Livet i treenigheten del 3

August Brunner, som gjort ett studium om trinitetens hemlighet, något som hör till juvelerna i den moderna teologin, skriver: "Den kristna läran om trefaldigheten förefaller sväva utan verkan över det jordiska livet på ouppnåeliga höjder, ett föremål för teologernas spekulationer. Men detta är ett misstag. Denna lära förvandlar verkligen livets och världens slutgiltiga inställning och därmed människornas ställning och förhållande till verkligheten." - I denna värdering kan jag mycket väl återfinna mig själv. Också för mig har det gått så. Sedan jag frimodigt genom Elisabeth från Dijon inte endast längre säger "Du" Gud, utan också "Ni mina tre ", har det fört med sig vittgående följder för mitt liv.

Närmast och framför allt är det fallet för själva min gudsbild. Sedan dess är det t.ex. inte längre möjligt att ha någon rädsla för Gud. Fruktan för den "straffande Guden", som likt en bokhållare registrerar mitt handlande och görande, för att någon gång, senast på domens dag, presentera sin straffande dom över mig, hör slutgiltigt det förgångna till. En sådan rädsla kan man endast utveckla inför en gudomlig "monark". Det står klart för mig i dag. Men inför gemenskapen Gud, där två är eniga i kärleken till den tredje och de tre eniga i sin kärlek till sin skapelse, är jag den älskade - och jag förblir den av Gud älskade och önskade, även då jag likt Therese av Lisieux säger: "Om jag hade begått alla möjliga förbrytelser…skulle denna mängd av synder vara som vattendroppar, som man låter falla på glödande kol". - Dock har likaså den till intet förpliktande, vänlige gamle mannen tjänat ut sin roll, "Eia- Popeia- Guden", som man snyggar till sig inför för att få ro inför samvetets röst. Gemenskapen hos de gudomliga tre är också eniga i kärleken till sanningen, och den som vänder sig till denne Gud finner kärleken endast i sanningen… - Prestationsguden, vars nåd man förtjänar, och vars bistånd och hjälp man ber om, och vars närhet man ber om eller måste förvärva genom bön- och betraktelsemetoder , har nu slutgiltigt tjänat ut sin roll för mig. Kärleken i gemenskapen Gud, vilken är fulländat levande, räknar inte, kalkylerar inte och tilldelar inte betalning. Den skänker och ödslar bort, gratis och ändå obetalbart.

Själva den urgamla, så ansatta frågan om lidandet i världen kan nu inte längre besvaras med bilden av en Gud, som är grym eller åtminstone känslolös och oberörd av allt lidande. Om Gud är beständig "kärlek i aktion", kan han varken vilja eller tillåta lidande, han kan endast i kärlek lida: treenigt ha medlidande med dem han älskar. även för mig löser det inte frågan, varför denna värld - och med den människan - djupast är präglad av lagen om "mat och att bli till mat". Dock kan jag, genom att ha en sådan gemenskap i Gud för ögonen, där tre är eniga i kärleken, ända till utgivande av sin Jesus Kristus på korset, lämna frågan öppen, tills den dag då jag slutgiltigt kommit in i den gudomliga kärleksgemenskapen, och kan ställa frågan till Gud själv. Till dess vill jag hålla före, att de tre i gemensam kärlek vet och kan svara på, vad de gör och vad de tillåter, och att jag alltid är förenad i dem gentemot allt lidande, och där detta är oåterkalleligt, finner jag medlidande i lidandet. Medlidande heter på det grekiska språk Nya Testamentet är skrivet på "sympathein". I ordets djupaste bemärkelse har den treenige Guden för mig blivit en sympatisk Gud…

Med konsekvenserna för gudsbilden - ännu skulle mycket kunna tillfogas här - har redan talats om konsekvenserna för människobilden, för min bild av medmänniskorna och också mitt förhållande till mig själv. Sedan jag nu inte längre endast ber "Du Gud" utan också "Ni mina tre", har min tro, att varje människa är en unik uppfinning av den gudomliga kärleken - inte en produkt av blind slump - fått en ny, djupare dimension. Att jag finns, och att jag är till, hur jag är, är följaktligen inte ett resultat av ett ensamt fattat beslut hos ett "gudomligt väsen". Det är snarare tre - de tre i den allra högsta "instansen" - vilka i sin kärlek, fantasi och kreativitet är eniga däri, att jag är värd att sättas till världen. - Vad denna trosinsikt har betytt för mig, kan jag inte beskriva ens med de skönaste ord. ..Och vilka konsekvenser detta får för mitt förhållande till medmänniskorna - eller skulle kunna ha - blir jag klarast och starkast medveten om, när någon talangfull samtida, grundligt misshagar mig, blir ämne för min bön inför den trefaldige Guden…; men likaså när jag tänker på en människa, som har blivit mig mycket kär: i samtal med de gudomliga tre, vars uppfinning hon är och vars oändliga kärlek tillkommer henne, då först går det upp för mig vilken storhet, vilken värdighet, vilken skönhet som finns i henne…

Att människan, som det sägs på Bibelns första sidor, skapades till Guds avbild (1 Mos 1 o 2) får här åter igen en djupare betydelse utifrån Trefaldigheten. Du och jag, vi är skapade för att kunna älska, så sant, så klart och genomskinligt, för att vara så kreativa som var och en av de tre gudomliga personerna. Karaktären från Fadern, Sonen och den Helige Ande finns i oss - och att utbreda den och leva ut den är vår kallelse; redan nu - visserligen i ödmjukhet, som respekterar gränserna för vår ofullkomlighet, vår benägenhet att ännu inte vara färdiga. - Att tänka ringare om sig själv och medmänniskorna betyder, att betrakta oss under vår mänskliga värdighet och att inte ta på allvar den längtan som finns i oss och som dock skrider just mot denna "kristligt - trinitariska människobild".

I kristenheten i kyrkan i öst känner man till tre munkar, som under lång tid levde på en liten ö i Nordsjön, långt bort från fastlandet. Lew Tolstoi har åt oss lämnat i arv den gamla ryska folkvisan om "de tre eremiterna". När biskopen i Archangelsk, så berättar författaren, en dag besökte de tre fromma männen för att göra sig underrättad om deras andliga leverne, har han frågat dem: "Hur ber ni då till Gud?" På det fick han svaret: "Vi ber så: ‘Ni är tre, vi är tre, Herre frisäg oss från synderna". Det är en berättelse, som talar om en väsentlig följd av en levande trefaldighetstro: Om mitt gudomliga väsen på motsatta sidan är kärlek, då måste den mänskliga varelsen mitt emot Gud, vilken är skapad till hans avbild, likaså vara gemenskap. "Ni är tre, vi är tre…" Liksom Fadern, sonen och Anden är ett eget, från varje annan åtskilt, enskilt väsen, så är också jag inför Gud en helt och hållet egen människa, unik och enastående i den stora människofamiljen och i den långa historien i dess existens. Och dock skådar Gud alltid även på den andra och den tredje, som går genom livet till höger och till vänster om mig…

Biskop Klaus Hemmerle (död 1994), som gjort Trefaldigheten till ett stort tema i sitt teologiska tänkande och till centrum för sitt andliga liv och pastorala verksamhet, har beskrivit konsekvenserna för vårt sätt att vara människor och för varje mänskligt sätt att vara tillsammans med hjärtligt inbjudande ord:

"Gud är en, vars enhet är en kärlek, som delar med sig. Endast om vi finns till i kärlek, utöver oss själva och bortom oss själva, erfar vi vår egen enhet, finner vi oss själva. Det kommer an på det, att vi gör Guds levnadssätt till vårt, det som innebar att Jesus kom till världen. Det är inte något Gud gör utanför oss för att reparera människorna och världen. Kärlek är det innersta hos Gud själv. Det finns inget ögonblick, ingen spricka och ingen rämna i evigheten, där vi kan tänka oss en ensam Gud. Nej från första början är han sådan, att hans enhet är den utgivande kärlekens enhet, den levande gemenskapens kärlek.. Det är det djärvaste alternativa levnadssättet, det är det radikalaste sättet, som finns, att älska andra: att leva efter den trefaldige Gudens stil och mått. Inte längre genomdriva sitt eget eller ge vika, inte längre kretsa kring sig själv eller fly ut ur sig själv, inte ha utan ge, inte prestera utan skänka. Steg som i dag på det närbelägna området i vårt dagliga liv och på det stora området i vårt liv, i kyrkan, samhällslivet och mänskligheten är så trängande nödvändiga som aldrig förr."

Mycket tyder på, att vi i dag går en tid till mötes, där medvetandet om Guds treenighet - med alla dess konsekvenser - blir levande hos långt fler kristna, än vad tidigare varit möjligt. Kanske står vi just nu inför en nyupptäckt av trefaldigheten. Man kan undra om inte otillfredsställelsen hos många kristna med kyrkan har något med det att göra. Man kan fråga sig om inte Guds folk, som innerst inne är präglat av att vara skapat till Guds avbild, antingen vi är medvetna om det eller inte - en dag även i kyrkan skall ha visat ifrån sig och skakat av den förmyndaraktiga stilen i omyndigförklaringen - liksom det sker för närvarande i samhället runt om i världen. Den treenige Gudens verk låter just vänta på detta…

Med en Gud, som är kärlek i gemenskap, överbevisas man inte endast om det omänskliga och okristliga i varje monarkistiskt präglad gemenskapsstruktur i kyrkan och i samhället. även varje form av individualism blir omöjlig. Och det för tid och evighet! Guds rike - det senapslika -som börjat redan nu och som skall fullkomnas i evigheten, är alltid en social verklighet. Det är inte endast så, att Gud alltid frågar efter min "broder Abel" (1 Mos 4:9) och efter vad jag har gjort eller inte har gjort mot den ringaste (Matt 25). Han unnar mig glädjen över den andre och med den andre och längtar efter att jag skall få kärlekens lycka. - Jag skall inte glömma den äkta man, som avbröt mig på ett trosseminarium, när jag talade om det kristna hoppet om evigheten och om vårt livs fulländning i himlen, och yttrade de lidelsefulla orden: "Vet ni, pater, om det eviga livet inte också är fulländningen av kärleken mellan mig och min fru, då betackar jag mig för den käre Gudens gåva att skänka hela sin himmel!" Han har rätt! Och sedan dess ber jag i de eukaristiska bönen inte längre såsom det föreskrivs i mässboken: "Tag emot dem (de döda) i ditt rike, där de får skåda dig ansikte mot ansikte" utan " där de får skåda dig och varandra ansikte mot ansikte" - helt i överensstämmelse med den store trefaldighetsteologen och kyrkoläraren Augustinus, som var övertygad om, att det eviga livet består i att vi tillsammans evigt skall glädjas över och i Gud.

Evigheten hos Gud skall bestå däri, att vi då, sedan vi genom Guds fulländade skaparhand blivit så lika var och en av de gudomliga tre, att en förväxling kan ske, skall få leva det kärleksfulla livet med varandra och i varandra i Gud. Johannes av Korset säger: "Människan skall få ta del av Guds eget liv, under det hon sällar sig till den heligaste Treenigheten och medverkar i deras liv".

Den kristna konsten har låtit samma trosövertygelse komma till uttryck i framställningen av "Marias kröning genom Trefaldigheten". Maria, som upptas som "likvärdig medlem" i de gudomliga tre:s gemenskap, står här, som alltid i den autentiska kristna teologin, för varje människa. Gisbert Greshake påminner om detta: "Den här framställda Maria är inte enkelt uttryckt endast en privatperson. Sedan gammalt förstås hon här som personifikation eller bättre uttryckt som verklig symbol för kyrkan och därigenom för hela skapelsen, som koncentreras i henne likt en brännspegel. Då man skådar på denna assumptio Mariae (Marias upptagning) och hennes coronatio (kröning), skådar den troende det tillkommande livet för hela skapelsen: Hon, som från början är bestämd och kallad att ingå i den trefaldige Gudens liv, kommer också verkligen till sitt mål. Maria står för detta. Likt Maria skall också jag, och skall också vi, sällas till den heligaste Trefaldigheten och vara i kärleksgemenskap med Gud och också i kärleksgemenskap med varandra.

Att leva med de gudomliga tre i fulländad personlig relation med personerna, men också kunna vara så fulländat vänd mot medmänniskorna, på samma sätt som de Tre är vända mot varandra - det är i enlighet med den bästa andligt teologiska traditionen i kristenheten den av Gud tänkta slutliga bestämmelsen för människan. Vårt tillkommande liv består av fulländad relation med de gudomliga tre, med varandra och - självklart - med alla Guds skapade varelser i den "nya världen".

Från denna framtid faller ljus på hela levnadsvägen: Allt sökande och all längtan, brottning och strävan i människohjärtat, all förståelse och allt missförstånd i den mänskliga gemenskapen, allt bemödande att komma i rätt förhållande till om-världen - vilken senast i trinitariskt ljus blir till sam-tid - , är uttryck för ett utvecklingsskeende mot detta mål. Människan upplever - blir medveten om detta inför Treenigheten - hur Gud formar henne efter sin treeniga bild, och hon är kallad till detta att medverka i detta.

På frågan: "Varför är vi på jorden?" svarade äldre katekeser: "Vi är på jorden för att göra Guds vilja och därigenom komma in i himlen". Detta svar är, säger Gisbert Greshake "minst sagt något som kan ifrågasättas och något mångtydigt", i synnerhet om det förstås utifrån en bakgrund av "prestation och lön". Gentemot en sådan förfalskning eller åtminstone ensidighet ger enligt Freiburg- teologen "den trinitariska gemenskapstanken ett annorlunda accentuerat svar på frågan om beskaffenheten på den enskildes levnadshistoria: Vi är på jorden för att under den oss givna jordiska tiden leva i kommunion - leva i gemenskap och för att medarbeta till att skapelsen blir gemenskapsbildande. Så kan vi då - som gemenskapsmänniskor lika Gud - i all evighet ta del i gemenskapslivet i Gud."

Jag tror på Treenigheten, eftersom denna "sikt" ifrån Gud tyder mitt liv och den värld jag befinner mig i meningsfullt. Jag har ännu inte funnit något mer meningsfullt.

översättning till svenska från Karmel impulse IV/1998. Quartalsschrift zur Vertiefung des geislichen Lebens Herausgegeben vom Teresianischen Karmel in Deutschland.

Reinhard Körner OCD

översättning till svenska av Gunilla Gren från Karmel impulse. Quartalsschrift zur Vertiefung des geistliches Lebens Herausgegeben vom Teresianischen Karmel in Deutschland. III/1998;>(Artikeln är publicerat med förläggarens uttryckliga tillstånd)