiga, i mångt och mycket inte styrs av det goda utan av en grumlig motivation. Därför har man ibland sagt, att Johannes av Korset är en kristen Freud. Det finns ett visst släktskap. I våra motiv, finns det något som mer styrs av vår egen bekvämlighet, själviskhet och självgodhet. Skillnaden är, att Johannes av Korset ser allt detta som något som skall förvandlas till en enda stor begärelse efter Kristus. Aptiten i sig själv är inte något felaktigt. Det är en oerhörd dynamik i människan. Och om den tas i besittning av Kristus, då blir det något stort av denna människa. Det är viktigt att från början komma ihåg att den inte skall utrotas, utan den skall omformas till en levande kärlekslåga, som brinner för Kristus, för världens frälsning, för människorna. Det är det som hela den andliga process, som han vill hjälpa oss att gå in i, går ut på: att vi skall upptäcka att vi sitter fast i våra begär. Om vi skulle göra en liten ögonblicksbild av oss själva, om man skulle uppfinna en röntgenkamera för själen kan jag se vad det är jag begär - kanske att snart få gå och lägga mig, att få lite ro eller något annat. I mångt och mycket styrs vi av begären. Det vi gör, gör vi inte alltid frivilligt och medvetet, utan vi drivs av begär. Johannes av Korset är inte någon psykolog, men vi skulle kunna kalla honom en teologal psykolog, någon som i Kristi ljus hjälper oss att se hoppfullt på detta.

Ändå är det viktigaste, när vi närmar oss Johannes av Korset, att det inte är någon dyster doktrin som han vill bibringa oss, utan det är det glada budskapet. Men han är också hänsynslös i sitt sätt att avslöja vår själviskhet. Och det är underbart att upptäcka, hur självisk man är! Man berättar om de gamla jesuiterna i Sverige, de stora konvertitmakarna. När folk kom till bikt första gången, var det någon som sade: "Jag har varit självisk". Då sade de: "Ut ur biktstolen. Det är vi alla. Det behöver du inte bekänna i bikten. Du skall säga, vad du har gjort - inte vad vi är, för vi är alla själviska". Just detta att vi är själviska, är ett enda rop på Kristi frälsningsverk. Vi behöver inte bekänna att vi är präglade av arvsynden och själviskheten. Det är detta material som Kristus skall använda för vår frälsning. Det är ett mycket viktigt ögonblick, när vi upptäcker, att vi i det mesta präglas av detta. Då faller illusionerna, att vi är någorlunda goda och anständiga människor. Dessförinnan behöver vi inte Kristus som Frälsare. Det är något som många i vår tid, också bland kristna, förlorat insikten i, alltså att Kristus inte bara kommer och säger vackra ord och ger oss visa råd, utan att han är vår Frälsare, som vi behöver i varje ögonblick av vår existens. Det finns inget ögonblick, när vi är så goda, att vi inte behöver Kristus. Det är det glada budskapet, men det är lite jobbigt för den gamla människan att acceptera det. Hon vill så gärna vara vacker och fin av egen kraft. Självgodheten är grundfrestelsen, att tro att vi av egen kraft kan bygga upp denna goda, fina, fromma människa, som är så oerhört god och generös. Det är Johannes av Korsets stora förtjänst, att han har demaskerat detta. Då blir man aldrig populär. Folk vill aldrig höra detta. De vill höra att de är goda och fromma. Men att höra att de är själviska, och att de skall se hur själviska de är för att bli befriade av Kristus, det är inte så lyckat. I sitt eget kloster, i sin egen reform blev Johannes av Korset förtalad. Han är där isolerad i ett kloster, där han inte är älskad.

Ändå fick han mycket snart efter sin död en stor andlig genomslagskraft. Det är som om hans budskap kommer tillbaka med jämna mellanrum. Den sekulariserade, materialistiska, hedonistiska anda som mycket präglar Västerlandet är som klippt och skuren för honom. Där har han någonting att bita i. Här behövs en mycket besk medicin, en mycket realistisk, avskalad, kärv ton. Just det har han. Samtidigt finns det inombords en ömhet utan like. Det är detta vi skall försöka upptäcka dessa dagar, att han är med oss, att han försöker sitta här bredvid oss och hjälpa oss att förstå, att Jesus Kristus vill vara vår Frälsare just sådana vi är, just i det mörker och den natt som präglar oss, både som enskilda och som grupp, församling, familj, kommunitet, stift och kulturkrets. Det är typiskt för vår tid, att man har använt hans bild, själens dunkla natt, även om den globala natten, t.ex. om förtryckta nationer i Latinamerika. Det skulle inte förvåna om man i Irak, där Thérèse av Lisieux's reliker just har rest runt på pilgrimsfärd, också besinnar sig över Johannes av Korsets budskap om Guds ljus i den mörka natten. Det är min önskan till er, att Johannes av Korset skall tala också till ert hjärta, och att ni där skall upptäcka det som vi nu skall lyssna till i den första strofen av Själens dunkla natt.

I nattens dunkla timma, tärd av den kärlek som ej blir förbrunnen. O sköna lyckostrimma var obemärkt jag hunnen ut från min tysta boning och försvunnen.