Hans eminens kardinal Anders Arborelius OCD biskop av Stockholm.

Högtidlig mässa i samband med den
nordiska relikvallfärden

(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Glumslöv den 1 oktober 2018

Kära Guds barn. Vi är alla barn. Jesus Kristus ger oss del av det andliga barnaskapet. Hela Jesu verk här på jorden gick ut på att visa oss, att vi har en oändligt barmhärtig Fader som älskar oss och som mer och mer vill göra oss till barn. Ju äldre vi blir desto mer barn kan vi bli om det lyckas. Vi behöver exempel, så att vi kan se dem som verkligen har låtit sig förvandlas av nåden och som till fullo kan säga att de är Guds barn. Den uppståndne Herren lever och verkar i sin Kyrka för att hjälpa oss alla att mer och mer bli Guds barn.

I dag firar vi ett helgon som på ett helt speciellt sätt har hjälpt hela Kyrkan att gå ”den lilla vägen”, förtröstans, tillitens och överlåtelsens väg. Vi tackar Gud för den heliga Thérèse. Vi tackar Gud för hennes föräldrar, som hjälpte henne att förstå att hon var på den vägen. Vi tackar även varandra, för vi behöver också varandra för att förstå att vi är Guds älskade barn. Vi behöver Kyrkans hjälp och varandras hjälp, helgonens, änglarnas och Andens hjälp. Vi behöver all den hjälp vi kan få för att verkligen ta till oss det glada budskapet om vårt barnaskap. Det är inte bara ett vackert ord, utan det är en daglig realitet att vi dag efter dag får ta till oss den stora och underbara gåvan att vi i Jesus Kristus också är Faderns älskade barn.

Lyckligtvis lever den uppståndne Herren i sin Kyrka. Påsken fortsätter. Vi får ta ut evigheten mitt i tiden, skulle Broder Wilfrid ha sagt, om han hade stått här i dag. Vi får verkligen inse, att när Gud blir människa, har himlen på något sätt kommit ner på jorden. Det sker visserligen i tecken, men ändå får vi på ett högst verkligt sätt redan nu ta ut något av uppståndelsens nya liv i förskott. Genom vårt dop har vi fått del av denna verklighet. Varje gång vi firar eukaristin får vi en försmak av den himmelska bröllopsmåltiden.

Hela den heliga Thérèse av Jesusbarnets budskap är ett budskap om Guds oändliga närhet, godhet och barmhärtighet som kommer till oss på så många sätt i Kyrkan, i Guds heliga folk. Där måste vi alla hjälpa varandra, så att vi får upp ögonen för denna verklighet. Det är lite svårare i vår kultur som är så individualistisk. Vi har svårt att dela med oss av trons glädje och budskap till varandra, att styrka, uppmuntra och stödja varandra.

Det första vi skall be den heliga Thérèse om är att vi blir mer angelägna om varandra och om att vi tillsammans skall gå denna väg. Under sitt liv i klostret hamnade Thérèse inte i något himmelrike. Det var ett ganska förflackat liv i hennes kloster. Hon såg rakt igenom det och förstod att ändå kan Gud verka. Även om vi människor är svaga, bräckliga och syndiga kan Gud verka ibland oss. Vi får aldrig glömma att mitt i den mänskliga svagheten kan Guds nåd och styrka skina igenom. Thérèse vill hjälpa oss att växa i förtröstan och tillit till Guds barmhärtighet i den familj, församling eller kommunitet där vi lever, trots alla svaga sidor vi finner där. Just där vill Jesus, den uppståndne Herren, komma till oss. Blir vi medvetna om det kan vi också hjälpa varandra, bära varandras bördor och stå ut med varandra. Vi skall inte hålla oss undan utan verkligen se att vi hör ihop.

Vi är ett pilgrimsfolk på väg till den eviga härligheten. Redan nu kan vi i bön, sakrament och broderlig och systerlig gemenskap ana något om denna fulla verklighet. Vi tror på påsken. Frågan är om vi gör det. Tror vi verkligen att påsken verkar, att vi redan nu i tecken och i olika små försmaker får del av den fulla verkligheten? Det måste vi hjälpa varandra med att förstå.

Thérèse av Jesusbarnet har hjälpt oss att förstå alla Jesu mysterier. Hon heter av Jesusbarnet. Hon hjälper oss att tillsammans med Jesus bli barn, den barmhärtige och oändligt kärleksfulle Faderns barn. Det blir vår stora glädje att leva av detta barnaskap, att förtrösta, ha tillit och att verkligen tro att Gud har omsorg om oss. Bästa sättet att visa vår tro är att ha omsorg om andra. Den ömsesidiga omsorgen om varandra är ett tecken på att vi lever av det andliga barnaskapet. Det är inte avsett bara för mig utan det är också för dig och för oss alla.

Thérèse insåg vid en tidpunkt av sitt liv, att hon också ville kalla sig av det heliga anletet, av Jesu sårade, och bespottade anlete. Mer och mer förstod hon att ”den lilla vägen” i Jesu efterföljd också var korsets väg. Korset kan vi aldrig undgå helt, utan korset tillhör vår mänskliga existens. Att lära sig känna igen korset i vårt eget liv är viktigt. Då blir korset något helt annat. Denna vecka fick jag ett vackert vittnesbörd av en kvinna som berättade hur hon förstod korsets innebörd redan som barn. Som många andra barn blev hon mobbad i skolan. Mobbning har man fortfarande inte lyckats göra sig av med trots alla försök. När flickan kom hem gråtande till modern, sade modern att det var så hon fick dela Kristi kors. De orden fastnade faktiskt. Ibland kanske vi tycker att barn inte kan förstå något djupare av trons mysterium. Men ofta förstår de mycket bättre än vi vuxna. Den här flickan förstod. Sedan dess har hon kunnat leva ett jobbigt och svårt liv men i visshet om att hon får dela Kristi kors. Hon får hjälpa honom att bära korset och han hjälper henne att bära sitt kors. Det låter fromt och kanske lite högtravande. Ändå vet vi att enda sättet att ta emot det kors som finns i vårt liv är att se det som en ännu djupare gemenskap med Jesus Kristus. Delar vi korset, anar vi också något av uppståndelsens härlighet.

Ibland är jag frestad att döpa om Thérèse till Thérèse av Jesu uppståndelse. Sådant får man inte göra, men ibland är man frestad att göra sådant som man inte får göra. Jag tror att hon skulle förlåta oss. Thérèse ser egentligen på allting i backspegeln. Utifrån den fulla vissheten att Jesus är uppstånden kan hon också ta på sig korset, liksom hon går barnaskapets väg. Vi glömmer ibland bort, att om vi verkligen är djupt förenade i tron på den uppståndne Herren, får hela livet ett annat perspektiv. Det som var tungt och svårt ger inte orsak till bitterhet utan till en ännu djupare tillit till den uppståndne Herren. Vi får våga tro att vi redan här och nu går ”den lilla vägen” med den uppståndne Herren. Det var så i Emmaus. Först kände lärjungarna inte igen Herren. Men efter ett tag, när han förklarade skrifterna och bröt brödet med dem, förstod de att det var den förhärligade Herren som i förklädd gestalt gick med dem på vägen. Något liknande tror jag de flesta av oss har erfarit. Mitt i det vanliga liv jag lever är jag inte ensam, utan det är någon som går med mig, någon som leder mig genom livet och ibland ger mig små glimtar eller droppar av nytt uppståndelseliv, just det som jag behöver för att orka med det svåra och hålla ut.

Thérèse av Jesusbarnet och av det heliga anletet och, något jag säger med lite försiktighet, av uppståndelsen, kan hjälpa oss att förstå hela Jesu mysterium. Ibland specialiserar man sig bara på en bit av mysteriet. Man säger till exempel att västkyrkan ofta blir kvar vid korset och östkyrkan vid uppståndelsen, men vi får ta till oss hela Jesu mysterium. Vi får låta det avspegla sig i vårt liv. Med Jesus är vi barn, Faderns älskade små barn. Med den korsfäste Kristus är vi också Kristi brud som står tillsammans med Maria vid korsets fot och tar emot hans nåd. Samtidigt får vi styrka och trösta hans heliga hjärta. Då upptäcker vi ganska snart, att vi också börjar ana något av det nya livet, uppståndelsens liv, härligheten. Varje gång vi firar eukaristin får vi ta ut något av den himmelska bröllopsmåltiden i förskott. Det sker även om vi inte känner någonting, även om vi, som Thérèse säger, inte får avnjuta tron, utan det kan kännas ganska tomt, ja, tråkigt. I kyrkan får vi ha det tråkigt. Det får vi säga till våra ungdomar som tycker att det är tråkigt i kyrkan. Själva vågar vi inte säga det, för vi är så väluppfostrade. Men barn och ungdomar kan säga att det är tråkigt. Vem har sagt att det skall vara roligt? Det är ingen underhållningsindustri utan det är att leva det liv vi lever, med det som är vackert och fint, men också med det som är tungt, svårt och jobbigt. I allt detta är Jesus med oss. Thérèse och hennes kära föräldrar kan lära oss inse att Gud verkligen är, som hon sade, ”le bon Dieu”, den gode Guden, som vill oss väl, som bär oss genom det tunga, svåra, tråkiga och outhärdliga in i den eviga härligheten.

Låt oss tacka Gud att han genom Thérèse och hennes föräldrar kan hjälpa och påminna oss om det som är viktigt för vårt liv. Om några av er efter mässan kan bli stilla här i bön, så tänk efter vilken nåd och vilken hjälp just ni behöver i ert kristna liv. Vad skulle Thérèse kunna hjälpa er med?  Hon har en underlig förmåga att hjälpa människor att hitta rätt i tillvaron, att liksom vända på steken och se det positiva i något svårt, att se något av uppståndelsen, när allt tycks mörkt. Gud är oss nära. Den uppståndne Herren lever och verkar bland oss. Han är med oss även i vår svaghet och i vår synd. Nu när vår kyrka är så drabbad av att synden har trängt sig in och tagit sig så fasansfulla uttryck är det viktigt för oss att tro, att den uppståndne Herren kämpar och vill befria kyrkan och oss alla från allt det onda, så att vi verkligen går omvändelsens och helgelsens väg, att vi verkligen tar på oss den kallelse som Jesus har gett oss. Här har Thérèse en förunderlig förmåga att hjälpa oss att förstå, att vi trots att vi är små, anspråkslösa, små ”grå möss”, ändå är viktiga i Guds ögon, att Gud har något stort och underbart i beredskap för var och en av oss.

”I min moder Kyrkans hjärta skall jag vara kärleken” har Thérèse sagt. Hon vill också släppa in oss i Kyrkans hjärta. Låt oss ta emot gåvan att vi får leva i Kyrkans hjärta med Thérèse, med alla Guds helgon och änglar och där i ständig förening med Jesus Kristus får förhärliga och tacka vår himmelske Fader. Då behöver vi den Helige Ande som påminner oss om detta, så att vi inte glömmer bort det, när vi bäst behöver det. Det råkar vi ofta ut för. När vi som allra mest skulle behöva öppna oss för det stora och underbara, tänker vi bara på en massa tjafs istället. Låt oss i full förtröstan tillsammans med Thérèse förtrösta på Guds oändliga barmhärtighet och nåd och lita på att han alltid och överallt är med oss och med hela sin heliga Kyrka. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.