Biskop Anders Arborelius ocd

Snabbläsare som går fort, arbetar fort, äter fort - till och med sover fort...

p. Wilfrid Stinnisens OCD
tal på middagen efter biskopsvigningen

Detta tal har publicerats i Katolskt Magasin

Käre biskop Anders,
Det som har skett i dag kan inte fångas i ord. Vi alla böjer oss inför Guds mysterium som blir verksamt i människor som han utväljer.
Att Gud har utvalt dig till detta är ändå inte förvånande. Vi som har haft förmånen att leva så nära dig under många år, vi vet att du är väl förberedd att vara biskop Hubertus' efterträdare i vårt svenska stift.
Din bön och din personliga gemenskap med Gud är din egen hemlighet, men något av den kan vi ana, och framför allt kan vi se frukterna av den. Du är en person som låter nåden fullkomna naturen. Och det är inte små naturliga resurser Gud begåvat dig med.
Det är många nya och okända uppgifter som väntar dig, men därför att din främsta kraftkälla är gemenskapen med Gud i bön och sakrament, och tack vare din oerhörda uppfattningsförmåga, kommer det nya inte att vara så svårt för dig.

Om du tillåter mig vill jag gärna här avslöja lite av den kapacitet som vi, dina bröder, kunnat iaktta på nära håll.
Du protesterar nog inte när jag säger att du har en stor arbetskapacitet, något som kan ha sin betydelse för en biskop. Du har ett oerhört snabbt tempo: du går fort, du arbetar fort, du äter fort, du till och med sover fort, vilket gör att du klarar dig med ett minimum av sömn. Den i den gamla klostertraditionen så självklara siestan har aldrig varit något för dig. Det finns bara ett tillfälle där du avviker från ditt snabba tempo: när du ber och firar eukaristi. Då verkar det som om du har oceaner av tid.

Jag har ofta beundrat och avundats ditt sätt att läsa tidningen. Där gränsar din snabbhet till det mirakulösa. På otroligt kort tid har du läst så gott som allt och dessutom försett med streck allt som handlar om katolska kyrkan, om Belgien och Panamá, våra respektive hemländer. Alla var vi glada att du läste tidningen först; vi sparade på så sätt en massa tid.
Stiftsadministrationen må vara komplicerad och krånglig, jag gissar att du snart kommer att vara förtrogen med den. Ditt novitiat som biskop, som du talade om, kommer nog inte att, som i kloster, ta ett helt år.

Det som frapperar hos dig är din mångsidighet. Du är insatt i teologi, i spiritualitet och mystik, i historia, litteratur, geografi, matlagning, och har dessutom en enorm språkbegåvning. Redan innan du trädde in hos oss, när du bodde på ett studentrum hos dominikanerna i Lund, sa pastor Dewailly, piae memoriae, om dig: "Anders, han kan allt, allt, utom att sjunga."
Det som enligt min mening kanske allra mest karaktäriserar dig är att du, trots att du egentligen är en ledartyp - något som du under dina år i klostret med en viss framgång försökt dölja - ändå är så anspråkslös. Att stå i centrum, vilket du som biskop ofrånkomligt kommer att göra resten av ditt liv, är verkligen inte något du sökt efter. På våra små kapitelsammankomster var du den som lyssnade mer än talade. Inte heller på stiftssynoden har du stått i rampljuset.
Som biskop electus har du redan markerat att det inte är dig det gäller utan Honom som sänt dig. Mottot i ditt vapen "in laudem gloriae" säger det tydligt. Du vill vara en "lovprisning av Guds härlighet", och du vill att också ditt stift skall vara det. Du kommer aldrig att bli en kyrkofurste, utan en ödmjuk biskop som ger hela äran åt Gud: "Non nobis, Domine, non nobis, sed nomini tuo da gloriam."

Vi har alltid känt dig som en vänlig, försynt, taktfull broder som aldrig sårar. Detta har du säkert fått i arv från din älskade mor som vi vet, tack vare hennes många besök i vårt lilla kloster, utstrålar samma godhet och värme.
Förlåt mig om jag nu säger något som kanske känns plågsamt för din ödmjukhet: I alla dessa år då vi har levt tillsammans under samma tak har jag aldrig hört dig tala illa om någon. Under dessa juldagar har jag spontant tänkt på dig när jag läste texten i mässan: "Apparuit benignitas et humanitas salvatoris nostri Dei" (Tit 3:4). I dig har vår Frälsares godhet och kärlek till människorna blivit uppenbara. Jag vågar förutsäga att du kommer att vara en fader och vän för dina präster, särskilt för dem i svårigheter eller som råkat illa ut. Du kommer inte att sönderkrossa det brutna röret, och inte att utsläcka den tynande veken (Jes 42:3).
Men trots att du är genomgod finns det inget spår av vekhet eller sentimentalitet i dig. Här passar verkligen orden "suaviter et fortiter". Ofta har jag sagt när jag "skvallrat" om dig: "Anders är en klippa." Man kan lita på dig. Du kommer aldrig - vi har redan hört det de gånger du har ställt upp för massmedia - att avvika från det du anser som sanning för att vara någon till lags.
Men du kommer inte heller att dramatisera när du stöter på osanning i vår egen kyrka eller i andra samfund. Din förunderliga humor som ofta fått oss, dina medbröder, att skratta oss nästan fördärvade, gör det lätt för dig att inse tingens relativitet. Du vet att allt som inte är sant förgår, och att Jesu ord och hans kyrka består.

I Karmel heter du Anders a Spiritu Sancto. Det är inte svårt att se att Anden har satt sin prägel på dig. Den helige Ande är rörlig: han är vind, han är duva, han är eld. "Replevit orbem terrarum", säger skriften och liturgin om honom. Något av denna rörlighet känner man igen hos dig. Du är karmelit och har inte, som benediktiner-na, lovat stabilitas. Du liknar lite grand profeten Elia, som vi kallar "dux et pater noster", han som sprang i fyrtio dagar och fyrtio nätter (1 Kung 19:8).
Du har genomkorsat världen. De som tror att du, som munk, är helt världsfrämmande, misstar sig gruvligt. Du har hört och sett mer än de flesta. Beskedet att du blivit utnämnd till biskop av Stockholm nådde dig faktiskt på Filippinerna. Men som den "coincidentia oppositorum" du är, befann du dig där ändå mitt i Karmels öken. Dina semesterresor var ju alltid samtidigt apostoliska resor. Du höll på att predika en reträtt för karmelitnunnor. Som på ökenfädernas tid har kyrkan hämtat en biskop från öknen.

Ett annat drag som du, vår nye biskop, har gemensamt med den helige Ande är att du är smidig, flexibel. Du kan leva i tystnaden och du kan leva i larmet, du kan leva ensam och du kan leva i mängden, och det verkar som om det ena är lika lätt för dig som det andra. I allt som inte direkt berör sanningen fogar du dig utan svårighet.
Systrarna som lagar maten på biskopsämbetet kommer inte att veta så lätt vad du mest tycker om: om du föredrar potatis eller ris eller pasta. Efter så många år vet vi det inte. Det enda vi vet har vi häromdagen läst i tidningen: att du tycker om grönkål med lök, vitlök och russin. Och nu, i efterhand, förstår vi varför du, när du lagade mat åt oss, ofta bjöd oss på just grönkål.
Anden är också den som ber i oss. Din bön är, som sagt, Guds och din hemlighet. Men att ditt apostolat springer fram ur den djupa bönekälla som Anden är, går inte att ta miste på. Vår avhållne biskop Hubertus kommer att gå till historien som en stor kyrkobyggare, och vår tacksamhet mot honom är utan gräns. Jag anar att du kommer att gå till historien som den som har fyllt dessa kyrkor, och några till, med andlighet.

Käre biskop Anders, det kan jag med största uppriktighet säga: du behöver inte bli någon annan för att bli en god biskop, du behöver bara vara den du är och bli det alltmer.
Vi, dina bröder och systrarna i Glumslöv (som i dag under biskopsvigningen har haft tillbedjan i dina intentioner) kommer alltid att förbli din familj om du vill ge oss hedern att få vara det. Du kommer alltid att ha vårt helhjärtade stöd och vår lojalitet.
Gud har utvalt dig och vi vet att du aldrig kommer att svika honom och hans kyrka. - Tack, Anders!