Om påvens nya dokument om prästvigning av kvinnor

Under förra året publicerade påven Johannes Paulus II sitt apostoliska brev Ordinatio sacerdotalis. På svenska har det hittills endast publicerats i SPT 24-25/ 1994. Brevet har blivit diskuterat i ett internationellt ekumeniskt sammanhang. Hur skall det uppfattas? Kardinal Joseph Ratzinger är, som prefekt för kongregationen för trosläran, en av den romersk-katolska kyrkans mest auktoritativa och centralt placerade teologer. l nedanstående artikel redovisar han ytterligare skäl och motiveringar för ståndpunktstagandet och gör också markeringar i förhållande till den anglikanska och de lutherska kyrkorna. Visserligen rör artikeln delvis interna romersk-katolska förhål-landen, men den är också av, stort intresse för Svenska kyrkan och dess förhållande till Den heliga stolen. Med kardinalens benägna tillstånd publicerar SPT här en översättning av hans artikel.

1. Dokumentets anledning och kontext

Med det apostoliska brevet Ordinatio sacerdotalis har pååen inte förkunnat någon ny lära. Han bara bekräftar offentligt vad hela kyrkan -öst och väst alltid har vetat och levt i sin tro. I de tolv apostlarna har hon alltid sett måttstocken för all prästerlig tjänst och hon har från början underordnat sig detta mått. Enligt kyrkans tro börjar all prästerlig tjänst i Jesu Kristi kyrka med dessa tolv mån, som hon vet är förbundna med inkarnationens mysterium och har fått uppgiften att framställa Kristus och att vara Herrens levande och verksamma ikoner.
Två faktorer har under 1900-talet i mångas ögon alltmer ifrågasatt den hittills självklara vissheten om Kristi avsikt med sin instiftelse. När Skriften läses utan förbindelse med den levande traditionen och som ett rent historiskt dokument, förlorar begreppet 'instiftelse' både innebörd och relevans. Man ser då inte längre prästämbetets uppkomst i en insikt i och lydnad för Kristi vilja i den kyrka som höll på att bli till utan som en historisk process som inte går tillbaka på någon medveten instiftelse och som därför i princip mycket väl kunde ha utvecklats annorlunda. Instiftelsen faller i praktiken bort som ämbetets grund och mätt och kan sedan ersättas av funktionaliteten. Detta nya förhållande till historien hänger samman med de omvälvningar som i vår tid har skett i synen på människan: för ett sakramentalt tänkande är människans kroppslighet i symbolisk mening genomskinligt, i stället talar man nu om könens funktionella likställdhet; det som tidigare sågs som en bindning till begynnelsens mysterium uppfattas nu enbart som att halva mänskligheten diskrimineras, detta som en arkaisk rest av, en efterbliven människosyn som måste mötas med kampen för jämställdhet. I en värld som helt präglas av det funktionella är det svårt att alls ta någon hänsyn till andra synpunkter än funktionaliteten. Sakramentets egentliga väsen, som inre kan härledas ur funktionaliteten, kommer överhuvudtaget inte in i blickfältet.
I denna situation tillkommer uppdraget att på nytt påminna om traditionens väsentliga innehåll det påvliga läroämbetet. I detta sammanhang finns redan troskongregationens deklaration Inter Insigniores. Om kvinnors tillträde till prästämbetet, som offentliggjordes den 15 oktober 1976 på påven Paulus VI:s anmodan och med hans gillande.
Dennas centrala mening lyder: "Kyrkan, som troget vill följa Herrens exempel, tillskriver sig inte fullmakt att släppa fram kvinnor till prästvigning. "Med denna mening bekänner sig kyrkans läroämbete till lydnadens primat och till begränsningen i kyrkans auktoritet. Kyrkan och hennes läroämbete har ingen auktoritet utifrån sig själva utan enbart från Herren. Den troende kyrkan läser och lever Skriften inte som en historisk rekonstruktion utan i gudsfolkets livsgemenskap genom alla tider. Hon vet att hon är bunden vid en vilja som går före henne, vid instiftelsen. Denna vägledande vilja, Kristi vilja, har för henne uttryckts i förordnandet av de tolv.
Detta nya, av, påven själv utformade dokument bygger på och förutsätter troskongregationens deklaration frän 1976. Det ställer sig också i kontinuitet med andra sedan dess utgivna texter från läroämbetet som i större sammanhang berör samma tema: den apostoliska skrivelsen om kvinnans värdighet (Mulieris dignitatem),det ur biskopssynoden 1987 sprungna dokumentet om de kristna lekmännen och slutligen motsvarande avsnitt i den katolska kyrkans katekes (Katechismus der Katholischen Kirche).

2. Vad texten väsentligen säger

Trots dessa klara uttalanden från läroämbetet har osäkerheten, tvivlen och stridigheterna i frågan om ordination av, kvinnor fortsatt även i den katolska kyrkan, delvis också skärpts. En ensidig föreställning om ofelbarheten [ex cathedra) som den enda förpliktande beslutsformen i kyrkan har utnyttjats till att relativisera alla de nämnda dokumenten och förklara frågan som i fortsättningen öppen]. Detta tillstånd av osäkerhet i en fråga som berör det kyrkliga livets innersta har tvingat påven till ett nytt ingripande, vars klara mål är att undanröja varje tvivel kring en fråga av, högsta vikt (Nr 3). När kyrkan här öppet och otvetydigt uttalar sig om gränserna för den fullmakt hon fått, så har det visserligen i första hand praktiska konsekvenser för disciplinen i kyrkan, men det handlar inte alls enbart om en disciplinfråga, om ett problem för kyrkans praxis utan praxis är uttryck för och konkret gestaltning av trosläran. Prästämbetet är enligt katolsk tro ett sakrament, d.v.s. inte något kyrkan funnit på av pragmatiska skäl utan något som givits henne av Herren och som hon därför inte kan gestalta efter eget gottfinnande utan bara kan ge vidare i vördnad och trohet. Därför har kyrkan ingen valfrihet ingen behörighet att fälla egna avgöranden om vem som kan ta emot vigningen. Detta hör till kyrkans själva konstitution (Nr 3).
Det "apostoliska brevet" skiljer på denna punkt mellan två nivåer i kyrkliga lärouttalanden.
a) Den förpliktande grunden för kyrkans lära och praxis ligger l Kristi eget exempel, uttryckt i valet av de tolv, som sedan fick titeln "tolv apostlar" Denna Kristi grundläggande handling, som framgick ur en bönenatt med Fadern (Luk 6:12-16), belyses i dokumentet utifrån Skriften i dennas teologiska djupdimension. Jesu val är samtidigt Faderns gåva. Så har Skriftens vittnesbörd från början och i obruten tradition förståtts och levts som Kristi uppdrag. Kyrkans läroämbete vet sig vara ställt i en sådan utläggnings tjänst.
b) Om alltså Kristi vilja, betygad av Skriften, levd i traditionen och utlagd av läroämbetet, är grunden för kyrkans lära, så räcker det dock inte att betrakta denna vilja rent positivistiskt som ett slags godtyckligt uppsatt norm. Kristi vilja är alltid en logos-vilja, en meningsfull vilja. Tänkandets uppgift i tron är att söka det meningsfulla i denna vilja för att den skall kunna traderas och levas meningsfullt och med ett inre instämmande.
Den nämnda deklarationen Inter Insigniores har faktiskt i sin femte del ägnat ordentligt utrymme åt ett försök att inifrån förstå Kristi vilja. Det nya dokumentet inskränker sig emellertid i huvudsak till det första planet , dock utan att underskatta det andras vikt. Påven ålägger sig själv en begränsning. Han vet att det är hans uppdrag att lyfta fram det grundläggande avgörande som kyrkan inte kan välja utifrån sig själv utan har att ta emot i trohet. Han överlåter åt teologin att arbeta fram detta avgörandes antropologiska implikationer och att göra dem gällande i dagens kamp om ni människan. Vad jag inledningsvis antydde om symbolisk - sakramental kontra funktionell människosyn visar hur svår en sådan uppgift är men också hur nödvändigt och lönande det är att ta itu ined den. Otvivelaktigt har kyrkan en del att lära av den visdom som är bevarad i trons tradition och alls inte låter sig avfärdas som en arkaisk - patriarkalisk kategori Där bindningen till Skaparens vilja och den inomkyrkliga bindningen till Frälsarens vilja går förlorade blir nämligen funktionalitet lätt till manipulerbarhet. Den nya aktning för kvinnan som, med all rätt, blev utgångspunkt för olika moderna rörelser, råkade snart nog in i ett förakt för kroppen. Könsidentitet ses inte längre som ett väsentligt uttryck for människans kroppslighet utan framställs som en sekundär och till sist betydelselös utvärtes egenskap. Kroppen räknas inte längre till det väsentliga i att vara människa utan betraktas som ett verktyg som man använder.

Utgångspunkten är Kristi vilja

Men låt oss återvända till det påvliga dokumentets självålagda begränsning; det ser - som tidigare sagts - inte antropologiska reflexioner som sin uppgift utan lämnar dem till teologer och filosofer. Med denna begränsning ställer sig påven än en gång tydligt på den linje i grundfrågorna som öppnades av Inter Insigniores. Utgångspunkten är Kristi vilja. Påven blir garant för lydnaden mot denna. Kyrkan hittar inte själv på vad hon skall göra utan finner genom att lyssna till Herren vad hon skall göra och vad hon skall låta bli. Denna synpunkt har varit avgörande för de anglikanska biskopar och präster som vet sig ha skäl att gå över till den katolska kyrkan. Deras val är, som de tydligt nog förklarat, inte en röst mot kvinnor utan ett beslut som gäller gränserna för kyrkans kompetens. Det kommer t.ex. mycket tydligt till uttryck i det förord som biskop G. Leonard har försett den av A. Nichols skrivna anglikanismens teologiska historia med. Leonard talar om fyra nya typer av utveckling som upplöser den struktur som är väsentlig för den anglikanska kyrkoförståelsens dialektik. Den fjärde av dessa utvecklingstyper ser han i den "makt som har givits åt den anglikanska kyrkans generalsynod att avgöra frågor om tron och sederna och att göra detta med majoritetsbeslut, som om man kunde avgöra detta slags frågor på sådan väg. Church of England avvisar påvens lärofullmakt, men hennes synod håller på att utöva ett läroämbete som är teologiskt ogrundat och i praktiken reser anspråk på ofelbarhet." Samtidigt har liknande röster höjts i den lutherska kyrkan i Tyskland; där sätter sig t.ex. professor Reinhold Slenczska eftertryckligt till motvärn mot att kyrkliga instansers majoritetsavgöranden i praktiken förklaras som frälsningsnödvändiga och att man därvid glömmer att den »stora konsensus» i kyrkan som reformatorerna förklarade som den högsta läroinstansen består i kyrkolärans överensstämmelse med Skriften och med den katolska kyrkan.

Påven vill genom det nya dokumentet inte driva igenom någon egen mening utan tvärtom stryka under att kyrkan inte kan göra vad hon vill och att inte heller han, just han inte kan det. Här står inte hierarki mot demokrati utan lydnad mot egenvilja: i tro och sakrament, liksom i moralens grundläggande frågor, kan kyrkan inte göra vad hon skulle vilja utan hon blir kyrka just genom att vilja det som är Kristi vilja.

3. Metodiska förutsättningar och textens auktoritet

Här kan ytterligare en invändning dyka upp. Man kan säga: som idé är det gott och väl; men Skriften säger det inte alls så klart. Man pekar sedan på allehanda texter som tycks relativisera eller upphäva denna traditionella övertygelse. T. ex, sägs det att Paulus i Romarbrevet, Rom. 16:7, har betecknat en kvinna, nämligen Junia, och hennes man Andronikus som högt ansedda apostlar, "vilka har bekänt sig till Kristus före mig". Diakonissan Foibe skulle ha varit ett slags församlingspräst, lett församlingen i Kenchreai och varit högt aktad långt utanför den (Rom. 16:1-2). Emot sådant vore det till att börja med naturligt att säga att sådana tolkningar är hypotetiska och bara kan göra anspråk på en mycket måttlig grad av sannolikhet. Detta leder oss än en gång tillbaka till den fråga som mötte oss redan i början: vem utlägger egentligen Skriften? Varifrån vinner vi visshet om det den vill säga till oss? Om det bara finns den rent historiska tolkningen och inget annat, då kan den överhuvudtaget inte ge oss någon slutgiltig visshet. Den historiska forskningens visshet är till sitt väsen alltid bara hypotetisk - ingen av oss var med. Skriften kan bara bli en grundval för livet när den anförtros åt ett levande subjekt, nämligen detsamma som den själv kom ur. Skriften växte i Guds av den helige Ande ledda folk, och detta folk, detta subjekt har inte upphört att finnas till. Andra Vatikankonciliet uttrycker det så: »Därför öser inte kyrkan sin visshet om allt uppenbarat enbart ur Skriften. Därför bör båda två (Skriften och traditionen) tas emot och vördas med lika stor kärlek och aktning.» Det betyder att en rent historisk visshet - som helt bortser från kyrkans i historien levda tro - inte existerar. Att man sålunda inte kan bygga enbart på historiska fakta minskar inte Bibelns betydelse - den visshet kyrkan ger i sin lära kan verifieras i och utifrån Skriften. Skriften, traditionen och läroämbetet är enligt Vaticanum II:s vision inte att betrakta som tre från varandra skilda block, utan den i traditionens ljus lästa och I kyrkans tro levda Skriften utvecklar i detta livssammanhang sin fulla mening. Läroämbetet finns till för att bekräfta en utläggning av Skriften som öppnat sig när man i tro lyssnat till traditionen.
Inför en text från läroämbetet av detta apostoliska brevs vikt ställer sig nu ofrånkomligen ännu ett fråga: vilken förpliktande kraft har detta dokument? Uttryckligen sägs att detta avgörande definitivt gäller inom kyrkan och att denna fråga slutgiltigt är helt utanför det spel som pågår mellan olika åsikter. är det här di en dogmatiseringsakt? Till det är att svara att påven inte ställer upp någon ny dogmatisk formel utan bekräftar en visshet som alltid har levts och fasthållits i kyrkan. På fackspråk måste man säga: det rör sig om en akt frän påvens ordinarie läroämbete, inte om en högtidlig deklaration ex cathedra, även om, vad innehållet beträffar, en lära framläggs som bör betraktas som definitiv. Med andra ord: en i kyrkan redan existerande visshet, som nu har dragits i tvivelsmål, bekräftas som sådan uttryckligt med påvens auktoritet. Denna visshet får en konkret gestalt som också ger det redan alltid levda en bindande form, så som man infattar källans vatten, som därigenom inte förändras men skyddas mot att sippra bort och slammas igen.

4. Kompletterande frågor:
Kvinnodiskriminering? Ekumenisk stötesten?

Låt oss till sist än en gång gå tillbaka till de sakfrågor vår samtid ställer. Två av dem är särskilt påträngande: är inte detta ännu en diskriminering av kvinnan? Hindrar inte detta vidare ekumeniska framsteg?
a) Påven, som i detta sammanhang än en gång återkommer till deklarationen Inter Insigniores, är väl medveten om nödvändigheten att utesluta all diskriminering av kvinnan. Han visar därför med eftertryck på Marias - Gud moders och Kyrkans moders - värdighet, den högsta en skapad varelse kan få. Att hon inte därtill också fick apostlarnas specifika sändning och prästämbetet visar tydligt att det faktum att kvinnan inte kallas till prästerlig tjänst i inget avseende beror på någon ringare värdighet och inte kan omfatta någon diskriminering av henne (Nr 2). För att denna utsaga skall bli trovärdig är naturligtvis ett ytterligare klargörande av den prästerliga tjänstens väsen nödvändigt. I den nuvarande diskussionen om prästvigning av kvinnor uppfattas prästämbetet helt självklart som decision - making power - som delaktighet i makten att fatta beslut, alltså som maktposition. Om detta vore dess väsen, då, vore det givetvis svårt att förstå varför kvinnornas uteslutning från decision-making och därmed från "makten" inom kyrkan inte skulle utgöra någon diskriminering. Nu har vi tidigare sett att påvens, egentliga uppgift inom kyrkan är att garantera lydnaden mot Guds ord som inte får manipuleras. Detsamma gäller på respektive nivå för biskopar och präster. När t.ex. prästen i respektive råd och styrelser har vetorätt i tros- och moralfrågor, handlar det inte om att hålla fast vid hierarkiska prerogativ gentemot majoritetsviljan (helt bortsett frän frågan hur sådana majoriteter kommer till stånd och vem de egentligen representerar). Det handlar i stället om att markera den punkt där majoritetsviljan tar slut och lydnaden börjar - lydnaden mot den sanning som inte kan vara en produkt av omröstningar. Den som låser NT uppmärksamt finner ingenstans att prästen beskrivs som decision-maker. En sådan syn kan överhuvudtaget bara uppstå i ett rent funktionellt samhälle där allting fastställs av, oss själva. I ett nytestamentligt perspektiv förstås prästen utifrån den korsfäste Kristus, den Kristus som tvättade lärjungarnas fötter, den predikande Kristus som säger»min lära är inte min lära». Att bli intagen i sakramentet betyder att lägga av sig själv och bli fri för tjänst hos Jesus Kristus. Där prästämbetet levs rätt blir detta också uppenbart och konkurrenstanken upplöses av sig själv. Hos de stora heliga prästerna alltifrån Polykarpos av Smyrna till kyrkoherden i Ars och fram till de karismatiska prästgestalterna i vårt århundrade är detta helt uppenbart. Världsliga maktstrukturers logik räcker faktiskt inte till för att förstå prästämbetet som är ett sakrament och inte någon social organisationsform. Man kan inte förstå det med de måttstockar som gäller för funktionalitet, beslutsmakt och ändamålsenlighet, utan endast utifrån den kristologiska måttstock som ger det dess väsen som "sakrament" - som befrielse frän egen makt in i lydnaden mot Jesus.

Förvisso är en samvetsprövning ofrånkomlig. Tyvärr finns inte bara de heliga prästerna utan också sådana som har praktiserat en missuppfattning som faktiskt rycks ha reducerat prästämbetet till decision-making och power. Här kommer det fram en ytterst ansvarsfull uppgift för prästernas utbildning och andliga ledning. Där levernet inte ger täckning, åt trons ord utan tvärtom vanställer det blir budskapet obegripligt.

l detta sammanhang ville jag påminna om några påveord som understryker det jag sagt. Paulus VI formulerar det så: »Vi kan inte förändra Herrens handlande, inte heller den kallelse han riktar till kvinnorna. Dock måste vi se och främja kvinnans uppgift i evangelieförkunnelsen och i den kristna gemenskapens liv." Johannes Paulus II fortsätter på samma linje när han säger: »Det är absolut nödvändigt att komma vidare från att teoretiskt erkänna kvinnans aktiva och ansvarstagande närvaro i kyrkan till det praktiska förverkligandet." Vid tolkningen av det påvliga dokumentet måste man starkt betona erkännandet av mannens och kvinnans värdighet inom helighetens ordning; allt annat i kyrkan skall tjäna heligheten, Den är det för alla människor gemensamma målet, inför Gud räknas till slut bara heligheten. Ser man könens lika mänskliga värdighet, kommer man emellertid alltid också att se vartderas speciella kallelse och tvingas motsätta sig varje ny manikeism som trycker ned kroppen till något betydelselöst, "enbart biologiskt", och därmed berövar könsidentiteten dess mänskliga värdighet, dess särskilda skönhet, och som bara kan förnimmas i ett abstrakt könlöst människoväsen.
b) Bara ett par ord om den ekumeniska frågan. Ingen kan på allvar hävda att detta nya dokument utgör ett hinder för att komma vidare i ekumeniken. Det uttrycker kyrkans lydnad mot det i traditionen levda bibelordet, den kyrkliga auktoritetens begränsning av sina befogenheter. Det säkrar därmed den obrutna gemenskapen med österns kyrkor i förståelsen av Guds ord liksom i sakramentet som bygger kyrkan. Någon ny tvistepunkt gentemot de ur reformationen framgångna gemenskaperna bygger det inte upp, ty frågan vad prästämbetet är, om det är ett sakrament eller till sist en tjänst som församlingen för sin ordning själv reglerar, hörde frän början till de tvistepunkter som ledde till utbrytningarna på l500-talet. Att den katolska kyrkan (liksom de ortodoxa kyrkorna) står kvar vid sin övertvgelse kan ingen förundra sig över eller bli sårad av. Tvärtom ger detta anledning till att ännu noggrannare gemensamt tänka igenom de svåra grundfrågorna, förhållandet mellan Skriften och traditionen, kyrkans egen sakramentala struktur och den prästerliga tjänsten i sakramental karaktär. Klarhet i det man uttalar och gemensam vilja att lyda Guds ord är dialogens förutsättningar. Det har inte uppstått någon ny motsats, däremot en förstärkt utmaning att tänka igenom den faktiska klyftan ända frän botten och att med blicken på Herren gå vidare och än mer söka vägen till enhet.

    övers. ur Internationale Katolische Zeitschrift 23 (1994) av Maud Lindin Ohlson

(Ur Svensk Pastoraltidskrift nr 5 1995)