Sterilisering

3. 3 Katolskt och lutherskt förhållande till auktoritet och staten

Med reformationen uppkommer ett nytt förhållande mellan kyrka och stat. Martin Luthers påverkan på de lutherska kyrkorna är stor under de följande århundradena. Han förkunnar en tvåregementslära. Det världsliga regementet styrs med tvång och svärd av fursten. Den världsliga makten skulle på ett hårt och obarmhärtigt sätt följa lagen. I det andliga regementet gällde däremot inga av världsliga regementets metoder eller tankar; här skulle evangelium och nåd råda. Detta ledde, även om detta inte var Luthers avsikt (han ville skapa en kyrka fri från alla världsliga bindningar), till att kyrkan i de lutherska staterna underordnades staten. Samtidigt som kyrkan var underordnad var hon en viktig del av och ett stöd för statsmakten.

För att få bukt med reformationen och klargöra vad som var kyrklig lära sammankallade den katolska kyrkan ett ekumeniskt koncilium, Trientkonciliet ( 1545-63). Konciliet lyckades inte uppnå något samförstånd med protestanterna. Den katolska kyrkans bekännelse förtydligades, vilket skärpte motsättningen till det protestantiska lägret. De kompromissförslag som utarbetades av teologer på ömse sidor förkastades. I katolskt tänkande menade man att stat och kyrka borde samverka till gagn för det allmännas bästa. Detta innebar inte att staten var underordnad kyrkan, utan tanken var att kyrka och stat var åtskilda. Staten svarade för det världsliga medan kyrkan tog hand om evighetsperspektivet. Dessa båda krafter hade till syfte att samverka för att tjäna och upprätthålla den kristna civilisationen. Samtidigt måste det påpekas att den katolska kyrkan ofta ställde sig kritisk till furstarnas anspråk.

Under den konfessionella epoken sjönk påvedömets anseende. Ju närmare vi kommer den franska revolutionen desto mer oberoende av den katolska kyrkans lära blir de världsliga härskarna i "katolska" stater. Samtidigt stärktes kyrkans andeliga auktoritet. Jesuitorden var outröttlig i sina ansträngningar att sprida den katolska läran och försvara påvedömet mot statmaktens anspråk. På lutherskt håll har vi inte denna motsättning mellan monark och kyrka, vilket givetvis hänger samman med Luthers tvåregementslära. Här fogade sig kyrkan i att vara ett "departement i staten", så länge staten inte lade sig i kyrkans bekännelse. I Sverige försökte dock den lutherska kyrkan dock länge hävda sitt primat i andliga frågor. Staten avgick dock med segern genom 1682 års riksdag, som fastslog att kungen hade rätt att ha uppsikt över kyrkans styresmän och att medverka vid tillsättningar av biskopar och andra kyrkliga ledare. Kyrkan och prästerna förde en kamp inte bara i opposition mot konungen utan även mot de övriga ständerna. Således ställdes kyrkan helt under statsmaktens kontroll under enväldet. Efter enväldets fall 1718 försökte kyrkan återvinna sitt tidigare relativa oberoende. Detta misslyckades emellertid. I det monarkiska enväldets ställe trädde ständerväldet. Med upplysningstänkandet försvagades religionens ställning i samhället. Politiken löstes från sina religiösa bindningar och rättskipningen blev alltmer sekulariserad. Men kyrkan fortsatte inte desto mindre att vara underordnad staten. Det skulle dröja ända till början av 1900- talet innan statskyrkans representanter på allvar började ifrågasätta detta samband mellan kyrka och statsmakt.

Under den efterrevolutionära epoken förändrades den katolska kyrkans förhållande till staten. Förändringen blev på många sätt större än under reformationstiden. Under 1800-talet förstärktes påvemakten successivt. Den så kallade ultramontana rörelsen strävade efter att stärka den övernationella katolska gemenskapen med påven som samlande gestalt och yttersta auktoritet. Den katolska kyrkan byggde upp ett eget samhälle. Man blev allt mer en stat i staten. Det fanns dock fortfarande under 1840-talet en viss samverkan mellan påvemakten och statsmakten i länder som Bayern, Belgien och österrike. Kyrkan kom emellertid i allt högre utsträckning att utnyttja den liberala lagstiftningen för att försvara sig mot statliga ingrepp och skydda sina medlemmar mot den alltmer sekulariserade världens inflytelser. Detta förverkligades genom att man byggde upp ett helt system av skolor, sociala inrättningar och föreningar. Samtidigt grundades katolska partier för att tillvarata katolska intressen. På så sätt profilerade man sig mot det liberala samhället. Kyrkan utvecklade ett eget religiöst och socialkonservativt alternativ. Denna utveckling var starkt styrd från Rom. I Encyklikan Quanta cura år 1864 fördömdes liberalismens politiska, ekonomiska, sociala och kulturella grundsatser. Detta gjordes dels för att säkra kyrkans auktoritet och dels för att säkra kyrkans frihet mot staten. Vi ser detta tydligt om vi läser sektion fem (den så kallade Syllabus), där encyklikan tar upp felaktiga synsätt på kyrkan och dess rättigheter. Här fördöms de som menar att kyrkan skulle styras i samverkan med staten. Encyklikan framhåller istället att kyrkan styrs genom egna lagar, vilka i sin tur har gudomligt ursprung. I encyklikan fastslås också att den katolska kyrkan har rätt att själv bestämma sin lära. Den katolska kyrkan tog således avstånd från den moderna tidens kultur och politiska idéer (men ej från dess teknik etc.). Lokalkyrkorna blev alltmer beroende av kyrkoledningen i Rom. Därmed aktualiserades frågan: Vilken ställning hade påven inom den katolska kyrkan? Vid det första vatikankonciliet 1869/70 antogs dogmen att påven var ofelbar när han, å ämbetets vägnar (ex cathedra), uttalade sig i frågor om tro och moral. Samtidigt fastslogs att påven inte förlänats denna auktoritet för att förkunna några nya läror utan för att troget fasthålla vid och utlägga den katolska tron (depositum fidei). Därmed var den katolska kyrkan redo att möta den moderna världens försök att begränsa dess frihet.

Hur ställde sig då kyrkan till de moderna liberal-demokratiska staterna? Katolska kyrkan hade år 1878 beslutat att all kyrklig undervisning skulle bygga på Thomas av Aquino. Utifrån den store medeltidsteologens lärosystem utvecklades den så kallade nythomismen och den moderna katolska socialdoktrinen, vilken försökte hävda kyrkans egenart gentemot de moderna tidsströmningarna. Genom den nythomistiska filosofin accepterade kyrkan varje samhällsskick som gav kyrkan frihet att fullfölja sin mission. Kyrkan godtog inte folksuveräniteten, men ansåg att folket kunde tillsätta sina regeringar genom fria val. Anledningen till att kyrkan inte godtog folksuveräniteten var att man menade att Gud var rättens och maktens källa. Christensen-Göransson säger följande om den moderna katolska utvecklingen:

Den romersk-katolska kyrkan hade alltifrån franska revolutionen stått negativ till folksuveränitetet och liberalt-demokratiskt samhällsskick. Den hade vidareutvecklat sin egen rätt, den kanoniska rätten, så att det blev möjligt för kurian att hålla sig neutral till olika samhällssystem under förutsättning att den romerska kyrkan fick verka inom staten på sina egna villkor. Den i första vatikankonciliet knäsatta principen om påvens ofelbarhet och världsliga suveränitet gav vatikanen underlag för dess moderna konkordatspolitik. Denna gav möjlighet för Rom att företräda den katolska kyrkan i konkordatsländerna oavsett staternas samhällssystem.

När Mussolini tog över makten i Italien var förhållandet mellan kyrka och stat sedan länge spänt. Men 1929 slöts ett konkordat mellan Mussolini och Vatikanen och så länge statsmakten upprätthöll lag och ordning och gav kyrkan frihet att agera var man från kyrkligt håll nöjd. Det skulle dock under 30-talet uppstå starka spänningar mellan fascismen och Vatikanen. Påven tog i flera encyklikor avstånd från fascismen och fördömde den som en hednisk ideologi, oförenlig med kyrkans lära. Kyrkan slöt även konkordat med det nationalsocialistiska Tyskland 1933. Här blev dock motsättningarna mellan kyrka och stat mycket starkare än i det fascistiska Italien. Nationalsocialismen fördömdes av påven i en encyklika 1937. Kyrkan var kritisk till rasläran, vilken man ansåg vara hednisk. Efter andra världskriget, då många kristna demokratiska partier kom till makten i Västeuropa, upphörde så gott som helt den 150-åriga striden mellan den katolska kyrkan och de moderna liberal-demokratiska staterna. Man kunde nu allt mer enas i en värdegemenskap kring de mänskliga grundvärdena. Detta innebar dock inte att den katolska kyrkan övergav sitt anspråk att vara den enda sanna kyrkan och att genom konkordaten realisera sin målsättning.

Hur ställde sig då Svenska kyrkan till frågan om kyrka-stat efter upplysningen? Utvecklingen var på många punkter rakt motsatt den katolska. Där katolska kyrkan och ultramontanismen blev motpoler till ett liberalt samhälle, som har en sekulariserad humanism som sin högsta värderingsnorm, uppkom i de protestantiska länderna en stark rörelse som verkade för en integration mellan protestantism och samhälle. En så kallad kulturprotestantism utvecklades, där de liberala värderingarna sammanvävdes med de kristna. Samtidigt uppstod en strid mellan kyrkan, som ville bevara den lutherska enhetsstaten, och liberaler som ville vidga religionsfriheten. Genom 1860 års dissenterlag sprängdes den svenska enhetsstaten. Under 1890-talet gjordes en rad försök från kyrkligt konservativt håll att skärpa dissenterlagarna igen. Motiveringen till detta var den "katolska faran". Detta misslyckades dock på grund av de många frikyrkovännerna bland liberalerna, som såg de egna frikyrkorna hotade. Efter första världskriget trädde en rad lutherska teologer fram (en del senare biskopar) vilka hävdade kyrkans och kristendomens egenart. Dessa var dock samtidigt fångade av tanken på Svenska kyrkan som en hela folkets kyrka, vilket gjorde det svårt för dem att hävda kyrkans egenart. Detta blir tydligt genom den svenska äktenskapslagstiftningens sekularisering. Svenska kyrkan hade alltid tillåtit skilsmässa och omgifte. När skilsmässorna ökade starkt i slutet av artonhundratalet blev detta ett samvetsproblem för många lutherska präster. Under 1800- talets sista decenium ställde sig kyrkomötet emellertid kallsinnigt till dessa prästers begäran att vägra viga frånskilda. Man ville till varje pris undvika en brytning mellan statlig och kyrklig äktenskapsuppfattning. I början av 1900-talet förskjöts dock positionerna och under 20-talet hade äktenskapslagstiftningen helt sekulariserats. De lutherska prästerna hade dock fortfarande inte rätten att vägra vigsel. I dessa strider fick Svenska kyrkan ge efter, och det innebar att man allt starkare lierade sig med det liberal-demokratiska samhället. Den svenska högkyrkligheten utgör här ett undantag. Denna väckelserörelse inom Svenska kyrkan var dock alltför svag för att kunna påverka Svenska kyrkans statskyrko- och folkkyrkolinje. Samtidigt var Svenska kyrkan splittrad i en rad olika grupperingar. I förhållande till den katolska kyrkan visade Svenska kyrkan sig vara ytterst villig att gå den moderna statens ärenden. På 1860-talet ville Svenska kyrkan värna den religiösa enheten på protestantisk grund. Från omkring år 1930 fram till ungefär 1950 uppträdde man tillsammans med de politiska partierna till försvar för den lutherskt präglade liberal-demokratiska ideologin. Den katolska kyrkan sågs som något främmande och farligt, inte minst just på grund av dess reserverade hållning till statsmakten.

För att förstå Svenska kyrkans agerande krävs en ideologikritisk analys av det svenska liberal-demokratiska samhället, samt en redogörelse för det katolska alternativet. I den klassiska socialdemokratiska modellen hade staten en central roll i förvandlingen mot ett mer jämlikt samhälle. Bo Rothstein jämför denna typiskt socialdemokratiska syn med den liberala traditionen i sin bok Den socialdemokratiska staten. Den socialdemokratiska staten utgick inte, enligt Rothstein, från den enskildes förutsättningar och möjligheter att hävda sig på samma villkor som andra individer i samhället i enlighet med den liberalt individualistiska jämlikhetsidén. Den socialdemokratiska jämlikhetsmodellen betonade istället att individernas utgångsvillkor skulle göras mera jämlika. För att denna jämlikhet skulle möjliggöras förutsattes att man med hjälp av statens tvångsmakt genomförde strukturomvandlingar i samhället. Rothstein tar inte upp den klassiska katolska synen (klart formulerad i naturrätten och den katolska socialläran) i sin avhandling. Denna tog (och tar), precis som socialismen, avstånd från liberalismens individualistiska syn. Dock var denna katolska "ideologi" även starkt kritisk mot att ge staten primatet i förändringsprocessen. Den katolska synen kan något förenklat sammanfattas i tre huvudprinciper. Den första, subjekts-principen, understryker den mänskliga personens värdighet, rättigheter och skyldigheter. För att inte de absoluta värdena skall kränkas betonas att alla samhälleliga strukturer i sista hand är till för människans skull och inte tvärtom. Subjektsprincipen innebär dock ingen subjektivistisk moral eller ett individualistiskt normsystem. I teorin står denna nämligen alltid i jämviktsförhållande till den andra principen, solidaritetsprincipen, som innebär att den enskilde människan alltid måste se mer till gemenskapen än till sina strikt individuella behov. Den tredje principen är subsidaritets-principen. Enligt den skall en högre instans eller struktur i stat och samhälle inte ingripa i onödan. Sålunda står den katolska modellen i kontrast både till den liberala och den socialdemokratiska modellen. Båda dessa räknar, till skillnad från den katolska, med en viss form av individualism. I den liberala uppnås denna genom total frihet för individen, i den socialdemokratiska hålls den tillbaka genom statens tvångsmakt. I den katolska modellen utgår man ifrån att människan är skapad att leva i gemenskap, men tar avstånd från såväl kollektivism som individualism.

När det gäller Svenska kyrkan och staten har vi ett växelspel. Biskoparna stod ofta i opposition mot den politiska maktens försök att styra kyrkan, samtidigt påverkades kyrkan av statens idéer och övertog många av dessa. Ett exempel är att Svenska kyrkan anslöt sig till statens syn på individens rättigheter i förhållande till kyrkliga strukturer (åtminstone katolska sådana), samtidigt som det förekom väldigt litet kritik mot statens tvångsmakt gentemot medborgarna. Detta kom klart till synes i Svenska kyrkans ställningstagande till frågan om katolska kyrkan skulle få upprätta kloster i Sverige. Riksdagen var delad i sin syn, men kom till slut fram till att den katolska kyrkan skulle få bedriva klosterverksamhet i Sverige. ärkebiskopen, som konsulterades av den socialdemokratiska regeringen, avslog den katolska begäran att upprätta ett kloster.

Yvonne Maria Werner sammanfattar denna sekularisering och samverkan med den politiska makten på följande vis:

Från såväl den ena som den andra utgångspunkten framstod det katolska tros- och lärosystemet med dess hierarkiska ordning och krav på lydnad och underkastelse under det påvliga läroämbetet som både främmande och farligt- inte minst från politisk utgångspunkt. Den katolska kyrkans övernationella karaktär och dess krav på oberoende gentemot statsmakten uppfattades i båda fallen som ett hot mot den nationella identiteten och integriteten. Men denna identitet hade ändrat innehåll. Den var inte längre religiöst utan politiskt-ideologiskt motiverad.

Svenska kyrkans ställningstagande hänger alltså nära samman med den politiska maktens syn på kyrkan. Statskyrkan framstod för socialdemokratin fram till 1920-talet som en konservativ högborg som skulle krossas. Därefter ändrades denna syn och tanken att man kunde använda statskyrkan som ett instrument för socialdemokratisk politik växte fram. Betydelsefullast för nyorienteringen får nog Arthur Engberg sägas vara. Folkhemmet kompletterades med den socialdemokratiska folkkyrkan. Folkkyrkotanken var från början en kyrklig och konservativ tanke. Den socialdemokratiska folkkyrkan skulle i en inledningsfas knytas hårdare till staten. Detta för att reformera kyrkan i socialdemokratisk riktning. När denna inledningsfas var avslutad skulle statskyrkosystemet avskaffas och Svenska kyrkan bli en frikyrka bland andra kyrkor. Den socialdemokratiska kyrkopolitiken formulerades i mångt och mycket utifrån den katolska hotbilden. Med framgång vädjade socialdemokratin till de svenska folkdjupen, där katolicismen genom folkskolans indoktrinering sågs som något väldigt suspekt. Arthur Engberg ställde en politiskt kontrollerad, reforminriktad folkkyrka förankrad i svensk folkkultur mot risken för katolicerande tendenser i en statskyrka som inte kontrollerades politiskt. Engberg såg den expansiva katolicismen under 20-talet som ett mycket större hot mot teologisk vetenskaplig frihet än Svenska kyrkan, vars dogmer sanktionerades av staten. Den katolska kyrkan var ju helt autonom till den politiska makten. I en riksdagsdebatt 1930 sade Engberg följande om det katolska hotet:

Jag föredrar ett järnhårt och slutet svenskt statskyrkosystem av det mönster, vi ha, framför den tingens ordning, vi skulle få uppleva, om katolicismen skulle få göra sig bred här i landet.

Samtidigt lyckades biskoparna år 1932, med hjälp av den liberale ecklesiastikministern och tillika biskopen Sam Stadener genomdriva att förvaltningen av kyrklig egendom skulle decentraliseras till församlingsnivå. Detta för att skilja kyrka och stat åt utan att upphäva statskyrkoformen. Biskoparna ville att svenska kyrkan skulle bli ett rättssubjekt i förhållande till staten. Mot detta opponerade sig Engberg 1930, och fällde sin klassiska kommentar:

Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket.

Denna hållning innebar ett problem för socialdemokratin: Nämligen hur förena religionsfrihet och statskyrka. Socialdemokratin behöll därför paragrafen om statskyrkans avskaffande i partiprogrammet. I praktiken sade man precis som i fallet med monarkins avskaffande att det inte var aktuellt att genomföra den saken under rådande förhållanden. Politisk kontroll över prästutbildning och kyrkans verksamhet i allmänhet hade ju visat sig innehålla sådana fördelar att ingen ville göra sig av med statskyrkan. Samtidigt måste det påpekas att socialdemokratin övergav Engbergs radikala förslag om ett "kungligt salighetsverk". Detta eftersom denna linje var just den som nationalsocialisterna i Tyskland förespråkade och genomförde. även Engberg tog avstånd från sina radikala ståndpunkter efter att ha sett vad som skedde i Tysklande.

Kyrkan försökte oftast bevara sin relativa frihet. Det fördes en livlig debatt om var statens respektive kyrkans gränser gick. Kyrkans problem att bibehålla sin frihet inom ramen för statskyrkosystemet märks tydligt i början av 50-talet. Den högkyrklige biskopen Bo Giertz` konfirmationsbok Grunden blev ett hett sprängstoff som väckte debatt. Barnpsykiatriska föreningen (med bl. a. Gustav Jonsson) anmälde boken till Medicinalstyrelsen med motiveringen att den kunde skada känsliga barn med sitt tal om helvete och syndafall. Medicinalstyrelsen ansåg sig visserligen inte ha mandat att påverka Svenska kyrkans lära, men gjorde ändå ett uttalande, där man förordade skilsmässa mellan kyrka och stat, om det skulle visa sig att Giertz uppfattning var representativ för Svenska kyrkan. Frågan ebbade så småningom ut, men visade tydligt den svårighet som Svenska kyrkan hade vad gällde rätten att själv formulera sin lära. Statens representanter var snara att ingripa då något inom Svenska kyrkan gick emot den allmänna tidsandan.

Hur stämmer då det jag kommit fram till med den hypotes jag ställde i inledningen? Kan hypotesen, att Svenska kyrkans hållning i steriliseringsfrågan betingades av dess förhållande till staten, verifieras? Broberg och Tydén hävdar det i boken Oönskade i folkhemmet:

Lojaliteten med staten framgår också av kyrkans hållning till rashygien och sterilisering.

Detta påstående stämmer inte riktigt med verkligheten. Visst fanns ett starkt beroende av staten från Svenska kyrkans sida. Det var dock inte på grund av lojalitet med staten som man pläderade för sterilisering. Detta framgår av Svenska kyrkans hållning i abort och preventivmedelsfrågan, vilken var allt annat än populär i regeringskretsar. Istället är det så att Svenska kyrkan var övertygad om det riktiga i sterilisering av vissa grupper i det svenska samhället. Broberg och Tydén framhåller förvisso kyrkans bejakande av sterilisering, men de knyter den, som jag ser det, för starkt till "lojalitetsfaktorn". Samtidigt är det givetvis så att det nära bandet till staten gjort att Svenska kyrkan oftare än den katolska okritiskt övertagit "världsliga" ståndpunkter. Den katolska kyrkans tydligare ledarskap, manifesterat i påven, samt denna kyrkas frihet från staten, gav den möjlighet att själv formulera sin lära utan inblandning från statsmakten. Den lära som ledde den katolska kyrkan till hennes klara "Non possumus" var naturrätten. Den tydliga uppslutningen kring påvens lära kan vidare inte bara förklaras med att de flesta katoliker var övertygade om det riktiga i det påven sade. Det klara lydnadskravet gjorde säkert att en och annan tveksam godtog dekreten för att inte ställa till med skandal, och därigenom skada den unga katolska kyrkan i Sverige.

3. 4 Katolskt och lutherskt förhållande till naturrätten

Reformatorerna hade en ambivalent syn på naturrätten. Martin Luther betonade mera de delar av Paulus förkunnelse där en skepsis mot naturrättstanken kunde anas, än den samlade kyrkliga traditionen som ställde sig bakom naturrättstanken. Av stor vikt är här Luthers tvåregementslära, vilken skulle få stor betydelse för hur kyrkan agerade i de sociala frågorna. Tvåregementsläran gjorde staten helt fri i förhållande till kyrkan och kyrkan förlorade därmed indirekt mycket av sin sociala dimension. Den lutherska tvåregementsläran inskränkte alltså inte bara kyrkans frihet i förhållande till staten, utan den bidrog även - från 1800-talet och framåt - till att neutralisera den sociala delen av den kristna förkunnelsen. även om reformatorerna varit skeptiska till naturrätten, menar Stig Strömholm att:

Med det medeltida enhetssamhällets sönderfall, den religiösa schismen och nationalstaternas framträdande kom idén med naturrätten att fylla nya praktiska behov; en överordnad rättsordning, som byggde varken på påvedömets eller det romerska kejsardömets alltmer skeptiskt ifrågasatta auktoritet, hade uppenbara praktiska fördelar att bjuda eller uppfattades rentav som nödvändig i reformationens och de europeiska kolonialistiska furstestaternas värld.

I den lutherska teologin, var man dock - genom sola scriptura-principen (skriften allena)- mer skeptisk till den klassiska metafysiken och till den rättstradition som vilade på den (ortodoxin undantagen). Konsekvensen blev att bibeln fick större betydelse som norm för lagstiftningen. Vidare ledde den individuella tolkningen av bibeln till att man ifrågasatte kyrkan och det kyrkliga läroämbetets kompetens att avgöra vad som var objektiv sanning. Man betonade det personliga samvetet på bekostnad av den av kyrkan i stöd av naturrätten förkunnade moraluppfattningen. Man tog med andra ord avstånd från tanken på existensen av en auktoritativ instans som kunde avgöra vad som var rätt och fel i moraliskt avseende. Detta ledde i sin tur vidare till den relativa naturrätten. Den svenske 1900-tals teologen och biskopen Anders Nygren kan tjäna som ett exempel på den lutherska synen på den katolska naturrättstraditionen. I boken Etiska Grundfrågor (1926) polemiserar Nygren starkt mot den katolska etiken. Detta framgår av följande:

Den objektivistiska uppfattningen gör gällande, att förutsättningen för varje etisk värdering är erkännandet av vissa objektiva värden, som stå fast alldeles oberoende av varje subjektiv värdering. Det skulle föra oss för långt att här i detalj uppvisa denna teoris ohållbarhet och att det är meningslöst att tala om en oberoende av subjektet och dess värdering faststående, objektiv värderangordning.

Den katolska naturrätten talade om objektiva värden. Denna rätts yttersta grund var Gud. När man under franska revolutionen stadfäste de mänskliga rättigheterna kom dessa på en del punkter i konflikt med den katolska kyrkans naturrätt. De mänskliga rättigheterna hade sin yttersta grund i människan. Katolska kyrkan menade att om man utgick från människans förnuft som yttersta grund för de mänskliga rättigheterna, skulle dessa inte återspegla eviga sanningar utan bara reflektera tidsandans olika värderingar. Vidare var man skeptisk till den motsättning som skapades mellan den enskilde individen och samhället. Man menade att de mänskliga rättigheterna alltför ensidigt uppehöll sig vid individens rättigheter, utan att behandla hans eller hennes skyldigheter mot samhället. Katolska kyrkan kom även i konflikt med de mänskliga rättigheterna när det gällde frågan om religionsfrihet. De mänskliga rättigheterna byggde i mångt och mycket på Rousseaus tankar i religionsfrihetsfrågan. Religionen skulle vara en privatsak samt underställd statens kontroll. De mänskliga rättigheterna blev därmed - till skillnad från idag - i stor utsträckning en inomstatlig rätt. Kyrkan bekämpade därför de mänskliga rättigheterna, eftersom de hotade kyrkans frihet. Det är i ljuset av detta som katolska kyrkans syn på staten skall ses. I länder med katolsk befolkning menade kyrkan att statens uppgift var att befrämja kyrkans religiösa och moraliska frälsningsmål samt att förhindra kätteri och villoläror. I länder där majoriteten inte var katoliker tillämpades inte den katolska tesen. Christensen-Göransson säger följande om den katolska doktrinen:

...Påven i Syllabus hade framlagt den absoluta sanningen (tesen). Sanningen i tesen förminskades icke av att denna tillämpades på ett relativt sätt (hypotes), eftersom hypotesen i det långa loppet var sättet att förverkliga tesen. Konsekvensen blev, att kurian upprätthöll tesen, den konfessionella enheten i katolska stater, medan i andra stater kyrkan arbetade efter de möjligheter, som olika samhällssystem gav.

Efter andra världskriget försvann många av trätopunkterna mellan katolska kyrkan och de sekulära staterna. Kyrkan kom nu alltmer att ställa sig bakom försvaret av mänskliga rättigheter, samtidigt som påven varnade för den tilltagande individualism och egoism, som gjorde sig gällande i de alltmer sekulariserade staterna. Anledningen till att kyrkan alltmer godtog de mänskliga rättigheterna låg främst i att dessa inte längre betonade kyrkans underordning under staten samt att kyrkan såg individens utsatta situation i de moderna sekulariserade staterna. Givetvis fanns det fortfarande kvar konfliktområden mellan kyrkan och de sekulariserade staterna i Västeuropa. Kyrkan accepterade t. ex. aldrig staternas önskan att reducera kyrkans roll till privatsfären, främst för att detta skulle gå emot trons anspråk på sanning, som i sig självt är ett offentligt krav. Vidare skulle detta leda till sekularisering av hela samhället. Kyrkan menade (och menar) att inte bara kyrkans frihet skulle gå förlorad utan hela samhällets, om kyrkan berövades offentligt inflytande och möjlighet att påverka den sekulära lagstiftningen.

Det naturrättsliga resonemanget, som värnade varje människas rätt till liv och fortplantning, var av stor vikt för den katolska kyrkans klara avvisande av steriliseringen av psykiskt och fysiskt sjuka. Anders Piltz påstående att naturrätten var "...ett användbart instrument för att bedöma och bekämpa de totalitära ideologiernas anspråk på medborgarnas liv och lem", visar sig vara helt riktig. I ett land som USA, där de mänskliga rättigheterna stod högt i kurs, genomfördes ett stort antal steriliseringar. I steriliseringsfrågan tycks alltså katolska kyrkans naturrättsdoktrin ha varit den enda garanten för att den enskilde individen inte blev uttnyttjad av systemet. Samtidigt menar jag att vi inte skall döma föregående generationer allt för hårt. Det finns förvisso mycket i den katolska naturrättsdoktrinen som dagens människor har svårt att förlika sig med, som förbudet mot abort och preventivmedel. På samma sätt hade genomsnittsmänniskan för ett halvsekel sedan svårt att förlika sig med katolska kyrkans förbud mot sterilisering. I Svenska kyrkans ställningstagande i steriliserings-frågan märks tydligt avsaknaden av ett naturrättsligt resonemang. Man ser det ej som ett brott mot den naturliga ordningen att genom medicinska ingrepp förhindra en person att föröka sig. Motståndet mot abort inom Svenska kyrkan kan förklaras genom att man såg det som ett brott mot det femte budet. Det starka motståndet mot preventivmedel sammanhängde med den traditionella synen på familj och sexualitet. Man befarade att preventivmedel skulle uppmuntra till brott mot det sjätte budet. Till användandet av preventivmedel inom äktenskapet ställde man sig, som sagt, positiv. även här gjorde sig bristen på naturrättslig förankring klart gällande.

3. 5 Katolskt och lutherskt förhållande till moderniteten.

Om det nu stämmer att Svenska kyrkan lade liten vikt vid naturrätten, vad kan då förklara denna kyrkas agerande i steriliseringsfrågan? Ett alltför enkelt svar skulle kunna vara att Svenska kyrkan blivit influerad av upplysningens tanke om moralen och dygden som religionens kärna. Svenska kyrkans syn i steriliseringsfrågan skulle då kunna ses som en önskan att få en plattform i det moderna samhället. Denna inskränkte sig dock, i upplysningens anda, endast till en allmänborgerlig moral, där äktenskapet gick före livets okränkbarhet. Det är visserligen riktigt att protestantismen efter franska revolutionen integrerade upplysningsidéerna i sitt tänkande, men samtidigt omformulerade man upplysningens idéer och skapade en religiös syntes mellan kristendom och humanism.

Jag tror att svaret istället främst skall sökas i västerlandets puritanisering under artonhundratalet. När det gamla samhället brutits sönder uppkom ett tomrum som snart fylldes av de politiska ideologierna. Utvecklingen kan i mycket ses som ett motsatsernas spel. Den personliga livssfären utvidgades och ett antal frigörelseprocesser fick sin början; kvinnorörelsen, fredsrörelsen och emancipativa strävanden inom familjelivet. Men dessa rörelser utlöste snart en reaktion. Precis som den individuella liberalismen fick sin motvikt i socialismen, fick "livsnjutarfilosofin" sin motvikt i puritanismen.

Puritanismen bryter på flera områden med den katolska naturrättstanken. Grunden till puritanismen finns i refomationens tankar om människans syndfullhet och synen på människans frälsning. Puritanismen är rationell, den planerar och kalkylerar och är ständigt beredd på omprövningar. Dygden att efterlikna det gudomliga, som spelat en stor roll i det klassiska samhället, fördrivs. Istället bygger man upp ett profant moralsystem. Inom puritanismen följer man snarare regeln än naturen. I mångt och mycket förvandlar puritanismen religionen till en praktiskt vardagsetik, där det gäller att kontrollera och omforma den mänskliga naturen. Som Max Weber har visat, har kapitalismen här funnit sin ideala teologiska form. Puritanismen har ingen yttre kontroll, allt bygger på självkontroll. Därmed kommer den enskilda människan i centrum, vilket i sin tur leder till subjektivism, och i det långa loppet till sekularisering. Tage Lindbom visar med exempel från kyrkomusikens område på puritanismens stora inflytande. Han säger så här:

Väsentligt är, att ifrån de anglosachsiska länderna, främst Amerikas förenta stater, tränger in i Europa ett melodigods, som tillsammans med den europeiska pietismens andaktssånger bidrager kanske mer än någon annan kulturföreteelse till den västerländska sentimentaliseringen och banaliseringen. (...) Den kyrkliga musik, som sedan den djupaste medeltid, främst genom den gregorianska mässan, präglats av andakt och sakralitet, ständigt vittnande om den gudomliga närvaron i de kristna templen, har nu att möta en djupt folkligt förankrad melodivärld, där gränserna mellan de andliga lyckoupplevelserna och de sinnligt-vegetativa njutningarna utsuddas, där andlig objektivitet alltmer ersätts med en av sinnesupplevelser behärskad subjektivitet.

Varken Svenska kyrkans tongivande representanter eller puritanismen utgår från naturen. Jag menar inte att Svenska kyrkan var helt och hållet påverkad av puritanismen, men i synen på sterilisering finns klara puritanska drag. Det finns ingen högre lag som uttryckligen hindrar människan från att manipulera med den mänskliga naturen. Därför är det tillåtet att sterilisera. Den rationella kalkylen leder kyrkan fram till att det är bättre att dessa människor inte förökar sig. Samtidigt är man skeptisk mot preventivmedel och abort. Detta inte för att naturen eller Guds lag förbjuder det, utan därför att det hotar den moraliska regeln, som "... mer ha tagit fasta på äktenskapets helgd än livets okränkbarhet".

Den katolska kyrkan fördömde modernismen i Syllabus 1864 och framhävde kyrkans dogmatiska, juridiska och religiösa egenart genom dogmen om påvens ofelbarhet 1870. Vidare bestämdes genom Leo XIII:s encyklika Aeterni Patris år 1879 att thomismen - med sitt tydliga naturrättsliga resonemang - skulle vara normerande teologi för den katolska kyrkan. Dessutom moderniserades den kanoniska rätten mellan åren 1900-1917. Det katolska avståndstagandet från modernismen kan ses som ett försök att bevara denna kyrkas frihet gentemot de framväxande liberala staterna. Friheten utnyttjade kyrkan till att befästa sin egen "ideologi", som ofta gick på tvärs med de moderna staternas. I steriliseringsfrågan godtog kyrkan inte de nya rationella argumenten, utan förlitade sig istället på seklers filosofiska diskussioner inom en naturrättslig tradition. även Svenska kyrkans agerande kan ses som en reaktion mot det moderna samhället. Skillnaden är att Svenska kyrkan saknade det "teoretiska redskap" (naturrätten) som den katolska kyrkan använde sig av. Detta gjorde att Svenska kyrkans agerande i steriliseringsfrågan endast blev en reaktion mot den moderna födelsekontrollen. Man försökte inte skapa ett eget alternativ till det moderna samhället. I mångt och mycket blev man, så att säga, "snärjd i den moderna retoriken". Alternativet för Svenska kyrkan tycks därmed endast ha varit ett avståndstagande från vissa delar av det moderna samhällsbygget. På det hela taget hade Svenska kyrkan anammat de moderna idéerna.