Biskop Anders Arborelius ocd

Föredrag/Reträtt


Edith Stein.

Föredrag vid reträtt på S:t Davidsgården i Rättvik den 21-24 juni 2004

Föredragen är nedskrivna efter banduppspelning.

Föredrag II

Vi ber med Edith Stein:

Är du den stråle, som tränger hit ner från den evige Domarens tron och bryter in i själens natt, den själ, som aldrig lär känna sig själv? Barmhärtigt men obönhörligt tränger den in i fördolda skrymslen. Förskräckt vid anblicken av sig själv ger hon rum för helig fruktan, som är vishetens begynnelse, den vishet, som kommer från höjden och förankrar oss stadigt i höjden: och den är din verkan, som skapar oss på nytt: Helige Ande - allt genomträngande stråle.
I Fadern och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Edith Steins frälsningshistoria går vidare. Just det är så viktigt för oss att betänka, att vårt liv alltid är en frälsningsprocess, där vi endast ser en liten del av det som sker. Det som Gud gör genom sin Ande djupt inom oss, kan vi aldrig helt förstå, men någonting tränger alltid upp, någonting kan vi alltid bli medvetna om och tillgodogöra oss. Men därför är det så viktigt att ha tillit till Guds försyn och omsorg, att det som sker i vårt liv inte bara är likgiltiga händelser och processer utan mål. Bakom allt detta finns Guds försyn, som gör att vi finns med i ett sammanhang, i ett djupt och kärleksfullt sammanhang, där vi måste hitta vår plats. Ibland är det bra att också se på sitt eget livs historia i detta ljus. Vad är det för något i mitt liv, som har fört mig närmare Gud? Ibland kan det vara småsaker, detaljer som blir avgörande. Det är något liknande i Edith Steins liv. Vi har sett, hur hon genom att studera filosofi har närmat sig Guds verklighet, sanningen. Hon hade turen att stöta på en filosofi, som var öppen för Guds verklighet. Det kan ju vara tvärtom. Men denna fenomenologi är, som en av filosoferna sade, en längtan tillbaka till det objektiva, till varats helighet, till tingens renhet och kyskhet. Just genom att studera verkligheten, tingen, varat, kan man närma sig den som har skapat allt, den som har gett det dess existens. Detta filosofiska sökande blev för många i denna krets vägen till en religiös tro. Edmund Husserl, läromästaren, brukade skämta och säga, att han egentligen borde bli helgonförklarad, för så många av hans lärjungar kom till tro.

Edith Stein har alltså nått fram till någon form av avgörande. Hon har mött Kristus, hon tror på honom. Men ännu kan hon inte ta det definitiva steget, eftersom hon inte vet i vilken kyrka, i vilken tradition hon hör hemma. Det försenar hennes definitiva övergång från ateism till kristendom. Det är dubbelt så svårt för någon som kommer från judendomen att ta steget över till kristendom. För oss kan det tyckas likgiltigt, om man kommer från judendom, islam eller någon annan tro. Men för en jude är det dubbelt svårt, ty för judendomen är korset hatets symbol. Det var det som målades på dörrarna vid pogromerna. Den historia som vi kristna har gemensam med judarna är långt ifrån smickrande för oss, och detta gör att det för en jude alltid är något av ett förräderi att bli kristen. Det är svårare för dem att ta detta steg. Vi måste komma ihåg detta, när vi ser på Edith Stein och den krets hon tillhörde. Egentligen är det ett mirakel, att så många av dessa judiska filosofer blev kristna, eftersom tröskeln är mycket hög, och nästan alla hade minnen genom förfäder, som hade utsatts för förföljelse i någon del av Europa.

Hur leds då Edith Stein vidare? Jo, det första världskriget blev också något av en reningsprocess. Hon går ut som frivillig sjuksköterska till fronten under en del av kriget. Men hon återvände sedan till studierna och doktorerade. Just under kriget möter hon en av de människor, som kommer att betyda mest för henne för att ta steget. Det är änkan efter en av dessa filosofer. Hon hette Pauline Reinach. Edith skulle besöka henne just efter det att hennes man hade stupat. Hon väntade sig att möta en tillintetgjord änka. Men då säger hon, "mötte jag en stark, troende kvinna, som just i korset hade fått kraft att gå vidare". Här vi ser vad Edith Stein själv säger: "Korset strålar fram i dess frälsande skönhet och härlighet". Korset, Kristi seger över döden och synden, blir allt vikigare för Edith. Denna Pauline var en mycket from kristen, och man skulle kunna tänka sig, att detta skulle leda Edith fram till den protestantiska kyrkan.

Men ännu har hon inte fått den avgörande stöten att gå över till kristendomen. Det dröjer ytterligare några år, ända fram till sommaren 1921. Då är Edith inne i en slags krisperiod, depression, modlöshet, som även beror på, att hon som har gjort en framstående akademisk karriär ändå inte kan få en anställning vid universitetet. Hon har två saker emot sig: hon är kvinna och hon är judinna. Detta har troligen även bidragit till en form av depression. Gud kan använda allting för att rena oss människor, även rent mänskliga besvikelser, motgångar, förtal, motstånd. Först i efterskott kan vi se, att detta bidragit till en djupare rening och öppenhet för Guds verklighet. Hon är gäst hos en väninna, även hon filosof, en protestantisk kristen av judiskt ursprung, Hedwig Conrad-Martius. Hon har en vingård, och där får Edith vila ut. Under en sömnlös natt tar hon en bok ur bokhyllan, och det råkar bli Teresa av Avilas självbiografi: Boken om mitt liv, som även finns på svenska. Den boken fångar henne. Hon läser den under natten. Många som har läst Teresa av Avila blir förvånade. De tycker, att den är lite tjatig och torr. På något sätt är Teresa av Avilas stil svårsmält för oss svenskar. Hon är mycket exuberant, håller aldrig tråden. Det blir ständigt nya associationer, som kommer. Det är inte helt lätt att sätta sig i hennes texter. Men just för Edith Stein blev detta det avgörande. När hon har läst boken, säger hon: Detta är sanningen. Det kan förvåna oss, att hon just använder detta ord. Men ser vi på hennes historia och bakgrund, kan vi förstå, att det just är sanningen hon söker.

Sanningen är nu en person Jesus Kristus, som förmedlas till henne genom Teresa av Avila. Hon har aldrig i detalj redogjort, varför det just var denna bok, som drabbade henne. Den riktigt stora erfarenheten i vårt liv, mötet med Gud, kan vi aldrig analysera eller riktigt reda ut. Ändå rör det sig här om två själsfränder, två kvinnor, som på ytan kan vara mycket olika - Edith Stein, den lite kyliga filosofen, och Teresa av Avila, den varmblodiga spanjorskan, som rörs till tårar bara hon får ett glas vatten av en åsnedrivare. Det svårt att tänka sig två karaktärer mer olika än dessa. Men ändå finns det något gemensamt, och det är deras judiska bakgrund. Teresa av Avila var även av judisk härkomst. Hennes farfar var en judisk köpman från Toledo, som hade låtit döpa sig. De har någonting med sig, som får dem att hamna på samma våglängd inför Jesus Kristus. Det är tydligt, att det här för Edith rör sig om ett personligt möte med Jesus, en relation som blir levande. Det är inte bara ett tankeobjekt, det är inte bara en filosofisk längtan, utan det är ett möte med en person som själv är sanningen och som bländar henne. Hon möter honom genom en annans ögon, genom en annans hjärta, genom Teresa av Avila. Teresa av Avila, som reformerade karmelitorden på 1500-talet i Spanien, förkroppsligar i sin person karmelitorden som en bro mellan judendomen och kristendomen.

För att bättre förstå gör vi här en liten utvidgning. Karmelitorden är den enda ordenstradition, som har uppstått i det heliga landet. Den har ingen känd grundare. Men från början knöt man sig till profeten Elia. Under lång tid hävdade man, att det var en historisk verklighet, att profeten Elia hade grundat karmelitorden. Det kan tyckas märkligt. Kan det finnas en kristen orden, som är äldre än Kyrkan? Länge trodde man det. Rättare sagt trodde man, att det fanns en kontinuitet med Elia, som bevarades ändå fram till Jesus. För oss låter det märkligt, men faktiskt finns det vissa små tecken på detta i Bibeln. Man talar om profetlärjungarna på berget Karmel, som bevarade arvet efter Elia, och man talar om esséerna, som levde ute i öknen. Sådana små detaljer bidrog till att Elias grundande av Karmel blev historisk verklighet under lång tid för karmeliterna. Faktiskt lyckades de få upp profeten Elia som staty i Peterskyrkan. I Peterskyrkan finns statyer av de stora ordensgrundarna. Där finns Benedikt, Franciskus och så vidare och även profeten Elia. Man trodde länge, att Elia var historisk grundare av karmelitorden ända till dess att bollandisterna - en grupp jesuiter, som forskade om helgonens historia - stack hål på bubblan. De hade ett mer historiskt kritiskt sinnelag. De sade, att det var omöjligt, att profeten Elia kunde vara grundare av karmelitorden. Men man tog ändå inte ner statyn, den finns kvar än. Det är ett litet tecken på en mer smärtfri övergång från det gamla till det nya förbundet. Karmelitorden symboliserar detta på ett mer andligt än historiskt sätt. Det finns knappast någon, ens av de mest inbitna karmeliterna, som säger, att Elia verkligen grundade orden. Men man ser honom som en andlig fader, vars arv man bevarar. Det är viktigt att komma ihåg, både för att förstå Teresa av Avila, Edith Stein och hela den karmelitiska traditionen.

Karmel har alltid vårdat sig om bandet med det gamla förbundet, även under tidevarv, när förhållandet mellan kristna och judar var mycket belastat. Man har då bevarat den bro, som Elia symboliserar. Man gick så långt, att man sade, att den heliga Emerentia, som anses ha varit mormor till jungfru Maria och den heliga Annas mor, var en from medlem av karmelitordens tredje orden. Kommer man till gamla kloster nere i Europa kan man se förtjusande målningar, där eremiter från berget Karmel får besök av hela den heliga familjen med Anna och Emerentia, som är goda vänner och välgörare till eremiterna som lever på berget. Det är en mycket utbroderad historia men den vårdar en andlig kärna. Det är det profetiska arvet, som Elia symboliserar, han som nitälskar för Herren, han som kämpar för Guds helighet, han som vill bevara tron ren och obefläckad mot avgudarna. Detta profetiska arv går över i den karmelitiska traditionen. Det är en del av arvet, att profeten Elias anda lever kvar.

Vid sidan av Elia har man i Karmel alltid vördat jungfru Maria. Vid sidan av den stridbare profeten har man den bedjande, stilla jungfrun, som lever i tillbedjan. Det är detta mänskligt sett helt disparata par, som man kombinerar i den karmelitiska traditionen. Man kan svårligen tänka sig två mer olika personer än profeten Elia och jungfru Maria. Just detta är en enhet, en helhet i den karmelitiska traditionen. Det är bibliskt material man tar över, det profetiska: nitälskan för Guds sak, för Guds helighet, att vara en stridsman. Det är element man har lite svårt för i vår tid, eftersom vi åtminstone till namnet är så pacifistiska och fridsamma. Det måste naturligtvis tolkas på ett andligt sätt. Det skall då kombineras med det mer kontemplativa draget, med jungfru Maria. Det är detta som är den till synes olösbara ekvationen i karmelitisk tradition: att kombinera Elia och Maria.

Det försöker Teresa av Avila att göra genom sin reform. Karmelitorden uppstod efter vad man historiskt kan konstatera som en eremitkoloni på berget Karmel på 1100-talet. Man tror, att det var korsriddare, som tröttnade på krigarlivet och drog sig undan där. Det har att göra med den profetiska kampen. Där levde de i ständig bön. Själva Karmels regel har mycket av det gamla förbundets andlighet. Man skall betrakta Herrens lag både dag och natt. Herrens Lag är det typiskt judiska. Den skall man idissla, tugga på, leva av. Vi skulle kunna göra en hela analys och se, att mycket av det som är typiskt för den senjudiska mystiken även finns med i Karmels tradition. Det finns alltså ett andligt släktskap här, och kanske det var just detta, som fascinerade Edith Stein, när hon läste Teresa av Avila. Till saken hör att Teresa av Avila aldrig pekar på detta judiska drag. Frågan är, om hon ens visste om, att hennes farfar var en omvänd jude. Det var inte precis det man skyltade med i Spanien på den tiden. Men antagligen har hon på muntligt sätt fått i sig denna tradition. Just vid denna tid i Spanien var det många judar som gick över, och ibland blev rabbiner biskopar med ganska kort varsel. Det var en jäsningstid i Spanien. Vi känner till, att de judar, som fanns kvar, utvisades från Spanien, de som inte ville lämna sin tro - medan de som stannade kvar anpassade sig och blev döpta. Det är naturligtvis en sådan förföljelse, som vi från vår synvinkel helt tar avstånd ifrån. Men historien är sådan den är, och denna tid var också en slags mötespunkt mellan det kristna och det judiska ungefär som fallet var med den fenomenologkrets Edith tillhörde.

Det finns gemensamma nämnare mellan Teresa av Avila och hennes tid och Edith Stein och hennes tid. Vad är då kärnpunkten? Jo, det är denna personliga Kristusrelation. Det är detta som Edith sedan skall fördjupa under begreppet sponsa Christi, Kristi brud. Vi får nu glömma bort allt det vi har hört om Knutby. Det är viktigt att återerövra de kristna grundbegrepp, som har fått en annan innebörd i språket. Det är inte lätt, för vi är alla präglade av det vi hör om Kristi brud och den belastade bibetydelse ordet fått. Det är viktigt för oss kristna att återerövra de ord och begrepp, som har fått en annan betydelse. Bara ordet "älska" har ju fått en helt annan betydelse i det vanliga språket. Vi kan inte bara kapitulera och abdikera och säga, att vi måste hitta på något annat. Det som Edith Stein fascinerads av i mötet med Teresa av Avila, som egentligen i karmelitorden heter Teresa av Jesus, är hennes helt personliga Kristusrelation, som får henne att alltid vandra med den vän, som hon vet ständigt ser på henne. Om vi skall uttrycka det filosofiskt är det en mycket personalistisk gudsrelation med Jesus Kristus. Kanske det var just denna droppe, som behövdes för denna kyligt tänkande filosof för att ta steget.

Teresas omvändelse till Kristus blir samtidigt en omvändelse till den Katolska Kyrkan och till karmelitorden. Det verkar som om hon fick allt på en gång. Hon vill omedelbart både bli katolik och karmelitnunna. Men så enkelt är det inte. Alla präster, som möter dem som har bråttom, gör allt för att avråda dem. Edith får vänta. Med dopet dröjer det bara ett halvår, från sommaren 1921 fram till den 1 januari 1922. Hon får undervisning. Vi kan tycka, att det är en ganska kort tid för en judinna att bli kristen. De flesta präster, som fick en sådan kandidat, skulle säkert ha väntat några år. Men Edith var envis. Hon lyckade övertala prästen. Hon hade en förmåga att sätta sig in i trons verkligheter mycket snabbt, inte minst i liturgin. Då blev hon alltså döpt den 1 januari 1921. På den tiden, före liturgireformen, firades då Jesu omskärelses dag - Jesu heliga namn eller Jesu omskärelse. Det var en fest, som var mycket judiskt präglad. Samtidigt är det en ekumenisk högtid, och hon får som fadder Hedwig Conrad-Martius, som är mycket övertygad luthersk kristen. På den tiden var det ganska ovanligt att man fick dispens att ha en fadder, som tillhörde en annan kyrka. Men här ser vi något av det ekumeniska draget i Ediths liv, att hon ville ha just Hedwig, som hade blivit hennes hjälp att ta det sista steget. Det var i hennes hem hon mötte Kristus på ett så definitivt sätt. Egentigen ville hon även bli karmelitnunna med detsamma också, men då sade hennes biktfader stopp. Så fort går det inte. Du måste också ta hänsyn till din mor.

Då kommer vi in på detta förhållande mellan mor och dotter, som var mycket djupt. Vi kan tänka oss vilken det sorg det var för den fromma judinnan, att hennes dotter nu hade blivit kristen katolik. Av hänsyn till modern säger biktfadern: Du kan inte tillfoga henne detta hårda slag nu också, utan du måste vänta med klostret. Edith fogar sig i detta. Samtidigt måste hon söka förklara sitt steg för modern. Det lyckade aldrig helt, men ändå kommer dessa två kvinnor varandra ännu närmare. Edith går med medvetet med sin mor till synagogans gudstjänster. Medan modern följer bönerna i den hebreiska böneboken, så läser Edith sitt latinska breviarium, där det står samma psalmer. Det är ett slags exempel på en religionsdialog. Samtidigt väjer de inte för de svåra frågorna. Vi skulle kunna kalla det en smärtsam men ändå djupt kärleksfull relation mellan synagogan och kyrkan, som symboliseras av dessa två kvinnor. Det finns sådana exempel genom historien. Vi kanske mer har fastnat vid de smärtsamma exemplen på konfrontation. Men det finns sådana exempel genom historien.

För resten av familjen är det kanske mindre svårt, eftersom de är ganska sekulariserade. De ser det mer som en social katastrof, att Edith går över till denna vidskepliga grupp, som kysser prästernas skor. Samtidigt bevarar Edith banden till familjen. Det är egentligen först då hon blivit katolik hon medvetet upptäcker judendomen bakifrån. Som barn hade hon tämligen snabbt avlägsnat sig. Hon hade bevarat den stora fastan på försoningsdagern och några yttre bruk, men hon hade aldrig trängt in i det gamla förbundets fromhet och etiska liv. Men som kristen försökte hon medvetet integrera detta i sin tro, i sitt sätt att leva. Hon tar för vana, att då hon besöker modern i Breslau gå med henne till synagogan för att där delta i liturgin. Det kan tyckas märkligt, för på den tiden var det förbjudet för katoliker att besöka lutherska gudstjänster. Det verkar konstigt, att man då fick gå i synagogan. Men tydligen fick man det, eftersom den inte ansågs vara en kultplats utan en samlingsplats. Synagogè, synagogan, är inte bara en plats, där man ber, utan det är även en plats, där man samlas. Om vi kommer till synagogan, kan vi märka, att det inte riktigt är som hos oss. Plötsligt börjar man prata och diskutera andra saker, och sedan börjar man be igen. Det är inte en kultplats i den mening vi avser utan en samlingsplats. Därför kunde Edith Stein besöka dessa gudstjänster även som katolik.

Edith hade alltså först velat bli karmelitnunna så fort som möjligt. Men hon får i alla fall ett surrogat. Hon blir lärarinna i en klosterskola. Dominikansystrarna i Speyer har en skola, där Edith anställs som lärarinna. Denna period är mycket viktig för henne för att växa in i Kyrkans liv. Det är aldrig bra, när det går för fort. Man brukar säga, att många konvertiter så fort som möjligt vill springa in i ett kloster. Så lätt går det inte. Det behövs en lång tid för att smälta och växa in, inte minst för någon som kommer från judendomen eller egentligen från ateismen, i alla fall från en icke kristen miljö. Som lärarinna får hon ett mycket stort inflytande, inte endast på de flickor hon undervisar utan även på de unga ordenssystrarna. Samtidigt får hon lära känna den dominikanska traditionen, Dominicus' sanningslidelse, den apostoliska karaktär livet i dominikanorden har. Denna period i Ediths liv kom att bli mycket viktig och fruktbar.

Den kommer att även att leda henne in på det område, som kanske är något av hennes viktigaste bidrag. Det är att hon försöker ge kvinnan en egen spiritualitet i det nutida livet. Denna tid, vid mitten av 20-talet är i Tyskland är den tid, då den gryende nazismen och kommunismen börjar få ett allt starkare inflytande. Det är två rörelser, som växer sig mycket starka och kämpar om det andliga herraväldet. Från Kyrkans sida ber man Edith Stein att hjälpa de kvinnliga akademikerna och lärarinnorna att finna sin andlighet, sin plats i Kyrkan och i samhället. Efter dessa mer stilla år i Speyer som lärarinna får hon mer och mer resa runt i hela den tyskspråkiga världen, Tyskland, Schweiz, Österrike och även till Prag, för att lägga fram det kristna idealet för kvinnans varande och handlande. Hon har en förmåga att tolka klassiska insikter på ett modernt sätt. Hon gör det alltid utifrån den bakgrund där man lever, samhällsutvecklingen och de faror som finns. Hon betonar mycket starkt, att varje kvinna skall förkroppsliga jungfru Marias kallelse att stå som en mur mot ondskan, våldet och hatet. Hon anknyter till den typiskt katolska synen på Maria som Immaculata, som befriad från arvsynden. Kristus har genom sitt frälsningsverk helt segrat i Maria som ett profetiskt tecken på det, som alla skall få del av i evigheten. Men i Maria har det redan nu blivit verklighet. Därför är hon, som man enligt traditionen säger, en mur mot ondskan, våldet, Satan. Edith säger, att varje kvinna på sitt sätt har del i denna kallelse att stå emot hatets och våldets triumf. Hon skall som moder på det andliga planet bekämpa syndens, våldets och hatets röster. Det är just till lärarinnor och kvinnliga akademiker hon vänder sig, till dem som har till uppgift att fostra det unga släktet. Hon säger till dem, att om inte de tar på sig denna kallelse i den ödesdigra situation, som Tyskland befinner sig i, då kan vad som helst hända. Hon försöker att ge dem en spiritualitet, som är mycket präglad av Maria och det kontemplativa idealet och samtidigt av det mer kämpande, profetiska elementet.

Här känner vi igen något av det karmelitiska - både det kontemplativa, stilla livet inför Jesus, att betrakta honom, att idissla hans ord, att se på honom, bli tyst i tillbedjan - det som symboliseras av jungfru Maria - men även det elianska, det kämpande, det profetiska. Ni kvinnor är kallade att liksom Maria visa det som är den sanna moderligheten och moderskapet. Här kan man även märka, trots att hon är mycket noga att inte blanda in politik, att det ständigt finns en klarsyn om vad som håller på att ske. Hon menar, att kvinnan har en oerhörd roll i Guds försyn att stå emot de två rörelserna, nazismen och kommunismen, som är en slags förvänd manlighet. Därför behövs det kvinnliga elementet i Marias ljus, som en mur, som en vall, som skall hindra detta andra att tränga in. Dessa föredrag som hon har hållit i hela Tyskland är ständigt aktuella. Det är ungefär samma process som ständigt dyker upp, samma svårigheter. Om kvinnan inte ser denna uppgift, då kommer ständigt andra element in. Hur man än vrider och vänder på det, är det ofta kvinnan som har det avgörande inflytandet på det uppväxande släktet. Hur mycket pappaledighet man än har, är det ändå modern som ofta får det största inflytandet. Detta vill Edith flytta över på hela den fostrande uppgift som finns i världen, i samhället och i kyrkan, så att just detta element får finnas med för att föra över hela sanningen i den tid vi lever i.

När vi läser dessa föredrag och dessa meditationer finns det naturligtvis även en del som är tidsbundet, men ser man till kärnan är man förvånad över, hur ständigt aktuellt det är att peka på kvinnans uppgift i frälsningshistorien, i Marias efterföljd. Man kan invända, att detta är en mycket katolsk accent. Men mycket av detta kan man ta till sig även i andra kristna kyrkor och traditioner, eftersom det pekar på helt bibliska element. Vi kan tänka på de starka kvinnor i Gamla förbundet, som Edith ständigt återvänder till, inte minst drottning Ester, Judith, Rut och så vidare, som har en viktig betydelse i frälsningshistorien att stå upp för Guds lag och hans sanning. Hon översätter ett bibliskt element till ett samtida sammanhang. Senare kom hon att skriva en liten skrift, en diktmeditation över drottning Ester. Edith kom under slutet av sitt liv att mycket identifiera sig med drottning Ester. I Bibeln kämpade hon för judarna, när de utsattas för förföljelse. Edith säger, att hon är en mycket liten och bräcklig Ester. Men hon har nu samma uppgift som katolik och karmelitnunna att stå inför den store Konungen för sitt folk. När hon blir kristen, blir hon även mer medveten om sitt judiska ursprung och sin kallelse för judarna. Detta medvetande kommer att öka ju mer nazismen tränger fram och blir övermäktig. Ju mer hatets röst hörs, desto mer känner hon kärlekens krav att stå där för sitt folk.

Edith står upp för den kristnas kvinnans kallelse i historien. Det finns en specifik uppgift varje kvinna har i det sammanhang hon står, att stå upp för dessa värden som så lätt förtrampas. Vi kan kalla detta det andliga moderskapet, att värna om de svaga, att värna om ungdomarnas rätt att få en kristen fostran. Om inte modern, vare sig det är Maria eller den enskilda kvinnan, värnar om detta, hur skall då barnen få den fostran de behöver för att växa upp? Denna pedagogik ligger Edith varmt om hjärtat. Kvinnan har en specifik uppgift. Det blir alltid diskussion, när det rör sig om dessa frågor. Är kvinnan precis likadan som mannen, eller finns det något specifikt, något komplementärt som kvinnan förvaltar? Edith Stein menar att i Marias efterföljd finns det ett element, en kallelse som kvinnan måste förvalta, annars segrar motståndaren. Rent historiskt kan vi säga, att hon fick rätt. Denna period är oerhört viktig för henne i hennes frälsningshistoria.

På något sätt kombinerar Edith Maria och Elia just i den situation hon lever i. Även om detta är något typiskt karmelitisk, gäller något liknande för alla kristna. Vi måste hålla ihop det profetiska och det kontemplativa. Accenterna kan ligga något olika i våra liv. Vissa kan vara mer kontemplativa än profetiska, andra kan vara mer profetiska än kontemplativa. Men båda elementen måste finnas med. Den kristna tron yttrar sig mycket tydligt både i det tillbedjande, kontemplativa elementet och i kallelsen att föra ut Guds lag, Guds budskap, även när det blåser snålt omkring oss. Det gör det verkligen för Edith Stein under denna tid.

1932 får hon en viktig befattning vid en katolsk pedagogisk akademi för kvinnor i Münster, där man utbildar lärare. Här får hon på ett mer strikt vetenskapligt sätt omsätta det hon har försökt förkunna genom sina föredrag över hela Tyskland. Hon får möjlighet att utbilda dem, som sedan skall utbilda den unga generationen. 1932 är även ett år som börjar lukta ödesdigert. Nazismen har gjort stora framsteg. Inte ens i Münster är man fri från dessa inflytanden. Bland studentskorna finns det en liten grupp, som har smittats av nazismens läror. Man berättar, att Edith, som annars alltid var mycket mild i sina omdömen, blev lite ironisk mot en av dessa nazistinfluerade unga flickor, som dessutom var kedjerökare. Då citerade hon Hitlers ord. "Die deutsche Frau raucht nicht. ( Den tyska kvinnan röker inte). 1933 kommer så Hitlers maktövertagande. Edith förstår mycket snabbt, att hon inte kan vara kvar som lärarinna, som docent vid denna akademi. De nya makthavarna kommer inte att tillåta en judinna att utöva en sådan viktig uppgift i det nya Tyskland.

Då kommer det tillbaka, det som hon hela tiden har längtat efter, kallelsen till klostret. Ända från 1922 till 1933 har hon haft denna längtan att bli nunna. Men hennes biktfäder och andliga ledare har alltid sagt: nej, du behövs nu mer än någonsin på denna position. Din uppgift i kyrka och samhälle är så viktig, att du inte får dra dig undan till ett slutet kloster. Men så fort hon förstår, hur situationen är i Tyskland, och att hon inte kan fortsätta sitt offentliga arbete, ber hon om att få inträda i klostret, och då får hon tillstånd av sin andlige ledare.

Då kommer ett av de svåraste ögonblicken i hennes liv, och det är att förklara detta för mamman. Som karmelitnunna kunde man, åtminstone på denna tid, aldrig lämna sitt kloster. Det betydde, att hon måste ta avsked av sin mor för alltid. Det är det minst lämpliga tillfälle man kan tänka sig. Som alla andra judar är ju modern totalt tillintetgjord över att Hitler har kommit till makten, och att den antijudiska propagandan sätter in. Nu skall hennes dotter komma till henne och säga, att hon skall träda in i ett kloster, som hon aldrig får lämna. Mänskligt sett är det helt vansinnigt att komma till en mor, som nu är en bra bit över åttio år och som har drabbats av detta och ändå försöka säga, att hon gör det av kärlek också till modern och sitt folk. Edith har beskrivit detta avsked i Breslau mycket levande, hur hon hela tiden skjuter upp de avgörande orden till slutet. Hon har liksom inte kraft eller hjärta att säga som det är, utan hon väntar och väntar. Till sist skall hon berätta det. Hon säger då till mamman, att hon skall till ett annat kloster. Då frågar mamman, om det är för att arbeta där. Nej, det är för att stanna där, säger hon. Då bryter mamman ihop. Sedan säger Edith, att då hon skulle ta spårvagnen och åka därifrån, då stod inte mamman där och vinkade, som alla mammor brukar göra. Det var ett oerhört smärtsamt avsked. Mamman förstod aldrig den motivation Edith hade. Men Edith fortsatte att varje vecka skriva till sin mor. Hon fick också svar, men ändå blev detta en mycket svår stötesten för modern. Hon såg det som ett slags förräderi. Just nu, när vi har det som svårast i Tyskland, just nu går min dotter in i ett kloster, som hon aldrig kan lämna. Men Edith såg detta på det mystiska planet.

Den historia vi lever i har alltid en mystisk urgrund. Kampen mellan Gud och Satan återspeglas i det som sker på ytan. Man kan missbruka och missförstå detta. Det är alltid mycket lätt att tillskriva dem vi tycker illa om att vara Satans hantlangare. Men Edith Stein anar här ett djupare sammanhang, och att det bara är genom det fullkomliga offret, genom att ge sig helt till Gud på detta sätt, som hon kan bekämpa ondskan. Det är mer en strid i andarnas värld än på andra plan. Hennes rädsla är även, att kristendomen skall bli besmittad av dessa läror. Hon ser, att hon har en speciell kallelse att stå inför Gud just såsom kristen judinna. Då är det Karmel hon tänker på som den enda platsen för henne. Där kan hon just i Marias och Elias efterföljd stå som sponsa Christi, som helt frambär sig till Jesus för världens räddning.

Vi skall försöka se lite mer på dessa element i denna kallelse, den totala inriktningen på Kristus, men i Marias och Elias efterföljd och som medhjälpare i frälsningsverket. Bruden, vare sig vi i bruden ser Kyrkan eller den enskilde kristne, är inte bara ett passivt objekt för frälsningen utan blir genom nåden delaktig i detta verk. Detta är en mycket katolsk tanke. Detta är något som i luthersk tappning är mycket svårt att förstå och att acceptera, att frälsningen även aktiverar människan och gör henne till delaktig i Brudgummens verk. Det är utifrån detta vi måste förstå sponsa Christi, inte som någon idyllisk eller romantisk sak, utan som Lammets brud, som får dela hans villkor men även får fullgöra det som fattas i Kristi lidande, som Paulus säger. Det är hela denna bakgrund vi måste ha med oss, när vi närmar oss Edith Steins djupaste budskap, att hon, när hon träder in i Karmel, inte gör det för att få en fin andlig miljö eller för att fördjupa sitt eget böneliv eller för att hon vill ha en lugn och fredad tillvaro utan för att hon vill bli korsfäst med den Korsfäste, att hon vill gå hans väg, att hon vill kämpa för hans sak, att hon vill rädda själar. Alla dessa uttryck, som kan verka lite antikverade, har ändå en reell betydelse i alla tider, att vi människor i vår förening med Jesus Kristus verkligen står vid hans sida, står vid korset, och får hjälpa honom att bära korset liksom Simon av Cyrene och liksom alla de helgon och mystiker, som har tagit på sig denna uppgift.

Vi ber till sist om den förmågan och den öppenheten för Guds nåd.

Herre Jesus Kristus, du har burit korset, och du har frälst oss på ditt kors. Men korset är rest ända tills tidens slut. Så länge världen består, står ditt kors upprest. Hjälp oss att inte väja undan, att inte undvika det, när du lägger det på våra axlar utan ta det på oss för att så visa vår kärlek till dig och samtidigt bistå dig att rädda de människor, som bara har dig och oss. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

bskp Anders Annat av Biskopen
mailtobskp Anders Arobrelus OCD

home
Till KATOLIKnu