Biskop Anders Arborelius ocd

Inledningsgudstjänsten för L 99

Adoption

Guds generositet känner inga gränser. "I begynnelsen skapade Gud Adam inte för att han behövde människan utan för att ha någon att ge sina gåvor till", säger Irenaeus. Gud vill t.o.m. dela ut det som är hans innersta hemlighet: härligheten (hebr. kabod, lat. gloria). Guds härlighet övergår allt vad vi kan föreställa oss i våra vildaste drömmar. Det är denna härlighet som gör att Gud är Gud. Det är den som gör att vi som skapade varelser är skyldiga att tillbe och förhärliga honom. Vi firar gudstjänst för att fullgöra denna heliga förpliktelse. Människan är den enda varelse i skapelsen - förutom änglarna förstås som är de stora specialisterna på tillbedjan - som kan lova Gud på ett medvetet sätt. Hon får ge röst åt hela skapelsens längtan och stumhet. Hon får stå inför Gud som representant för allt skapat. Som präst. Hon får falla ned i tillbedjan. Det är vår stora värdighet och glädje. ändå är det något som de flesta - också bland oss kristna - aldrig fattat. Bön och gudstjänst är i första hand tillbedjan och lovsång, något som vi får, ja, måste ge Gud. Först då kan det bli till uppbyggelse och undervisning för oss själva. Vi får faktiskt efterlikna Gud i hans totalt osjälviska generositet. Vi får svara med samma mynt.

Hur stor denna gåva än är - att vi faktiskt får förhärliga Gud som hela skapelsens mun och röst - så nöjer sig Gud inte med det. Gud vill låta oss förhärliga Gud genom, med och i Gud. Detta inomtrinitariska förhärligande blir uppenbart för våra förundrade ögon i Johannes-evangeliet. "Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem", säger Jesus till sin Fader. Enheten mellan Fadern och hans Son är fullkomlig. Allt är gemensamt mellan dem i Andens fullhet. Sonen får dela Faderns härlighet och finner samtidigt sin största glädje i att ge den tillbaka till Fadern. "Inte bara före Adam utan före allt skapat förhärligade Ordet sin Fader, och han förblev i Fadern och förhärligades av honom", säger Irenaeus.

När detta eviga Ord blir människa i Jesus Kristus fortplantar sig denna härlighetens lovsång, som av all evighet råder i Gud också inom mänskligheten. Kyrkan är just den tillbedjande mänskligheten som får rida på den eviga lovsångens svallvågor. Denna delaktighet i Guds inre härlighet är okänd mark för många. ändå är det vårt enda rätta element. Det är för detta vi är skapade och återlösta: att få förhärliga Gud i all evighet, inte bara utifrån utan inifrån - inuti Gud. Det är bara genom denna delaktighet i Guds inre liv, i hans fullkomliga kärlek och enhet, som vi kan hitta tillbaka till den fullkomliga kärlekens enhet, det som vi alla längtar och strävar efter. Vi måste få denne enhet av och i Gud, inifrån. Vi kan inte själva snickra ihop den. Allt är nåd i kristendomen.

På många språk använder man ordet adoption för att beskriva denna svindlande höga kallelse och gåva som vi redan har fått genom vårt dop, men ofta undgått att lägga märke till. Vi är mer intresserade av födelsedagspresenter än av dopgåvan och dopnåden. Och denna gåva får vi kalla adoption. Av nåd vill Fadern göra oss till söner i Sonen. Han vill uppta oss till sina barn. "Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn" (Rom 8:16). Därför talar vi på svenska ofta om barnaskap, men detta ord har som så många av våra religiösa termer fått en fadd smak av Sörgårdsidyll över sig. Adoption är mer nyktert och realistiskt. Och det är ren och skär verklighet. "Vilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi" (1 Joh 3:1). Det är vi - i de orden ligger allt.

Synden har gjort oss skumögda. Därför ser vi inte den osynliga värld som trons, hoppets och kärlekens ögon är avsedda att se på. Också våra öron är besmittade, så att vi är lomhörda och inte hör Guds späda röst. När Gud blir människa, låter han sig som alla barn sammanvävas i sin moders sköte. Den osynlige Guden blir ett osynligt barn i sin moders jungfruliga sköte. Den osynlige Guden identifierar sig med alla osynliga barn. Han vill adoptera alla osynliga barn, så att deras ansikten får stråla av hans härlighet. Tragiken är att våra ögon är skumma och våra öron döva, så att vi riskerar att inte lägga märke till denna osynliga men högst verkliga härlighet, Guds egen, som han vill slösa med. Men den osynlige Guden ser varje osynligt barn alltifrån det ögonblick då det börjar vävas samman i sin moders liv. Det är avglansen av Guds egen härlighet som måste få stråla fram i varje människa, vare sig vi ser hennes ansikte eller ännu spänt väntar på att få se det. Det är Guds härlighet vi kränker när vi inte vill se detta ansikte eller inte låter det få synas. I varje mänskligt ansikte, också det som är i vardande eller det som håller på att lösas upp, får vi se en skymt av Guds ansikte, den Gud som blev människa och lät sitt ansikte vanställas intill oigenkännelighet för att vårt ansikte skulle få dela hans gudomliga härlighet.

Det är i Jesus Kristus, både i hans gudomliga härlighet och i hans mänskliga förnedring som vi finner vår fulla härlighet, vår sanna enhet och vår raka väg, både till Faderns hjärta och till varandras hjärta. Vi är söner i Sonen. Vi är adopterade in i Guds inre liv. Genom nådens svindlande stora generositet är vi mer än vi är i oss själva. Vi är bärare av Guds härlighet, av hans enhet och kärlek. Allt detta som är oändligt mycket större än allt vad vi kan fatta pulserar inom oss. Och i Kyrkans kropp får vi förmedla det till varandra. Oupphörligt. Guds frikostighet är egentligen alltför stor för oss. Ingen av oss förmår tillgodogöra sig allt. Det är därför Kyrkan finns. Det behövs flera hjärtan, flera händer, ögon och öron för att ta emot de skatter och rikedomar som bara strömmar ner över oss. Och eftersom alla är kallade till adoption har vi samma barnarätt. Vi får själva dela ut det vi får. "Den härlighet du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förså att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig."

Innerst inne väntar världen på att bli adopterad, alltså på att få bli vad den är menad att vara: Kyrka. "Kyrkan är den försonade världen"! (Augustinus). Men hur skall världen kunna ta emot denna Guds slösande rika gåva - adoptionen, delaktigheten i hans inre liv, om inte ens vi som säger oss tro på honom tar emot hans gåva, lever av den och låter oss förvandlas av den? Så enkelt är det. Så tragiskt är det.

Biskop Anders Arborelius ocd