Biskop Anders Arborelius OCD

Palmsöndagen

den 24 mars 2013
Vår Frälsares kyrka i Malmö

(Predikan är nedskriven efter bandinspelning)

Kära bröder och systrar. I går var det kravaller i Malmö. I dag är det procession. I går skrev man mycket om kravallerna. I dag kommer processionen att gå spårlöst förbi offentlighetens ögon. Det är så Gud faktiskt handlar. I det fördolda, i tysthet och stillhet gör han stora ting bland oss.

Därför är det så viktigt för oss att förstå att Jesus Kristus har kommit föraktad, ödmjuk, tagit på sig lidandet för vår skull, dött och uppstått för vår skull. Världshistoriens största händelse passerade obemärkt. Det är så Gud fortsätter att handla också bland oss.  Han är ständigt verksam för att väcka oss till liv och göra oss till Jesu sanna lärjungar. Han arbetar dag och natt inom oss för att vi skall öppna våra hjärtan för honom och gå kärlekens, ödmjukhetens, saktmodets och sanningens väg. Det är det som är det viktiga och stora i vårt liv, men det sker ofta helt obemärkt, tyst och stilla.

Därför är det så underbart när det går upp för oss, att vi i varje ögonblick går vår väg med Jesus Kristus och att också det som kan tyckas, svårt, obegripligt, mörkt och tungt ändå är något där han är med oss. Även om vi liksom Jesus själv ibland måste ropa i förtvivlan och depression: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”, vet vi att han lyssnar, tar emot oss och inte kan överge oss. Den allsmäktige Guden kan inte överge oss, eftersom han vill frälsa oss till varje pris. Allt det vi är med om kan på ett eller annat sätt bidra till att öppna oss för honom.

Det kan ibland vara svårt att se att också det svåra och tunga, det som vi inte orkar med ändå på sikt kan öppna oss för Jesus Kristus. Vårt lidande kan göra oss mer öppna för Jesu lidande och för vår nästas lidande. Det kan få stenhjärtat att tina upp. Den som aldrig har lidit har missat något viktigt i livet. Men ibland kan lidandet bli oss övermäktigt. Då måste vi fortsätta att ropa till Gud. Så länge samtalet, dialogen, bönen, fortsätter kan vi alltid växa in i ett djupare förhållande till honom.

I psaltarpsalmerna upptäcker vi gång på gång olika uttryck där människor skriker ut sin olycka och förtvivlan, men de skriker inte bara ut i tomheten. Skillnaden mellan oss och våra icke-troende vänner och bekanta är att vi vänder oss till Gud med det svåra, medan de skriker ut sin ångest, depression och övergivenhet i tomheten. Men även i denna erfarenhet kan de ana att någon är med dem. Ibland är det just i det största och mest fasanfulla lidande som människor upptäcker att Gud är med dem.

Man frågade någon, som hade varit i Auschwitz, var Gud var under tiden där, och fick till svar att han var med dem också där. Även i det som kan tyckas hopplöst och totalt meningslöst kan människor upptäcka Guds fördolda, stilla och kärleksfulla närvaro. Därför måste vi hjälpa människor när lidandet drabbar dem. Många i vårt land är lite för blyga eller på felaktigt sätt alltför hänsynsfulla. Om någon har det svårt, tittar man gärna bort. Ja, man går till och med över på andra sidan gatan. Man säger att man inte har några ord och inte klarar av situationen. Men det är inte orden som behövs. Det räcker ibland med ett vänligt leende eller en klapp på axeln eller kinden. Också den mänskliga närvaron och empatin hjälper dem som lider. Det är så vi kristna får efterlikna Jesus Kristus som alltid är med människor som lider. Han har tagit på sig allt mänskligt lidande från tidens början till dess slut genom sitt heliga kors. Allt detta har passerat genom Jesu heliga hjärta för att bli väg till nytt liv, nåd och uppståndelse.

När vi nu går in i stilla veckan, som är vår tros och kyrkoårets centrala tid, är det viktigt för oss att förstå hur djupt Gud har trätt in i vår värld genom att bli människa och ta på sig vårt lidande, vår synd, ja, vår död. Han vill till varje pris dela detta med oss, för att också det skall bli en väg till nytt liv. Utan kors och död finns det ingen uppståndelse. Under denna vecka är det viktigt för oss att verkligen begrunda vårt liv i ljuset av Jesu liv och se hur vi mer och mer kan ta till oss hans kärlek och ömhet. Vårt stenhjärta kan då förvandlas så att det blir ett hjärta av kött och blod som kan lida med och i Jesus och med allt mänskligt lidande här. Vi avskärmar oss då inte eller ställer oss vid sidan om som åskådare. Den risken är stor, eftersom vi tycker att det är tungt och svårt att se hur andra lider.

Genom media kan lidandet till och med riskera att bli underhållning. Man visar i en stund en dokumentärfilm om koncentrationsläger och i nästa stund en revy där man är utklädd till kaniner och dansar omkring. Allt rullar bara på. I vår tid är risken stor att vi inte riktigt förstår att lidandet är en del av Kyrkans liv, en del som Gud har delat med oss, inte för att förklara det logiskt men för att visa att han inte kan och inte vill överge oss. Skall då vi överge honom genom att fly in i en flyktig och likgiltig värld? Den frestelsen är stor. Vi faller alla för den.

Men just denna heliga vecka finns det en möjlighet för oss att öppna oss för det som är livets djupaste sanning och mening: att Gud den oändligt upphöjde har stigit ner i vårt mänskliga lidande, i vårt mörker för att ge ljus, ja, för att ge oss ljus, så att vi i vår tur kan bli till ljus för dem som väntar just på oss. Så tänk efter, kära bröder och systrar! Alla har ni säkert någon i er krets som behöver er uppmuntran, ert stöd, er kärlek i sin svåra belägenhet. Ja, tänk lite extra noga efter, och kom ihåg att ni kan förmedla Jesu ljus och hopp bara genom att vara där. Vi behöver inte tänka ut några fromma, vackra ord utan bara genom att vara där, stå vid någons sida, sitta vid någons dödsbädd, ja, bara genom att vara, kan vi förmedla något oändligt mycket större än vi själva: Guds oändliga godhet och kärlek uppenbarad i Jesus Kristus.

Så jag önskar er alla en välsignad stilla vecka och påsk och att ni skall upptäcka hur nära Jesus är er och hur nära vi kan komma honom genom att vilja sprida något av hans godhet och kärlek. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

+Anders Arborelius ocd