Livet i treenigheten 2

När Andrej Rubljow (ca 1360-ca 1430), en rysk -ortodox munk i Trefaldighetsklostret Zagorsk nära Moskva, fick i uppdrag av sin abbot att måla en ikon med den treenige Guden, stod han inför en svår uppgift. Hur skulle han i bild framställa, det som den mänskliga föreställningsförmågan inte kan fatta, att Gud är en i tre personer.

Den ryske målarmunken griper tag i det gamla ikonmotivet med "Gästfrihet", vilket framställer Guds tre budbärare, de som enligt 1 Mos 18 besökte Abraham och satt till bords och höll måltid under ekarna vid Mamre tillsammans med honom och hans fru Sara. Redan ett årtusende tidigare hade Augustinus och andra kyrkofäder tytt denna berättelse om Abraham som gammaltestamentlig förutsägelse om trefaldigheten. I en lång, mödosam reflektions- process hade de då försökt att få svar på frågan, hur tron på en Gud kunde stå i samklang med de första kristnas erfarenhet, att till Gud hör inte endast den som Jesus kallade "Abba - käre Fader", utan också den uppståndne Jesus Kristus själv och likaså "ruach", den Helige Ande. Gisbert Greshake, som nyligen tecknat trefaldighetstron från början fram till nuvarande tid, skriver sammanfattningsvis i en 560 sidor tjock bok om sina bemödanden: "Efter ett långvarigt sökande fram och tillbaka, som kännetecknades av en mångfaldig, ofta motsägelsefull och därför också så oöverskådligt brottning, fick de många teologiska ansatserna och tankeexperimenten det från kyrkan antagna resultatet i formeln: Gud är en till sitt väsen, trefaldig i fråga om personerna".

Koncilierna i Nicaea (325) och Konstantinopel (381) hade sammanfattat det ännu i dag gällande resultatet i den Stora trosbekännelsen.

Munken från kyrkan i öst hade lyckats binda samman och mästerligt uttrycka alla väsentliga grundtankar i denna treenighetsteologi i motivet med "Gästfrihet". Också för mig har det, som det teologiska språket vill utsäga, blivit åskådligare och mer förståeligt genom hans ikon.

Ikoner vill vara ett fönster, genom vilket åskådaren skall blicka in på den på bilden åsyftade verkligheten. Också den kyrkliga trosläran själv, som framställs i ikonen, kan och vill inte vara något annat än ett ord- och begreppsfönste in i Guds hemlighet. Så är treenighetsläran, som Joseph Ratzinger skriver i sin "Inledning till kristendomen" (München 1968) alltid endast "eländigt stammande - men inte heller något mer"; den är en tillrättavisande gest, som griper in i det onämnbara, inte en definition, som begränsar en sak i det mänskliga vetandets fack, den har karaktären av antydan, i begreppet att blott peka på. Att begripa blir att endast gripa sig om efter det ogripbara".

I tacksamhet för dessa fönster, för det med ikonen och den däri inarbetade trosläran i kyrkan, skulle jag vilja se genom båda och nu med mina egna ord, med ord och liknelser i vårt liv vilja säga och försöka visa vad jag kan se bakom detta…

Gud - det är tre.Det är det budskap som genast faller i ögonen på den som betraktar ikonen. Den säger med en åskådlig bild det som teologernas språk har uttryckt i den trinitariska grundformeln: "Ett gudomligt väsen i tre personer". Den stora gudomliga makt, som håller samman världen i sitt innersta, är varken en "opersonlig kraft" eller en blott "allt omfattande energi", som många människor i vår kulturkrets idag tror, eller en visserligen god och barmhärtig, men ensam hinsides gudom, som väl i praktiken de flesta kristna, även om det sket omedvetet, har för sina ögon. Bakom glosan "Gud" döljer sig en gemenskap. Namnet "Gud" är som ett efternamn, som ett familjenamn eller ett gruppnamn, det är en gemenskap av tre, där var och en kan säga "jag", där var och en alltid är en egen, från de andra åtskild, personlighet - så att liksom bland tre av oss människor är det så, att var och en alltid har en egen identitet. Det gäller såväl om Fadern, om hans Son Jesus Kristus och den Helige Ande, som alltså likaså är person och inte endast "ett kärleksband mellan Fadern och Sonen" - ett visserligen alltigenom träffande, men också mycket missförstått ord i vår nutida förkunnelses språk.

Visserligen: Om vi talar om personalen Gud, ja om tre personer hos Gud, är också det ett begreppsfönster, som visar på något vida större än det vi känner som person och personlighet på mänskligt område. De tre i Gud är naturligtvis "person" i en mycket mer omfattande och fullkomligare, för oss inte gripbar mening. Dock skulle inget annat ord vara med passande och lämpligt för att visa på den riktning i vilken vi skall tänka oss Gud och hans verklighet. Kan då Gud, urkällan till allt som finns, vara mindre och ringare än det som skapelsen framställt som högsta existens? Och kan han - kan de tre i Gud - då vara av ringare existens än den såsom mänsklig person och personlighet har fört oss nära Gud och levat före oss? Gud, det är tre, de minsta de är det vi kallar person…

Men hur kan detta gälla: 3=1?. Hur kan tre personer vara ett väsen ("una substantia")? Johann Wolfgang Goethe har sammanfattat denna tankens svårighet, som också många människor i dag delar med honom: "Jag tror på Gud och på naturen och det godas seger över det onda. Men det skulle inte vara tillräckligt för den fromma själen. Jag skulle också tro, att tre är ett, och ett tre. Men detta strider mot sanningskänslan i min själ. Och jag insåg inte, att detta det minsta skulle ha hjälpt mig". Om poeten verkligen inte skulle blivit hjälpt med detta, är något man kan ställa åt sidan. Sant är dock, att vi inte kommer vidare här med någon "matematisk teologi". Återigen visar oss ikonen från den ryske målarmunken en väg som svarar mot detta. Inte rationellt skarpsinne utan inlevelse låter oss finna den riktning, där vi kan söka lösningen.

Den första anblicken på ikonen förnimmer tre personer. Det djupare skådandet, som leder mig in att känna med de tre, låter mig förnimma, att de är, och varigenom de är ett. Andrej Rubljow har helt enkelt inte placerat de gudomliga tre bredvid varandra. Mellan dem finns relation, där finns ljudlöst, fridfullt , djupt samförstånd, där sker ett samtal, där är man ett i kärlek…

Kyrkofäderna menar inte annorlunda, när de talar om att Gud är treenig i tre personer. Tertullianus (död 225) har redan tidigt i den teologiska reflexionen över trefaldigheten präglat formeln: "Tres unum sunt, non unus - de tre är eniga, inte en enda". Ett gudomligt väsen, varom den teologiska tänkarens trinitetslära talar, har i Jesu förkunnelse och i exempel från hans liv karaktär av helt och hållen, alltigenom kärlek. Första Johannesbrevet har sammanfattat detta i satsen: "Gud är kärleken" (1 Joh 4:8). Kärlek är att vända sig bort från Jag till Du, det är att vända sig till varandra, att förnimma varandra och glädjas över varandra. Det är den djupaste form att vara i relation, kommunikation, kommunion( = att vara ett (eniga) med varandra).

Sedan 600-talet använder teologerna det grekiska ordet Perichorese för att göra det mer förståeligt att Gud är ett i kärleken. "Perichorese" innebär att dansa omkring varandra och att tränga in i varandra - återigen ett begreppsfönster, som inte vill definiera utan uppmuntra till inlevelse i det därmed avsedda skeendet i hjärtat hos de gudomliga tre: I Gud är alltid två så djupt och så helt vända till varandra, att den älskande "leker omkring" och "dansar omkring" den andre, ja genomtränger och älskar honom innanför och i och med hans hjärta…så att den ene lever i den andra utan att förlora sig själv och gå upp i den andre, ja, så att man känner sig själv först i den andre. De finns väl sällan förekommande benådade ögonblick i relationen mellan två människor, i vilka - om också endast för ögonblicket - något liknande sker. De låter oss lättast ana hur den "perichoristiska" kärleken hos Gud sker.

Richard von St. Viktor (död 1173), som på mitten av 1100-talet författade det väl mest originella och viktigaste verket om treenigheten mellan Augustinus (död 430) och Thomas av Aquino (död 1274) har infört begreppet "condilectus", de medälskande - medälskade tre i trefaldighetsteologin. I Gud, så vill han säga, förblir två inte ensamma i sin kärlek till varandra. De är överens i att gemensamt vända sig till den alltid förekommande tredje. Åter igen kan här den livserfarenhet, som finns i kärlek mellan människor, vara till hjälp att förstå detta. "Kärlek är inte, att man beskådar varandra, utan att man gemensamt ser i samma riktning", har Antoine de Saint-Exupéry en gång skrivit. Att vara eniga och med varandra i kärleken till den tredje: till samma hjärteangelägenhet, till gemensam livsuppgift i synnerhet till ett gemensamt barn, till gemensam älska vän, till samme Gud - det är fulländning av kärlek redan bland oss människor. Den som med denna erfarenhet eller åtminstone med längtan i hjärtat förstår "att få tillhöra" det tysta samtalet mellan de tre på Rubljows ikon, kan ana något av den fullkomliga kärleken hos den treenige Guden.

Vem på denna bildtavla är Fadern, vem är Sonen, vem är den Helige Ande? Kommentatorernas utläggningar beträffande detta går med ständigt goda teologiska grunder långt isär. Någon autentisk tolkning har munken från kyrkan i öst inte lämnat efter sig, och utifrån sin gestalt kan personerna inte identifieras. Ingen kan anses vara yngre, ingen kan vara äldre, deras ansikten är på samma sätt ungdomliga. I Guds gemenskap finns det varken någon tidigare eller någon senare eller de yngres underordnande under de äldre. När trosbekännelsen från konciliera i Nicaea och Konstantinopel säger om Jesus, att han är "född av Fadern", och om den Helige Ande, att han "utgår från Fadern och Sonen", så avses därmed varken någon tidsmässig följd eller orsaks- uttalande om ursprunget till andra och tredje personerna och inte heller någon rangordning mellan de tre. Det handlar också här om "eländigt stammande" ord och bilder, som inte vill uttrycka mer eller mindre än, att det vi kallar "Fadern", och "Sonen" och den "Helige Ande" på det närmaste och djupaste hör till varandra. De tre i Gud lever i en ständig "ungdomlig fräschhet", och på "likaberättigad" samvaro med varandra i det fullkomliga äventyret i en obeskrivlig kärlek…

Altarrummet i vår klosterkyrka i Birkenwerder, har av oss karmeliter, gestaltats med en enkel streckteckning utifrån trefaldighets- framställningen hos den ryske munken. Ibland blir vi av gästerna tillfrågade, om de tre där skall vara män eller kvinnor. I verkligheten kan man inte heller se det på originalet. Andrej Rubljow ville därmed säkerligen inte blott säga, att Gud varken är manlig eller kvinnlig, utan alltid endast kan tänkas ha de karaktärer som omfattar båda könen. Han ville väl också låta den inlevelserike betraktaren av hans ikon förstå, att kärleken, som gör de tre gudomliga till ett, också har hela den ömhet och innerliga lidelse, som man och kvinna kan känna för varandra. Det som "perichoristiskt" förenar, är något helt annat än den nyktra samhörighetskänslan i en kägelklubb.

Från Mamres ekar och under det, där Guds tre budbärare sitter till bords med Abraham och Sara, finns på Andrej Rubljows trefaldighetsbild livets träd, symbol för allt liv och för att allt som finns har sitt ursprung i denna gudomliga kärleksgemenskap. De tre förblir också i sitt varande ett i tre inte stående, de förblir inte fulländade i sig själva. De är på tre man hand överens med varandra i sin ömma, lidelsefulla kärlek och i sin skapande fantasi och kreativitet, och i att ge sitt liv vidare - utifrån sig till en gemenskap skapelse.

Mitt på bordet står en skål. I sin form av en kalk erinrar den åskådaren om eukaristin, firandet av Guds kärlek till sin skapelse ända till blodsutgjutelse, och om de många måltidsgemenskaper Jesus sökte och utövade med lärjungarna och också med "publikaner och syndare" (Luk 15:1). Från den mat, som Abraham och Sara sätter fram för Guds budbärare, har blivit den dryck och mat, som Gud ger människorna. Från Abrahams gästvänlighet har blivit de tre gudomligas gästfrihet, de som är eniga om att hämta hela världen (Matt 28:19) till sitt bord…

"Jag och Fadern är ett" säger Jesus i Johannesevangeliet (Joh 10:30). Leonardo Boff kommenterar detta: "Jesus sade inte: Jag och Fadern är talet ett". - evangelisten skulle då ha måst använda den grekiska glosan "heis" - utan istället: Vi är tillsammans (grekiska hen). "På liknande sätt klargör Jürgen Moltmann : "De tre gudomliga personerna är inte "ett" utan "eniga", vilket uttrycks med pluralis "vi" och "oss". Gud är och förblir den ende Guden, eftersom Fadern, Sonen och Anden är ett i kärleken - endast så går Goethes räkning jämnt upp.

Och vad fick diktaren från detta? Verkligen ingenting? Men jag har i alla fall vunnit mycket. Min Gud, den jag tror på, den jag ber till, och med vilken jag försöker leva mitt liv, är en gemenskap, som blivit till full attraktiv äventyrlighet…Sedan jag nu inte bara säger "Du Gud" och därvid ibland tänker på Fadern, ibland på Jesus och ibland på den Helige Ande, utan - som Elisabeth från Dijon, samtida med den heliga Therese från Lisieux och karmelit liksom henne - också vant mig vid att be: "Ni, mina tre", har vidd, oändlig, vidd som hämtar andan, kommit in i mitt liv….

Reinhard Körner OCD

översättning till svenska av Gunilla Gren från Karmel impulse. Quartalsschrift zur Vertiefung des geistliches Lebens Herausgegeben vom Teresianischen Karmel in Deutschland. III/1998; (Artikeln är publicerat med förläggarens uttryckliga tillstånd)