Biskop Anders Arborelius ocd

Baltiskt och ekumeniskt

På biskopskonferensen

(Ur Katolskt magasin nr 13 1999)

Två gånger per år samlas Nordens alla biskopar för att dryfta viktiga angelägenheter. När jag skriver dessa rader -på Landvetters flygplats där lugnet är förvånansvärt stort just nu - är höstsessionen just avslutad. Biskoparna sprids ut över Norden: till Tromsö i norr och Köpenhamn i söder.

Denna gång kunde två av biskoparna inte vara med. Paul Verschuren, som redan avgått som biskop av Helsingfors, kämpar med sin sjukdom och kunde inte komma, men i våra böner och samtal var han ständigt med. Och vår egen biskop William befann sig först på biskopssynoden i Rom och reste därifrån till Darwin i norra Australien, där det världsvida Caritas-nätverket organiserade ett möte för att samordna hjälpen till Östtimor. Just nu när detta skrivs bör han ha anlänt till Dili med en delegation för att betyga den hårt prövade befolkningen omvärldens - och framför allt Kyrkans - solidaritet.

Den världsvida, inomkyrkliga solidariteten blev också speciellt påtaglig för oss under dessa dagar genom biskop Jonas Borutas älskliga gestalt. Vi hade inbjudit denne jesuit och hjälpbiskop i Vilnius, tillika generalsekreterare för den litauiska biskopskonferensen, till vårt möte. Förra gången hade vi en lettisk gäst: biskop Justs från Jelgava. På det sättet blir vår gemenskap med våra baltiska grannar och trosförvan-ter tydlig och synliggjord. Vi fick en mycket god inblick i Litauens kyrkliga situation tack vare biskop Boruta. Själv hade han måst vara soldat i Röda armén under tre år och bland annat varit stationerad i Sibirien. Omställningen till de nya förhållandena har inte alltid varit lätt i Litauen. Men Kyrkan kan glädja sig åt fyra prästseminarier och många andra tecken på ett intensivt andligt liv.

Under sitt besök l Stockholm före biskopskonferensen fick biskop Boruta tillfälle att möta några av de litauiska katoliker, som är bosatta i Sverige. Han - och jag - skulle gärna vilja veta hur många litauer det kan finnas i vårt stift och om det finns behov av en egen litauisk själavård. Så hör gärna av er!

På söndagen skickades alla biskopar ut till församlingarna i Göteborg med omnejd. Biskop Hubertus fick åka långt, ända till Trollhättan. Själv fick jag, tillsammans med den f d biskopen av Köpenhamn, Hans Martensen sj, fira patronatsfest i Angered: alltså Sankt Paulus av Korset. Det blev en högtidlig mässa och glad familjefest efteråt, inte minst eftersom församlingens avhållne kyrkoherde, fader Wojciech, var tillbaka efter en lång tids sjukdom. I Kristus Konungen firade biskopskonferensens ordförande, biskop Gerhard Schwenzer av Oslo, högmässan. Den polska mässan där firades av två biskopar, Boruta från Vilnius (där det finns många polsktalande) och Czeslaw Kozon från Köpenhamn. Som namnet antyder är biskop Kozon polskättad, men han är själv född och uppvuxen i Danmark. Med glimten i ögat berättade han att en församlingsbo frågat honom varför han talade så dålig polska men hade bett om ursäkt när han fick höra att han var danskfödd.

På söndagseftermiddagen stod ekumeniken i centrum: Björlanda kyrka ute på Hisingen firade 600-årsminnet av en visitation som en norsk biskop hade hållit där. Församlingen ville gärna ha den nuvarande katolske biskopen i Oslo som gäst, men nu fick man alla Nordens övriga katolska biskopar på köpet. Det blev nästan inflation i biskopar, som någon anmärkte. Den lutherske biskopen i Göteborg, Lars Eckerdal, var förstås också med. Det blev en vacker gudstjänst med mycket sång och musik och gemytlig samvaro efteråt. Inte minst vår nye nuntie i Skandinavien, ärkebiskop Piero Biggio, blev glatt överraskad över den broderliga, ekumeniska andan.

Ekumeniken dryftades naturligtvis också grundligt under mötets gång. Inför undertecknandet av den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen i Augsburg den 31 oktober, var glädjen och tacksamheten stor. Samtidigt kan -och får - vi inte blunda för de stora och svåra frågor som återstår på vägen till den fulla enheten. Under biskopskonferensens vårmöte blir den ekumeniska frågan ännu mer central, eftersom flera lutherska biskopar från Norden kommer att delta under en del av mötet.

Det viktigaste under biskopskonferensen var att vi den 17 oktober, på S:t Lukas' dag, undertecknade ett gemensamt herdabrev om abortfrågan. Det kommer att publiceras omkring den första december i alla nordiska länder.

Vi tog också upp ett brev från sammanslutningen för de europeiska biskoparna om det ökande våldet mot kvinnor, inte minst mot alla som lockas hit från Östeuropa och hamnar i prostitution. Mycket, mycket annat kom också upp under mötet. Inte minst viktigt var att vi också fick tid - för tid är alltid något vi får av nåd - till en stilla eftermiddag tillsammans. Mitt under arbetet behöver vi alla lite då och då - om vi nu är biskopar eller inte - en andningspaus och andlig oas under vår pilgrimsfärd mot Evigheten.

Temat var "en biskops bagage". Det som vi har med oss under vår resa genom livet - mitra, kräkla etc -påminner oss om Guds påtagliga närhet och omsorg och om vår kallelse att ständigt leva i hans närvaro. Och det gäller inte minst här och nu - på Landvetter - där trängseln börjar öka vid gaten och mobiltelefonerna piper frenetiskt inför flight 160:s avgång till Stockholm - eller evigheten...

+ Anders Arborelius ocd