Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag


Föredrag om Liv och död

Den 23 februari 1995 hos Maridöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag III.

Fortsättning av epektasis och recapitulatio

I detta föredrag skall vi avsluta vår meditation om epektasis och recapitulatio som en del av påskmysteriet. Vi har inget svenskt ord som täcker in någon av de här verkligheterna. Epektasis säger oss att Gud helt enkelt är för stor för oss, inte bara ett nummer för stor utan alla nummer för stor. Därför tycks han bli större och oändligare, allt mer avlägsen och fjärran, när han kommer oss närmare och djupare in på livet. Detta är en kärnpunkt i vår mänskliga helighetslängtan. Gregorius av Nyssa antyder att detta också kommer att äga bestånd i evighetens saliga ägande och skådande, eftersom det tillhör själva vår skapade existens. Gregorius säger: ”Detta är vad det innebär att se Gud: att aldrig få sitt begär mättat. Men man måste alltid genom att se vad som kan ses, elda sitt begär efter mer. Så sätts det ingen gräns för det vidare uppstigandet till Gud, ty varken finns det en gräns för det goda eller upphör längtan efter det goda genom att det på något sätt skulle bli mättat”.

Att vara skapad innebär att vi alltid förblir skapade, även i himlen, att Gud alltid är större, att alltid vara i rörelse mot detta mål, att växa, att utveckla sig, att mogna. Och genom vårt inlemmande i Kristus har denna oändliga potential fått en fasthet och inriktning som också är oändlig. Här ser vi att Kristi frälsande kärlek i all dess omvandlande kraft, hans recapitulatio, har ingått en förmälning med vår omätliga längtan och strävan efter fullhet, vår epektasis. Det finns en grundläggande samstämmighet. Kristus vill omfamna oss och ta oss i besittning med allt vad vi är och har. Men han kan bara göra det om vi sträcker våra armar så långt vi bara kan och ännu mer. Det lyckas aldrig riktigt, men ändå måste vi sträcka oss och försöka. Det underbara är att Kristus ändå tar emot oss. Hans frälsande jungfruliga kärlek inlemmar oss mer och mer. Ändå är det ett lidande och kors att man aldrig riktigt når fram med sina armar. Vi måste vänta på uppståndelsens förhärligande.

Spiritualiteten pendlar alltid mellan dessa två sidor: den som lägger mer tonvikt på människans sträckande och den mänskliga askesen och den som lägger tonvikten på recapitulatio. I vår nutida spiritualitet har man mycket starkt betonat den rekapitulerande, sammanfattande kärleken. Här brukar man alltid nämna Pierre Teilhard de Chardin och Gaudium et Spes, dekretet om Kyrkan i världen av idag som har en mycket positiv blick på utvecklingen i samhället och i världen. Det har nu vänt lite. Utvecklingsoptimismen har mattats av. Men ändå är det viktigt att se att allt skapat är menat att användas för Guds rike. ”Utvecklingen i universums och framför allt i människornas värld”, skriver Teilhard de Chardin, ”sker inte i konkurrens med Gud, och inte heller innebär den ett fåfängt slöseri med de krafter vi har honom att tacka för. Ju större människan växer sig, ju mer enad, medveten och herre över sin styrka människan blir, desto skönare blir skapelsen, desto mer fulländad vår tillbedjan och desto mer värdig uppståndelsen blir den kropp … Kristus en gång skall finna”.

Denna positiva grundhållning är mycket viktig. Kristus har verkligen uppstått. Han har segrat. Det är en realitet, en verkningsfull verklighet här och nu. Hans påskljus lyser mer och mer upp världen. Det är han som gör det. Men samtidigt är det vi som sträcker oss mot målet, vi som medvetet försöker ge honom mer och mer av skapelsen. Ändå måste vi tillägga: att ge Kristus allt, att kapitulera, sker under korsets gestalt, för Kristi rekapitulation gör också ont. Det väcker motstånd. Därför gör det ont att möta Gud. Det är inte bara skönt och behagligt. Den brinnande busken bränns verkligen. Det är inte enbart ett underbart fyrverkeri utan det svider.

I mystiken har man alltid sagt, att om det bara är skönt och fint, ljuvligt och gulligt, då är det inte Gud. Då är det en risk att det bara är vår egen bild av honom vi speglar oss i. Den faran är mycket stor i vår tid, när man inte längre tror på Gud utan har gudsbilder. Det låter kanske hårt för många. Men helgonen och mystikerna är obönhörliga på den här punkten. Mystikens väg är inte ett progressivt uppåtgående i ständigt mer dygd och glädje, en väg till en allt mer uppenbar fullkomlighet. Ju närmare Gud man kommer, desto mer konfronteras man också med sin egen synd och världens synd. Mötet med Gud är alltid ett möte med den helige Guden. Hans rekapitulerande, frälsande kärlek skär i köttet, för Gud är den oändligt Upphöjde och Rättfärdige som hatar synden men naturligtvis också den oändligt Ömsinte och Barmhärtige som förlåter syndaren. Ju närmare vi kommer honom, desto närmare kommer vi också vårt sanna och av synden vanställda jag. Detta är outhärdligt. Så länge vi kan spegla oss och se oss själva i spegeln är det skönt. Men när vi med vämjelse vänder oss bort från spegelbilden är det inte så behagligt längre. Ändå tror vi att Gud i sin barmhärtighet bara gradvis och i små doser uppenbarar vad vi är för oss själva.

Teresa av Avila älskade att kalla sig själv världens största synderska. Hon såg i en vision den plats hon förtjänade i helvetet. Hon accepterade att det var så, men samtidigt kunde hon besjunga Guds nådegärningar. Här skulle vi kunna säga att när epektasis verkligen möter recapitulatio, konfronteras vi med synden i oss själva, synden i världen och i helvetet. Helgonen och mystikerna brottas oerhört med detta fenomen. De vill att Kristi rekapitulerande kärlek skall tränga in över allt. De gör inte ens halt vid helvetet. Paulus säger, att om det kunde gagna hans fränder efter köttet var han beredd att bli förtappad (Rom 9:3). Ett slags ställföreträdande helvete är inte ovanligt bland mystikerna. Starets Siluan (1866-1938) fick höra Herrens röst som sade att han skulle sänka sig ner i helvetet. Hans andliga väg var att gå igenom helvetets kval för andras skull. Något liknande ser vi hos Adrienne von Speyr som fick en mystisk upplevelse i Kristi nedstigande i dödsriket, det man brukar kalla påskaftonens mysterium. Det är den del av påsken som oftast glöms bort. Det är då vi gör i ordning äggen och städar för att sedan fira påsk. Men vi glömmer bort att dagen har ett innehåll. Det är faktiskt den enda icke liturgiska dagen i kyrkoåret. Det är som om hela Kyrkan höll andan när den människoblivne Guden går ner i avgrunden för att frälsa och ta med sig så många som möjligt upp därifrån. Vad det innebär av fasa kan vi aldrig föreställa oss. Detta mysterium är ett slags deltagande i Kristi frälsande, rekapitulerande kärlek. Det finns inte så få mystiker som brottas med helvetet och uttrycker det på olika sätt. Man berättar om Isak Syriern (600-talet) att han till och med bad för demonernas omvändelse.

Guds renande barmhärtiga kärlek går i närkamp med synden i vårt hjärta. Ju mer vi sträcker oss efter Gud, desto mer måste vi också sträcka oss mot de arma själarna. Här får man också en ödmjuk självkännedom. Det paradoxala är att tillväxten i mänsklig helighet, som alltid är en frukt av Guds nåd i Kristus, av recapitulatio, innebär en större tillväxt i insikten om och ett större ansvarstagande för den egna synden och även för de andras.  Kanske vi katoliker här kan förstå Luthers simul justus et peccator. Ju heligare och mer omformad av Kristi förvandlande kärlek man blir, desto mer tar man på sig något av syndarens situation. Också detta sker ställföreträdande. Man kan inte nöja sig med att syndarna bara går förlorade. Denna brottning ser vi på olika sätt i helgonens liv. Vi ser redan i Gamla Testamentet hur Abraham och Mose kämpar med Gud för att rädda syndare.  Det är en del av den rekapitulerande kärlek vi sträcker oss efter men aldrig kan uppnå. Den är alltid ett mål, men det är svårt för många att förstå i vår tid att det är så.

Vissa ser det andliga livet som ett slags självförverkligande av den egna andliga potentialiteten. Men då förbigår man frälsningsbehovet, syndens närvaro i allt. Det är ganska vanligt, också bland en del kristna, att de är påverkade av New-Age-tänkandet. Det är då mer tal om att förverkliga sig själv på det andliga planet. Vi får inte förstå epektasis i den meningen att det är vi som av egen kraft längtar efter Gud. Det är ju bara ett eko av Guds kärlek som drar oss, som frälser oss. Det är Kristus som förverkligar sin nåd i oss. Varje dag på nytt måste vi låta detta Kristusförverkligande ske i oss, Gud som i sin förlåtande godhet ser Kristus i oss och omskapar oss till en större Kristuslikhet.

Varje dag övar vi in samma verklighet. Completorium är vår dödsförberedelse, en beredelse till att somna, att överlåta oss. Samvetsrannsakan över det gångna livet, den gångna dagen ingår. Vi skall återvända till friden med vår trätobroder före solnedgången. När solen går ner, är det som om livet tar slut. Varje dag skall vara ett avslutat liv. Sedan börjar det igen. Det är aldrig tal om ett endast rätlinjigt, mänskligt tillväxtprogram mot en allt större fullkomlighet. Vi måste alltid börja om igen och helt från början. Vi behöver Kristi rekapitulerande kärlek. Vi behöver hans påsk. Vi behöver både kors och uppståndelse. Korset är så djupt inristat i själva vårt väsen att vi aldrig kan förneka det utan risk att förneka vad vi är och vad Gud är.

Självförverkligande i kristen mening är alltid självförnekelse, att sträva med all vår kraft att bli av med allt vad synd och motstånd mot Gud heter. Men denna strävan är bara en följd av och en medverkan med Guds verk i Kristus. Själva vår längtan och strävan, vår epektasis, är i sista hand Guds gåva och nåd. Ändå måste vi lägga ner hela vår mänskliga kapacitet i denna längtan. Och hur liten är inte den? Julian av Norwich (1342-1416) (s 100) säger: ”Det behagar honom att vi arbetar vidare på att be och på vårt kristliga levnadssätt med hjälp av hans nåd, och att vi medvetet inriktar all vår kraft på honom fram till den tid då vi i glädjens övermått äger honom som vi söker, Jesus”.

Så länge vi lever här på jorden strävar och längtar vi. Vi sträcker oss. Men också detta är Guds verk i oss. Det fyller oss med glädje, när vi upptäcker det. Det är inte vi som enbart med små mänskliga krafter och med stor möda försöker, utan det är Guds nåd, Guds Ande som uppväcker oss till epektasis. Därför står vårt kristna liv alltid i detta tecken: alltid pilgrim, alltid askes, alltid kors, alltid vidare och vidare. ”Först döden är slutet för aktionen”, säger Hans Urs von Balthasar. ”Den är ren kontemplation och passion. Man dör inte. Man blir död. Man ger sig inte hän. Man blir tagen”. Den rena kontemplationen är också passion. Men passionen går över i påsk. Vi behöver egentligen inte dö. Vi blir döda. Vi har ingen passiv form för att uttrycka det. Då upptäcker vi till sist att den rekapitulerande, omformande kärlekens händer tar över. Fram till dess måste vi sträcka oss. Det får inte ses som en enbart mänsklig ansträngning. Det är en av nåden förvandlad mänsklig insats, skulle vi kunna säga, att vi längtar efter mer.

Som redan sagts yttrar sig längtan ofta bakifrån, som ett slags missmod eller missnöje. Det är viktigt att se också det i påskens tecken. Vi kan i och för sig ha skäl att vara missnöjda med oss själva. I början är man mer missnöjd med de andra. Så är fallet med novissjukan, novisernas iver. Noviserna är ibland mest ivriga att de andra skall bli heliga. De anser sig ha rätt att vara omgivna av helgon. I och för sig ligger det något riktigt i det.

Efter en tid upptäcker man att man själv inte är något helgon. Det är bittert. Då är man kanske inte längre så missnöjd med att de andra inte är heliga utan mer med att man själv inte är det. Det är då en viss modlöshet och acedia kan komma in. I allmänhet känner man inte modlöshet och acedia när man ser att de andra inte är heliga. Det blir istället en viss uppmuntran. Ingenting är så uppmuntrande som att se andras felsteg! Att man själv inte är något helgon är också en sanning man upptäcker. De som har varit länge i klostret kan upptäcka något sådant. Faktiskt är det ibland kanske därför man stannar kvar. Vi får inte blunda för vår mänskliga svaghet.

Så småningom börjar vi få något av Kristi barmhärtighet. Det kan givetvis noviserna ha från början, men i traditionen har man alltid talat om novisens nitälskan som med skarpa ögon iakttar alla andra och girigt jämför vad de säger och gör. Men så småningom ändrar det karaktär. Det är när man blir missnöjd med sig själv, som acedia, missnöjet och modlösheten kan bli besvärliga. Men egentligen är det bara en skuggsida av epektasis. Varför är vi missnöjda för att vi inte har kommit fram? Varför har vi inte kommit fram? För att vi inte kan komma fram här på jorden. Under hela vårt jordeliv är det mer som väntar oss.

Hur blir det då i himlen? Det vet vi inte exakt, men vissa mystiker t.ex. Gregorius av Nyssa, som är den store förespråkaren för epektasis, antyder att inte ens i himlen kan vi räkna med att helt komma fram, för Gud är alltid större även där. Även om vi får äga Gud och se Gud sådan han är, kan inte en skapad varelse uttömma Guds verklighet. Men det som här på jorden är vår smärta, är där vår glädje, för det finns ständigt mer att upptäcka i Gud. Det gör att det är så svårt att skriva om himlen. Inte ens Dante (1265-1321) lyckades riktigt. Det ligger naturligtvis i sakens natur att vi inte kan förstå himlen och veta hur det skall bli där. Men vi får tro att det som här på jorden vållar oss möda - att vi måste sträcka oss, att vi måste leta efter mer - där vållar oss glädje och härlighet. Vi skall gå från härlighet till härlighet, heter det, men vi skall aldrig uttömma härligheten, för det kan vi inte. Guds härlighet är gränslös.

Kan vi här på jorden upptäcka något av den härligheten, då står vi ut med vad som helst. Novissjukan och acedian läks, när vi anar allt det Gud har förberett för oss, att vi skall återfödas till det nya livet i himlen. För oss räcker det med en återfödelse. Vi behöver ingen reinkarnation. Vi behöver bara en inkarnation. När Kristus blir människa innebär det i princip att hela programmet är klart. Irenaeus (130-202) säger: ”Herren som blivit den förstfödde från de döda tar i sitt sköte emot det gamla fäderna och återföder dem i Guds liv. Han blir så själv den förste av de levande, eftersom Adam var den förste av de döda”. Det är en ganska vacker bild av övergången. Vi dör inte utan vi återföds i hans sköte. Vi blir ett med honom på ett sätt som vi inte kan bli här på jorden, eftersom synden finns med. Det kanske inte är någon tillfällighet att det just är Irenaeus som säger dessa ord, han som kämpade mot dåtidens New Age. Egentligen är ju New Age gnosticismens återkomst. Ingenting är nytt under solen.

Vi skall återfödas till det nya livet i Kristus. Detta börjar i och med vårt dop. Men det tar inte slut här på jorden. Vi erfar som epektasis att vi inte har kommit fram, att vi är pilgrimer eller negativt, att vi är missnöjda och inte klarar av epektasis. Här ser vi tydligt hur död och liv går in i varandra. Vi har försökt se på olika nivåer hur påskschemat ständigt återkommer i olika gestalter. Död och liv går in i varandra. Det som vi ser som vår död – och det är en död, vi får inte göra det för idylliskt heller – det ser Gud som vårt liv, och det är liv. Det vi kallar recapitulatio innebär att också vår död integreras, införlivas, upplivas i livet. Vi får små stjärnstänk här på jorden. Vi skulle gärna vilja ha lite mer av stjärnstänken. Det ligger i vår natur att vi alltid vill ha mer. Vi får längta efter det, men vi får inte fastna vid det. Vi får bara fastna i vår Herre.

Rekapitulationen innebär att allt kan användas för den nya skapelsen. Det gäller all död, all synd och allt lidande. Bikten, reconciliatio, är också en del av rekapitulationen. Vi har flera ord på re-  som är besläktade: resurrectio, recapitulatio, reconciliatio. Det är ett slags återanvändande och återvinning av det material som tycktes förlorat. I bikten är det synden som rekapituleras och används för den nya skapelsen. I uppståndelsen är det döden, lidandet. Ingenting behöver gå förlorat, för Kristus kan ju inlemma allt detta i sig. Det håller han på att göra redan nu. Det gör ont. Men det är en hälsosam smärta som gränsar till påskens härlighet. Efraim Syriern skriver: ”Himmel och jord skall förnyas vid vår uppståndelse, Gud skall befria skapelsen och förhärliga den med oss. Vår moder jorden har han vanställt med oss”. Jorden har dragits med i syndafallet. Vi är också jord. Vi är stoft. Men vi kan dra med oss jorden. Vår epektasis innebär att vi drar med oss något av jorden genom vårt arbete, genom vårt offer, genom vår bön, för vi väntar på nya himlar och en ny jord. Detta kosmiska perspektiv är så tydligt både för kyrkofäderna och för den samtida spiritualiteten. Recapitulatio berör inte bara själarna, utan hela människan till kropp och själ. Därför belyste vi så starkt sexualiteten. Också hela den materiella skapelsen kan förnyas. Döden är alltid övergången till livet, det sanna, eviga livet. Vi vet inte riktigt hur det skall bli. Men vi tror ändå att vi genom tro, hopp och kärlek börjar vänja oss vid det nya och okända, då vi skall stå ansikte mot ansikte i Guds härlighet.

Egentligen är hela livet på jorden en inövning i att skåda Guds ansikte. I varje anlete anar vi något av Guds anlete. Hela Emmanuel Levinas (1906-1995) filosofi, som verkligen är biblisk, bygger på att varje anlete, även det mest vanställda, lidande anlete låter oss ana Guds ansikte. Ser vi aldrig på anletena här på jorden, blir det svårare att skåda det gudomliga anletet. Men inte ens då är det hopplöst, för då får vi skärselden. Det är typiskt för den katolska spiritualiteten, att man tänker i trappstegskategorier, alltså inte bara på himmel och helvete. Det finns inte bara synd och nåd, utan det finns grader. Det finns trappsteg. Om vi har missat ett tåg, kommer det ett annat. Om vi har missat ett anlete, kommer det ett annat.

Men vi får inte heller ta det för lätt. Om vi har missat ett anlete, är det stor chans att vi missar nästa anlete. Synden skapar också vissa hjulspår som gör det svårare för oss att sträcka oss mot Gud. Det tragiska är att man kan mattas av i sin iver. Man nöjer sig med medelmåttighet. Det kan ske på många olika sätt. Det finns en monastisk medelmåttighet likaväl som det finns en monastisk elakhet. Man gör allt som förväntas av en, när det syns. Men så fort man är ensam, sätter man igång och har det kul, rafsar till sig chokladen, när ingen ser det, Det finns många möjligheter för den gamla naturen att göda sig själv. Man kan anta en from fasad och nöja sig med det. Det var vanligare tidigare när man lade sig vinn om så stor yttre enhetlighet. Jag minns att man i Rom berättade, att man kunde se vilka som var jesuiter och vilka som var passionister. Man uppträdde ungefär likadant. Det fanns en viss mall man gick efter. Man stod på ett visst sätt vid bestämda tillfällen och gjorde vissa gester. Det var en yttre fullkomlighet. Naturligtvis kunde man vara mycket fullkomlig inuti också, men det kan vara en frestelse att dölja hjärtats medelmåttighet bakom en perfekt yttre fasad.

Det gäller att hålla lågan brinnande. Epektasis kommer att känneteckna vårt liv här på jorden ända tills det sista andetaget. Och kanske är det något liknande i himlen, då vi går från härlighet till härlighet. Här på jorden går vi kanske från utblottelse till utblottelse. Ju mer Kristi rekapitulerande armar omformar oss, desto mer måste vi kapitulera, avstå från områden som vi tidigare tyckte vara viktiga för oss. Men det gäller att avstå på rätt sätt, inte förtränga och förneka utan ge det vi har i all dess svaghet och ömklighet. Det är olika för olika människor.

Vi börjar se klarare i vår tid att det som är askes för en människa behöver inte vara det för en annan. På fredagar får vi ofta stekt sill. Men för min del är det bland det bästa jag vet. Vissa människor tycker om att gissla sig. Det har visat sig i psykologin. Vissa människor älskar att bli föraktade och avsnästa. I vårt mänskliga bagage finns det så väldigt mycket. Därför måste vår tids askes vara ganska personlig. Det ligger bakom fastemandatet, som bl.a. berör onödigt TV-tittande och besök av sjuka. För vissa människor är det en askes att besöka sjuka. Andra människor älskar att göra det. Man känner sig så frisk efteråt. Vissa människor älskar att gå på begravningar. Man känner sig så ”levande” efteråt.

Det är inte så lätt att hitta uniforma uttryck för askes. Men vi måste sträcka oss efter helheten, efter Kristi utsträckta armar. Död och liv går in i vartannat och en gång tror vi att vi skall få del av det som är det sanna livet i dess fullhet. Men vi har det redan nu. Det verkar i oss. Det skall bära oss igenom jämmerdalen, tårarnas dal. Då anar vi något av glädjen också här. Då ser vi spår av Gud överallt, i minsta lilla myra, som Teresa av Avila säger. Varje lidande anlete talar om Guds härlighets återsken.

Vi avslutar med slutorden i Irenaeus’ mäktiga verk, Adversus Hæreses, som har fått förnyad aktualitet i vår tid. Det är en stridsskrift mot gnosticismen som fått nytt liv i vår tid. Samtidigt är det en djupt positiv lovsång till Kristi frälsande mysterium. Han skriver: ”Det finns en Son, som fullbordade Faderns vilja, och ett människosläkte, i vilket Guds mysterier går i uppfyllelse, vari ’jämväl änglarna åstundade att skåda in’, och dock förmår de icke utgrunda Guds visdom, genom vilken hans skapelse blir fullkomligt omformad efter och införlivad med Sonen: så att hans Son, den enfödde Sonen Logos stiger ned till det skapade och upptages av detta; det skapade åter upptar i sig Logos och stiger upp till honom, i det att det höjer sig upp över änglarna och så förvandlas enligt Guds avbild och liknelse.”

Med de hoppfulla orden får vi sluta vår meditation över liv och död och sedan försöka leva det varje dag. Varje dag börjar ett nytt liv.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu