Biskop Anders Arborelius OCD

Thérèse av Lisieux.

Föredrag på Berget, Rättvik den 13-16 juni 2005
av biskop Anders Arborelius, ocd.

Föredragen är nedskrivna efter bandupptagning.

Föredrag 3

Vi ber om den Helige Andes ljus. Herre Jesus. Sänd oss din Ande, så att vi ser Faderns kärlek, ömhet och barmhärtighet i vårt eget liv, i Kyrkan liv och i världens liv. I Fadern och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Vi har börjat se på det, som är Thérèse av Jesusbarnets offerakt till den barmhärtiga kärleken. På Trefaldighetssöndagen den 9 juni 1895 vill hon formulera den mystiska insikt hon fått i Guds barmhärtighet och också sin kallelse att ta emot den. Typiskt för hela det kristna livet är, att när vi verkligen inser Guds oändliga kärlek, blir det vår stora längtan att ta emot den, att fånga upp den och att ge den vidare. Hela den kristna historien visar oss gång på gång, att när människor verkligen kommer Gud nära, då är den stora längtan att kunna ta emot, att bli den mottagande, den som låter sig överströmmas av kärleken.

Det uttrycks på olika sätt genom hela den kristna traditionen. I Thérèses tid var det mycket vanligt med offerakter, att man frambar sig själv som ett offer till Gud. Det sker, för att han skall kunna hantera oss efter sitt eget gottfinnande, att vi skall stå till tjänst, för att vi skall bli som rökelse, som stiger upp inför Gud på samma sätt som lovsången som tacksägelsen. Offerakten är direkt riktad till Guds barmhärtighet. Jag har tidigare nämnt, att många vid denna tid mer betonade Guds rättfärdighet, Guds rättvisa. Men i och med att hon skriver denna offerakt till barmhärtigheten, kom barmhärtigheten att prägla spiritualiteten på katolsk botten långt fram. Få helgon, få mystiker har fått så stor både teologisk och folklig genomslagskraft som Thérèse av Lisieux. Det Andra Vatikankonciliet är i mycket präglat av hennes tankar. Det finns direkta citat, men framför allt den bakomliggande atmosfären och spiritualiteten. När Thérèse frambär sig själv som ett offer till Guds barmhärtighet, blir det en slags djupdykning i evangeliets grundsanning. Fadern är den oändligt barmhärtige, ömme Fadern, som Jesus har uppenbarat för oss. Det är ingenting nytt hon säger, utan hon återupptäcker det, som Jesus Kristus har visat oss om sin Fader och hans barmhärtighet. Hon är i Försynens plan den, som just i denna tid, när detta kommit lite i bakgrunden, lyckas vända blicken mot centrum. Därför är hon också mycket viktig ekumeniskt sett.

Hon sammanfattar hela det kristna livet i vår kallelse att stå med tomma händer inför Gud. Vi har inga egna förtjänster och gärningar att komma med, utan det enda är två tomma händer, som skall fyllas med Guds rika gåvor, med hans barmhärtighet, med hans kärlek. Men detta är inte endast en pur passivitet. Om vi skall stå med tomma händer, fordras det även en insats. Mycket snart blir vi trötta och vill göra en mängd andra saker. Det är svårt att vara ren mottaglighet för Gud. Det är bland det allra svåraste, inte minst i vår tid, när vi hela tiden vill fylla tiden, döda tiden, fördriva tiden. Ordet tidsfördriv åskådliggör mycket av vår mentalitet. Man anser att tiden är till för att fördrivas. Då fyller man tiden. Man fyller sitt huvud och sitt hjärta med så mycket. Då är det mycket svårt att nå fram till den rena mottagligheten, som vi illustrerade med bilden från katakomberna - kvinnan i Orante-hållning, som står inför Gud. Enligt traditionen har man identifierat henne både med Jungfru Maria, Kyrkan och den enskilda själen. Både Kyrkan, Maria och vi står med tomma händer inför Gud för att ta emot hans fullhet, hans rikedom och förvandlas av den.

Thérèse uttrycker denna villighet, denna beredvillighet att helt stå till förfogande med det bibliska begreppet brännoffer. Hon säger i offerakten: "För att leva i ett tillstånd av fullkomlig kärlek frambär jag mig själv som brännoffer till din barmhärtiga kärlek och ber dig att oavlåtligen förtära mig och låta den oändliga ömhet, som finns hos dig flöda över i min själ, så att jag må bli din Kärleks martyr, o min Gud. Vid varje hjärtslag vill jag, o min Älskade, förnya denna invigning otaliga gånger, till dess skuggorna flyr och jag kan bedyra dig min Kärlek i det eviga skådandet."

Bakom det högtidliga språket finns det en mycket enkel kristen grundsanning. När vi kommer Gud nära, bränns vi av hans kärlek. Guds kärlek är en förtärande eld, läser vi. Vi kan bäst ta emot Gud kärlek, när vi låter oss brännas och förtäras av den. Ofta vill vi ha Gud på lite tryggt avstånd. Han får inte komma för nära. Vi vill ha vårt eget oberoende, vår egen sfär, där vi styr och ställer. Egentligen är vi livrädda för, att Gud skall komma oss in på livet. Ingenting är värre för den gamla människan. Vi ser då mer Gud som ett tankeobjekt än som den, som helt och fullt skall bestämma i vårt liv, den som skall styra, den som skall leda, den som skall förtära oss. Det språk, som Thérèse använder, kan hjälpa oss att förstå, vad det egentligen kommer an på. Om vi verkligen tar Gud på allvar, är vi ett brännoffer.

Vi är ett litet vedträ, som läggs på elden, för att hans kärlek skall förtära all själviskhet, all synd, all svaghet, och vi skall bli genomglödgade av hans nåd och kärlek. Johannes av Korset (1542-1591) använder denna bild av människan. Han talar om vedträet, där Gud kommer in, först lite försynt. När vedträet börjar brinna, då sprids först ganska illaluktande doft. När Gud kommer in i vårt liv, då kommer även vårt motstånd, vår synd, våra avigsidor fram i ljuset. Men så småningom, när han får tränga in och genomglödga oss och genomströmma oss med sin kärlek och sin eld, kan vi bli mer och mer förvandlade av denna kärlek. Men det fordras beredvillighet att vara detta offer, att stå med tomma händer, att låta honom förfoga över oss. Det är här som de flesta lider skeppsbrott, även bland fromma, aktiva kristna. Man vill inte släppa Gud så nära inpå sig, att det gör ont, att det bränns. Här kommer ofta vårt livs avgörande punkt i mötet med Gud, som den förtärande elden. Accepterar jag att han får bränna mig, även om det gör ont, att han har rätt att få mig, och att jag skall lämna över allt till honom? Det är en process.

Han försöker gång på gång. Han ställer oss inför vissa val, inför vissa händelser, inför vissa ting, när han prövar, om vi är beredda att låta oss förtäras. Eller vill du själv hålla i tyglarna, och att jag skall vara din tjänare, som ger dig det behag, den bekvämlighet, den frid och vederkvickelse du vill ha? Mycket av vårt kristna liv är präglat av, att vi vill ha av Gud. Det är ingenting nytt. Redan Eckhart (c:a 1260-1327/8) säger, att de flesta betraktar Gud som en mjölkko. Då kan vi mjölka lite mjölk eller grädde allt efter behag. Annars får Gud klara sig själv, och vi vill styra och ställa. Det är ett annat uttryckssätt, men det är samma verklighet som Thérèse försöker fånga in. Om vi verkligen menar allvar, måste vi vara beredda att bli detta brännoffer, som sakta men säkert förtärs av hans kärlek. Motstånd, svaghet och synd blir sakta men säkert bortbränt av brännjärnet.

Det är knappast många nutida kristna, som ser sig som ett brännoffer. Vi har mer en tendens att se oss som ett vårdpaket. Gud skall pyssla om oss och plåstra om oss. Vi har tagit över omsorgs- och vårdapparatens terminologi. Det är mycket svårt men samtidigt oerhört upplysande och berikande, när en människa upptäcker, att faktiskt är det den störta lycka och det mest omvälvande av allt, när hon får bli brännoffer till Guds barmhärtiga kärlek, även om hon kanske inte använder detta begrepp. Det gäller att låta sig hanteras av Gud istället för att hantera honom efter sitt eget behag.

Thérèse använder uttrycket "faire plaisir au bon Dieu" att behaga den gode Guden. Det är kanske lite lättare för oss att ta till oss. Det låter inte lika jobbigt. Men i själva verket är det samma sak. När vi vill behaga Gud, gör vi avkall på mycket av det, som behagar oss. Kanske det är lite mer hanterligt som begrepp att ha detta som grundtanke. Varje dag vill jag göra det, som är Gud till behag, det som ger hans hjärta glädje. Det är mycket viktigt att arbeta på sin grundmotivation som kristen, att man med jämna mellanrum, inte minst under en reträtt försöker granska och tänka efter. Vad är det egentligen som styr mig i mitt förhållande till Gud? Är det att jag vill behaga honom och göra hans vilja och leva i hans närvaro? Eller vill jag, att han skall komma in och klara upp det jag inte själv klara upp, att han skall fylla min ensamhet och mina behov. Det kan vara mycket omvälvande, när vi upptäcker att på så många områden finns det mycket av den gamla människans konsumtionsmönster. Vi vill ha Gud som ett objekt och vill inte stå till förfogande för honom. Här kan Thérèses radikalitet hjälpa oss att vara det brännoffer, som handlöst kastar sig i Guds eld för att bara behaga honom, att stå till förfogande, att användas av honom.

Offerakten till Guds barmhärtiga kärlek uttrycker alltså den kristna grundmotivationen. Gud står i sitt ofattbara mysterium i centrum. Vi är till för honom och inte tvärtom. Vi finner vår djupaste glädje och lycka i att vara till för honom. Motsvarande gäller även för den mänskliga kärleken. Den andra människan är inte ett objekt, som skall tillfredsställa mina olika behov, utan jag är till för att behaga den andra. Många mänskliga relationer, inte minst äktenskap, går i kras, eftersom man inte riktigt har förstått grundidén, att du är viktigare än jag. Martin Bubers "jag - du" och "du - jag" uttrycker den bibliska grundtanken, att Guds du alltid är viktigare än jag. Och jag finner endast mitt äkta jag i relation till detta du. Språket, uttryckssättet kan växla. Thérèse använder offerterminologin, som är lite främmande för oss. Men i grund och botten måste alla människor erkänna, att den äkta kärleken alltid för med sig någon form av offer och självutgivelse. Thérèse vill bära fram sig själv som detta offer, för att den oändliga ömhet, som finns i Gud skall kunna få rum i henne, och hon ska kunna låta den gå vidare.

Det sista motivet, att förmedla, att ge vidare det man får av Gud, är oerhört viktigt för Thérèse. Den kontemplativa, totala inriktningen på Gud rymmer även den apostoliska inriktningen. Så är det alltid i Kyrkan. Det kontemplativa, fördolda livet i Guds närvaro bär frukt i mission, evangelisation och apostolat. Det finns alltid en dold fruktbarhet i detta. Därför är man i missionsländerna alltid mycket angelägen om, att det skall finnas kontemplativa kloster. Påfallande i dessa länder är, att biskoparna är mycket ivriga att få exempelvis karmelitnunnor och andra kontemplativa systrar. Man säger alltid, att i karmeliternas generalat i Rom, där generalledningen finns, är det alltid många afrikanska biskopar, som kommer och knackar på dörren och ber om att få ett kloster. Eftersom Kyrkan skall växa och leva, är det viktigt, att denna dimension finns med. Därför blev Thérèse av Lisieux också utropad som missionens skyddspatron tillsammans med den store jesuitmissionären Franciskus Xavier (1506-1562). Det är ganska belysande. För att Kyrkans mission skall leva och utvecklas behövs inte endast det aktiva missionsarbetet utan även det kontemplativa böneapostolatet i det fördolda. Kyrkan är inte bara den yttre apparaten, hur viktig det än är med förkunnelsen och predikan, utan den är även insidan, det fördolda livet i bön och överlåtelse. Vi skall längre fram se, att denna idé blir allt tydligare för Thérèse.

Perioden mellan Trefaldighetssöndagen den 9 juni 1895 fram till påsk nästa år är en tid av påskglädje för Thérèse. Här levde hon verkligen i full påskglädje över Guds godhet. Någonting av himlens fullhet lyser igenom. Hon ser, att den kallelse hon har fått skall bära frukt. Det är mycket tydligt i hennes skrifter, trots att hon har stor ödmjukhet och insikt i sin litenhet. Samtidigt är hon mycket medveten om, att detta betyder oerhört mycket för människor. Hon har en insikt i, att för många kommer hennes liv och hennes budskap att bli en ny upptäckt av evangeliet. Det har för otaliga människor öppnat evangeliets inre verklighet på vid gavel.

Påskperioden får sin kulmen på Långfredagen 1896. "Jag kände en så levande och klar tro, att tanken på himlen utgjorde hela min lycka", säger hon. Detta beseglas, genom att hon får sin första uppkastning av blod. Hon hade tuberkulos, och det första yttre tecknet på detta blir Långfredagen 1896, när hon under natten får en stor uppkastning av blod. Då reagerar hon, något oväntat, med stor glädje och tacksamhet. Hon ser himlen komma ännu närmare. Det kan tyckas märkligt. Men för Thérèse blev det ett tecken på, att Gud hade hört hennes bön om att bli kärlekens martyr. Också detta är något främmande för oss, som har en tendens att ha en svårighet att se, att det lidande som drabbar oss även kan förmedla något av Guds närhet, barmhärtighet och omtänksamhet. Det oundvikliga lidande, som ingen människa kan undgå, är alltid en delaktighet i Kristi frälsande lidande för världens räddning. Kulmen av denna period blev denna uppkastning av blod, det första tecknet på, att hon har tuberkulos och att hennes liv går till ända . Himlen var för henne en mycket närvarande verklighet här på jorden. Här är hon även typisk för sin tid. Himlen var alltid närvarande i det kristna medvetandet.

Men sedan händer det något, som gör att ljuset släcks. Den 3 april 1896 förlorar Thérèse erfarenheten och känslan av tro, allt det som vi ofta förknippar med själva tron, men som kan vara sekundärt. Tron ger ju även en känsla av hemhörighet, av välbehag. Vi erfar det som något behagligt, något som ger livet mening och fullhet. Men för Thérèse blev det nu så, att denna upplevelse av tron försvinner. Det är något, som man har analyserat och försökt uttrycka i ord. Men det är mycket svårt att förklara, hur man samtidigt som man lever av tron kan förlora känslan, upplevelsen och erfarenheten av tron. För många människor är det de sekundära uttrycksformerna, som kan vara de viktigaste. Men Thérèse har hjälpt otaliga människor att förstå, att trosakten ligger djupare, än det vi erfar med våra känslor, i våra stämningar och i våra förmögenheter. Därför har hon blivit till stor hjälp för människor, inte minst i vår tid. Hon säger själv, att nu förs hon in i en mörk tunnel, i ett trist land, där tät dimma råder. "Natten faller på och försänker Thérèse i ett förskräckligt mörker", skriver Koen De Meester. Hon uttrycker det själv så, att lampan plötsligt släcks i hissen. Man vet då inte längre, var man är, hur lång tid det skall ta, om någon räddning över huvud taget står att finna. Det enda som återstår är den rena tron och blinda förtröstan på den frälsande Gudens allmakt. Thérèse säger själv, att hon fick smaka gudsförnekarnas och syndarnas torra bröd. Hon fick inifrån erfara, vad det är att inte ha en tro på Gud. Det kan tyckas märkligt, att man samtidigt kan bevara trons nåd och ändå erfara gudsfrånvarons och gudsförnekelsens torra bröd. Det är en erfarenhet, som jag tror, att en hel del människor gör i vår tid, eftersom tron inte längre är en del av det klimat, som råder i samhället, kulturen och atmosfären. Då blir tron för många människor mer renad. Det blir mer en renad trosakt och överlåtelse i det fullkomliga mörkret.

Jag kan illustrera med två litterära gestaltningar. I Birgitta Trotzigs romaner förekommer ofta skildringar från Skåne, speciellt under november månad. För att uttrycka den totala tröstlösheten skildrar hon de polska lantarbeterskorna, som ligger på de skånska leråkrarna och drar upp sockerbetor, när det är regn, mörkt och dystert i november i Skåne. Det är svårt, att tänka sig något mer dystert och mörkt. I början av 1900-talet var dessa lantarbetare, som kom från Polen och Galicien den absolut lägst stående klassen i Sverige. De låg på de regniga leråkrarna i Skåne och drog upp betorna. Birgitta Trotzig skildrar detta totala mörker, som även smög sig in i själen. Samtidigt fanns det hos många en överlåtelse åt Gud mitt i det svåra. Tron är alltså helt avskalad från de yttre stödjande instanserna, som för många är det viktigaste. Det är en del av atmosfären, den yttre och den inre. Tron ger ett visst behag, en viss hemkänsla i tillvaron. Men här gäller det den totala utblottelsen i förening med den Korsfäste.

Denna trons natt, som Thérèse fick erfara, har mystiker som Johannes av Korset och andra skildrat. Men Thérèse ger den en ny aspekt, eftersom hon ser det som en ställföreträdande natt för de icke-troende. Det är ingen tillfällighet, att den kommer vid just den tid då ateismen blir något mer normalt. Fram till 1800-talet var det något mycket kuriöst att vara ateist. Men under 1800-talet kommer det kommunistiska manifestet. Gudlöshet och ateism blir något mer normalt. Just i den epoken får Thérèse av Lisieux på ett ställföreträdande sätt dela de icke-troendes mörker och tomhet. Hon får smaka det inifrån. Hon får ta det på sig. Här dras den yttersta konsekvensen av de heligas samfund och gemenskap. Vi får stå för varandra inför Gud. Vi får bära varandras bördor, även den börda, som frånvaron av Gud kan vara för många människor, även om de kanske inte erfar det som någon börda.

Georges Bernanos (1888-1948), den store franske författaren, som även var mycket påverkad av Thérèse av Lisieux och hade hennes skrifter på sitt nattduksbord, har i ett av sina teaterstycken Dialogue des Carmélites, "Karmelitsystrarna", som även har spelats i Sverige som opera, gjort en illustration av vad det kan innebära att ta på sig en annans natt, en annans mörker, en annans gudsfrånvaro. Han skildrar en grupp franska karmelitnunnor under Franska revolutionen i Compiègne. Systrarna blir arresterade. Men den yngsta systern, Blanche, som var en mycket ängslig liten själ, lämnar systrarna och går ur till klostret, ty hon klarar inte av fängelsevistelsen. Det är en liten ömtålig blomma, som lider av allt möjligt. I klostret hade priorinnan dött. Man hörde hennes ångestskrik, när hon låg på sin dödsbädd. Hon hade den klassiska dödsångesten. Det var en mycket märklig erfarenhet för systrarna. Hon dog inte alls som en from nunna skall göra, utan hon skrek ut sin fasa och sin ångest ända in i det sista. Sedan förs systrarna bort till fängelset. De döms till döden. Bernanos skildrar mycket åskådligt, hur den ena efter den andra av systrarna går upp till giljotinen för att avrättas. Under tiden sjunger de Salve Regina. Sedan hör man, hur sången blir tystare och tystare, allt eftersom huvudena faller. Så tror man, att det är slut, och att det inte mer är någon som sjunger. Då hör man i folkmängden en liten späd röst, som stämmer upp, när systrarna slutar. Det är Blanche, som hade hoppat av. Hon var den ängsliga lilla, fega syster, som hade hoppat av, men som nu hade fått kraft att ta på sig martyriet frivilligt. Hon finns i folkmängden och stämmer upp sången, när systrarna har giljotinerats.

Då förklarar Bernanos detta på ett sätt, som har med Thérèses syn att göra. Han säger, att vi kan även byta död med varandra. Den starka priorinnan fick ta på sig den ängsliga systerns död och genomlida hennes dödsångest, för att hon skulle få kraft att ge sitt liv. Mänskligt sett kan vi inte få det att gå ihop. Men i de heligas samfund finns det en så stor solidaritet mellan lemmarna i Kristi kropp, att man på ett mystiskt sätt kan ta på sig varandras bördor, liksom Thérèse genom denna trosnatt tar på sig de icke-troende natt för att hjälpa dem att gå vidare. Här drar hon den yttersta konsekvensen av vår tro på de heligas samfund, där vi har allt gemensamt och där vi påverkar varandra. Naturligtvis är var och en unik, och var och en måste själv ta ställning. Vill jag tro, gör jag det, och vill jag inte tro så är det mitt ansvar. Men det finns något där emellan, där vi kan stå för varandra på ett ställföreträdande sätt i kraft av Kristi offer. Det är Kristsus som på korset har tagit på sig allas död och allas synd. Har också tagit på sig det totala mörkret.

Man brukar säga, att den erfarenhet som Thérèse gör av trons natt är en delaktighet i Kristi Getsemanenatt, där Jesus ropar. "Min Gud, Min Gud, varför har du övergivit mig?". Hos inte så få mystiker ser vi, att de delar denna erfarenhet av total utsatthet och gudsövergivenhet, men i gemenskap med Kristus för de andras frälsning. Denna natt kan anta olika aspekter. I den mystiska teologin talar man om själens dunkla natt. Den kan ha två aspekter. Vi saknar ofta svenska uttryck för de teologiska termerna. På latin talar man om två aspekter av själens dunkla natt, mortificatio och reparatio. I mortificatio har vi ordet, mors, död, bortdöende. Det är bortdöende från det gamla jaget. Det är självförnekelse och askes. Det är den själens dunkla natt, som vi kan gå igenom på vår väg till helgelse. Vi renas från allt som strider mot Guds kärlek och sanning. Mortificatio innebär, att vi genom det som vi lider och kämpar med själva blir renade. Men det finns även en annan aspekt, reparatio. Vi kan tänka på ordet reparera - gottgöra, hela. Med det menas, att själens dunkla natt även kan gottgöra och hela för andra människors skull. Det är mycket tydligt i Thérèse av Lisieux's natt. Hos Johannes av Korset är det mer fråga om mortificatio, att själen genom själens dunkla natt själv blir mer helad, renad och helgad. Hos Thérèse av Lisieux är det mer för de andras skull. Hon får ta på sig denna utsatthet, när ljuset släcks i hissen. Det är typiskt, att hon går in i natten efter det att hon fått erfara något av himlens glädje och fullhet i förskott. Hon fick liksom kraft att gå in i natten för de andras skull. Just här känner hon solidariteten med de gudlösa, med syndarna, med ateisterna. Jag har tidigare nämnt Pranzini, den brutale mördaren av kvinnor och barn, som hon fick en stor kärlek till. Denna del av natten är mer reparativ, mer gottgörande för de andras skull. Det blir mer Kristi offer för världens räddning, som får sitt eko i henne.

Något liknande möter vi hos en nutida karmelitnunna, Teresa Benedicta av Korset (1891-1942), mer känd som Edith Stein. Denna judiska filosof blev katolik, karmelitnunna och dog som martyr i Auschwitz. Hon kände en mycket tydlig kallelse att frambära sig själv som ett offer för judarna under nazistförföljelserna. Hon såg sig kallad att göra Kristi kors närvarande i deras martyrium. Det hon själv fick gå igenom var för deras skull. Det är inte så ovanligt bland helgon och mystiker, att man ser, att man har ett ställföreträdande uppdrag för de andras frälsning i kraft av Kristi offer. Det är mycket viktigt att betona även dogmatiskt och ekumeniskt, att det inte sker, för att jag själv gör någonting eller tar på mig det, utan det sker, för att Kristi offer för världens frälsning skall bli tydligt här och nu i denna situation. Helgonens betydelse är, att de i tiden gör Kristi verk tydligt. Som lemmar i Kristi kropp åskådliggör de något av Kristi verk, inte i egen kraft och på eget bevåg.

Egentligen gäller detta oss alla. Tillhör vi Kristus, och är vi lemmar i honom, är det vår uppgift att åskådliggöra, att förtydliga vad han betyder och vad han gör. Vi kanske säger, att vi inte har mycket lidande. Vi har bara lite huvudvärk eller något annat. Men det är viktigt att se, att detta inte är likgiltigt material. Det kan bli ett litet, litet halmstrå på den förtärande elden. Om jag frambär mina små besvär, min huvudvärk, mina samarbetsproblem på jobbet, mina dåliga affärer och vad det än är jag kämpar med - om jag ser det i ljuset av Kristi offer, då kan det även bli något fruktbart, i mindre skala, men även på ett mycket äkta sätt. Mitt liv är inte mitt liv i den meningen, att jag bestämmer, utan jag är infogad i Kristus genom mitt dop. Hans mysterium skall fortsätta i mig. Det betyder, att jag har ett ansvar att ta vara även på det jobbiga, svåra, problematiska och göra det till en offergåva åt honom. Då får det ofta som en bieffekt, att jag får en djupare frid.

Gabriel Marcel (1889-1973) har sagt: "För oss kristna finns inte ordet problem, bara ordet mysterium". Det är ett bra ord att ta till. Allt kan ju vara problem. Men ser man det svåra som mysterium, då är det något annat. Det är detta Thérèse i trons dunkla natt får erfara - Kristi Getsemanenatt, Kristus som själv går i närkamp med otro och ondska. Hon känner det i sin egen själ. Det får sitt eko, sin fortsättning just där hon lever, där ateismen, gudlösheten börjar bli något vanligt och normalt. Just då får hon denna insikt. Det är något liknande med Edith Stein. När det gamla förbundet hotas att tillintetgöras, får hon kallelsen, att här finns det Kristi kors, som är rest.

Vi kan se, att genom historien, som alltid är frälsningshistoria, använder Kristus oss, för att hans mysterium skall bli fruktbart. Vi kan även vända på det och säga: hur kommer det sig att mitt liv inte är fruktbart, att det går på tomgång, att det inte händer någonting? Då är det ofta så, att jag inte har låtit hans mysterium tränga in och fullborda mitt liv, att jag inte låter hans kors bli tydligt i mina problem. Många människor älskar att tala om sina sjukdomar. Ju mer de berättar om sina sjukdomar, desto mer skiner de upp. Det kan beror på, att de ser sjukdomarna som sin delaktighet i Kristus. Men det kan ofta bero på eget behag. Vi kan inte utanpå se, vad det är som driver en människa. Det gäller att ta vara på nåden i vårt liv och tro, att det som Kristus gör, det gör han även i oss. Korset är rest i oss, men även uppståndelsen. Något av det viktigaste är att se, att detta berör mig i alla avseenden. Det är inte något yttre. Här kan finnas vissa accentskillnader mellan katolskt och lutherskt synsätt. Men i grund och botten tror jag, att det för alla kristna är oerhört viktigt att se, att Kristi frälsningsmysterium fortsätter i våra liv. Det skall tränga in, berika och förvandla oss. Det som händer i mitt liv uttrycker även detta. Det kan vara lite lättare att se det hos Thérèse av Lisieux eller Edith Stein. I våra liv kan vi tycka, att det inte händer så mycket. Men det gör det.

Det är viktigt att kunna läsa sin personliga historia som frälsningshistoria. Det är det helgonen vill hjälpa oss med. De har lyckats med det. För dem är inte evangeliet endast en from bok, som man läser eller som man har på hyllan, utan evangeliet finns inskrivet i allt. Det är detta Thérèse kan hjälpa oss med, även på det stora planet. Vi lever i ungefär samma period, när gudsförnekelse och ateism är det mest normala. Då måste det finnas människor, som i det fördolda äter gudsförnekarnas torra bröd. Det är bra att tänka på, om man tycker, att det är tråkigt att gå i kyrkan, eller om predikningarna inte säger något, eller om det inte fungerar i församlingen. Allt detta, som vi kan tycka vara onödiga lidanden, kan bli fruktbart, om vi ser det som vår delaktighet i Kristi offer och Kristi ställföreträdande lidande för de icke-troende eller för syndarna. Thérèse har för många blivit inspirationskälla. Bernanos och Birgitta Trotzig uttrycker det var och en på sitt sätt i litteraturen. Men det finns otaliga vanliga, små människor, och det är dem Thérèse har en förkärlek för. Genom henne har de förstått, att de får ta emot Guds oändliga barmhärtighet och ömhet i det liv de lever. Det kan tyckas, jobbigt, problematiskt och intetsägande. Men att läsa in Guds barmhärtighet i detta är livsavgörande.

Tyvärr är det många kristna som inte riktigt har lyckats med detta. De kan ha fastnat i bitterhet och missnöje. I konsumtionssamhället finns det "ozonlager" av missnöje och bitterhet. Allt bygger på, att man konsumerar varor. Ju mer man konsumerar, desto mer vill man ha och desto mer missnöje blir det. Det kan lätt smitta av sig även på vårt förhållande till religionen, till Gud, till Kyrkan och till varandra. Därför är det så befriande med någon som Thérèse av Lisieux, som kan gå till kärnan i mysteriet och få oss att förstå, att vårt liv och Kyrkans liv är bara en delaktighet i Kristi mysterium. Är det jobbigt i Kyrkan - det är det ofta - då är det för att vi skall dela Kristi kors och ta på oss det på ett ställföreträdande sätt, så att Kyrkan kan renas. Ett problem blir ett mysterium i Kristi ljus.

Den så kallade reparativa trosnatten är Thérèse av Lisieux's stora bidrag till kristen mystik och dogmatik. Jag tror, att det är mycket därför hon blev kyrkolärare, för att visa världen och Kyrkan att Kristi offer, Kristi ställföreträdande offer på korset, fortsätter att verka här och nu. Ända till tidens slut är detta en verklighet. Under hennes sista tid blir dessa tankar mycket tydliga, när tuberkulosen framskrider, och hon får genomgå detta sannskyldiga martyrium. På den tiden fanns det ingenting som hindrade sjukdomen, utan man fick i stort sett hosta ihjäl sig, hosta upp lungorna. Detta tillhör de svåraste dödslidandena. Samtidigt ser hon det som en delaktighet i Kristi agoni, Kristi dödskamp. Hon känner sin oförmåga, sin fattigdom. Hon säger: "Det är viktigt, att man för de döende håller borta alla mediciner, så att de inte frestas till självmord." Inte ens frestelsen att ta sitt eget liv undgår hon. Men med Guds hjälp lyckas hon övervinna även detta och infoga hela sin dödskamp i Kristi dödskamp.

Innan dess får hon ännu en mystisk insikt i Kyrkans innersta mysterium. Det vi tidigare såg var en insikt i Kristi innersta frälsningsverklighet, som fortsätter att ge sitt eko i tid och rum. Nästa aspekt blir insikten i Kyrkans väsen. Det skall vi se på senare. Men det är även en slags harmoni i detta. När man, som hon har gjort, har fått en insikt i Faderns oändliga ömhet och barmhärtighet och människans litenhet, får man sedan insikten i Kristi frälsningsmysterium och vad det betyder här och ni i den situation, där vi befinner oss. Det är inte bara något, som har skett en gång, utan Kristus har i sitt frälsningslidande tagit på sig allt lidande från världens början till dess slut, och det fortsätter att verka. Har man trängt in i detta, blir det helt naturligt att man även tränger in i Kyrkans innersta mysterium och ser vad det innebär. Det finns en providentiell teologisk väg i Thérèses liv. Fadern är det viktiga: Fadern - Sonen. Och genom Andens kraft får hon insikt i Kyrkans innersta. Det skall vi se på i nästa föreläsning som avslutning. Den insikt i Kyrkans mysterium, som Thérèse fick har även stora ekumeniska indikationer. Hennes syn på Fadern och Kristus kan i huvudpunkterna accepteras också av en strikt luthersk syn. När det gäller Kyrkan, kan det vara något svårare. Men i huvudlinjerna finns det en ekumenisk samsyn.

Herre Jesus Kristus, hjälp oss att leva i Kyrkans hjärta. Hjälp oss att stå med dig i förbön, i offer , i överlåtelse, så att vi kan ta emot all den nåd och kärlek, som har strömmat ut ur ditt genomborrade hjärta. Och hjälp oss, så att vi kan förmedla detta till alla dem, som sitter i mörker och dödsskugga, till alla dem som sitter i förnekelsens torka och mörker. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.