Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag


Föredrag om Liv och död

Den 23 februari 1995 hos Maridöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)

Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag II  

Extatisk kärlek. Epektasis och recapitulatio

I Guds kärlek ser vi en utåtgående extatisk rörelse. Skapelsen uttrycket att allt som existerar har sitt ursprung i Gud, han som låter allt gå ut ur sig själv som från dess urbild. Inkarnationen uttrycker det gudomliga exodus på ett ännu tydligare sätt. Gud går ut ur sin gudomliga värld och in i vår mänskliga. Redan här ser vi påskens heliga rörelseschema.

Kärleken är alltid extatisk till sitt väsen. Wilfrid Stinissen skriver om eukaristin: ”I eukaristin visar Jesus en kärlek som är ’extatisk’ i ordets bokstavliga mening. Han går ut ur sig själv, ur sin kropps begränsning, och går in i brödet och vinet. Hans kärlek är så stark att den får honom att existera utanför sig själv”. Jesus går in i bröd och vin, ut ur sin begränsning och genom brödet och vinet kommer han in i oss för att vi skall gå ut ur oss själva och in i honom. Så fortsätter det i en helig ”ringdans”, ut och in, in och ut, som går tillbaka på den trinitariska kärlekens extas och exodus: Sonen som utgår ur Faderns sköte av all evighet.

Den extatiska kärleken sprids utanför Treenigheten. Vi anar redan konturerna i skapelsen. Fastän Gud inte behöver någonting utanför sig själv, låter han något skapat träda fram.  Vi ser det i Exodus i Gamla Testamentet: pilgrimsvandring i extas i exilen. Det som finns inom Treenigheten anar vi mer eller mindre tydligt i allt som finns till. En person går ut ur sig själv och in i den andra. Ingen, inte ens de gudomliga personerna, finner sin fullhet i sig själva. All kärlek är extatisk till sitt väsen. Kärleken går ut för att sedan gå in igen. Allt som finns till är präglat av detta heliga schema, av Guds extatiska kärlek. Hans Urs von Balthasar (1905-1988) säger att det är typiskt för ”den katolska principen … att ta kärlekens extas på allvar”. Gud går ut ur sin gudomliga värld och in i vår mänskliga för att vi skall komma in i hans värld.

Redan här på jorden kan människan få en försmak av den fullkomliga glädjen, av kärlekens hänförelse och extas, även om vi är i landsflykt, även om vi är korsfästa. Människan är kallad hem, att gå in till Gud, att gå ut ur sitt hus och in i hans eviga boning. Detta kan både den äktenskapliga och den jungfruliga kärleken illustrera för oss. Äktenskapet åskådliggör det eviga kärleksförbundet mellan Gud och människa i Kristus, mellan Kristus och Kyrkan på ett handfast och kroppsnära sätt. Här får människan en bild av kärlekens extas som blir inristad i själva hennes kött. Detta är lättare att förstå, att känna, att uppleva, att erfara. Därför är äktenskapet den vanligaste vägen till Gud eller borde vara det.

Jungfruligheten åskådliggör verkligheten i trons dunkel. Hos Methodios av Olympos (död 311) läser vi i Theklas tal: ”Jungfruligheten är vingarna, på vilka människan lyftes upp till himmelen och dess mål framställs såsom skådandet av den gudomliga skönheten”. Jungfruligheten är helt inriktad på den gudomliga skönheten, härligheten. Äktenskapet däremot besjunger jordens skönhet, men naturligtvis som en väg till den gudomliga skönheten, medan jungfruligheten inte tar omvägen över jorden. Man har bråttom. Man ger sig iväg. Brudgummen har ju redan knackat. Man måste gå ut till sina lampor. Man hinner inte se, om det är vackert ute eller inte. Man måste bara ut för att komma in till Brudgummen. Novatianus (c:a 200-258) säger: ”Och vad är jungfruligheten om inte ett härligt förebud om det tillkommande livet”.

Vi behöver både jungfrulighet och äktenskap. Alla kan inte göra allt i kyrkan. Den andliga dialogen mellan jungfrulighet och äktenskap, mellan det korsfästa köttet och den äktenskapliga sexualiteten är livsnödvändig för Kyrkan. Allt badar i Guds kärleks skönhet. Han har gått ut ur sig själv för att träda in i oss, så att vi kan träda ut ur oss själva och in i honom.

Prepositionerna ut och in kan vi också byta ut mot från och åt. David säger till Herren: ”Från dig kommer allting. Och ur din hand har vi gett det åt dig” (1Krön 29:14). Från Gud kommer allt. Men ur hans hand ger vi det åt honom. Allt kommer från Gud, ur hans givmilda hand. Och vi får i Kristus ge det tillbaka åt honom. Den nedåtgående kärlekens rörelse följs av den uppåtgående. Den soteriska, frälsande, kenotiska, utblottande, inkarnatoriska rörelsen följs av den uppåtgående, latreutiska, tillbedjande, lovsjungande rörelsen.

Det ger oss en annan aspekt på påskens ”rörelseschema” och mysterium. Men allt detta möts i Kristus. Vi får aldrig glömma att det är i, genom och med Kristus som vi möter Gud. Det finns ingen annan väg från Gud till oss och från oss till Gud än i honom. Det är ett enda påskskeende och påskmöte i Kristus.. Det är detta som är vår ”existensprincip” enligt kardinal Newman (1801-1890). Han säger: ” … att vi är nyskapade, förvandlade, förandligade, förhärligade i den gudomliga naturen, att vi genom delaktigheten i Kristus som genom en kanal får del av Guds sanna närvaro både i det inre och till det yttre, något som genomsyrar oss med helighet och odödlighet. Det är detta, och jag vill upprepa det, som är vår rättfärdiggörelse: vi stiger genom Kristus upp till Gud eller Gud stiger ned till oss genom Kristus. Vi kan tala om det på två sätt; vi stiger upp till honom, han stiger ned till oss; vi är i honom, han är i oss, eftersom Kristus är den ende Förmedlaren, vägen, sanningen och livet, den som förenar jorden med himlen”.

Allt detta innebär vår rättfärdiggörelse. Så mycket menar vi med detta begrepp i katolsk tradition. Man säger att lutheraner och katoliker nu har kommit varandra närmare på det här planet. Det är alltså ett påskskeende. Vi dör och vi uppstår. Vi går ut ur oss själva och in i Gud, men alltid i och genom Kristus. Det är hans påskmysterium som fortsätter i oss. Vi har genom vårt dop inlemmats i Kristus och hans påskmysterium och vi lever alltid av detta, även om vi inte upplever det. Man kan också ”underleva” det, vilket innebär att det finns under ytan hela tiden, även när vi inte är medvetna om det. Vi får gå ut ur oss själva och in i honom.

Romano Guardini (1885-1968) säger: ”Redan nu är det eviga livet här. Det är inte först döden och Guds nådiga dom som ger det utan de frigör och fulländar det. ’Evighet’ är inte någon rymd, där människan en gång skall få träda in, utan det är den karaktär som det frälsta livet har i henne alltsedan dess begynnelse. Evighet är det sätt på vilket Gud lever – och det sätt på vilket människan genom nåden har del i Guds liv”. Evigheten har börjat. Alltsedan Kristi förhärligade kropp har kommit hem har vi, hans lemmar, också kommit hem. Även om det ännu inte är fulländat, är evigheten det sätt på vilket vi genom nåden har del i Guds rike. Allt detta tillhör vår rättfärdiggörelse.

Att vi genom nåd är rättfärdiggjorda betyder alltså att evigheten har börjat. Det är det frälsta livet i oss. Karmeliter brukar säga att vi skall leva i nuet. Evigheten är här och nu. Vi skulle aldrig kunna möta Gud om vi inte levde i samma rymd som han, om vi bara vore tidsbundna varelser som var fjättrade i rum och tid. Naturligtvis är vi också delaktiga av tiden och rymden genom vår kropp, genom våra sinnen. Mötet med evigheten innebär både en korsfästelse och en uppståndelse, för vi märker hur svårt det är att hålla fast vid evigheten. Otaliga gånger har vi hört att vi skall leva i nuet, men vi vill inte leva i nuet. Vi tänker på morgondagen och dess plikter eller på vår barndom och hur skönt det var då. Vi är obotliga. Vi lever inte i nuet. Men ändå gör vi det. Vi upplever inte nuet men vi ”underlever” det. Det finns under ytan.

I naken tro måste vi tro att det rättfärdiggörande verket pågår i oss, att vi är i Kristus, att vi redan nu är framme. Men verket är, som Guardini säger, ännu inte fulländat. Vår stora svårighet är att vi är på väg. Vi vill vara helt framme. Vi vill ha bordet dukat, klappat och klart. Vi vill sitta vid bröllopsmåltiden och äta av de feta rätterna. Men det sker ännu i tro. Frälsningen är i full gång. Kristus håller på att rekapitulera, sammanfatta allt i sig själv.

Kristi recapitulatio innebär att han åter blir huvud för allt. Allt är ju skapat till honom. Men genom syndens uppror har vi fått flera små huvuden. Kristi rekapitulation innebär att vi infogas mer och mer i den mystiska kroppen. Han vill genom oss, lemmarna i sin kropp, genomsyra allt som finns till och inlemma det i sitt eget härlighetsliv. Och vi får genom vår av nådens ljus upplysta mänskliga insats delta i det han gör. Det är också en mycket aktuell tanke i nutida spiritualitet, inte minst genom Teilhard de Chardin (1881-1955). Genom det arbete vi gör deltar vi i Kristi rekapitulation. Allt som finns till - kroppen, materien, minsta partikel - måste fogas in i detta verk.

Kristus vill bli allt i alla. Detta verk pågår egentligen ända sedan skapelsens början, men det finns en motkraft. Wilkie Au, en kinesisk jesuit, säger: ”Det är vår tro att den i härlighet uppståndne Kristus härskar över hela skapelsen och kan använda varje partikel av den skapade materien som en kanal för att förkroppsliga Guds kärleksfulla närvaro”. Påsken vill ta allt i besittning. Den förhärligade Kristus vill tala till oss genom varje partikel i skapelsen. Ingenting får undanhållas den rekapitulerande kärleken. Ingenting är så profant eller oviktigt att det får hållas utanför. Det var därför vi betonade också sexualitetens plats i detta verk. Påven Johannes Paulus II (1920-2005) skrev i en av sina encyklikor att den stora faran i vår tid är att många människor betraktar kroppen som något världsligt och att det inte spelar någon roll hur man hanterar den. Det enda viktiga menar många är det andliga. Påven säger att det är ett nytt slags gnosticism.

Kroppen är ju vi. Vad vi gör med våra händer, vad vi gör i samhället, det uttrycket vårt inre. Vi kan inte göra en dualistisk skillnad och säga: ”Jag älskar Gud av hela mitt hjärta. Men det spelar det ingen roll vad jag gör med mina händer och med min kropp, för jag älskar ändå Gud med mitt hjärta”. Det är en frestelse. Kyrkan har ingenting att göra med sexualsyn eller sociallära, säger man. Det är de klassiska områden där man alltid angriper Kyrkan. Hon skall hålla sig i sakristian och sjunga vackra sånger. Det skall vara en högtidlig liturgi med snörräta processioner. Rökelsen skall stiga upp. Det får vara hur vackert som helst. Men när vi går ut ur kyrkan, får vi göra vad vi vill. Det är en mycket vanlig frestelse, som strider helt mot rekapitulationstanken, att allt måste läggas under Kristus, att hans kärlek måste ta allt i besittning.

Adrienne von Speyr (1902-1967) säger: ”Sonen blir äkta kött för att återföra världen till Fadern. I uppståndelsen återvänder han som den förste till Fadern med det frälsta köttet. När de som lever i jungfrulighet eller celibat förnekar sitt kött eller betraktar det som oviktigt, ställer de sig i motsats till Sonens avsikt. Vägen till korset går man i köttet”. Det är inte bara världen som kan missbruka köttet utan det kan också vara en subtil frestelse att man i celibatet eller jungfruligheten förnekar eller förtrampar sitt kött, inte vill veta av det och blir överandlig. Vi får inte begränsa Guds rekapitulerande, frälsande kärlek. Ingenting får undanhålls. Allt måste han få. Allt måste vi ge och allt får vi ge.

Varje tidsålder och egentligen varje grupp människor, ja, varje enskild människa har sin blinda fläck, något område som man ännu inte har gett till den rekapitulerande kärleken. Man har ett litet stängt rum där man har det mysigt men inte släpper in nåden i dess korsfästande och förhärligande aspekt. Ofta gör man det inte av ond vilja utan av blindhet. Man tycker att det är något som inte är viktigt för Gud. François Mauriac (1885-1970) lät en av sina figurer säga: ”Vad kan den Allsmäktige bry sig om, om vi äter sill eller soppkött på fredagen”. Men det kan ju betyda att vi drar undan en bit av verkligheten från Guds inflytande. Man kan säga: ”Vad bryr Gud sig om hur vi organiserar samhället och åldringsvården? Det finns ju så många andra förståsigpåare”. Ideligen dyker det upp sådana frestelser. Ingen är helt förskonad. Vi blir ständigt påminda om det. Det kan dröja länge innan vi ser hela sammanhanget.

Det finns alltid blinda fläckar som vi tydligt ser i kyrkohistorien. Vi kan tänka på slaveriet. Hur länge dröjde det inte innan de kristna såg att detta inte passade samman med evangeliet? Ända in i modern tid hade karmelitnunnorna i USA slavar som hemgift, när de kom till klostret. Vi har alla våra blinda fläckar när det gäller den frälsande, rekapitulerande kärleken. Vi kan säga att slavhandel, vapenhandel eller sexhandel är något helt normalt. Men när vår samtid skall bedömas av nästa generation kan  man undra hur det var möjligt att vi inte såg detta.

Vi får tro att nådens ljus tränger in, genomlyser och utvecklar. Den tanken ligger bakom dogmutvecklingen. Här är accenten lite annorlunda i katolsk tro än i protestantisk. Vi tror att det tillhör Kyrkans både väsen och plikt att i historien lyssna sig till Andens ingivelser, att uppenbarelsen är något vi ännu kan vinna nya och djupa insikter i. Vi tror att påskens ljus redan nu har segrat över mörkret. Evigheten har börjat. Den går som en underström under allting. Kristus är i full färd med att sammanfatta allt i sig själv, att bli allt i alla. Hans rekapitulation pågår för fullt.

Det betyder inte att vår kapitulation inför hans kärleks seger skulle vara total. Kristus rekapitulerar, men världen kapitulerar inte helt. Vår rekapitulation började i och med vårt dop. Den kan växa och utveckla sig.  Den kan bli allt större och större. Det är denna paradoxala situation som kännetecknar vårt liv som kristna. Vi är redan frälsta, men i hoppet. Vi är evighetsvarelser, men i tiden. Vi är gudomliggjorda, men i sårbarhet. Vi är andliga, men i köttet. Vi strävar uppåt, men dras neråt. Vi har fått se målet, men har inte nått det. Kort sagt: vi är på väg. Vi kan bli ännu mer omformade, ännu mer gudomliggjorda, ännu mer rekapitulerade.

Den sista paradoxen är det vi kallar epektasis och recapitulatio. Ordet epektasis används inte så ofta. Benediktinen Jean Leclercq (1911-1993) beskriver innebörden närmare. ”Gud är varats och glädjens fullhet, och ju mer han ger sig åt oss, desto mer vill vi ta emot av honom. Och eftersom han är obegränsad och oändlig, ger han sig utan ände för att egga vår längtan, som oupphörligt växer och lika oupphörligt blir tillfredsställd. Denna epektasis är måhända det som bäst kan ge oss ett begrepp om den outtömlige Gudens evighet och oändlighet. Mystikern får redan ta ut ägandets och längtans förmälning i förskott. Men här nere kan man bara smaka det i förväg som en smärtsam hemlighet. Därför växer korset till och med in i hans glädje”.

Ett slags epektasis är att man sträcker sig i längtan efter fullheten, efter svaret. Som Paulus får vi sträcka oss mot målet. Men målet är större än det vi kan längta efter. Här behövs hela den aspekt av kärlek som eros är, alltså längtan, att vi strävar med hela vår kraft att komma Gud närmare. Vi är på väg och sträcker oss mot det mål som finns framför oss. Men detta mål är oändligt. Därför växer vi i kapp med oändligheten i vår längtan. På då det sättet kan vi förstå den gränsöverstigande dynamik som finns i begreppet epektasis. Det innebär, som Jean Leclercq säger, ett slags korsfästelse, att vi aldrig riktigt kan vara nöjda med det vi har. Som kristna kan vi aldrig vara riktigt förnöjsamma med det vi har. Vi måste längta och trängta efter mer.

Vi kan också citera Bernhard av Clairvaux (1091-1153): ”Den rättfärdige betraktar aldrig sig själv som om han kommit fram. Han säger aldrig att det är nog … Jakob fick se en stege och på den stegen såg han änglar, men ingen av dem satt ner eller stod stilla. Alla gick antingen upp eller kom ner. Därav lär vi att i detta liv finns ingenting på halva vägen mellan att gå upp och komma ner. Själen måste antingen växa eller gå bakåt liksom kroppen”.

Vi är alltid i rörelse, uppåt och framåt. Om vi inte växer uppåt, växer vi nedåt. Om vi inte går framåt, går vi bakåt. Men vi tror att genom frälsningen och nåden i oss är rörelseriktningen i vår växt på rätt köl. Vi dras obönhörligen mot ljuset, mot evigheten, mot kärleken. Inte ens vårt medvetna motstånd mot nåden kan helt få oss att förneka den djupa inriktning som vårt liv har fått genom mötet med Gud i Kristus, även om vi genom dödssynden kan få denna rörelse att stängas av.

Vi har fått del av en kraftfull epektasis, den inre teologala dynamiken genom trons, hoppets och kärlekens dygder. De inriktar oss helt på Kristus i hans förhärligade verklighet i dunkel tro, i naken kärlek, i blint hopp. Det får oss att sträcka oss mot ljuset i gränsöverstigande längtan. Det är bara en följd av hans längtan efter oss, det vi ser i hans rekapitulerande kärlek, där han vill infoga allt, där han vill förhärliga allt. Recapitulatio är liksom Kristi armar som sträcker sig mot oss och epektasis är våra armar. Då måste vi få längre och längre armar. Men vi måste komma ihåg, att hur mycket vi än längtar, kan vi inte längta tillräckligt.

Ändå måste vi spänna bågen i den gränsöverstigande, oändliga, längtande kärleken. Det erfar vi ofta bakvägen. Om vi skall vara uppriktiga måste vi erkänna att vi inte alltid upplever denna längtan. Men vi upplever också baksidan. Den yttrar sig starkast i det som de gamla munkarna kallade acedia, som innebär att man känner en viss leda och modlöshet i allt. Det kan vara ganska vanligt i ett kontemplativt liv med en viss dyster mentalitet. Man hänger lite med huvudet. Ingenting ändras. ”Här har jag gått i femtio år i klostret och gjort samma sak. Har jag blivit heligare för det och har världen ändrats något? Jag har vattnat samma blommor i hela mitt liv, men de har bara blivit torrare och torrare. Jag har dammat av samma avskyvärda, gamla möbler som vi fick ärva av en välgörare. Det är det enda jag har gjort i hela mitt liv. Har världen räddats för det?” Jo, det har den, men det är inte så lätt att tro det. Epektasis ser vi alltså ofta bakvägen. Då gäller det att hålla ut, att fortsätta att damma möblerna. Tidigare fanns det oändliga klostergångar som man polerade och polerade. Vissa gjorde ingenting annat än att bona golven i de långa korridorerna. Men det finns epektasis i detta också, även om det upplevs som acedia. Vi sträcker oss mot målet och vi vet att i andra ändan av den ändlösa gången står Kristus med öppna armar. Det finns ju ofta ett krucifix i ändan av gången.

Gud väntar på svar från jorden, skulle vi kunna säga. Det lär oss hela Gamla Testamentet, som verkligen är längtans testamente. I Gamla Testamentet ser vi epektasis illustrerad i otaliga former, medan vi i Nya Testamentet ser recapitulatio. Ändå fortsätter vi nu att längta. På det sättet är vi lite kvar i Gamla Testamentet, för i oss har hela det nya livet ännu inte realiserats. Det finns och har börjat och i Kristus är det i full gång. Men vi är inte helt genomevangeliserade. Det finns områden i oss som måste frälsas. Det har vi svårt att förstå och uttrycka. ”Jag är frälst”, säger någon. ”Nej, det är du inte alls”, säger vi då. ”Du håller på att frälsas”. Tillväxtprocessen, mognaden och längtan tar aldrig slut här på jorden. Det bygger egentligen hela den kristna mystiken på. Så länge vi vandrar som pilgrimer på jorden måste vi fortsätta att vandra, gå ut ur vårt hus, gå vidare. Men ändå tror vi att det djupaste inom oss har kommit fram. Vi har också uppstått med Jesus i vårt dop. Men ännu har inte allt i oss uppstått och förhärligats.

Det är mellan dessa två etapper, epektasis och recapitulatio, vi står. Påskglädjen, förhärligandet, det eviga skådandet finns i oss. Annars skulle vi inte kunna längta efter det. Genom vårt dop är uppståndelsen i gång, men den är inte definitivt genomförd. Det är den spänningen som möjliggör epektasis. Vi längtar efter något som vi har anat genom en dörrspringa, skulle vi kunna säga. Därför sträcker vi oss efter det. Vi har sett ett litet, litet påskljus tändas. Vi vet innerst inne att det är till det vi är skapade, till den glädjen. Alla människor tror egentligen på denna glädje och lycka, men de beslöjar det och fastnar vid något annat. För vissa är det börsen som är den stora glädjen. Börsen blir fullare och fullare. För andra är det njutningen. Det kan man se bakvägen. Man kan fastna. Man kan missförstå. Men själva det mänskliga livet är egentligen för alla epektasis. Vi som tror vet att vi är skapade för påskglädjen, för det himmelska gästabudet. Men här måste vi späka oss, när vi vet att på andra sidan sträcker sig Kristus mot oss.

En dag möts våra armar. Det är då vi dör. Därför talar mystikerna om döden som en extas. Johannes av Korset (1542-1591) jämför vår död med svanens död. Svanen sjunger vackrare än någonsin när den skall dö. Så skall den kristna människans död vara. Vi får inte bara uppfatta som något romantiskt att någon på dödsbädden sjunger ut den vackraste sång man kan tänka sig. Döden kan också yttra sig i en total utblottelse. Här brukar man ibland spela ut Johannes av Korset mot Thérèse av Lisieux (1873-1897). Johannes skildrar döden mycket vackert. Men Thérèse säger att det är en helt avskalad död. Men innerst inne är det samma verklighet: mötet med Kristus.

Redan nu får vi ta emot himlens glädje på jordiskt sätt, under korsets gestalt. Vi får inte vänta oss att vi i detta livet kan nå fram till ett definitivt och oblandat lyckotillstånd, varifrån allt vad kors och lidande heter har utplånats.  Helgonens och mystikernas erfarenhet är en helt annan. Ju mer de kommer till ro i Gud, desto mer grips de av helig oro, törst och hunger. Ju mer de får av Gud, desto mer vill de ha. Ju djupare Gud lägger beslag på dem, desto mer strävar och längtar de efter hans allt större närhet. Ju närmare Gud kommer dem, desto mer sträcker de sig efter honom. Ju mer nådens ljus fördriver syndens mörker ur deras hjärtan, desto mer ser de också storheten i de minsta och egna små svagheterna, respektive litenheten i de andras stora synder. Det är det märkliga med helgonen. Det är som om de vände glasögonen inåt. Om vi vänder glasögonen inåt ser vi storheten i minsta ofullkomlighet. Sedan vänder vi dem utåt och då ser vi tvärtom. Vi tycker då det är så lite allt vad de stora syndarna gör. Det handlar om grandet och bjälken.

Cecilia del Nacimiento (1570-1646), en av Teresa av Avilas lärjungar, skriver om Guds sätt att handla: ”Han själv ville meddela sitt gudomliga vara på så sätt, att hans skapade varelser kunde ta emot honom på ett oändligt sätt, men inte efter måttet av hans oändlighet så som bara han själv kan göra”. Det finns ett oändligt gap mellan Guds oändlighet och vår oändlighet. Det innebär att vi aldrig kan bli mättade här på jorden. Vi måste alltid sträcka oss efter mer. ”Gud är alltid större”, säger kyrkofäderna. Vår törst efter Gud är oändlig. Vårt begär efter honom är gränslöst och omättat. Här kan vi också citera Teresa av Avila. ”Ju mer hon kommer till insikt om sin Guds storhet och om hur fjärran och främmande hon själv är för honom, desto starkare växer sig begäret. Ju mer kärleken växer, desto klarare visar det sig hur mycket denne store Gud och Herre förtjänar att bli älskad … jag vet mycket väl att man inte får sätta någon gräns för Gud, och att han på ett ögonblick kan lyfta upp en själ till den högsta höjd”.

Begäret efter Gud växer sig starkare och starkare. Vi får inte sätta någon gräns för honom. Han kan lyfta oss oändligt högt upp. Men samtidigt ser vi också avståndet. Vi kan säga att här ser vi vad begäret i människan är menat för. Det begär, som annars fäster sig vid lakritsbåtar, plumpudding och annat människan helst vill ha, blir genom påskens mysterium förvandlat och dras oemotståndligt mot Gud. Ändå måste vi komma ihåg att så länge vi lever är vi sårade i allt. Därför kan vårt begär aldrig mättas helt, vare sig vi längtar efter lakritsbåtar eller efter Gud. Eftersom begäret aldrig kan mättas helt har det också en korsfästande aspekt. Så länge vi lever måste vi vara beredda på att växa i längtan efter Gud. Det erfar vi inte alltid direkt som en längtan efter Gud. Vi erfar det också bakvägen som en slags tomhet, oro. Vi får inte framställa det kristna livet som alltid rofyllt och lyckligt. Det finns också något av helig oro. Vi måste vidare. Kyrkan är en pilgrimskyrka som vandrar mot Emmaus. Hon kan inte inrätta sig alltför väl här på jorden, även om det är en ständig frestelse på olika sätt.

Epektasis-temat är ständigt återkommande i mystiken. Det antar olika former allt efter tid och miljö. ”Salig är törsten” hette det första numret i tidskriften Pilgrim (I:1994). Vi tror att törsten är en liten, liten avglans av den Guds längtan efter oss som vi ser så tydligt i Kristi rekapitulerande kärlek, att han liksom tar mer och mer av skapelsen i besittning. Han förvandlar mer och mer och låter det bli genomskinligt.

 

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu