Biskop Anders Arborelius ocd


Jungfru Maria
i vårt eget och kyrkans liv.

Reträttföredrag med biskop Anders Arborelius 16-18 augusti 2002. Marielund.

Predikan har skrivits ner efter bandupptagning.

Predikan vid vallfärd den 17 augusti 2002. Marielund.

Kära bröder och systrar.
Flera gånger har jag, kanske fåfängt, försökt introducera ett nytt ord på svenska. Det är ordet medglädje. Medlidande vet alla vad det är. Men finns det ett äkta medlidande, då måste det även finnas en äkta medglädje. Som kristna, och speciellt som katoliker, tror vi på delaktighetens mysterium. Just i Jungfru Maria ser vi den lysande förebilden på vad det är att bli delaktig av Jesu frälsningsmysterium och sedan dela med sig detta till de andra. Egentligen står delaktighetens mysterium stick i stäv mot det som är nutidens stora farsot, individualismen. Från morgon till kväll blir vi itutade, att vi är oss själva nog, att jaget är universums centrum, att vi skall dyrka Narcissus. Men vi kristna, vi katoliker, tror på en annan Gud, den treenige Guden. Där vi ser hur Fadern och Sonen och Anden lever i kärlekens eviga gemenskap. Det är detta den gudomliga delaktighetens mysterium, som återspeglar sig i hela trons verklighet också för oss som är här idag.

Just idag vill vi glädja oss med Maria som redan nu nått fram till det som vi hoppas på att få del av, Jesu Kristi härlighet i evighetens fulla glädje. Vår tro ger oss denna tillit, att vi, när håller oss till Jesus Kristus och hans heliga kors, är på rätt väg, på rätt kurs. När vårt kors under vår vandring idag närmade sig hästhagen, kom två små hästar springande för att hälsa korset och oss. Det är en vacker bild av, hur hela skapelsen suckar och kvider och längtar efter Jesus Kristus och hans återlösning. Allting är kallat att förvandlas av honom. Hans härlighet och skönhet skall genomstråla och förvandla allt skapat, men vi är ännu i landsflykt. Idag är det kanske litet svårt att tänka på jorden som landsflykt, nu när den är som vackrast och skönast, men vi får ändå bejaka den salige Nils Stensens ord: "Skönt är det vi ser, skönare är det vi kan tänka, och allra skönast är det som övergår denna jord". Vi är alla kallade att gå med Jesus Kristus under hans kors fram mot den eviga härligheten. Vi är kallade att glädja oss med honom, som redan nu har uppstått, och att glädja oss med Maria, som har fått del av hans fulla uppståndelses nåd.

Det är något av det allra viktigaste för oss kristna i vår tid att vara glädjens folk, glädjens barn och se på Kyrkan som glädjens hem och glädjens institution. Vi märker ju, att så många människor tycks fastna i en tröstlöshet och hemlöshet, som gör hela livet till något dystert och tråkigt. I en av de klassiska Mariasångerna hyllas Maria som Mater plena sanctæ lætitiæ, Moder till den fulla heliga glädjen. Det är så vi får se på Maria, hon som fick föda själva glädjen till jorden, Jesus Kristus. Hon får förvalta och förmedla glädjens budskap i en värld som tycks präglas av motsatsen. Och vi som döpta, som Jesu bröder och systrar, som Marias barn, som glädjens folk, vi är också kallade att förmedla medglädje, att glädja oss över allt det som Gud vill skänka oss i Jesus Kristus. Vi är kallade att förmedla det, att ge det vidare. Så kanske vi borde använda ordet medglädje litet mer för att också bli förvandlade av det.

Vi vet, att många av de klassiska katolska uttrycken ännu är litet ovanliga på svenska. När folk börjar heta Immaculata Svensson och Assumpta Lindgren, då är det tecken på att den Katolska Kyrkan har slagit rot i Sverige. När de heter Lourdes Andersson och Fatima Hallonkvist, då är den Katolska Kyrkan lite mer rotad i den svenska myllan. Någon frågade mig, varför så få använder den katolska hälsningen: "Lovad vare Jesus Kristus" här i Sverige. På andra språk är det naturligt, men på svenska är man alltid litet rädd för det som låter för högtidligt och fromt. Ändå är det viktigt, att vi försöker få in den katolska vokabulären i vardagslivet. Ibland är det just detta, som kan ge ett vittnesbörd, ett glädjens tecken i en tung och hård värld. Här tänker jag på den heliga Edith Stein, som utan att tveka, när hon kom in på Gestapos kontor i Maastricht, sade: Lovad vare Jesus Kristus. Då var det verkligen ett vittnesbörd på en plats, där man istället hälsade varandra med "Heil Hitler". Så dramatisk är det inte i vår svenska vardag, men ändå är vi, kära bröder och systrar, alla kallade att genomsyra det svenska samhället med Kristi glädje och Kristi hopp. Många av våra landsmän tycks ha förlorat glädjen, friden och hoppet. Vem skulle de kunna få detta av om inte av oss? Nutiden är expert på att hitta surrogat. Nöjen, fester och allt sådant som fyller vårt behov av surrogat, hindrar ofta människor att upptäcka den djupa glädjen, den som bara den uppståndne Kristus kan förmedla. Låt oss därför verkligen lita på, att Jungfru Maria, vår moder och syster, kan uppmuntra och stödja oss att bli ett glädjens folk, att leva i medglädje både med den uppståndne Herren, med Maria och med varandra.

Men livet är inte bara glädje, uppståndelse. Det är också lidande och kors. Maria är inte bara glädjens och hoppets moder, utan hon är också Mater Dolorosa, smärtans Moder. Under denna vallfärd har vi speciellt bett för alla de 2.800, som har lämnat Kyrkan. Skulle då inte Maria känna smärta och sorg över de barn som går på andra vägar? Skulle inte vi sörja över dem, som lämnar korsets väg, dem som lämnar Kristus, dem som lämnar Maria? Samtidigt är det viktigt, att det är en konstruktiv sorg och smärta, som leder oss till djupare omvändelse, till större bön, till mer bot, till ett sannare liv i den kristna vardagen. Det är bara genom ett vittnesbörd om Kristi kors och dess seger i vardagen som människor kan förstå, att deras smärta, deras lidanden, deras sorg är Kristi sorg, Kristi lidande, och att de genom att förena sin smärta med hans kan få styrka och kraft att gå vidare. Allt detta kan Jungfru Maria visa oss. Hon förmedlar både Jesu glädje och Jesu sorg till oss mitt i den komplicerade verklighet, där vi lever. Det är just henens styrka att hon på ett moderligt, systerligt och mänskligt sätt kan göra Jesus fulla verklighet närvarande för oss här och nu. Det är hon som har fört oss samman här i dag för att vi tillsammans med henne skall lära oss att stava på dessa två ord, medglädje och medlidande. Just på det sättet kan vi förmedla Jesus Kristus, hans kors och hans uppståndelse i den grå och vardagliga värld, där vi för det mesta lever. Idag skiner solen, i november är den antagligen långt borta. Så är det i vårt liv, sorg och glädje går in i vartannat. Men när vi håller oss till Jesus Kristus, kan vi se att han är med oss för att leda, frälsa och helga oss i allt. Det finns ingenting här på jorden som behöver skilja oss från honom. I allting vill han komma oss nära. Men då är frågan om vi vill ta emot honom och gå med honom. Vi kan se på dagens rosenkransvandring som en symbol för detta, att vi vill gå med honom, vi vill förbli förenade med honom både under den glädjerika och under den smärtorika rosenkransen, som har sin fortsättning i vårt liv. Tron hjälper oss att se vår väg här på jorden är alltid en väg med Jesus Kristus under Jungfru Marias beskydd på väg till evigheten.

Låt oss därför i tacksamhet fira denna dag och låt oss speciellt bära fram alla dem som lämnat Kyrkan för att de genom vårt vittnesbörd och vår kärlek skall upptäcka, att det aldrig är för sent att hitta hem. Det finns alltid en mor som längtar efter sina barn, hur långt bort de än har kommit och vilka vägar de än har valt finns det en kärleksfull mor som aldrig glömmer ett enda av sina förlorade barn. Vi vet att det finns en himmelsk Fader som står nere vid vägkröken och väntar på var och en. Låt oss därför i glädje fira detta barmhärtighetens mysterium.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu