Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag


Ord och sakrament

Föredrag maj 1993 hos Mariadöttrarna i Vadstena (innan de ännu flyttat till Omberg)
Biskop Anders Arborelius ocd (före biskopsvigningen)
(Föredragen är nedskrivna efter bandinspelning)

Föredrag I

Kom, Helige Ande, och gör Guds hela mysterium levande och verksamt i vårt hjärta.

Bland det värsta som kan hända en människa är att inte ha ett språk, att inte kunna uttrycka sig, att inte kunna uttala vem man är och vad man vill. Ibland kan det anta extrema former. Men det finns också tillfällen när vi är stumma, ordlösa. Missförstånd kan uppstå av små och ibland löjliga anledningar. Vi är helt beroende av språket.

Den tyske filosofen Heidegger (1889-1976) säger: „Die Sprache spricht“ (språket talar). Att kunna uttala, uttrycka, förmedla det inre, det verkliga är så naturligt för oss, att vi ibland inte riktigt tänker på vad det kan innebära. Det är inte bara orden som förmedlar det inre. Det är också tecken, toner, rytmer, gester, bilder och handlingar. Till och med frånvaron av ord uttrycker något väsentligt.

”Ordet är människan själv”, säger Romano Guardini (1885-1968), ”hennes finaste, mest rörliga utgestaltning. Därför har det också en sådan makt.” Ordet har makt på gott och ont. Så är det i vår mänskliga värld. Även det bästa och finaste kan missbrukas och gå snett. Ett förfluget ord kan bli som en pil i vårt hjärta. Tungan som är skapad till att lovsjunga kan också genom arvsynden vändas till motsatsen. Därför skriver Jakob, som så mycket betonar handlingen, ett helt kapitel om hur illa det kan gå med tungan. Språket är något som existerar, som vi lever i och som vi lever av.

Vi får inte glömma att det muntliga språket kommer först, även om det i vår kultur kanske är lite annorlunda än i den ursprungliga, bibliska kulturen. Men det är som Pius XI (1857-1939) sade: ”I andlig bemärkelse är vi alla semiter”. Det muntliga ordet går alltid före det nedskrivna, även om det latinska ordspråket säger: ”Verba volant, littera scripta manet” (”Orden förflyger, det skrivna ordet består”). Vi tillhör egentligen den bibliska, semitiska kulturen, även om vi inte är ett nomadfolk och fastän det finns utflyttnings- och tätortsomvandling. Vi är ändå ett pilgrimsfolk, ett vandringsfolk.

Det muntliga ordet betyder mer än vi anar. Våra bibliotek och små boklådor betyder mycket men inte allt. Det muntliga ordet, det talade ordet, tecknet, gesten, tystnaden och handlingen har ändå en viss företrädelserätt. Vi tror som kristna att språket, ordet, som vi har här på jorden, stammar från Gud själv. Vi är Guds avbild i allting. Också språket måste finnas i sin urbild i Gud själv.

När Gud anpassar sig till oss människor genom att bli människa, uttrycker han sitt inre, oskapade, eviga väsen. Han talar på varje språk, men han talar med sitt gudomliga språk. Ordet, bokstaven, tonen, tecknet, kroppen, tystnaden, ja, allt mänskligt material kan uttrycka något om vem Gud är. Så fortsätter det att vara i hela inkarnationens frälsningsordning. Evangeliet är det glada budskapet. Påven Johannes Paulus II (1920-2005) sammanfattade Evangeliet på följande sätt: ”Vi får aldrig glömma - och det är ju Evangeliets centrala budskap - att Jesus talar till oss genom varje medmänniska.”

Gud kan tala till oss genom varje människa, god som ond, eller, vilket ibland är svårare för oss att tro, genom halvgoda, halvdana, medelmåttiga människor som de flesta av oss är. Vi får aldrig glömma att språket möter oss i så många fasetter och accenter. Vi får aldrig utesluta något från Guds sätt att tala, vilket är ensidighetens eviga frestelse. Man talar då om ord eller sakrament, så som det ibland sker under religionsstridigheternas sekel. Man talar om muntligt eller skriftligt, ord eller tystnad, tro eller gärning, Gud eller människa. Att tala om ordet eller något annat är alltid lite farligt, eftersom det kan begränsa något av Guds inflytande och närvaro i vårt liv.

När Gud har blivit människa, betyder det att han i fortsättningen talar till oss på ett mänskligt sätt. Inkarnationen är den stadiga grundval och klippgrund där hela vårt liv vilar. Gud är inte längre något främmande för människan. Alltsedan han har blivit människa för att gudomliggöra oss kan han uttala och förmedla sig själv på ett mänskligt sätt, först och främst genom sin människoblivne Son. Detta uttalande fortsätter i Kyrkan och genom Kyrkan till hela världen. Vi får se det som en koncentrisk samling cirklar.

”När Gud blir människa lyfter han upp hela mänskligheten till sig”, säger Johannes av Korset (1542-1591). Men han gör det på ett speciellt sätt genom att bli människa i Jesus Kristus och genom att instifta Kyrkan. I Kyrkan finns det två förmedlande organ: i huvudsak ord och sakrament. Men nåden är så stark att den liksom sipprar ut. Gud har inte blivit människa och instiftat sin Kyrka för att utestänga utan för att sippra ut. Det är inte tal om exklusivitet utan om inklusivitet, även om det är något helt unikt att Gud har blivit människa och fortsätter att verka på detta gudomligt mänskliga sätt i Kyrkan genom ordet och sakramenten. Nåden sipprar ut och tränger ut.

Mitt i sin skapelse är Skaparen närvarande och verksam som dess frälsande hjärtpunkt. Här kan vi citera Birgitta Trotzig (1929-2011): ”Gud har stigit ner i köttet, en gång och för alltid. Sedan dess är hans närvaro hela skapelsens - och också hela materiens - hjärtpunkt. I kyrkans offerhandling är det under brödets och vinets gestalter hela skapelsen som återges till sin Skapare. I det eukaristiska mysteriet är det Gud, den inkarnerade, som återvänder för att ge sig själv till föda - för att allt djupare och mer inkarnera sig i sin skapelse. ’Christus amictus mundi’ – ’Ordet iklädd sin skapelse’”.

Vi kan sammanfatta det unika som inkarnationen innebär genom att säga att Ordet har iklätt sig sin skapelse, eller för att uttrycka det på ett annat sätt: den inre dialogen med Gud flyttas ut. I evigheten är det Fadern och Sonen som lever i kärlekens dialogförhållande, i samspråk. Men när Gud blir människa flyttas dialogförhållandet utåt och ständigt ingjuts i världen som ett slags grundschema. I Ordet och sakramenten ser vi till vår förvåning att vi får svara Gud, av nåd naturligtvis. I eukaristin är det inte bara vi som mättas, utan det är vi som i Guds kraft återvänder till Gud.

Denna dialog mellan himmel och jord fortsätter att genljuda på otaliga sätt. Eftersom Gud har blivit själva skapelsens och materiens hjärtpunkt, fortsätter han ikläda sig sin skapelse, skulle vi kunna säga. Här kan vi verkligen tala om Guds kroppsspråk. När han blir människa, klär han på sig en kropp och genom den fortsätter han att ikläda sig allting. Något av detta mysterium ser vi i mässan. Vi kan bara tänka på innebörden av att prästen klär på sig sin amictus (på svenska halslin). När prästen tar på sig de liturgiska kläderna är det Kristus som håller på att ikläda sig hela skapelsen. Kristus blir bröd. Han blir vin för oss. Och vi deltar i detta. Vi svarar.

Gud talar till oss, men vi svarar också. Vi glömmer ibland bort att Guds ord och sakrament väntar på svar. Inkarnationen är ingen slutpunkt. Gud är inte så intresserad av att bara höra sin egen röst, skulle vi kunna säga för att uttrycka det lite väl mänskligt. Gud vill att hela skapelsen skall vibrera av längtan efter att svara, att säga ja. Därför fortsätter Gud att liksom inkarnera sig mer och mer genom ord och sakrament i sin Kyrka och genom Kyrkan i världen.

Man talar i vår tid mycket om en inkarnatorisk spiritualitet, som innebär att Kyrkan är kallad att genomsyra, tränga in överallt, för att göra Gud närvarande, så att mer och mer av världens material blir omsytt för att passa för denna klädnad. Det tillhör det glada budskapet att egentligen allt kan användas. Den tyske teologen Möhler (1796-1838) talar om Kyrkan som ”die andauernde Fleischwerdung” (den ständigt pågående inkarnationen). Gud genomstrålar och genomtränger mer och mer av den jordiska verkligheten. Han ikläder sig den. Han använder sig av oss där vi lever, i den miljö där vi lever. Vi är menade att ikläda oss, genomsyra, uttrycka och uttala, vare sig det är i ord, tystnad, gärning eller svaghet.

Guds språk har oändligt många tonarter. Också ett stammande, stapplande, famlande kan uttrycka detta iklädande. I kyrkohistorien ser vi en rad misstag. I vårt eget liv ser vi något liknande. Men i Guds ljus kan också misslyckandet förvandlas till nåd. Som Kristi lemmar, som lemmar i kroppen deltar vi alla i detta stora verk. Men hur vet vi att Gud har kommit oss så nära? Jo, vi vet det genom Ordet, som talar, också när det är stumt och tyst. Ordet kan aldrig tiga. Det är levande och verksamt heter det i Hebreerbrevet (Hebr 4:12). Det talar också när det inte säger något, och det fortsätter att eka och genljuda i Kyrkan.

Hans Urs von Balthasar (1905-1988) säger: ”Origenes (185- 253/254) jämför Ordets inkarnation med ett ord som fixeras genom att bli nerskrivet, medan det intill dess inte var något påtagligt. Om alltså det inkarnerade Ordet blir ’sett och läst’ i dess kropp, är den bok som fastställer dess ord i sin tur en sannskyldig inkarnation.” Inkarnationen möter oss alltså i Guds ord, också som det är nedskrivet. Det möter oss i sakramenten. Ordet kan ses, läsas, höras och ätas. Genom att äta och dricka Ordet kan vi assimilera det och förvandlas av det. Genom att smaka Guds goda ord och insupa det med varje fiber av vårt väsen kan vi mer och mer förvandlas och bli likformade med Ordet. Inkarnationen uttalar och uttrycker Guds inre liv. Men det gör det på ett förunderligt sätt, för det sker just genom att Ordet gör sig helt utblottat och ordlöst.

En annan av kyrkofäderna, Melito av Sardes (död ca 180) säger: ”Han är lammet som blev dödat. Han är lammet utan röst.” Också den ordlösa, totala utblottelsen uttrycker något om Guds sanna väsen. Gud anpassar sig efter oss. Därför är det ingen tillfällighet att det just är Sonen som blir människa. Hans karaktär gör det lättare för oss att få en aning om Gud. Ändå önskar många att Fadern skulle ha inkarnerat sig. Speciellt när det rör lidandets mysterium frågar man ständigt varför Fadern tillåter lidandet, varför han inte gör slut på det och i stället kommer med makt och myndighet. Men Sonen kan bara tillåta. Vi kan även för de andras skull ställa frågan om lidandet.

Det är ingen tillfällighet att det just är Sonen, Lammet, Ordet som blir människa. Skulle Gud ha kommit med makt och myndighet, med buller och bång, som Fader skulle vi inte på samma sätt ha kunnat öppna oss utifrån vår fattigdom som skapade varelser. Om Anden hade blivit människa, skulle vi helt enkelt inte ha begripit någonting, eftersom Anden är så dold och - som man ibland säger - inte har något eget ansikte. Det är detta Lamm utan röst, som ändå är själva Ordet, som öppnar Guds inre mysterium för oss, dialogen mellan himmel och jord.

Vi kan tycka att det är märkligt att Sonen öppnar mysteriet inte bara genom att tala utan också genom att vara tyst. Han är också det tysta Ordet, det nedtystade Ordet. Under viktiga tillfällen av sitt liv reagerade Jesus bara genom att vara tyst. Han svarade inte. Han är lammet som låter sig klippas och dödas. Han visar sin skönhet genom frånvaro av skönhet. Han visar sin makt genom förödmjukelse. Allt detta uppenbarar något av Guds innersta väsen. Vi kan ibland tycka att det vore lättare om Gud visade hela sin makt och strålande skönhet. Men han visar sin skönhet på ett fördolt, hemlighetsfullt sätt, i form av mysteriet.

Vi behöver mysteriet, hemligheten eller sakramentet - egentligen är det samma Ord - för att komma Gud nära. Han kan inte tala hela tiden. Han måste också vara tyst, liksom ha reträtt, för det är ofta i tystnaden som det egentliga sker. Orden uttalar, men de avskärmar också. Att så är fallet märker vi inte minst i språksvårigheter. Det egentliga kan inte alltid sägas i ord. Det kan missförstås och misstolkas. Det finns en hel variationsrikedom av uttryckssätt och däri ingår också det fördolda, det tystade, det utblottade, som också det går tillbaka på något i Guds inre dialog.

Vissa mystiker talar också om avståndet mellan Fadern och Sonen. Inga är så olika varandra som Fadern och Sonen, och inga är heller så lika. Till sin natur är de ett. Men personerna är så olika de bara kan vara. Det är just det som är förutsättning för kärlek. I arvsyndens rike vill vi att alla skall vara lika varandra. Vi skall tillhöra samma ras och tycka likadant. Vi skall alla dricka kaffe på morgonen. Men det är just variationen som gör livet värt att leva. Det tar dock tid innan vi upptäcker det. I olikheten finns det alltid en likhet.

Samma mysterium ser vi i Kyrkan i otaliga variationer. Vi måste anpassas och avpassas efter detta sätt. Vi behöver både ord och sakrament för att det trinitariska mysteriet, Guds inre verklighet, mer och mer skall genomsyra oss. Vi äter Kristi eukaristiska kropp för att bli Kristi mystiska kropp. I Kyrkan, som är Kristi mystiska kropp, är ord och sakrament helt inflätade i varandra. Det ena pekar på det andra. Det ena ger det andra. Det ena förmedlar det andra.

I förordet till mässans lektionarium heter det: ”Alla kristna har i dopet och konfirmationen i Anden blivit förkunnare av Guds ord och fått lyssnandets nådegåva. De skall därför åtminstone med vittnesbördet av sitt liv förkunna detta Guds ord i Kyrkan och i världen”. Det märkliga är att man sätter förkunnelsen framför lyssnandet. Rent instinktivt tror vi att vi först skall lyssna för att sedan förkunna. Men man betonar det sakramentala först.

I själva dopet och i konfirmationen har det hänt något verkligt. Här blir vi förkunnare, innan vi kan säga något. Bara genom att vara blir vi delaktiga av mysteriet. I dopet och konfirmationen sker en reell förändring. Den döpta och smorda människan är genom sin blotta existens tecken, förkunnare av Guds ord. Hon blir förkunnare inte så mycket genom vad hon säger, gör och hittar på utan just genom att vara. Denna nåd gör oss sedan i stånd att lyssna. Och lyssnandet gör oss i stånd att förkunna.

I dopet har Gud talat till oss. Han har talat på ett så handfast sätt att han blir närvarande i oss på ett speciellt sätt. I denna närvaros kraft kan vi svara. Det eviga Ordet har förenats med sin brud, med Kyrkan, med dess lemmar på ett oupplösligt sätt. Dopet går ju inte bort. Det finns något kvar. När jag var i Belgien fanns det vissa människor som ville bli av med dopet och ville ha ett ”avdöpande”. Men det lyckas aldrig. Den sakramentala stämpeln finns kvar. Det ligger något av syndens tragik i att man håller på med ”avdöpandet” helt förgäves. Hur mycket man än försöker sudda ut avbilden, framträder den ännu tydligare.

Det är just i syndaren vi ser behovet av Gud. Det är en slags bakvänd dialog. Synden är ett medvetet nej till Gud. Det är faktiskt bara den troende människan som kan synda. Annars kan vi egentligen inte tala om synd. Synd är ett relationsbegrepp. Så länge det finns synd finns det hopp genom dialogen mellan syndaren och Gud. Genom föreningen med det eviga Ordet är dialogen i gång i Kyrkan på olika nivåer och i hela skapelsen. Synd är också en form av dialog. För att det skall vara synd fordras det enligt teologisk expertis en medvetenhet om att det man gör sker mot Gud. Att det är så brukar man lära dem som skall börja bikta sig, för de kan ibland bekänna allt annat än det de skall bekänna. Man berättar att de klassiska jesuiterna i Sverige körde ut dem som bekände sig vara egoistiska ur biktstolorna. De sade: ”Det är jag också. Det är vad du medvetet har gjort mot Gud du skall bekänna. Annars får du söka ett annat forum än den här biktstolen.” På ett bakvänt sätt uttrycker synden dialogen mellan himmel och jord, och faktiskt också den inomtrinitariska dialogen. Här har avståndet förvandlats till ett negativt avstånd.

Sonen får alltid vara med. Han har ett egenvärde eller, som man säger på tyska, Eigenständigkeit: han står på egna ben. Han har sitt vara i sig själv. Alla föräldrars frestelse är att vilja göra barnen till kopior av sig själva. De vet så väl hur barnen skall vara. Men här ligger det också något av arvsynd. Det tyder på kärlek att tillåta ett avstånd, att ha förtroende för att den andra kan stå på egna ben. Så är det också i ett äktenskap, en kommunitet och en församling. Det oändliga avståndet mellan Fadern och Sonen uttrycker något oerhört väsentligt om kärleken.

Men synden förvänder det positiva till något enbart negativt. Också närheten, likheten kan förvändas genom synden. Kärlek är inte att smälta ihop, att gå upp så mycket i varandra att man förlorar vad man själv är. Vi är inte menade att bli kopior av varandra. Den frestelsen finns i vår tid, då alla skall vara klädda likadant och uttrycka sig likadant. Man vill efterfölja en idol. Både alltför stort avstånd och alltför stor närhet är en frestelse och kan bli till synd. Språket kan också urarta och missbrukas. Allt kan missbrukas. Men det glada budskapet är att inte ens det missbrukade är något definitivt, eftersom Ordet har blivit kött och ett frälsande, räddande kött.

Kristus nöjer sig inte med en passiv närvaro utan han fortsätter att verka på ett levande sätt i sin kropp, i Kyrkan. ”Kristus dör för att Kyrkan skall bli till”, säger Augustinus (354-430). Han som har dött för oss fortsätter att leva och verka för oss i sin Kyrka, i oss. Han dör för att vi skall leva. Han är livets Ord. Han är det levande vattnet. När han blir bröd och kött, ord, vatten, ja till och med mjölk, ger han oss den rena, andliga mjölken, läser vi i 1 Pet 2:2. Teresa av Avila (1515-1592) instämmer. ”Ty från dessa gudomliga bröst, varur Gud ständigt tycks ge näring åt själen, strömmar strålar av mjölk till styrka för alla”.

Gud anpassar sig efter vårt behov av föda. Därför säger man ibland på skoj att kaffet är ett slags sakrament. Här är vi ekumeniska, även om man i Svenska kyrkan säger att det är det tredje sakramentet och i Katolska Kyrkan det åttonde sakramentet. Gud har en förmåga att anpassa sig efter oss. Han är själv verksam i sakramenten och står bakom dem. Han talar. Han förvandlar. Han vill träda i dialog med oss. Han vill lära oss sitt eget språk, ett språk som omfattar hela tillvaron. Här ser vi att ord och sakrament går in i vartannat. ”Ordets liturgi är lika sakramental som sakramentet är ’evangeliskt’”, säger Alexander Schmemann (1921-1983). ”Sakramenten är en Ordets uppenbarelse”. Här ser vi hur ord och sakrament går in i vartannat. Som vi redan påpekat, behöver vi dopet för att lyssna till Guds ord och omvänt. Gud ser till hela sammanhanget. För vissa människor är det ordet som går före. För andra är det sakramentet som går före. Men allt detta samverkar till en helhet. Därför brukar man tala om de båda borden, ordets och eukaristins dubbla bord. Det är ett bord där vi får nära oss med Guds ord och ett bord där vi får äta Kristi kropp.

Vi behöver bägge dessa uttrycksformer, ordet och eukaristin, för Guds närvaro och Guds verkan i vårt liv. I eukaristin, i mässan, ser vi allra tydligast hur detta går samman. Därför är mässan livsnödvändig för det kristna livet. Här får vi allt vi behöver. Därför säger man att det är en dödssynd för en katolik att frivilligt och utan tungt vägande skäl hoppa över söndagsmässan. Utan mässa ingen Kyrka för en kristen, för Kyrkans föds vid altarbordet och vid Ordets bord.

Ser vi tillbaka till urkyrkan, ser vi hur ord och eukaristi har vuxit fram parallellt. Skriften har inte kommit med postorder från himlen som vissa fundamentalistiska grupper tycks tro, utan den har vuxit fram i det liturgiska sammanhanget. Det fanns en tid när vi inte hade Nya testamentet. Detta har vuxit fram i ett liturgiskt sammanhang i dialog med sakramentet. Och sakramentet har helt formats av ordet. I liturgihistorien har det gamla förbundets ord och liturgi vävts in i en helhetsprocess. Innan Kyrkan hade Nya testamentet i skriftlig form, fanns ändå det nya testamentet där som ett levande muntligt förbund. Det talade ordet går före det nedskrivna och allt detta sker i Kyrkan.

Något liknande kan vi se på det personliga planet. Det finns nya uttrycksmedel som vi kan använda oss av. Kyrkan står ständigt i dialog med världen. Det är Kyrkans uppgift att dela med sig av denna sin skatt genom sina lemmar. Vi tillhör alla den apostoliska Kyrkan. Vi har alla ett apostolat, även om det bara innebär att man vattnar blommor i kyrkan eller diskar kaffekoppar. Allt vi gör berör världen, skapelsen. Så skapas en dialog med själva tillvaron. Vad vi än gör, lever vi i ett ständigt spektrum av dialog. Vi får svara Gud på vårt språk och på otaliga sätt.

Vi får använda varje ton i vårt väsen, även de falska tonerna. Det ser vi i försoningens sakrament. Även om vi har vi missat några toner eller om de blivit falska, kan de bli underbara lovsångstoner genom försoningens sakrament, genom absolutionen som är Guds försoningsord till oss. Då förvandlas vårt nej till ja. Våra läppar börjar kanske forma ett nej, men medan vi uttalar det blir det ett ja. Ingenting är helt definitivt. Vi kan tänka på en liknelse som Jesus själv använder, där en av sönerna sade nej. Han ville inte gå ut och arbeta, men han gick ändå ut och arbetade. En annan son gjorde tvärtom. Vi kan uttrycka vårt inre inte bara i det vi säger utan också i det vi gör. Det är viktigt att se att det vi gör och säger aldrig är definitivt. Vi kan ha klippt av kontaktytan till en människa, stängt telefonen, men vi kan hitta en annan möjlighet till dialog med denna människa eller med oss själva, med Gud eller med tillvaron.

Det är viktigt att komma ihåg öppenheten, den ständiga inbjudan till en ny början, något vi skall se lite mer på i nästa föredrag. Vi skall se på det vi kan kalla det öppna bordets mysterium, mer konkret treenighetsikonen, där det för var och en finns en öppen rymd, som säger något väsentligt om Guds språkmelodi, Guds mysterium som alltid inbjuder på nytt, som alltid ger nya möjligheter, som alltid erbjuder det levande vattnet.  

Gud har så många accenter, så många språkljud, så många möjligheter att tala till oss. För varje människa gäller det att hitta de förträngda eller oupptäckta möjligheterna. Tragiken eller syndens mysterium är att vi har försummat vissa delar av språkmelodin. Vissa delar av tillvaron har vi medvetet eller omedvetet avskrivit. En del av bordets yta har vi inte upptäckt. Det gäller även goda, genompräktiga kristna. Arvsyndens tragik är att när vi tror oss vara så väldigt goda och göra allt så fint och bra, kan vi ibland glömma bort vårt behov av frälsningens verklighet. Ändå tror vi att dialogen från Guds sida ständigt öppnas på nytt och att han kan tala också genom det vi tror han inte kan använda. Därför ber vi om Andens gåva att upptäcka de dolda tecknen, de dolda tonerna i Guds språk och Guds tilltal till oss.

Kom Helige Ande och upplys vårt mörker, så att vi ser vårt oändliga behov av Guds frälsande, förnyande, förvandlande verklighet. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.  Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu