Biskop Anders Arborelius ocd

Kristus Konungens och Caritas; dag

S:t Eugenia, 21.11.99

Världsalltets konung, de fattigas rikedom

Det finns två högst obehagliga toner i dagens högtid som vi i vår tid har svårt att smälta: triumf och dom. Jesus Kristus har segrat en gång för alla genom att dö på korset och uppstå från de döda. Genom sin seger har han triumferat och betvingat syndens fasansfulla verklighet; djävulens och hans maktsfär är krossad en gång för alla, även om hans dödsryckningar ständigt vållar oss besvär och lidande. Jesu seger är en seger i utblottelse, i kärlekens totala utgivelse och offer, och detta förblir kriteriet på äktheten i vårt kristna liv. Därför har Jesu seger alltid en för oss högst irriterande och hjärtskärande ton: dom. Vi står alltid inför hans tron, som är en kärlekens domstol: "vad ni inte har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort för mig."

Jesu totala identifikation med dessa minsta är ett ständigt irritationsmoment, alltså just det vi bäst behöver för att inte fastna i självgodhet. "Det feta och starka skall jag förgöra", heter det hos Hesekiel. Redan i det gamla förbundet ser vi tydligt vad Gud vill vara: "syndares frälsare, fattigas rikedom, sargades läkedom" (som det står i hymnen för laudes idag). Och att bli frälst är inte enbart något behagligt och skönt, som många tycks tro: det gör ont, det skär genom märg och ben. Synden - och särskilt den del av synden som vi själva har förkärlek för, ja, inte anser vara någon synd alls - är inkapslad i vårt hjärta. Därför måste den skäras bort, så att vi kan sys ihop, ja, svetsas ihop igen. Igår under invigningen av vår nya kyrka i Fittja, hade man dragit in ett helt svetsaggregat i kyrkan för att svetsa ihop relikbehållaren under altaret. När locket svetsades fast och eldslågorna sprutade fick vi alla en åskådlig bild av frälsningens allt förtärande eld. Guds helighet måste bränna bort allt vad synd heter i vårt hjärta. Det gör fasansfullt ont, men det är enda vägen till räddning. Utan denna kärlekens förtärande eld är vi obrukbara för Guds rike: utan frälsningens dom - Kristus Konungens dom - som skär rakt in i hjärtat på oss kan vi aldrig infogas och bli en levande sten i kyrkans kropp. "Rättfärdighet har inget med laglöshet att göra, ljuset har inget gemensamt med mörkret, Kristus rimmar inte med Beliar" (Origenes, Om bönen).

Det är Kärleken själv som skall döma oss, ja, det är Guds allt förtärande kärlek som vill befria oss ur själviskhetens järngrepp i varje ögonblick. Därför har Gud i sina outgrundliga barmhärtighet gett oss vår nästa: hon som alltid irriterar oss, hon som ställer oss inför omöjliga valsituationer, hon som behöver oss när vi inte behöver henne, hon som går oss på nerverna, hon som är hungrig när vi är mätta och mätt när vi är hungriga. Kort sagt hon lämnar oss aldrig i fred, och just därför kan hon öppna oss för den Gud som inte ens låter oss svälja vår saliv i fred som Job så klarsynt uttrycker det. Och genom att bli människa har Gud gjort det ännu lite mer besvärligt för oss: i varje människa väntar han på vår kärlek. Guds kärlek - hans agape, caritas, för ibland är det bra att dra till med främmande ord för att visa oss att vi ännu är främmande för vad det egentligen kommer an på - väntar på oss i varje människa, både för att ge oss kärlek och be oss om kärlek. Vi är aldrig utan Gud; vare sig vi är mitt ibland människor eller ensamma med oss själva; aldrig kan vi säga nu är jag för mig själv, nu är jag herre. Nej, han är Herre, och det är det sista den gamla människan vill höra, men samtidigt det första det nya människan måste få höra.

Att Caritas-dagen sammanfaller med Kristus Konungens högtid är säkert ingen tillfällighet. Allt i dagens liturgi talar ju om den caritas som finns i Guds hjärta, har uppenbarats i Jesu hjärta och som han också vill återfinna i vårt eget hjärta för att kunna känna igen oss som sina egna. Allt i Kyrkans hjärta måste återspegla denna allt-utgivande, men samtidigt allt-krävande kärlek, som blir så levande för oss i Marias genomborrade, medlidsamma hjärta. Våra ögon måste evangeliseras av dessa högst åskådliga exempel på caritas som vi finner i Jesu och Marias hjärtan, först då kan våra händer göra denna caritas mer handfast och konkret. Och det är ju här kriteriet ligger: om våra händer har varit Jesu och Marias händer som ömt har vårdat det sargade, klätt det nakna och mättat det hungriga.

"Det bör finnas i oss liksom ett andligt paradis, där Gud kan vandra och vara vår ende härskare tillsammans med sin Kristus" (Origenes, Om bönen). Om vi låter Gud härska inom oss, om han får styra oss, då kan också hans kärlek sippra ut genom oss till dem som inte har något annat val än att vänta på den och få den av just oss. Tragiken är att vi så ofta vill härska själva: vi vill själva avgöra vad som är kärlek, inte minst i vår sexfixerade tid har själva ordet kärlek blivit nästan obrukbart. Men ordet caritas kan hjälpa oss att återfinna evangeliets, traditionens och Kyrkans sätt att tänka och tala. Det gör ont, det går inte utan smärta, men det är en befriande smärta. Caritas - skapar alltid lite oro. Också i vårt samhälle, ja, i våra församlingar. Caritas - påminner oss om att det alltid finns ensamma, bortglömda och landsflyktiga människor ibland oss, där Kristus väntar på oss, både för att döma och befria oss (för egentligen är det en och samma process).

Vi vet att det går trögt - hjärtskärande trögt - med att få igång Caritas’ lokala arbete på många håll; ändå gäller det att inte förlora hoppet, Jesus fortsätter att vänta på oss i dem som behöver vår hjälp, han är tålmodig, lika tålmodig som de utstötta och förtrampade som inte har någon annan än vi att vänta på. ändå vet vi att tålamodet har en gräns: både de förtrampades och Kristi tålamod. Tidens och dödens gräns är obeveklig: "Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv." Det är ord vi inte vill höra; och världen är expert på att försöka göra våra öron döva genom allt öronbedövande brus den producerar, men samvetets röst kan inte tystas i längden. Gud har lagt ner en längtan efter det som är rätt och sant i vårt hjärta, och därför vet vi alla innerst inne att Jesus har rätt när han säger: "Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig."

+Anders Arborelius ocd