Biskop Anders Arborelius ocd

Homilia/Reträtt


Edith Stein.

Föredrag vid reträtt på S:t Davidsgården i Rättvik den 21-24 juni 2004

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Predikan 24 juni vid votivmässa till Johannes Döparens födelse

Kära systrar och bröder. Ibland måste vi påminna oss själva, att vi måste tacka Gud för, att han har danat oss så underbart. Den är så lätt för oss att glömma den bönen, den tacksägelsen. Det är så lätt att fastna i den sfär av missnöje, som kanske är vår tids största miljöförstöring, som tränger in i själen och gör, att vi inte tycker, att vi är danade så underbara.

Hela vår frälsningshistoria går egentligen ut på att lita på, att Gud visste vad han gjorde när han skapade oss. Vi litar på, att han ända från det första ögonblicket av vår existens i moderlivet omger oss med kärlek och omtanke, och att han också har en plan för oss, att vi är viktiga, att vår historia skall vara en lovsång till hans ära. Gång på gång måste vi återvända till detta: Gud har danat mig. Från det första ögonblicket av min existens är jag viktig för honom. Det betyder, att jag även är viktig för mig själv, att det jag är, tänker, gör och planerar inte bara är likgiltiga ting, utan det är någonting, som är betydelsefullt för hela världens frälsningshistoria. Den lilla människan är inte så liten som hon tror. Det gör henne inte högmodig utan ännu mer ödmjuk.

Johannes Döparen kan lära oss något av detta, han som var den störste i det gamla förbundet men blir den minste i porten till det nya förbundet. Han som inte ansåg sig värdig att knyta upp Mästarens sandaler. Han som ville bli mindre för att Han skulle bli större. Han visar oss den kristna grundinställningen och attityden, att Jesus Kristus måste stråla fram, och att jag måste bli mindre och försvinna, men inte för att uppslukas utan för att i mitt liv upptäcka: Jag är kallad till denna totala överlåtelse, denna totala tjänande kärlek.

Johannes Döparen är på ett sätt lik Edith Stein. Han har den totala inriktningen på Jesus Kristus. Han kallar sig brudgummens vän. Han står vid sidan om och pekar på Jesus. Samtidigt har han den profetiska uppgiften att förkunna Guds lag, även när det är obekvämt, även när det kostar honom livet.

När vi lämnar stillheten här på berget, kära bröder och systrar, då är det viktigt att vi tar med oss något av detta - både denna totala Kristus-koncentration, detta att vi ögonblick för ögonblick lever i Hans vänskap och kärlek, att vi står i Hans tjänst, att vi inte är hela i oss själva utan bara i föreningen med Honom, att vi finner vår stora lycka i att vara Hans, att vi gläder oss över, att Han har sett på oss ända från det första ögonblicket av vår existens i moderlivet och kallat oss till sin vänskap och sin kärlek - och att försöka leva detta, även när vi lämnar berget och träder ner i dalen, träder ner i vimlet - att också där bli kvar i denna djupa oupplösliga gemenskap. Det är där vår frälsningshistoria fortsätter.

Samtidigt skall vi, likt Edith Stein och Johannes Döparen, försöka bli medvetna om vår profetiska uppgift. Vi tycker kanske, att det är ett för stort och högtidligt ord. Jag, lilla musgrå människa, inte kan jag ha något profetiskt att tillföra. Jo, just de musgrå, de obemärkta, de obetydliga är ofta de som bär upp världen, de som inte syns och hörs, men som i bakgrunden hela tiden pekar på Kristus. De vill bli mindre för att Han skall bli större. Ser vi på vår historia och vår livssituation, då kan vi upptäcka, att just där jag lever, där är jag på något sätt Herrens profet. Kanske ingen skulle drömma om att kalla mig så eller tänka på mig på det sättet, men ändå får jag, där jag är, peka på Kristus, på Guds lag, på det som är sanning, på det som är äkta, på det som är bestående. Det gör mig inte alltid populär utan tvärtom. Det är så lätt att vi blir fega, när vindarna är bistra. Det är så lätt att bli rädd. Jag fick nyligen ett brev från någon som sade: Vad skall min hyresvärd tänka nu, när jag är katolik? Man kan vara rädd för mycket i livet, tydligen även för hyresvärdar. Vi har väl alla vår hyresvärd, någon vi är rädd för. Men det är ändå inte så farligt med hyresvärdar, Gud är större…

Låt oss därför ha denna förtröstan, att när vi lever i Jesu närhet, när vi tar emot Hans nåd och kärlek, då kan vi även förmedla detta till dem vi är rädda för, till hyresvärdar och andra. Gud vill använda oss. Och när vi verkligen lever i Kristi ständiga vänskap och kärlek, då kan vi även, hur små och obetydliga vi än är, förmedla något av den profetiska sanning och kärlek, som världen törstar efter, även när den inte vill veta av den. På ytan verkar människor ibland mycket aggressiva och ointresserade, men djupt inne i dem finns det lilla fröet, eftersom varje människa alltifrån moderlivet är kallad. Hon är danad underbart, men hon kanske aldrig har fått höra det. Hon har aldrig fått veta om, att hon är så värdefull i Guds ögon och i våra ögon.

Låt oss därför bli stilla och se, hur vi med hjälp av Edith Stein och Johannes Döparen och alla de vänner som Gud har gett oss i sin Kyrka kan finna vägen till att bli både något av det som jungfru Maria representerar och det som Johannes Döparen står för.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu