Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Mariavalls kloster den 7 juli 2018

(Predikan är nedskriven efter bandinspelning)

Kära pilgrimer, kära bröder och systrar. I Benedikts hus har vi alla mycket att lära, mycket att ta till oss. Benedikts regels kanske främsta punkt gäller oss alla: ingenting får gå före kärleken till Kristus. Alla döpta har samma mål: att mer och mer bli förvandlade av kärleken till Kristus, att låta honom ta över, styra våra liv, så att vi ögonblick för ögonblick uppfylls av Guds kärlek. Vi låter då vårt hjärta tina upp och bli ett hjärta som hela tiden försöker besvara Guds kärlek och sprida den. Så enkelt är det, men det är ändå inte så enkelt.

Varje dag försöker vi kämpa oss till att ha Jesus inför ögonen och i hjärtat. Vi försöker göra och säga det han skulle ha sagt och gjort. Denna ständiga förening med Jesus kan vi lära oss i Benedikts hus. Här är allt inriktat på att tillbe, lovsjunga och förhärliga Jesus Kristus, inte bara i liturgin utan också i vardagens alla sysslor och uppgifter. Vi kan tillbe och lovsjunga också när vi åker hem. Vi är här för att ta med oss nåd och hjälp för det dagliga livet, när vi återvänder till de platser där Gud har placerat oss. Också där skall vi förbli djupt förenade med Jesus och låta honom älska oss. Det är det första steget. Det låter så självklart, men ibland tar vi oss inte riktigt tid att sola oss i Kristi kärlek. En vacker dag är det till hjälp när solen lyser på oss och pekar på att Guds kärlek alltid lyser på oss för att vi skall ta emot den, bli uppfyllda av den och kunna leva i ständig Jesusefterföljelse och Jesustjänst.

Vi måste också lämna bakom oss allt det som kan hindra oss på vägen. Det kan vara så mycket som binder oss vid oss själva, vid materiella ting. Det kan vara något oskyldigt, men det kan också vara något syndigt. Det är viktigt att upptäcka att när Jesus kommer först i mitt liv, är det saker jag måste lägga bort och saker jag måste prioritera. Det ett nytt liv i hans tjänst och till hans ära. Vi behöver de korta timmar som vi får vara hos er, kära systrar för att bli indränkta av er monastiska visdom och kärlek. Tack för att vi får komma hit.

Jag hoppas att vi tillgodogör oss det vi får ta emot under dessa få timmar. Här är en oas där vi hämtar ny näring i eukaristin, i ordet och i gemenskapen för att se, att den lilla bit av himlen som vi får erfara här följer med oss hem. Vi kan sedan bli himlens femtekolonnare och undergräva världens orättvisa, allt det som är ont och förkastligt i vårt vanliga vardagsliv. Vi kan därhemma vara en himlens femtekolonnare, kanske på arbetsplatsen så att där inte finns skvaller och förtal. Till och med i församlingen kan skvaller smyga sig in. Det är vår uppgift att motverka de avigsidor som präglar vår vardagsmiljö och skymmer blicken på Kristus. Det behöver inte vara så svårt och jobbigt. Egentligen längtar de flesta människor efter en värld av enhet, samförstånd, vänlighet, kärlek och mildhet (Gal 5:22-23), allt det som Paulus räknar upp. Om inte vi främjar och sprider det, vem skall då göra det? Vi får inte se denna vallfärd bara som en trevlig utflykt. Det är det naturligtvis också, men det är något mer. Det finns en djupdimension i denna pilgrimsfärd, eftersom Jesus vill göra något med oss. Han vill att vi verkligen skall sätta honom framför allt annat i vårt liv, låta honom upplysa oss med sin nåd och kärlek, så att vi blir förvandlade och förnyade av detta besök i Benedikts hus.

Vad är det då som detta hus kan ge oss? Jag skulle vilja använda ett lite gammaldags ord som vi kanske inte är så förtjusta i nu för tiden. I Responsoriepsalmen sjöng vi: ”Lär mig din fruktan, Herre”. Gudsfruktan är inte att vara rädd för Gud utan tvärtom att sätta Gud i centrum för allt och låta hans budskap, sanning, kärlek och närvaro prägla hela vårt liv. Det som präglar ett kloster som detta är att Gud, bara Gud, räcker och står i centrum. Om vi lever så nära honom, då får allt i livet en djupare klang. Då blir varje möte med en annan människa ett möte där Gud är med. Vårt arbete blir ett arbete till Guds tjänst. Vår fritid präglas av glädjen över att Gud unnar oss vila och vederkvickelse. Gud vill inte ta ifrån oss det som är gott och sant, men han vill hjälpa oss att prioritera det som är bättre, det som är bäst. Det är så vi ofta får tänka.

Vad är det viktigaste i mitt liv just nu?  Vad är det bästa jag kan göra av min tillvaro. Vi är, som vi hörde i dagens läsning, kallade till den fullkomliga kärleken. Kärleken är det band som ständigt förenar oss med Gud och vår nästa. Det måste vi försöka prioritera, så att hela vårt liv blir ett uttryck för att vi tillhör Jesus Kristus och ständigt har Jesus på näthinnan. Vi ser då också på varandra med Jesu blick och låter de andra förmedla något av Jesus till oss. Som kristna är vi djupt förenade med Jesus som lemmar i hans kropp. Vi kan alla på ett eller annat sätt återspegla något av Jesu mysterium för varandra. Om det är vår stora glädje och lycka att upptäcka att vi har tillgång till Jesu kärlek och godhet, även när vi känner oss lite nere eller inte är i andlig högform, får vi räkna med att Jesu nåd och kärlek finns i våra hjärtan och att vi kan gräva fram den när det så krävs.

Ordet gudsfruktan kan hjälpa oss att ha inriktningen klar i vårt liv, att Gud kommer först och att han genom att lysa upp vår tillvaro också kan hjälpa oss att förändra inte bara oss själva utan även vår miljö. Då kan man i vår närhet ana att här finns det en människa som inte tål skaller, förtal och dåliga ord. Hon vill hjälpa oss att höja nivån i våra samtal, i vår gemenskap. Hon är mer angelägen om att hjälpa än att hjälpas, mer angelägen om att älska än att älskas, mer angelägen att tjäna än att tjänas. Det var så Jesus levde. Vi är alla kallade att förtydliga, åskådliggöra, Jesu person och budskap i våra liv. Genom dopet tillhör vi Jesus på ett så djupt, intimt sätt, att han anförtror oss denna uppgift för vår glädjes skull, men också för att vi skall bli glädjebudbärare som gör Jesu budskap tydligt, synligt och hörbart.

Vi tackar er, kära systrar, som denna dag släpper in oss här för att vi skall ta emot något av det överflöd av gudsfruktan som finns i detta hus. Ni delar med er av er tid, glädje, sång och bön. Vi vill också försöka dela med oss av det som vi har fått, när vi återvänder hem. Det är saligare att ge än att få. Vi glömmer inte heller att be för er, kära systrar och även för er bröder som är här, om Guds nåd och kärlek, om kallelser och om att ni får all den hjälp ni behöver för att fortsätta att vara ett fönster mot himlen. Vi har alla också i vårt hem ett fönster där något av Guds godhet och kärlek kan strömma in och lysa upp våra lägenheter, villor och radhus.

Låt oss i tacksamhet ta emot Guds nåd och glöm inte det lilla ordet gudsfruktan. Även om det är ett lite jobbigt ord, rymmer det en sanning som vi alla behöver i vår tid, där man riskerar att göra Gud till en detalj. Det kanske är den största frestelsen, också för många kristna i vår tid, att Gud bara blir en bra och fin detalj. Gud nöjer sig inte med det. Han vill ha huvudrollen i vårt liv. Därför har han blivit människa i Kristus och kommer till oss i ord och sakrament. Låt oss försöka tugga lita på ordet gudsfruktan och se vad det konkret kan betyda i vårt liv, i vårt arbete och i vår livsuppgift här på jorden. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd