Sterilisering

3 Undersökning

3. 1 Inledning

Det kan kanske synas märkligt att jämföra två kristna kyrkor. Borde de inte ha samma moraluppfattning, då de bygger på samma källa? Genom reformationen var det dock mer än enheten inom kristenheten som bröt samman. En rad konfessionella system med olika syn på både teologiska och "världsliga" frågor utvecklades. Detta visar sig i kyrkornas agerande och reaktion mot upplysningstänkandet. Jag menar att Torben Christensen och Sven Göransson belyser problemet väl, och därmed ger ett övergripande svar på den andra av mina frågeställningar, när de säger:

Den konfessionella åtskillnaden mellan katolicism och protestantism visar sig under den moderna epoken (1800-1918) på ett nytt sätt: deras olika kristendomssyn medför olika relationer till det moderna samhället. I ett avseende är problematiken för kyrkorna detsamma. Upplysningstiden betyder en kris för den konfessionella epokens syn på kyrkans teologi, dogmer och ämbete. Det är i den moderna epokens sätt att lösa denna kris som skillnaden kommer att ligga mellan katolicism och protestantism.

Min uppgift blir att visa på de skillnader som finns mellan katolskt och protestantiskt tänkesätt, och besvara följande frågor: 1. Hur ställde sig Svenska kyrkan till steriliseringspolitiken? Och hur förhöll sig den katolska i detta avseende? 2. Varför agerade kyrkorna som de gjorde i steriliseringsfrågan. Den andra frågeställningen besvaras utifrån en analys av kyrkornas förhållande till staten, naturrätten och moderniteten.

3. 2. Kyrkorna och steriliseringspolitiken

Den påvliga rundskrivelsen Casti Connubii ger uttryck åt den katolska kyrkans syn på sterilisering under denna period. Rundskrivelsen hade enligt påven tillkommit på grund av: "... nu rådande förhållanden, behov, villfarelser och missbruk, i vad som rör familjen och samhället". Rundskrivelsen rörde alltså inte endast steriliseringsfrågan, utan ingick som en del i den katolska helhetssynen på äktenskapet.

äktenskapet betraktades som en gudomlig instiftelse. Sexuella relationer utanför äktenskapet betecknades som en allvarlig synd. Kyrkan menade vidare att ingen mänsklig lag kunde hindra människan från "... den naturliga och ursprungliga rätten till äktenskap eller på något sätt inskränka äktenskapets genom Gud i begynnelsen fastställda ändamål `Varen fruktsamma och föröken eder`". Rundskrivelsen betonade alltså att äktenskapets främsta mål var att alstra barn. Barn sågs som en gåva från Gud som människorna skulle ta emot i tacksamhet. Avhållsamhet var den enda tillåtna metoden. Preventivmedel ansågs strida mot naturen. Detta gällde ovillkorligen: "Men ingen orsak, hur allvarlig den än må vara, får uppställas, genom vilket något som är väsentligen stridande mot naturen gives sken av att vara överensstämmande med naturen och sedligt gott". Abort sågs som en än allvarligare synd, det likställdes med mord. Fanns där risk för moderns liv vid en graviditet eller att barnet skulle få en ärftlig sjukdom rekommenderades avhållsamhet.

Utifrån denna syn på äktenskapet tog rundskrivelsen ställning till eugenismen. Denna kunde menade man ha sitt berättigande inom vissa bestämda gränser. Men när eugenismen användes för att "döda oskyldiga" var detta en "... handling mot förnuftet och mot Guds bud". Man betonade att ändamålen inte fick helga medlen. Förbudet mot äktenskap av rashygienska skäl fördömdes. Likaså steriliseringen av rashygieniskt "mindervärdiga". Om detta tillvägagångssätt sade rundskrivelsen följande:

Alla som handla på det sättet glömma att familjen är heligare än staten och att människan framförallt är skapad icke för denna jord och tid utan för himmelen och evigheten. Det kan visserligen ej vara rätt att anklaga den människa för svår synd , som inträder i äktenskap, fastän hon förmodligen även med den största omsorg och försiktighet kommer att föda mindervärdiga barn. Man bör ju dock i många fall avråda henne från äktenskap.

Kyrkan var dock inte rakt igenom motståndare till sterilisering. Denna kunde användas som ett straff mot svåra sexualförbrytare. Kyrkan var emellertid ytterst restriktiv vilket märks av följande mening:

Överheten har ingen makt över undersåtarnas lemmar. Således: där ingen skuld är, där är ej heller rättighet att ålägga ett hårt straff, där får på intet sätt kroppens lemmar skadas, varken av eugeniska eller andra orsaker.

Den påvliga rundskrivelsen präglas av ett naturrättsligt synsätt, enligt vilket det stred mot Guds bud att på något sätt störa den naturliga ordningen. Därför fördömdes inte bara sterilisering utan även preventivmedel och utförandet av aborter. Kyrkan var medveten om att det inte var lite som krävdes av den enskilde katoliken. Därför fodrades det menade man "gudsfruktan och gudslydnad", samt en "ödmjuk lydnad mot kyrkan".

År 1935 återkom påven till steriliseringsfrågan. Detta skedde vid den internationella sjukhuskongressen där påven talade. Han fördömde sterilisering, och liknade de som genomförde dem vid moderna hedningar; "de hava varken kärlek eller barmhärtighet". 1940 förklarade den nyvalde påven (vald 1939) Pius XII att det som sagts i Casti Connubii var bindande. Vidare fördömdes all form av sterilisering. Pius XII återkom till ämnet när han i förtäckta ordalag fördömde den tyska judepolitiken i sitt julaftonstal 1941. Där sade han:

Inom ramen av en nyordning, grundad på de moraliska principerna, gives icke plats för öppet eller hemligt undertryckande av nationella minoriteters kultur och språk, ej heller hindrande eller inskränkning av deras ekonomiska möjligheter eller för stävjande av deras naturliga fortplantningsförmåga.

År 1947 behandlade den katolske biskopen i Sverige, Johannes Erik Müller, liknande frågor i ett herdabrev. Tonen får nog sägas vara ganska frän. Biskopen uppmanade katolikerna att inte låta sig "smittas av den fördärvliga, hedniska tidsandan", som han menade var rådande i Sverige. Här liksom i Casti Connubii fördöms sexualitet utanför äktenskapet. De som inte var gifta skulle tillämpa total avhållsamhet. Kyrkan förbjöd, enligt biskopen, "allt missbruk av den egna som andras kropp genom otukt, mord, stympning och sterilisering". Abort likställde biskopen med mord. Motiveringen för sitt avståndstagande fann biskopen, precis som påven, i naturlagen och dekalogen. Biskopen måste ha varit medveten om att detta budskap kunde uppfattas som otidsenligt, därför framhöll han som en motivering följande:

Historien visar, att den katolska Kyrkan alltid har gått den rätta vägen, medan den s.k. tidsandan har fört bort från den rätta vägen och störtat i fördärvet.

Biskopen följde alltså till punkt och pricka de påvliga direktiven i rundbrevet Casti Connubii. Hur förhöll det sig då med de katolska prästerna och lekmännen i de katolska tidskrifterna? Redan år 1929 behandlades steriliseringsfrågan i den katolska tidskriften Credo. Denna var fram till mitten av 1930-talet gemensam för alla katoliker i Norden. Artikeln från 1929 var en reaktion mot den danska steriliseringslagen, som tillkom detta år. Artikelförfattaren Menzinger, som var jesuit, hade en "instinktiv modvilje" mot den nya steriliseringslagen. Sterilisering var att jämställa med lemlästning. Vidare reagerade Menzinger på att staten skulle ha rätt att ingripa i den personliga integriteten. Författarna till lagen hade, menade han, glömt att de hade att göra med sinnessjuka människor utan någon skuld till sitt tillstånd. Dessa liksom alla andra människor hade rätt till personlig okränkbarhet. I slutet av artikeln varnade Menzinger för missbruk av lagen. Detta speciellt då han menade att det danska samhället var "moralsk degenereret". Vidare trodde han att lagen skulle ge preventivmedelsförespråkarna vind i seglen. Artikeln är intressant därför att den håller sig inom de linjer som den katolska kyrkan, genom det påvliga rundbrevet, skulle dra upp ett år senare. Vidare märks, precis som i biskop Müllers herdabrev, misstänksamheten mot det omgivande samhället utanför den katolska kyrkan.

När Credo år 1931 kommenterar det påvliga rundbrevet sker det på ett sätt som är typiskt för den katolska kyrkan vid denna tiden. Man citerar friskt ur den påvliga rundskrivelsen. Man ifrågasätter aldrig, utan framhäver det viktiga och riktiga i just denna rundskrivelse; "Få dokument hava kommit i så rätt tid som detta. Icke något tidsskede är så förvänt på det moraliska området som vårt". Detta synsätt är bestående under hela den period som uppsatsen behandlar. I Credo 1939 till exempel skriver man på följande sätt om påven och rundbrevet:

... Påven, som av Kristus är insatt icke blott som såsom överste väktare över den gudomliga uppenbarensen utan även som främste tolk av den allmänna sedelagen, kan ej svara på annat sätt , ty det svar han giver är det enda verkligt religiösa och kristna.

De katolska tidskrifterna förmedlar alltså den katolska helhetssynen utan att avvika på någon punkt. Detta blir tydligt i de många artiklar som behandlar den svenska befolkningskommissionens yttranden. Man drar sig inte för att kritisera både befolkningskommissionen, som man menade stod på "gungande fly", och de i Svenska kyrkan som stödde den; "...den moderna eugeniken vilja försvara och rättfärdiga födelsekontrollens nödvändighet och önskvärdhet i vissa fall, och som slutligen godtagits även`på ledande kristet håll`utanför katolska kyrkan". Vad var då katolska kyrkans lösning på problemet? Det bästa man kunde göra var enligt Credos redaktör, jesuitpatern Josef Gerlach, att "orubbligt och obetingat" fasthålla vid påvens bestämda Non possumus - Vi kunna icke! All födelsekontroll var mot naturordningen och därför "...även mot skaparens lag och således moraliskt förkastlig". Lösningen stod istället i att "...sprida kunskap om och väcka vilja till den sanna kristna etiken och moralen", vilket i sin tur skulle leda till att människorna följde påvens direktiv i Casti Connubii.

Det är intressant att se hur de katolska kvinnoorganisationerna slöt upp bakom de katolska principerna. Man var motståndare till barnbegränsning över huvudtaget. Abort betraktades som helt uteslutet. Istället för att uppehålla sig vid födelsekontroll borde staterna, menade man, bekämpa fattigdom och krig. Man betonade noga att de tillvägagångsätt man valde, skulle överensstämma med kyrkans lära.

Alla katolska tidskrifter följde alltså de direktiv som fastslagits i Casti Connubii. Jag har inte funnit en enda artikel som går emot påvens linje. Hur förhöll det sig då med den vanlige katolske lekmannen? Det är svårt att veta. Lekmannen Gunnar Kumlien skrev år 1951 en bok, Svart international. Katolskt etos och eros, som bland annat behandlade den katolska äktenskapssynen. även han följer emellertid den katolska linjen. Kumliens bok är intressant främst för att den är skriven efter andra världskriget. Han framhåller de nationalsocialistiska excesserna, vilka han menar:

... bara fördomsfritt och logiskt dragit de praktiska konsekvenserna av av förutsättningar som redan fanns i de flesta högt utvecklade länder i väster.

Utvecklingen hade, menar Kumlien, när det gällde steriliseringar gett kyrkan rätt. Kontentan av Kumliens bok blir att även om det kan vara svårt att förstå kyrkans förbud, så visar det sig i det långa loppet att kyrkan har rätt. Det är tydligt att det hos Kumlien och de katolska debattörena vid denna tid fanns - trots den yttre fräna kritiken - en stolthet över att vara katolik, att vara företrädare för ett annat etiskt tänkande. Katoliken och akademiledamoten Gunnel Vallquist fångar nog den katolska mentaliteten väl i sin bok Katolska läroår - Uppsala - Paris - Rom. Vallquist hade i en understreckare i Svenska Dagbladet år 1951 hållit med en kritiker av katolska kyrkan och dessutom kritiserat en katolsk präst. Den katolska reaktionen beskriver Vallquist enligt följande:

Denna artikel och den efterföljande debatten väckte mycken indignation bland katoliker som aldrig upplevt att en katolik offentligt kunde hålla med en kritiker och, kanske än värre, säga emot en präst. "Rör inte min smorde!" kunde man läsa i ett inlägg.

Jag är medveten om att detta kanske är en något romantisk bild. Kyrkan hade ju, precis som Newman påpekade i det inlägg jag citerade i inledningen "rätt att tysta alla de frågor eller debatter" som kyrkan såg som misshagliga. Detta inträffade för Gunnel Vallquist när hon skrivit en kritisk artikel i Aftonbladet 1954. I ett brev från Hemmet och Helgedomens redaktör uppmanades Vallquist att innan hon publicerade något utanför den katolska pressen alltid samråda med biskopsämbetet. Vidare menade redaktören att det var viktigt att inte "trots enskilda åsikter eller sympatier frångå de av Kyrkans ledning utstakade linjerna och framföra tankar, som ehuru uttalade i bästa välmening, kunna skada det goda arbete, som vi dock önska utföra". Vallquist tog då kontakt med den katolske hjälpbiskopen, som försvarade Vallquist rätt att skriva "... efter eget omdöme och syn på saken".

Den Svenska kyrkans motsvarighet till det katolska Casti Connubii var biskoparnas herdabrev; Ett brev i en folkets livsfråga. Herdabrevet kom till år 1951 och sammanfattar väl Svenska kyrkans debatt och ståndpunkt under de 20 föregående åren. Brevet kan betecknas som en kompromiss mellan olika grupperingar inom kyrkan. Biskoparna tyckte att det var "förtjänstfullt" att man i debatten framhävde sexuallivets positiva värden. Samtidigt menade man att det fanns en fara "...om de av Skaparen givna normerna för mänsklig samlevnad icke beaktas och sexuallivet betraktas främst utifrån den enskildes njutningskrav och lyckobegär". Här intog biskoparna en mellanposition. Främst under trettiotalet fanns en starkt puritanistisk rörelse inom Svenska kyrkan. Man fördömde starkt den "moderna osedligheten" i konst, litteratur och film. 1600- och 1800-talets engelska puritanism sågs som förebild. Räddningen för det svenska folket menade man sig finna i kristendomen;"Med äkta religiositet och sträng etik äro förbundna både livskraft och bragdelust, med religiös och moralisk försumpning följer den sanna livslustens avtyning...". äktenskapets oupplöslighet var, menade biskopsbrevet, ett villkor för tryggheten mellan makarna. Samtidigt sade man att det fanns särfall där skilsmässa kunde och rent av borde förekomma. När det gällde preventivmedel fördömdes dessa kategoriskt utanför äktenskapen, men kunde samtidigt tillåtas inom äktenskapen. Denna syn hade tolv år tidigare framförts i tidskriften Vår Lösen, där man menade att det var riktigt att ompröva sin tidigare ståndpunkt och erkänna det berättigade i "viss barnbegränsning". Denna ståndpunkt kritiserades av den katolska kyrkan. I abortfrågan framhöll biskopsbrevet att abort inte i alla situationer skulle betraktas som förkastlig. Samtidigt motsatte sig biskoparna att kvinnan skulle ha fritt val att föda eller inte. Abort skulle vara tillåten när moderns liv var i fara samt då barnet misstänktes ha en "fysisk eller psykisk livsoduglighet". Svensk kyrkotidning, Allmänna svenska prästföreningens organ, drev under 30-talet en stark kampanj emot all form av födelsekontroll. Då nya röster bland kyrkans män började göra sig gällande, bl.a etikern Arvid Runestam, försökte Svensk kyrkotidning ändå hävda att kyrkan hade en enig front mot preventivmedlen. Allmänna Svenska Prästföreningens Pehr Persson skrev följande:

Jag beklagar, att min hemställan i ovan anförda artikel till prof. Runestam att klargöra sin ställning till preventivfrågan, icke lett till någonting, ehuru ett så betydelsefullt tillfälle gavs honom vid Kyrkliga mötet. Herr professorn- och svenska kyrkan- skulle då kunnat undgå det efter mitt sätt att se olyckliga läget att nu åberopas som auktoritativt kristligt stöd vid en fru Jensens propagandaturné för preventivmedlen i svensk landsbygd.

Det är alltså först genom biskopsbrevet som svenska kyrkan får en någorlunda bestämd syn på preventivmedel och abort. Den stora tvekan inom Svenska kyrkan sammanfattas väl av K-G Hildebrands kommentar i Vår lösen till den påvliga Casti Connubii; " ... som ett i sin helhet icke inbjudande men i sin konsekvens djupt imponerande dokument i den moderna livsåskådningskrisens förvirring".

I steriliseringsfrågan förhåller det sig på samma sätt, men med den skillnaden att biskoparna kunde räkna med en enig front i denna fråga. Sterilisering kommenterade biskopsbrevet enligt följande följande:

Mot den uppfattningen, att somliga människor av konstitutionella skäl icke bör fortplanta sig, finns intet att erinra.

Biskopsbrevet krävde att en ordentlig undersökning föregick ett ingrepp, samt att den som skulle steriliseras fick noggrann kunskap om vad detta innebar. Biskopsbrevets linje bekräftar den tendens som präglar den föregående svenskkyrkliga debatten. Stycket som behandlar steriliseringsfrågan tycks vara ett av de mer okontroversiella uttalandena i biskopsbrevet.

Redan 1929 satte professorn och senare biskopen Arvid Runestam dagordningen i steriliseringsfrågan i artikeln De mindervärdigas fortplantning och åtgärder däremot. Runestam pläderade för sterilisering inte bara av personer som hade defekter i fysiskt och psykiskt avseende utan även i moraliskt. Om detta sade han följande:

... Personer med stark ärftlig belastning i till omoral ledande riktning, böra avstängas från att bli föräldrar. Den kristna kärleken tyckes mig här tala sitt mycket tydliga språk, icke den kärlek, som ger plats för lättsinnet eller sentimentalt ömmar för den enskilde levande olycklige och glömmer de många ännu ofödda olyckliga, utan den kärlek, som vill älska fram det bättre och högre, som vill älska fram det etiskt värdefulla personlighetslivet.

Sterilisering skulle dock, enligt Runestam, endast få förekomma efter "noggrannaste prövning". De som han menade skulle kunna komma ifråga för sterilisering var: dövstumma, de med ärftlig epilepsi, blödarsjuka, slösinta, sinnesjuka och brottslingar. Till dessa frågor återkom Arvid Runestam efter andra världskriget i boken Kärlekslivets och äktenskapets etik. Han framför här samma ståndpunkter som i Kristen gemenskap 19 år tidigare. Samtidigt menade Runestam att abort skulle vara tillåten i de fall där man tillämpade sterilisering samt vid "medicinska indikationer". Den katolska tidskriften Hemmet och Helgedomen betecknade, i en kommentar till biskopsbrevet som ju delade Runestams syn på sterilisering och abort, detta synsätt som motsägelsefullt.

Samma mönster som i biskopsbrevet framkommer i de kyrkliga myndigheternas uttalanden i Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1945 rörande äktenskap mellan psykiskt utvecklingsstörda. Domkapitlet i Härnösand tyckte att äktenskapsförbudet för "sinnessjuk eller sinnesslö" var av "tungt vägande betydelse". Detta främst på grund av de "eugeniska skälen". även Svensk kyrkotidning gick på den linjen i en ledare år 1949. Man menade att det fanns "intet att invända" mot förbudet att gifta sig med en person som var sinnesjuk eller sinnesslö. Det starkaste argumentet emot var, enligt ledaren, att "förhindra sinnessjuka att få barn och således till dessa överföra sin sjukdom".

Sammanfattningsvis kan sägas att Svenska kyrkan var entydigt för sterilisering, både före och efter andra världskriget. Lika entydigt var den katolska kyrkan motståndare till sterilisering. Låt oss nu se närmare på varför kyrkorna intog dessa positioner.