Hur får vi goda präster?

Vilket slags präster vill vi ha? Hur gör man urvalet så att de lämpliga kandidaterna får fortsätta medan de gallras bort, som är olämpliga eller rent av kan bli skadliga för andra människor? Karin Stadlers avhandling handlar om hur prästkandidaters lämplighet bedöms i Katolska kyrkan. Avhandlingen, som kan beställas från Psykologiska institutionen i Göteborg, har titeln Psychological Assessment of Candidates to the Catholic Priesthood. A Comparison between Bishops' and Psychologists' views. Syftet är alltså att jämföra biskopars uppfattning av kriterierna för antagning av kandidater med anlitade psykologers. Författarinnan är själv psykolog och katolik med stor erfarenhet av arbete med präster och antagning av prästkandidater.

Avhandlingen innehåller en bred kartläggning på de kriterier på lämplighet som finns. Jag koncentrerar mig här på frågan hur den belyser de tragiska händelser som fått sådan uppmärksamhet på sistone: den s.k. pedofiliskandalen i USA. Frågor rörande celibatskravet är naturligtvis en viktig punkt i antagningsförfarandet. Karin Stadler uppställer celibatet som ett av "de två huvudproblemen" i det prästerliga livet. (Det andra är lydnaden). Det celibatära livet är i sig inte lätt, och den moderna sekulära kulturen i Västerlandet med dess betoning på rättigheten att kunna uttrycka sig sexuellt bidrar till att öka svårigheten. Dessutom tillkommer inte sällan ensamheten, som kan bli en smärtsam följd av celibatet.

I skandalernas spår har det från en del håll hävdats att det är "celibatstvånget" som är problemet. Att avskaffa celibatet vore dock knappast någon lösning. När antalet inbrott ökar, brukar vi då ifrågasätta lagar som förbjuder inbrott? När äkta män och hustrur begår äktenskapsbrott, säger vi då att problemet är den äktenskapliga troheten? Naturligtvis inte. Dessutom är det så att skandalerna inte har mycket med pedofili (övergrepp mot barn) att göra, men desto mer med homosexualitet bland prästerna. Deras offer har i de flesta fall varit könsmogna tonårspojkar och unga män. Det förefaller därför inte särskilt fruktbart att lösningen på problemet vore att tillåta homosexuella präster att gifta sig. (Utom, förstås, för dem som argumenterar för "äktenskap" mellan homosexuella). Problemet är istället troheten, eller rättare, den bristande troheten mot det högtidliga löfte, som de frivilligt avgivit och som innebär att med Guds hjälp leva i kompromisslös kyskhet och celibat.

Nu menar inte heller Karin Stadler att celibatet i sig vore ett "problem". Det framgår av de undersökningar hon hänvisar till att det är fullt möjligt att leva celibatärt på ett fruktbart sätt. Det krävs dock en intellektuell och mänsklig mognad och en djup övertygelse om det andliga värdet av det celibatära livet. Det är även en väsentlig fördel om man fritt valt celibatet, praktiskt och psykologiskt, innan man engagerar sig i prästkallelsen.

Hur ser då, enligt Karin Stadlers undersökning, biskoparna (valda från fyra kontinenter) och psykologerna på frågan om kandidaternas möjlighet att leva celibatärt? Det framgår att båda grupper ansåg det viktigast att kandidaten kan hålla sitt celibatslöfte, att han är heterosexuell och att han någon gång allvarligt övervägt att gifta sig. Det finns emellertid också skillnader mellan de två grupperna. Biskoparna ville i högre utsträckning att de sökande skulle vara heterosexuella, medan psykologerna hade en påfallande högre preferens än biskoparna för att aspiranterna någon gång i sitt liv skulle ha haft sexuella relationer med en kvinna.

Beträffande frågan om pedofili och celibat ansåg så många som c:a 20 % av biskoparna resp. psykologerna att en aspirant till prästseminariet, som är antingen en omedveten eller latent pedofil, skulle för resten av livet kunna hålla tillbaka sitt sexuella begär efter barn. När det gäller resultaten för homosexualitet och celibat ansåg de flesta biskopar (41 %) och psykologer (53 %) att en homosexuell kandidat som är medveten om sin böjelse, men som aldrig haft sexuella relationer med en man, inte skulle kunna vara trogen mot celibatet. Så många som 39 % av biskoparna, betydligt fler än psykologerna, ansåg dock att detta vore möjligt (20 % visste inte). De flesta biskopar och psykologer trodde inte att en homosexuell man som haft sexuell erfarenhet med en man skulle kunna leva kyskt även om han hade intentionen att göra så. En betydligt större andel av psykologerna ansåg dock att detta vore möjligt.

Den stora majoriteten av biskopar och psykologer ansåg alltså inte att en man med böjelse till pedofili kunde bemästra den. Trots detta har biskopar vigt sådana män till prästämbetet utan att känna till deras problem. Karin Stadler påpekar här att detta problem inte bara är en katolsk angelägenhet. Det är ett samhälleligt intresse att inte pedofiler anställs i skolor och daghem t.ex. Det finns dock för närvarande inte några psykologiska tester som kan avslöja dessa sexuella böjelser. När det gäller de homosexuella kandidaterna, ansåg, som vi sett, majoriteten av biskoparna och psykologerna att en kandidat inte skulle kunna bemästra sina sexuella tendenser om han vore homosexuell. Trots detta tycks åtskilliga homosexuella ha vigts. Karin Stadler nämner att man på en del håll tar emot kandidater som öppet presenterar sig som homosexuella. Hon nämner även flera studier som beräknar att c:a 20 % av det katolska prästerskapet i en del länder tycks vara homosexuellt. (Andelen homosexuella av befolkningen som helhet beräknas till c:a 4 %).

Karin Stadlers välskrivna och intressanta avhandling ger många tillfällen till vidare reflexion. De frågor som hon aktualiserar angår inte bara biskopar och dem som är direkt ansvariga för antagning och utbildning av kandidater utan alla katoliker som känner ansvar för prästkallelser. Att vi får goda präster är något av en ödesfråga för stiften. Inte minst kan man fundera över hur de intentioner som majoriteten av biskoparna ändå har skall kunna få tydligare nedslag i praktiken.

En lösning som flera amerikanska biskopar aviserar som svar på skandalerna är att än fler psykologer anlitas i processen att forma och utbilda prästkandidaterna. Att psykologer är till god hjälp i antagningsprocessen är otvivelaktigt. Ibland verkar det dock som att de vore en del av problemet snarare än en lösning på det. I USA har de, tillsammans med hela "formation teams", ofta blivit väldigt dominerande. Seminarister uppmanas ständigt på nytt att tala ut om minsta skrymsla i sin sexuella konstitution och sitt känsloliv. Det som i denna terapeutiska process riskerar att hamna i skymundan är det sunda förnuftet och moralen. Åtskilliga rapporter har publicerats på senare år som visar att en kandidat som är exklusivt heterosexuell, hängivet kyrkotrogen i sin tro, traditionell i sin fromhet och skeptisk till den terapeutiska tekniken ofta kan få svårigheter att få fortsätta som prästkandidat. Förvisso kan det hända att sådana kandidater verkligen är rigida och halsstarriga och därför inte skulle bli goda präster, men det hindrar inte helhetsintrycket: åtskilliga helt vanliga fromma unga män har uppenbarligen avvisats eller skrämts bort från prästseminarierna under de senaste decennierna. Det återstår att se hur biskoparna i USA kommer tillrätta med det problemet.

Ingvar Fogelqvist