Biskop Anders Arborelius ocd


Jungfru Maria
i vårt eget och kyrkans liv.

Reträttföredrag med
biskop Anders Arborelius ocd

16-18 augusti 2002. Marielund.

Föredragen har skrivits ner efter bandupptagning.

Föredrag I

Vi inleder denna helg om jungfru Maria med en av de kortaste men samtidigt mest talande av alla Mariaböner. Det är den engelske jesuiten Gerald Manley Hopkins som lär oss den.
"Be thou my atmosphere", "Var du min atmosfär".

Jag tror att just denna korta lilla bön kan hjälpa oss dessa dagar att upptäcka, hur viktig atmosfären, miljön, omgivningen är för oss. För att livet skall få sin fulla härlighet och skönhet är vi beroende av var vi lever, vilken luft vi inandas, vilken omgivning vi lever i. Som kristna får vi leva i Marias atmosfär. Det Andra Vatikankonciliet betonar väldigt starkt, att Maria går med oss på trons pilgrimsväg. Hon är en av oss. Vi är ett folk på vandring mot evigheten. För oss är det väldigt lätt att glömma detta mål. Vi distraheras så lätt av allt möjligt. I vår tid är vi experter på att bli distraherade och glida bort från det väsentliga, från evigheten. Det är så lätt i allt det som tiden, miljön och omgivningen ger oss. Därför är det så viktigt att bli kvar i Jungfru Marias atmosfär.

Hon hjälper oss att upptäcka Jesus Kristus som vår broder och Herre. Den helige Franciskus säger: "Hon är den som gjorde Kristus till vår bror". Jag tror, att detta sätt att närma sig Jungfru Maria är till stor hjälp. Ser vi henne som en av oss, som är med oss på pilgrimsvägen, som går med oss, uppmuntrar oss och leder oss, ger oss kraft och glädje, då är det lättare att rikta blicken rakt mot Jesus Kristus. Vi får liksom låna hennes hjärta för att älska Jesus mer, låna hennes ögon för att se på honom och vi får låna hennes händer för att vårda honom i vår nästa. Hela det kristna livet är ett slags övning i att med Maria närma sig Jesus Kristus. Och det blir väldigt tydligt, när vi ber rosenkransen tillsammans. När vi ber den är det Jesu liv som vi ser på och mediterar över, men vi gör det tillsammans med Jungfru Maria. Det är så vi är menade att leva också i det vardagliga livet.

Vi gör alltför lätt en skillnad mellan det religiösa livet, det andliga livet och det vanliga livet. Vi glömmer, att det är bra ett liv vi lever. Antingen försöker vi alltid leva i Jesu närhet, ha ögonen på honom - eller så blir det ingenting av. Därför är det så viktigt att knyta ihop vardagen och det andliga livet. Och just en vallfärd är ett mycket viktigt övningsmoment. I morgon skall vi gå vår pilgrimsvandring på vägen, på en vanlig väg. Bilarna susar förbi. Man ser litet underligt på de här människorna, men vi går vår väg framåt. Så fortsätter vi att göra i vardagen. Även om vi inte är på vallfärd, går vi framåt mot Jesus Kristus, och vi tror, att Jungfru Maria är med oss, hjälper oss, uppmuntrar oss, leder oss och förmanar oss som vår mor och vår syster. Att gå på vallfärd, att åka på reträtt, är egentligen en övning i att förstå vardagens mysterier litet bättre. Vi gör ungefär samma saker här som när vi är hemma, men vi gör det på ett litet mer intensivt och medvetet sätt. Vi äter och det gör vi hemma också. Här ber vi medvetet bordsbön och tar emot gåvorna ur Guds hand. Vi sitter och går. Vi gör egentligen precis samma saker här, men vi kan lära oss att göra det på ett djupare, mer medvetet sätt i Jungfru Marias atmosfär. På det sättet blir sådana här dagar en skola för livet. För oss som är på reträtt är det väldigt viktigt att ta vara på tystnaden som Guds gåva. Ofta är det i tystnaden vi både kommer Gud och varandra närmare. Vi tror att det är genom att tala med varandra som vi upptäcker varandra. Men ofta är det genom att vara tysta tillsammans som vi kan överbrygga motsättningar. Det är viktigt att ta vara på tystnaden som ett medel att växa in i en djupare atmosfär. Vi har alla varit med om riktigt djupa, tysta ögonblick, då vi anar något av livets djup och mysterium. Att kunna vara tyst men någon man tycker om, någon man står nära, brukar ofta leda till något djupare. Det är en dimension som brukar försvinna i vår tid när vi alltid har något ljud i bakgrunden. Samtidigt är det viktigt att under stilla dagar inte bli irriterad, när det inte är helt tyst. Det finns alltid något brus i bakgrunden. Det finns alltid någon i rummet bredvid som stiger upp litet tidigare än vi eller lägger sig litet sent. Det finns alltid små irritationsmoment, när vi människor är tillsammans. Men vi kan försöka se dem som påminnelser om Guds närvaro. Det gäller antingen man är på reträtt eller är hemma. Det är lätt att reta sig på varandra, då man kommer varandra nära. Men vi är här för att lära oss att leva samman som bröder och systrar. Då kan det som i det vanliga livet blir ett irritationsmoment bli något fint.

Att leva i Marias atmosfär är något mycket praktiskt och konkret. Det är ett av de stora kännetecknen på Maria, att livet blir så verkligt, konkret och påtagligt. Under hela kristendomens historia har man sett Jungfru Maria som garanten på att Gud verkligen blivit människa. Hon är jungfrun som födde Gud till världen. Tack vare henne blev Gud människa. Det finns alltid en frestelse att inte riktigt ta detta på allvar. Men då förflyktigas hela kristendomen och den blir bara en massa idéer. Det är alltid en fara att tron blir mer en idé, en känsla, något vagt, som hänger i luften. Just i vårt land är det en ganska vanlig fara och frestelse att man förknippar religionen med känslan. Det är ganska typiskt för oss svenskar att alltid fråga hur det känns. Hur känns det att sitta här i kyrkan, hur känns det att vinna högsta vinsten, hur känns det när hela familjen har omkommit i en bilolycka. Risken är att man reducerar religionen, tron, till hur vi upplever något, hur vi känner, att vi koncentrerar oss väldigt mycket på vad vi får ut, vad vi känner, vad det ger oss. Då är Jungfru Maria en väckarklocka. Hon står där väldigt tydligt och säger: I mig har Gud blivit människa, jag har fött honom till världen. Hon hjälper oss att stå med båda fötterna på jorden som kristna att i det vanliga livet öppna oss för Jesu närvaro, lyssna till honom, lyda honom, följa honom. Det är något vi ständigt måste påminnas om. Just här på reträtt får vi öva oss i detta helt konkreta kristna liv. Vi får samlas till mässa och bön. Vi får vara tillsammans vare sig det är i tystnad eller i samtal. Vi gör det på ett lite djupare och mer engagerande sätt än vanligt, för att vi sedan i vardagen skall kunna fortsätta att verkligen se, att Jesus Kristus är med oss. Maria är den som gjorde Jesus Kristus till vår bror. Dessa ord av Franciskus kan hjälpa oss att bli kvar i denna förtroliga vänskap med Jesus Kristus.

Det är just det som är mätaren på vår tro, på vårt kristna liv, att vi verkligen längtar efter att leva i denna förtroliga vänskap, att vi inte är rädda att Gud skall komma oss för nära. Det kan låta märkligt men många människor har en instinktiv rädsla och vill inte att Gud skall komma dem för nära. Jag vill själv vara min egen herre, jag vill själv bestämma. Det sitter ganska djupt i oss. Här tror jag att Maria kan bryta ner något av den instinktiva rädslan att Gud skall komma mig för nära och ta mig för mycket i anspråk. Egentligen är det bästa som kan hända oss, att Gud tränger in i vårt liv och förvandlar det, att han gör det till något underbart. Maria kan hjälpa oss att se att Gud är nära, att han är med, att han talar till oss, att han vill oss väl och att han också har rätt att fordra allt av oss, att han har rätt att få hela vårt liv, hur det sedan gestaltar sig. Guds kärlek måste få tränga in och förvandla vårt liv i alla dessa vanliga, vardagliga situationer. Det kanske är något vi kan påminna oss om under en reträtt: vilka ögonblick vi under vårt vanliga liv drabbats av Guds närvaro, när Gud inte längre var fjärran, utan vi märkte att han verkligen var med oss.

Det kan vara bra att under början av en reträtt tänka efter när jag erfarit denna Guds närvaro i mitt liv. När var Gud mer än bara en idé och känsla? När fick jag möta honom, på tunnelbanan, i skolan, på arbetet? Ofta märker vi, att det är tack vare andra människor. Andra människor har förmedlat Guds närvaro till oss. Det inte bara är en idé som har förmedlats till oss, utan det är vi människor som kan ge Jesus Kristus till varandra. Det är något vi mer och mer genom Marias hjälp kan ta till oss, att vi genom vårt dop kan ge Jesus till varandra, att vi är kallade att förmedla det som är större än oss själva. När vi tänker efter, hur vi har kommit till tro, är det sällan genom ett mobilsamtal direkt från vår Herre. Det är sällan en blixt som har slagit ner, utan det är genom möten med andra människor som har mött Jesus Kristus och förmedlat honom. Det finns en hel kedja av människor som har gett oss Jesus Kristus. Det är det som är meningen med Kyrkan, att vi alla får förmedla Jesus till varandra.

Här kan Maria visa oss, hur det går till. Ingen har som hon gett Jesus vidare genom att föda honom till världen. Vi har alla samma möjlighet som hon. Vi kan ge Jesus till varandra. Vi måste inte predika. I vardagliga situationer kan vi ge något djupare. Genom att peka vidare kan vi lysa upp vardagen och låta Jesu skönhet stråla fram. Det är det som vi gör, ibland utan att veta om det. Sällan vet de människor som har gett oss Jesus Kristus om att de har gjort det. Det är en del av mysteriet. Gud kan använda oss även när vi inte är i andlig toppform. Gud kan använda oss även när vi känner oss trötta, hungriga, svettiga. Vi känner oss trötta och varma efter en lång vecka. Vi har inte alls lust att stråla ut Jesus, utan vill kanske i stället gå till sängs så tidigt som möjligt eller bada. Vi tänker inte alls på att vi skall stråla ut Jesus till varandra. Men kanske det just i vår svaghet kan skymta fram något djupare? Vi längtar efter föda, det är i sista hand efter Jesus Kristus. Vi längtar efter vila, det är också i sista hand bara han som kan ge oss. Vi längtar efter vatten, bara han är det levande vattnet. Det gäller att slå broarna mellan den andliga, upphöjda atmosfären och den vanliga atmosfären. Här är Maria till väldig hjälp att knyta trons verklighet till den vanliga lite tråkiga, tröttsamma verkligheten. Det är mitt i det vanliga livet Jesus Kristus har låtit sig födas för vår frälsnings skull. Dessa dagar när vi är på en helgad plats får vi öva upp vår inre mottaglighet, så att vi kan ta emot Jesus inte bara här utan också hemma i Västerås och Åmål och varifrån vi kommer ifrån. Det är naturligtvis lättare här än i Åmål och Växjö. Det underbara är att det är lika möjligt där att öppna sig för Jesus Kristus, vår Herre och broder.

Under dessa dagar får vi medvetet gå trons pilgrimsfärd. Då får vi öva upp vårt hjärta att älska Jesus mer, liksom Maria gjorde, för att se på Jesus liksom Maria gjorde. Vi får steg för steg, ögonblick för ögonblick öva in det som vi egentligen alltid lever av. Gång på gång måste vi återvända till Jungfru Marias moderliga och systerliga uppgift. När vi ser på henne som en av oss, som är med oss på vår väg, som i livets alla omständigheter hjälper oss, påminner oss, förmanar oss, ger oss råd och styrka, då blir hon inte bara den vackra figuren, som vi tänder ett ljus inför. Då blir hon oändligt mycket mer. Då blir hon den som bär oss genom de svårigheter vi inte klarar av, den som leder oss ut ur förtvivlan, modlöshet, ensamhet, den som hjälper oss när vi inte vet hur vi skall handla, och riskerar att vända Kristus ryggen, att falla för en frestelse. Då påminner hon oss moderligt och ömsint om det som är Jesu väg. Det är hennes uppgift att vara vår pilgrimsvän som vi under dessa dagar skall försöka tränga in i. Vår pilgrimsväg fortsätter i vardagen. Maria är lika mycket med oss då, för att vägen skall gå rakt till Jesus. Men för att vi skall göra det måste vi ha tillit till Maria. Vi måste våga lita på att hon vill vårt bästa, att hon ser på oss i kärlek, att hon är med oss, leder oss och uppmuntrar oss, ungefär så som en mor gör med sina barn. Maria har denna moderliga funktion för hela Kyrkan, för alla kristna. Vi vet, att när hon inte får ha den rollen i Kyrkan, då är det som om ljuset släcks i Kyrkan. Det blir mörkt och ödsligt, torrt och tråkigt. Det är mycket märkligt, men man märker det nästan genast, att om inte Maria är med, då är det lika tomt som om det inte finns någon mor i hemmet. Något liknande är det i vårt kristna livet. Om Maria inte har den här funktionen, då blir det något ödsligt, något torrt och tråkigt i vårt kristna liv. Då fungerar det inte riktigt. Då ser vi bara på mässan som något som går oss förbi och inte påverkar oss. Bibeln blir en bok som alla andra. Sakramenten är något fint, men de tar inte tag i oss.

Vi skulle kunna säga, att Marias närvaro präglar hela atmosfären i kyrkan. Det är ingen tillfällighet att Gerald Manley Hopkins använder just ordet atmosfär. Finns inte denna atmosfär i Kyrkan, teologin, predikan och vårt personliga liv, då är det en accent som fattas. Ibland är det lättare att se, när den fattas än när den finns där, för Maria är den mest diskreta och försynta av alla. Hon vill inte skymma Jesus, hon vill bara visa på honom. Det är det som är hennes uppgift. Men får hon inte vara med, blir hon utestängd eller utesluten, då fungerar det inte riktigt. Då märker man detta tomrum, detta ödsliga, tråkiga, abstrakta och spekulativa. Därför är det bra om vi gör en samvetsrannsakan och upptäcker om något av vårt liv inte riktigt fungerar. I så fall det beror på, att Jungfru Maria inte har fått vara med och prägla denna del av mitt liv. Allt i vårt liv skall vara inriktat på Jesus Kristus. Marias uppgift är att vända våra ögon på Jesus. Liksom en mor kan ändra ett barns blick och hjälpa det att se rakt fram, så kan Maria hjälpa oss att fästa blicken på honom och inte fastna med blicken vid allt det som hotar att dra oss bort från Jesus. I vår tid är man specialist på att hitta på en massa saker som gör oss distraherade. Vi behöver bara gå in i ett varuhus och höra musik och se reklam, så tycker vi att det är spännande och inressant och vi fastnar i något som vi inte alls hade tänkt oss. Det är alltså lätt att glömma livsinriktningen, målet för pilgrimsfärden.

Något av det viktigaste för oss är att komma ihåg att vi är pilgrimer. Vi är gäster och främlingar på jorden. Vi är inte riktigt hemma här. I klostren har man ibland betonat, att man inte riktigt fick känna sig hemma där. Vi skall vara hemma i Guds evighet. Vi har ett evigt hem. Här på jorden blir det inte riktigt som vi tänkt oss. När man är ung drömmer man om det ideala äktenskapet och det fina arbetet, men efter några år ser man, att man har det lika tråkigt som sina föräldrar. Har man blicken på evigheten, då kan man även i det grådaskiga se något av himlens ljus och härlighet. Det är inte helt fel att säga, att jag har inte något riktigt hem här. Då kan man känna sig hemma överallt. Då spelar det inte så stor roll om man bor i Bogota eller i Åmål. Vi är pilgrimer här på jorden. Överallt är vi gäster och främlingar, men ändå är vi överallt lika hemma, när vi har evigheten. Jungfru Maria kan lära oss att ha blicken stadigt fäst på Jesus Kristus, han som är vår Herre. Har vi det, då ser vi överallt hans spår, då anar vi överallt hans närvaro, då känner vi överallt hans kärlek och ömsinthet. Då blir det aldrig riktigt mörkt hur jobbigt livet än kan tyckas, då blir vi inte helt slavar under hopplöshet och modlöshet. Då har vi hoppet i vårt blod som driver oss fram. Det är denna pilgrimsanda jag vill rekommendera för er dessa dagar, inte bara när vi går pilgrimsvandringen i morgon utan också i tystnaden, så att ni kommer ihåg att ni är pilgrimer, att ni är på väg till något stort och underbart. Redan nu får vi ana något av detta, när vi lever i Marias atmosfär. Nu ber vi till sist om den gåvan.

Herre Jesus Kristus. Du har i din Mor gett oss en följeslagare på pilgrimsvägen. Hon hjälper oss att se på dig, älska dig, följa dig. Hon bär oss genom det svåra, hon förmanar oss när vi frestas att vända oss bort. Hon uppmuntrar oss, när vi känner oss betryckta. Hon ger oss just det vi behöver här och nu.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu