Biskop Anders Arborelius OCD

Diakonvigning
av Broder Clemens ocd

i Glumslöv den 2 mars 2013

 

(Predikan är nedskriven efter bandinspelning)

Kära bröder och systrar, det finns många kallelser i Kyrkan. Men alla har ett gemensamt: att efterlikna den tjänande, självutgivande kärleken i Guds innersta, som har blivit tydlig, när Gud blir människa för att tjäna oss och vår frälsning. Ja, ett av skälen till inkarnationen - att Gud blir människa - är att Gud till varje pris vill tjäna oss. Vi kan aldrig ens i vår vildaste fantasi föreställa oss något sådant. Men så är det. Den oändligt upphöjde, helige Guden vill till varje pris tvätta våra fötter, utge sig för vår frälsning och rädda oss.

Gång på gång måste vi bli påminda om att detta tjänande i kärlek är så viktigt för oss alla. Gång på gång måste vi, Guds barn, återföras till ordningen för vi vill ju så gärna själva ta över rodret, styra, bestämma och härska. Men Gud vill i sitt tålamod ständigt ge oss påminnelser om att denna diakonia, denna självutgivande kärlek, är själva atmosfären, livsluften och miljön i Kyrkan och i samhället.

I dag blir vi påtagligt påminda om det när en av oss, Broder Clemens, blir vigd till Guds tjänare. I dig, käre broder, får vi en levande påminnelse om att Gud har kommit till världen för att tjäna oss, och att vi är kallade att till varje pris efterfölja och efterlikna denna tjänande kärlek. Var vi än befinner oss och hur vi än lever är detta en ledstjärna.

Man brukar säga att påvens vackraste titel är servus servorum Dei, Guds tjänares tjänare. Just nu har vi ingen påve, men vår förre påve har gett oss ett vackert exempel på detta tjänande. Han sade, att nu skall han dra sig tillbaka och be i stillhet och avskildhet för Kyrkan. Bönen i avskildhet och ensamhet är en tjänst till Kyrkan för människornas frälsning. Det behöver jag inte påminna systrarna här om, för det är det ni hela tiden påminner oss om. Men också för oss andra är denna ständiga bön för världens frälsning så väsentlig. Det kanske är det som är påven Benedikts andliga testamente till oss alla. I denna tid av sekularisering,  förvärldsligande, är det egentligen bara bönen som är motgiftet, medicinen. Genom att själv dra sig undan i ett litet kloster inom Vatikanens murar ger påven sitt tydliga budskap till oss alla.

Vi behöver alla dessa påminnelser, för så fort vi lämnar kyrkan tänker vi ofta på annat. Då försvinner så lätt vår längtan efter att få tjäna varandra, och vi återgår till vardagens mer självcentrerade sätt att leva och tänka. Men vi får lita på att Gud i sin ofattbara barmhärtighet är oss nära och hjälper oss att komma ihåg detta. Vår broder skall snart iklädas dalmatikan, ett liturgiskt plagg avsett för diakonen. Hade vi i dag haft diakonvigningen i domkyrkan, är jag säker på att Syster Felicia hade lagt fram ytterligare en lövtunn liten dalmatika, för också biskopen behöver sig en påminnelse om att han skall vara diakon. Syster Felicia vet precis vid vilka högtidliga tillfällen den här lilla tunna klädnaden skall hängas fram. I dag fick jag inte denna påminnelse, men jag kom att tänka på Syster Felicia, som vi brukar kalla Domkyrkans viktigaste person. Där är hon från morgon till kväll och ser till att allt är i ordning, både i sakristian och i kyrkan, och att tiggare, narkomaner och andra som kommer får sig ett vänligt men ibland bestämt ord. 

Det finns så många olika sätt att tjäna i Kyrkan, och det är en glädje när det går upp för oss att vi, var och en på vårt sätt i enlighet med vår kallelse, kan hitta den. Det behövs ibland lite fantasi, humor och självkännedom för att upptäcka att också vi, där vi lever, kan efterlikna den Gud som valde att stiga ner i vårt elände för att hjälpa oss att hitta vägen tillbaka hem. Att ha Jesus inför våra ögon, när han tvättar sina lärjungars fötter, kan vara en hjälp att se att vi ibland måste ta på oss det svåra, tunga och besvärliga för att visa att vi menar allvar med vår kristna tro. Diakonia, tjänande kärlek, är ett av de karakteristiska, typiska tecknen på att vår tro är äkta, att vi verkligen vill gå in i en ödmjuk, tjänande livshållning, för att vi har en djup kärlek till Jesus Kristus och litar på att han vill vara med oss, stödja och hjälpa oss.

I dag tackar vi dig, käre Broder Clemens, för att du vill ikläda dig Kristi uppgift som tjänare, att du verkligen i klostret, i Kyrkan och i mötet med människor vill göra Jesu tjänande, utgivande kärlek tydlig. Vi behöver dessa tecken, dessa människor för att vi alla skall bli övertygade om att det är den miljö och den atmosfär som vi tillsammans får skapa och bygga upp. Vi tackar också er systrar för att ni, när ni nu återgår till ert vanliga liv, fortsätter att tjäna Kyrkan och världen genom er ständiga bön och botgöring, så att vi så fort vi tänker på er också återförs till tjänandets heliga glöd. I dag tackar vi Gud för vår nye diakon. Vi ber för honom och litar på att Gud genom honom kan påminna oss alla om varför vi lever här på jorden, vad som är meningen med vår existens och vad som väntar oss när vi en gång får se Gud sådan han är. En gång skall alla frågor få sitt svar och vi får gå in i den eviga härlighet, där tjänandet antar en annan gestalt, men där det till fullo blir tydligt att Gud i sitt innersta är tjänande, självutgivande kärlek.

+Anders Arborelius ocd