Biskop Anders Arborelius OCD

Thérèse av Lisieux.

Föredrag på Berget, Rättvik den 13-16 juni 2005
av biskop Anders Arborelius, ocd.

Föredragen är nedskrivna efter bandupptagning.

Föredrag 2

Käre himmelske Fader. Vi tackar dig för att vi får vara dina barn, att vi får tillhöra dig, att varje steg vi tar kan föra oss närmare dig. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Syster Thérèse av Jesusbarnet och det heliga Anletet blir mer och mer indragen i klostrets liv. I de vardagliga små tingen försöker hon se och möta Guds frälsande närvaro. Mer och mer upptäcker hon, att hans blick följer henne, och att hon tillhör honom mer och mer. Jesus blir allt för henne. Hon blir mindre och han större. Samtidigt får hon olika uppdrag i klostret. Hon blir t.ex. medhjälpare till novismästarinnan och tar hand om de unga systrarna. Och hon får skriva teaterpjäser. Det tillhör den karmelitiska traditionen, att systrarna spelar fromma teaterpjäser. Det enda Thérèse egentligen fick i uppdrag att skriva var fromma pjäser om helgonens liv.

Samtidigt visar sig de första tecknen på tuberkulos, den tidens folksjukdom, som skall bli hennes död rätt snart. Henne far hade redan tidigt blivit sjuk, och det var en av hennes största prövningar, att fadern fick någon form av mentalsjukdom. På den tiden var det en stor och svår skam för människor att ha en sinnessjukdom. Genom faderns sjukdom får hon insikt i Jesu lidande anlete. Hon kan i faderns plågade ansikte se en likhet, ett drag, som pekar på Jesu lidande anlete. Det är typiskt för Thérèse, att hon i människor anar något av Guds fördolda närvaro. Hon ser Jesu spår i sina medmänniskor, särskilt i de lidande, de plågade. Faderns sjukdom för henne ännu djupare in i föreningen med den lidande Kristus. Hon tar livets lidanden och svårigheter som en trampolin, som en väg att komma Gud närmare.

Det är det klassiska kristna sättet att möta lidandet, inte lidandet som ett neutrum utan lidandet som den lidande. Det brukar i människors liv bli mycket omvälvande, när man i det lidande man möter - vare sig i sitt eget liv eller i andras - känner igen den lidande Guden, det lidande anletet, Jesus Kristus, den Korsfäste. Det tar ibland tid för oss att i det neutrala lidandet känna igen personen, ja att det sista hand är Gud själv, som i detta lidande är den lidande genom inkarnationen. När Gud blev människa, förenar han sig med allt mänskligt lidande från tidens början till dess slut. Han tar till sig det och gör det till material för sin frälsning. Det som vi vet genom teologin, förkunnelsen och tron måste bli kött och blod i vårt eget möte med lidandet. Det är ofta svårt. Den naturliga reaktionen är förnekelse och bitterhet. Detta vill jag inte veta av. Detta avvisar jag. Men det finns ett oundvikligt lidande, som bara finns där. Att ta emot Jesus Kristus i detta är det enda handlingssätt som leder vidare. Vi kan inte avskaffa lidandet genom ett riksdagsbeslut eller genom en folkomröstning. Det finns lidande, som vi kan ta itu med och reda ut, men det finns också oundvikligt lidande, som inte går att trolla bort eller avskaffa. I detta måste vi känna igen det lidande ansikte, som vi ser på korset, Kristi ansikte. Thérèse har denna förmåga att i sin fars lidande se ett eko, en fortsättning av Jesu eget lidande, att identifiera faderns lidande med Jesu lidande.

Vid denna tid fick Thérèse motta en annan stor nådegåva, också den mycket anspråkslös och till synes obetydlig. Det är efter faderns död, när hennes syster Céline också vill bli nunna. I denna familj ville alla bli nunnor! Céline hade väntat på faderns död. Vid denna tid ville man ta hand om sina föräldrar och inte skicka dem till någon anstalt eller någon långvård. Sådant var det sociala livet då. Céline har med sig en stor skatt. Det är en liten sliten anteckningsbok, där hon har skrivit ned olika citat från Gamla Testamentet. På den tiden läste man inte så mycket det Gamla Testamentet i kloster och andra fromma inrättningar. I Gamla Testamentet får Thérèse inspiration till det som har kallats hennes "lilla väg". Här upptäcker hon så tydligt Guds ofattbara barmhärtighet, att Gud har medömkan och misskund med de små och svaga. Det är naturligtvis något hon visste redan innan. Men genom dessa texter blev det en ännu mer existentiell verklighet. Det är två texter, som vi kanske har hört så många gånger, att vi aldrig har fastnat för dem. Det är ofta så, att Guds ord är så starkt, så omvälvande, att vi inte kan ta det till oss i dess helhet. Vissa ord kan vi ha hört många gånger. Vi tar dem för givna, och de tränger inte in i oss. Ibland sker det på ett lite märkligt sätt. Här kommer en liten sliten anteckningsbok med några handskrivna bibelcitat, som verkligen drabbar på djupet.

Det är två citat. Det första är Ords. 9:4: "Om någon är helt liten må han komma till mig". Vi har hört orden många gånger, men de kanske inte säger oss så mycket. Det andra citatet är Jes.66:12-13: "Som en moder tröstar sin son, så skall jag trösta er. Ni skall bli burna på armen och skall få sitta i knäet och bli smekta". Dessa två ord blir för Thérèse inkörsporten till den fulla förståelsen av Guds barmhärtighet. Gud har verkligen denna moderliga omsorg och barmhärtighet om varje människa. När vi är helt små och har tillit till honom, tas vi alltid emot. Vi får alltid sitta i knäet och bli smekta. Dessa ord, som ni säkert har hört men kanske inte reflekterat så mycket över, blev för henne en väg till att förstå djupet och bredden och längden och vidden av Guds barmhärtighet med oss människor. Detta är en grundtanke i hela kristendomen. Hon visste det naturligtvis innan. Men det finns grader av förståelse av Guds ord och Guds budskap. Någonting som vi redan visste, som vi hade hört, fick plötsligt en djupdimension. Plötsligt anade vi, hur stort och omvälvande det var. Just den delen av trosvägen är mycket viktig att inse.

Bara för att jag vet att Gud är barmhärtig och accepterar det, betyder det inte, att jag har uttömt detta. Här finns det oändliga djup att tränga in i. Det sker parallellt med vår livshistoria. I ett visst ögonblick i vår historia, när omständigheterna är gynnsamma och förberedda, kan vi på en djupare nivå förstå Gud och hans kärlek. Hela uppenbarelsen bygger på, att Gud inte talar till robotar utan till levande människor, som under sin historia har möjlighet att tränga allt djupare in i förståelsen och insikten i det som Gud vill uppenbara i hans eget inre.

Något som Thérèse redan visste - att Gud är barmhärtig, att han tycker om de små - blev en djup existentiell verklighet i hennes liv. Därför kallas hon också lilla Thérèse. Hon är känd för sin "lilla väg". Hon vill hjälpa de små att upptäcka, hur oändligt älskade de är. På engelska kallar man henne för "The little flower", den lilla blomman. Det låter romantiskt. Det är bara på engelska man säger så. I den folkliga engelska fromheten har man en liten bön: Little flower, show your power (Lilla blomma, visa din makt). Det är främmande för vår mentalitet att säga något sådant. Men i den engelska katolska arbetarvärlden var det en vardaglig bön, som man kunde be i dockorna i Liverpool eller i gruvorna i Manchester. Påfallande är, att Thérèse just i sådana miljöer fick en mycket stor genomslagskraft. Dessa bilder, där man ser henne stå med ett fång rosor, är typiska för en form av socialt inkarnerad fromhet. De små människorna i samhället hade en speciell förkärlek till henne.

Ganska känd är berättelsen ur Edith Piafs (1915-1963) barndom - den sedermera så kända sångerskan, som växte upp som liten flicka på en bordell. Det var inte den lämpligaste miljö för en flicka, och dessutom var hon blind. Men flickorna på bordellen bestämde sig en gång för att vallfärda till Lisieux. De stängde butiken och åkte dit med denna lilla flicka. Det märkligaste var, att hon fick sin syn tillbaka. Det är sådana berättelser, som finns i tusental om Thérèse av Lisieux. De har sammanfattas i böcker, som man brukar kalla "Thérèses rosenregn". De mest osannolika uppgifter finns om, hur hon har ingripit, hur man på hennes förbön har fått många bönesvar. Här kanske Luther inte riktigt håller med…

Thérèse blir alltså mer och mer på det klara med, att hon har ett speciellt budskap: att hjälpa människor att förstå att de måste förbli barn i Guds ögon. Det är ingenting nytt. Det har vi hört och läst. Men hon hade förmågan att kunna säga det på ett sätt, som människor kunde ta till sig under en viss tidsepok. Vi får inte glömma, att denna period på katolsk botten var präglad av det som kallas jansenismen. Den har ibland kallats en luthersk heresi i Katolska Kyrkan. Man betonade mycket starkt Guds rättfärdighet, att Gud fordrar ett offer av sin Son, att han verkligen är en sträng, krävande Gud, och att vi måste blidka honom genom våra offer. Denna framställning är mycket förenklad. Den synen var mycket vanlig i 1800-tales Frankrike, och synen på Gud som den barmhärtige, den förlåtande, var inte så framträdande. Sedan kan vi säga, att i den bibliska uppenbarelsen går alltid Guds rättfärdighet och hans barmhärtighet ihop, men i människors medvetande är det ofta svårt att få detta att riktigt passa ihop.

Man säger ibland, att vissa temperament betonar mer Guds barmhärtighet, och vissa temperament mer Guds rättfärdighet. Vissa epoker betonar det ena eller det andra. I vår tid är kanske risken snarare, att det går inflation i barmhärtighet, och att rättfärdigheten blir mycket perifer och marginell. Men det viktiga är att se, att Gud är både den oändligt rättfärdige och den oändligt barmhärtige. Thérèse behövdes just i denna tid för att påminna om det, som riskerade att glömmas bort, att Gud är oändligt barmhärtig, och att han till varje pris vill hjälpa oss att nå fram till mötet med honom i frälsningen. Det illustrerar hon i otaliga små parabler.

Thérèse har liksom Jesus förmågan att berätta små historier ur vardagslivet för att illustrera det glada budskapet. Hon talar om ett litet sandkorn, en liten suck, ett litet halmstrå, de små kycklingarna, daggdropparna, blomknoppen. Det är till synes ett mycket romantiskt och idylliskt språk, men bakom detta finns det en mycket djup evangelisk verklighet. Hon vill hjälpa oss och säger, att vi inte behöver vara dessa starka människor, som samlar egna förtjänster och av egen kraft åstadkommer stora ting. Det är en frestelse, den fariseiska frestelsen, att av egen kraft, av egen dygd, av egen vilja nå målet. Den frestelsen finns i alla tider och i alla miljöer, men på olika sätt. Även i vår tid är det så, att de flesta rent spontant tänker, att frälsningen beror på oss. Min bön, min frälsning beror mycket på mig själv, vad jag gör och vad jag inte gör, vad jag åstadkommer och vad det blir för resultat.

Gång på gång måste vi påminnas om, att vi endast är tiggare som, såsom Thérèse säger, står med tomma händer. Endast då kan Gud fylla dem. Det kan ibland ta ett helt liv att riktigt inse, att jag inte kan påräkna egna resultat och egna förtjänster, utan allt är nåd, allt är gåva. Allt är nåd, säger Thérèse. Det är mottot för hennes liv. Mer och mer måste vi förstå, att allt det som sker, allt det vi är med om, allt det vi lider av, allt det vi kämpar med uttrycker Guds nåd. Vi får känna igen Guds tilltal i det som sker och bli mer och mer medvetna om vårt ständiga behov av Gud.

Kanske det är något av det svåraste i vår tid att inse sitt totala beroende. Vi lär oss att bli oberoende, att stå på egna ben, att klara oss. Bara ordet beroende har en osund klang efter Freud. Det finns verkligen ett osunt beroende. Men det finns även ett sunt och äkta beroende. Förnekar vi detta, då blir det en slags motsatt neuros, när vi inte kan se, att vi är beroende av Guds godhet, nåd och förlåtelse för allt, och att vi också gentemot andra människor har former av ömsesidigt beroende som är berikande och sunda. Thérèse vill alltså hjälpa oss att förstå, att det inte är något osunt att vara beroende. Hon säger: att vara liten är också att inte tillräkna sig själv de dygder man utövar i tron utan istället erkänna, att Gud lägger denna skatt i händerna på sitt lilla barn, för att det skall kunna använda sig av den, när så behövs. Men det är och förblir alltid Guds skatt.

Slutligen innebär det, att man inte tappar modet av att se sina fel. Barnen faller ju ofta, men de är alltför små för att skada sig allvarligt. Här ligger en mycket djup vishet. Det är så lätt att tappa modet, när man inte ser några resultat i sitt kristna liv. Man blir inte så värst mycket frommare, hur många reträtter man än åker på. Hur många gudstjänster man än avverkar, tycker man sig inte se några resultat, utan man blir bara fattigare och fattigare. Det är meningen. Man kan få för sig, att man skall bli "solbränd" av alla fromma ord man hör, att man skall kunna tillräkna sig detta. Det är ofta mycket subtilt. Jag får inte ut någonting av denna gudstjänst, denna fromma bok, denna reträtt. Det ger mig ingenting. Då är det lika bra att låta bli. Den frestelsen kan vara stor. Thérèse visar oss, att vi inte får tappa modet, när vi ser på vår svaghet, vår brist, vår oförmåga. Det är meningen att vi skall "misslyckas". Det är en stor nåd att upptäcka, att jag är denna fattiga, lilla svaga varelse, som ständigt måste ta emot skatten ur Guds hand. Jag har inget förråd, ingen skatt av egna förtjänster. Barn har fördelen, att de ofta faller, säger hon. Men de slår sig inte så mycket. Vi vuxna, vi som är stora och duktiga, vi slår oss mer, när vi faller. Vi skäms kanske mer. Om man ramlar på gatan, kanske den första reaktionen inte är, att man slår sig utan att man skäms, att man är rädd, för att någon har sett det. Så är det ofta, när vi gör något fel. För oss är det svårare att acceptera, att vi är små, att vi gör fel, att vi misslyckas, att vi faller. Det är en oändlig befrielse, när vi får denna distans till oss själva, denna humor, så att vi kan skratta åt oss själva, när vi ramlar, när vi gör fel. Vi får lita på att Gud ger oss en ny möjlighet. Ibland har man kritiserat denna inställning, eftersom man menade, att det även kan vara moralisk relativism. Det är naturligtvis inte det som Thérèse menar. Men när vi av svaghet faller och ångrar oss, då får vi börja om igen.

När vi upptäcker, att vi inte klarar av en uppgift, att här går det snett, då får vi kasta oss i Guds armar. Då får vi bli smekta och sitta på knäet, som det står hos Jesaja. Denna insikt i Guds oändligt moderliga och faderliga ömhet för sina barn blir mer och mer tydlig för Thérèse. Hon säger: "Utan att förorätta Gud, har jag rätt att göra små dumheter ända fram till min död, såvida jag är ödmjuk och förblir helt liten. Titta bara på de små barnen. De tar hela tiden sönder och river itu saker och ting. De faller gång på gång. Men de älskar ändå sina föräldrar så mycket, så mycket". I barnens värld ser hon exempel på, hur vi skall förhålla oss gentemot Gud. Vi river ofta sönder saker och slår sönder saker. Vi gör våra tabbar, vi misslyckas. Vi märker inte, att vi fördjupas i vår tro och vårt böneliv. Vi tycker, att det är ganska torrt, misslyckat och halvdant. Då är risken, att vi förtröttas, att vi hoppar över, att vi kallnar i vår kärlek. Istället skall vi fördjupa vår överlåtelse. Thérèse vill oss ge oss modet att förbli små barn, som vågar kasta sig i Guds armar, när vi inte klarar av någonting, när vi tycker att vår bön inte riktigt fungerar. Istället för att bli missnöjda kan vi då ta detta steg att kasta oss ännu mer i Guds armar.

Hon definierar "den lilla vägen". Hon talar på franska om l'infini du désir dans la totale impuissance (det oändliga i längtan mitt i den totala oförmågan). Hon vill säga, att vår längtan efter Guds kärlek och Guds fullhet är oändlig och den måste bevaras oändlig. Vi måste längta efter heligheten. Vi måste längta efter den fullkomliga kärleksföreningen med Kristus, den totala efterföljelsen. Det är barnets förmåga att alltid längta. Samtidigt måste vi acceptera vår totala oförmåga. Det blir svårare, när vi blir äldre. Vi vill ha resultat. Vi vill se, att våra önskningar infrias så fort som möjligt.

Kanske något av det mest tragiska i vår tid är, att även barnen berövas denna längtan. Man brukar säga, att konsumtionssamhällets enda dogm är den omedelbara behovstillfredsställelsen. Längtar man efter något, måste det genast uppfyllas. Våra behov och vår längtan måste mättas med detsamma. Men då blir det ofta en övermättnad, som leder till missnöje, misstro och ibland livsleda. Om barnen inte får längta efter något utan omedelbart får allting serverat, då tar man ifrån dem något av deras barndom. Samtidigt gör man dem till outhärdliga vuxna. Det är bland det värsta som finns att möta människor, som genast vill få alla sina önskningar, sina behov, sina drifter uppfyllda. Inga blir så besvikna och missnöjda som de. Det skapar ännu mer behov, ännu mer önskningar, ännu mer längtan.

Här kan Thérèse hjälpa oss att förstå, att denna oändliga längtan efter att komma Gud närmare får vi bevara i barnets kraft, samtidigt som barnen hjälper oss att förstå, att vi egentligen är oförmögna. Vi kan inte åstadkomma det. Vi kan inte utverka det. Vi kan bara stå där med våra tomma händer i längtan, i väntan. Egentligen är det bilden av den bedjande människan. Bönen är att vara öppen för Gud, att helt vänta och längta efter honom. Det är i första hand längtan efter honom och inte efter det han vill ge oss. Det finns en risk, att man är så inriktad på bönesvaret, att man glömmer, att bönen är en relation, en dialog med en person, och att svaret i första hand ligger i honom, i hans kärlek, inte i det vi får och i det vi utverkar. Barnet har alltid blicken riktad mot fadern och mot modern.

Här ger oss Thérèse två små parabler, som kan hjälpa oss att förstå något av hennes "lilla väg". Den första är barnet och trappan. I mystikernas skrifter talas det alltid om trappor och stegar. Man måste gå upp för en mängd steg för att nå fram till den fulla föreningen. Hela mystiken är full av trappor och stegar, som går upp och ner. Vi har det lilla barnet, som skall gå upp för trappan. Barnet försöker och försöker. Men eftersom det är ett så litet barn, klarar det inte ens det första trappsteget. Hade det varit en vuxen människa, är det stor chans, att hon hade blivit förtvivlad, besviken och bitter. Men barnet försöker och försöker. Samtidigt är barnet medvetet om, att längst upp står mor, som kommer att lyfta barnet upp. Med denna bild vill Thérèse ge oss en översikt över hela det kristna livet. Hur enkel denna bild än är, så visar den oss något oerhört väsentligt. Det första är, att utan den som står ovanför trappan, Fadern (som i Thérèses bildspråk är modern) kan vi inte komma upp. Fadern är den som skall lyfta oss upp. Han är oändligt barmhärtig.

Han vill, att vi skall komma till honom. Men han vill också, att vi skall försöka. Han lyfter oss inte genast upp, utan hela vårt liv skall vi försöka att gå upp för trappan. För det mesta kommer vi att misslyckas. Men allt detta ingår i Guds pedagogik. Människan har genom nåden fått möjlighet att gå, att försöka göra det hon kan. Samtidigt kan hon inte nå upp till trappans krön. Hon kan inte uppnå den fulla helgelsen, omdaningen, kärleksföreningen, utan det är en annan, som måste lyfta henne upp. Samtidigt måste hon föröka. Människan har ju fått sin mänskliga kapacitet för att använda den. Är vi inte barn, är detta mycket frustrerande. Vi får försöka, vi glider ner från trappsteget och börjar om igen. Ingenting är mer frustrerande än att inte se några resultat av allt det vi gör. Är vi barn, då tycker vi att det är en rolig lek. Det är underbart. Vi vet, att där står ju mor eller far och skall lyfta oss upp. Denna bild kan förändra hela vårt liv. Vi har försökt så mycket. Vi har försökt att bli en god människa eller att be. Men vi ser inte mycket resultat. I vår tid är det kanske ännu svårare, eftersom vi lever i en tid, där man är så inriktad på prestation, aktivitet och resultat. Just därför kan denna parabel bli till evangelium för många människor i vår tid. Jag får upptäcka, att det finns någon, som vill bära mig upp, någon som fångar upp mig med starka armar, men som samtidigt vill, att jag skall utveckla de talenter jag har. Jag skall försöka. Ibland lyckas man kanske hålla sig kvar på det första trappsteget en lite längre tid. Men då får jag inte bokföra det som min vinst, mitt resultat, utan ödmjukt tro, att Gud har hjälp mig att bli kvar.

Bilden av trappan kan kompletteras med bilden av hissen. Thérèse levde i en tid av underbara uppfinningar. Hon blev helt hänförd, när hon fick höra talas om, att det fanns hissar. Då var det något nytt och spännande. För henne var det något stort. Eftersom hon tolkade allting i trons ljus, tolkade hon hissen som ett uttryck för Guds barmhärtighet. Hon säger: "Hissen, som skall bära mig upp till himlen, är dinar armar, Jesus. För den skull behöver jag inte bli större. Tvärtom måste jag ständigt förbli liten, ja bli allt mindre. O, min Gud, du har överbjudit min förväntan och jag vill lovprisa din barmhärtighet". Hissen ger henne anledning att lovprisa Guds barmhärtighet. I hissen ser hon en bild för, hur Gud vill lyfta oss . Han puttar in oss i hissen och lyfter oss upp till himlen. Så enkelt är det i det kristna livet. Kristus har dött på korset och så öppnat himlen. Han vill ha in oss i hissen och lyfta oss upp. Men vi tror, att det är något invecklat och konstigt, och att vi måste gå upp för en mängd trappar och stegar och göra en mängd saker.

Här tror jag, att Thérèse har förstått Luthers intention. Det är inte vårt verk, våra gärningar, som får oss att komma in i himlen. Samtidigt tillfogar hon accenten, att vi måste försöka. Det är mycket viktigt. Gud har ju skapat oss med olika förmågor, olika talenter, gett oss olika gåvor. Då måste vi försöka utveckla dem. Samtidigt får vi acceptera, att det aldrig blir riktigt så, som vi skulle vilja. Vi skulle vilja dansa upp för trappan och komma rakt in i evigheten, härligheten och heligheten. Så går det inte, utan vi rutschar ner och vi slår oss, tills vi upptäcker, att om vi överlämnar oss helt, då går hissen uppåt. Men det är en överlåtelse åt Guds barmhärtighet. Det är inte en automatisk sak, utan vi försöker och gör det vi kan. Vi kan märka, att vi även växer i våra försök. Men i sista hand är det bara Jesu korsfästa armar, som lyfter oss upp, de som är hissen. Ignatius av Antiochia (död omkring 115) eller någon annan av fäderna talar om korset som ett hissverk. Det fanns primitiva hissverk på den tiden. Jesus kommer ner till oss, för att vi skall komma upp till Guds helighet. Det sker ett saligt utbyte. Gud blir människa, för att vi skall bli heliggjorda, gudomliggjorda. Han tar på sig det vi inte förmår för att ge oss frukterna i evigheten.

"Den lilla vägen" som Thérèse talar om är egentligen alla människors väg. Alla måste bli små för att komma in i himmelriket. Till turisterna, som kommer till Betlehem och skall in i Födelsekyrkan genom den låga porten, säger man, att de måste böja sig ner. De måste bli som barn för att komma in i Guds rike. Det är ingenting nytt. Thérèse har inte hittat på någonting nytt. Helgonen, mystikerna, hittar inte på något nytt, men de upptäcker det nya i det som redan är uppenbarat. De hjälper oss att se nya accenter, nya infallsvinklar på det som Jesus redan har sagt oss. Det är så Thérèse gör med "den lilla vägen".

En tredje liten berättelse kan fullborda det, som hon försöker säga. Det är berättelsen om den lilla rackarungen. Thérèse säger: "Tänk på en liten pojke, som nyss har misshagat sin mor, därför att han var rasande eller olydig. Om han sitter och surar i ett hörn och skriker av rädsla för att bli straffad, skall hans mor säkerligen inte förlåta honom. Men om han kommer till henne med sina små armar utsträckta, leende och säger: 'Kyss mig. Jag skall inte göra så igen'. Skall då inte modern genast trycka honom ömt till sitt hjärta och glömma bort hans pojkstreck? Naturligtvis vet hon mycket väl, att hennes käre lille pojke skall göra det igen vid första bästa tillfälle. Men det spelar ingen roll. Om han på nytt vädjar till moderns hjärta, så skall han aldrig bli straffad."

Något av detta vill Thérèse förmedla: Guds oändliga, förlåtande, helande, helgande barmhärtighet. Hon säger: "Guds enda sysselsättning tycks vara att överhopa själen med smekningar och ömhetsbetygelser, liksom en mor, som lyfter upp sitt barn och när det med sin mjölk". Gud tycks för själen inte att ha något annat att göra än att överhopa henne med sin kärlek, sin ömhet och sin godhet. Det är så vi är menade att leva, säger Thérèse, i denna ständiga medvetenhet om, att Gud inte har något annat att göra än att bry sig om mig. Naturligtvis vet vi, att han bryr sig om de andra också. Men i min relation till honom finns moment av förkärlek, som är viktigt. Barn frågar ibland till sina föräldrars fasa, vem de tycker bäst om av barnen. Då är det inte så lätt att svara. Men den enda, som på fullt allvar kan säga: "Jag har en unik förkärlek för dig", är Gud. Han kan säga det till var och en, eftersom han inte bara är allsmäktig utan har den egenskap, som vi inte har något ord för på svenska. Han är "allkärlek". Gud har i sin relation till var och en av oss en unik förkärlek till varje människa, hur många det än finns. Därför kan han med gott samvete säga. "Dig tycker jag bäst om". Men han kan även säga det till de andra. När vi så småningom blir medvetna om, att Gud tycks ha som enda sysselsättning att överhopa oss med "smekningar och ömhetsbetygelser", sker det något stort i oss. Då går det upp för mig, att så dyrbar är jag i Guds ögon. Han har ingenting annat att göra än att visa mig sin ömhet och kärlek. Han kan i varje ögonblick se på mig med kärlek, följa mig med sin blick, ge mig sin nåd. Det är den aspekten av evangeliet som Thérèse nu fördjupar sig i, att Gud i sin faderliga och moderliga barmhärtighet ingenting annat har att göra än att bry sig om mig, vårda mig. Det får lätt en klang av idyll och romantik. Men om vi tänker bort det och förstår, vad det verkligen gäller, innebär det, att i varje ögonblick av min existens är jag föremål för Guds förbarmande kärlek.

Thérèse har en annan liten berättelse. Hon säger: "Vi har snubblat många gånger under vårt liv och gjort fel. Ändå måste vi veta, att Gud har gått före oss och tagit bort en mängd stenar, som vi annars kunde ha fallit över. Han har rensat vägen från många faror". Hon har insikt i Guds ofattbara barmhärtighet. Det är svårt att uttrycka det på ett sätt, som inte är alltför antropocentriskt eller alltför romantiskt. Thérèse är ett barn av sin tid och använder ett språk, som för många i vår tid är lite svårt. Dessutom är det på franska, och då blir det ännu mer romantiskt! Men det gäller att förstå, vad det är hon vill komma åt: att Gud är till för mig, hur märkligt det än kan låta, liksom jag är till för honom. Det är detta som mystikerna med sitt djärva språk kallar kärlekens jämlikhet. Det betyder naturligtvis inte, att man sätter Gud och människa på samma nivå. Men genom sitt människoblivande har Gud valt att komma ner till oss för att bli en av oss, för att visa att han menade allvar med sin barmhärtighet.

Thérèse av Lisieux har sökt uttrycka sin tro på Guds barmhärtighet i något som kallas offerakten till den barmhärtiga kärleken. Här använder hon en litterär genre, som var omtyckt i den tidens spiritualitet. Man skrev så kallade offerakter till Gud. Man frambar sig själv som ett brännoffer till Guds barmhärtighet eller till Guds rättfärdighet. Före Thérèse var det mer vanligt, att man frambar sig själv som ett offer till Guds rättfärdighet för att blidka Guds vrede, som annars skulle bestraffa syndaren. I den tidens spiritualitet var det ofta så man tänkte. Det fanns så mycket ondska i världen. Synden är så stor, och den är en förolämpning mot Guds majestät. Därför måste det finnas sådana, som på ett ställföreträdande sätt, liksom Jesus, blir offer för att blidka Guds vrede och hålla tillbaka hans hand från att straffa oss. Lilla Thérèse vänder liksom på det och säger: Det måste även finnas sådana, som bär fram sig själva som tackoffer, som lovoffer till Guds oändliga barmhärtighet och som vill leva i ständig tacksägelse och jubel över att Gud är så god.

Här ser vi, hur man i den kristna spiritualiteten kan lägga accenter, som kan synas mycket olika. I Gud sammanfaller alla egenskaper. I hans bottenlösa mysterium är rättfärdighet och barmhärtighet detsamma. För honom är det ingen skillnad. Men Thérèse betonar med rätta utifrån evangeliet, att vi mer och mer måste ge utrymme för Guds barmhärtighet och lovsjunga Guds barmhärtighet. När hon skriver sin självbiografi, har hon det som motto: Misericordias Domini in eternum cantabo. Det är samma motto, som Teresa av Avila har. Det är Psaltarpsalmen: "Jag vill lovsjunga Guds barmhärtighet i all evighet". Vårt liv är ju en förberedelse till evighetens lovsång, då vi, för att uttrycka det mänskligt, endast skall ha en enda uppgift: att lovsjunga Guds barmhärtighet. Ser vi på det utifrån jordiskt perspektiv, kan vi tycka att det låter tråkigt. Finns det ingenting annat att göra än att spela på harpor och lovsjunga? Men Thérèse vill visa oss, att här på jorden är det också vår största glädje, att vi får lovsjunga Guds barmhärtighet. Det är grundtonen i vårt kristna liv, att allt det vi gör, allt det vi tänker, allt det vi lider och allt det vi kämpar med blir toner i lovsången. Hon vill uttrycka det genom offerakten, där hon frambär sig själv som ett lovoffer till Guds barmhärtighet, eftersom hon menar, att den är bortglömd. Människor har inte tillräckligt förstått vilken oändlig barmhärtighet, som finns i Guds hjärta. Människor har inte förstått, hur mycket de är älskade. Därför vill hon genom offerakten på ett ställföreträdande sätt bära fram sig själv som ett offer till Guds barmhärtighet, för att Gud i någon mån skall få sin barmhärtighet besvarad. För henne är det den största sorgen, att Guds kärlek inte blir besvarad och inte tas emot. För en kristen människa är det alltid något oerhört smärtsamt att se, att man inte tar emot Guds kärlek och inte vill veta av den. Man avvisar den. Den blir försmådd. Det är något vi ser på korset. Därför vill Thérèse på ett ställföreträdande sätt frambära sig själv till Guds barmhärtighet.

Hon börjar offerakten: "O min Gud, lycksaliga Treenighet. Jag önskar älska dig och göra dig älskad". Redan här anger hon tonen. För henne går det ihop att "älska och göra dig älskad", det drag vi redan tidigare har stött på, att hon vill vara apostlarnas apostel. Hon vill bidra till, att Gud blir älskad så mycket som det bara går. Det finns en evangeliserande kraft i hennes liv, i hennes bön. Fastän hon lever fördolt i klostret, känner hon, att hon vill göra Guds kärlek älskad, mottagen, besvarad. Just därför vill hon genom att frambära sig som ett offer bidra till att Gud blir mottagen. Jag vill inte gå in på själva texten. Den kan man läsa i hennes självbiografi. Men jag vill bara peka på, att i denna text vill hon uttrycka det som finns i hennes hjärta. Hjärtat liksom sprängs sönder, när hon märker, att man inte förstår sig på Guds barmhärtighet. Man anar inte vilka djup av oändlig faderlig och moderlig kärlek och ömhet det finns i Gud, utan man tror endast, att Gud är en sträng domare, som vill straffa syndarna. Man glömmer, att han har dött på korset för att visa, att han menar allvar med sin kärlek. Hon vill skaka om människorna, så att de förstår, hur oändligt älskade och efterlängtade de är. Här brukar man peka på den, som har kallats hennes älsklingsbarn.

Thérèse adopterade i bön en mycket grym mördare, Pranzini, som hade mördat några barn och några kvinnor. Istället för att reagera med avsky, reagerade hon med medlidande. Denna själ måste frälsas. I sin bön, i sina offer och i sin botgöring kämpar hon för att rädda denna själ. Hon anade, att hon behövdes, för att han skulle komma närmare Gud. Här ser vi åter tonvikten på de heligas samfund. Vi kan bidra till, att människor öppnar sig för Gud. Vi är inte bara åtskilda individer, utan det finns kommunicerande kärl mellan oss. Det är en mycket katolsk tanke, men denna mystiska solidaritet är något, som människor i andra kristna sammanhang, speciellt i vår tid, också är medvetna om. Sedan får hon läsa om hans avrättning. Av en händelse kom hon över en tidning, där det står om hur denne mördare avrättades genom giljotinering. Då läser hon, att först kom prästen fram och frågade, om mördaren ville bikta sig och få Guds förlåtelse. Men Pranzini avvisar prästen. Då får hon ett stygn i hjärtat. Men hon läser vidare. Precis innan giljotinen föll, ryckte han till sig prästens krucifix och kysste Jesus tre gånger. Då sade hon: "Då förstod jag, att min bön var hörd". Himlen hade öppnats för honom liksom för rövaren vid Jesu sida. Här fick hon ett konkret svar på, att Guds barmhärtighet kan tränga in i de mest slutna rum. Ibland räcker bråkdelen av en sekund för att öppna en människas hjärta för Gud. Det är det som Graham Greene brukar ha som motto för sina romaner. "Between the stirrup and the ground"- mellan stigbygeln och marken finns det nåd. Det syftar på de medeltida riddarna. När de fick lansen i hjärtat och föll ur stigbygeln och gjorde en akt av ånger, öppnades himlen. Guds barmhärtighet är så stor.

Här blir Thérèses inriktning på Guds barmhärtighet även apostoliskt fruktbar. I alla dessa berättelser, som har samlats efter Thérèses död, finns ett tecken på, att hon har hjälpt många människor av denna typ. Det kanske inte så mycket var de fromma och goda människorna utan denna grupp, mördare och sådana, som vi i allmänhet avskriver från Guds barmhärtighet. Hon har en förunderlig förmåga att tala till deras hjärtan. Hon har uppenbarat, vem Gud verkligen är, denna ofattbara barmhärtighet, som är beredd att förlåta. Ofta får man frågan, om Kyrkan kan förlåta allt, om Gud kan förlåta allt. Många har fastnat vid texten om synden mot den Helige Ande, som inte går att förlåta. Men då måste vi säga, att allt som ångras, kan förlåtas. Det är ofattbart, när vi vet hur mycket synd det finns. Chesterton sade, att vi undrar ibland varför det finns så mycket synd i världen. Då svarade han till synes något cyniskt: "Men det är ju för att den skall förlåtas". Det kan missförstås, men vi kan även förstå det rätt. Gud blev människa för att förlåta allt detta. Annars kan det inte förlåtas, om inte han tar det på sig, om inte hans barmhärtighet går till det yttersta steget, att han själv blir den som låter det drabba sig. Det måste passera genom hans genomborrade hjärta och lemmar.

Vi ber till sist om nåden att bättre kunna förstå denna avgrund av barmhärtighet. Herre Jesus Kristus. Du har uppenbarat den avgrund av nåd, barmhärtighet och kärlek, som finns i Faderns hjärta. Hjälp oss att förstå, att bara där finns räddning för mig, för oss och för hela världen. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.