Påvens apostoliska brev
om kvinnliga präster

Eftersom Kristus utvalde endast män till apostlar - i ett val präglat av hans fria vilja - har "kyrkan inte någon som helst befogenhet att ge prästvigning av kvinnor», fastslår påven Johannes Paulus 11 i ett apostoliskt brev, (Epistula apostolica de sacerdotali ordinatione viris tantum reservanda), avgivet på Pingstdagen i år Brevet hänvisar inte explicit till påvens ofelbarhet i lärofrågor, men gör ändå, med uppseendeväckande starka formuleringar,anspråk på att vara ett avgörande som slutgiltigt skall gälla för de troende" Brevet - som efter sina inledningsord fått namnet Ordinatio sacerdotalis - har intresse också utanför den romersk-katolska kyrkan, både för sitt innehåll och sin argumentering i sakfrågan och för att det ofrånkomliga kommer att påverka de ekumeniska kontakterna mellan den omersk-katolska kyrkan och de protestantiska kyrkor som viger kvinnor till präster. SPT publicerar här en översättning av påvens brev i dess helhet.

Vördade bröder i biskopsämbetet!

1. Prästvigningen, som för vidare det ämbete Kristus anförtrodde sina apostlar till att lära, helga och leda de troende, har i den katolska kyrkan allt sedan begynnelsen varit förbehållen enbart män. Denna tradition har troget bevarats även av östkyrkorna.

När frågan om prästvigning av kvinnor uppkom i den anglikanska kyrkogemenskapen, påminde påven Paulus VI, trogen sitt ämbete att skydda den apostoliska traditionen och i avsikt att undanröja ett nytt hinder på vägen mot kristen enhet, anglikanerna om den katolska kyrkans ståndpunkt: »Hon fasthåller att det av principiella skäl inte är tillåtet att prästviga kvinnor. Dessa skäl innefattar: Kristi förebild, betygad i den heliga Skrift, att välja endast män som sina apostlar, den obrutna ordningen i kyrkan, som genom att välja endast män har efterliknat Kristus, och hennes levande läromyndighet, som genomgående har fasthållit att uteslutandet av kvinnor från prästämbetet är i enlighet med Guds plan för sin kyrka)".

Men eftersom frågan också hade blivit föremål för debatt bland teologer och inom vissa katolska grupper, uppdrog Paulus VI åt Kongregationen för trosläran att framlägga och belysa kyrkans lära i detta avseende. Detta skedde genom deklarationen Inter insigniores, vilken påven godkände och lät offentliggöra.

2. Deklarationen upprepar och förklarar de av Paulus VI framställda grundläggande skälen för denna lära och drar slutsatsen att kyrkan »inte anser sig ha befogenhet att ge kvinnor tillträde till prästvigning». Till dessa grundläggande skäl lägger dokumentet andra teologiska argument som belyser hur viktig denna gudomliga förordning är för kyrkan. Det visar också tydligt att Kristi sätt att handla inte utgick från sociologiska eller kulturella motiv i hans samtid. Som Paulus VI senare förklarade: » Det verkliga skälet är att Kristus lade fast det så, när han gav kyrkan hennes grundläggande ordning och hennes teologiska antropologi, vilken kyrkans tradition sedan alltid har följt».

I det apostoliska brevet Mulieris dignitatem, har jag själv rörande detta skrivit: »När Kristus kallade endast män till sina apostlar, handlade han fullständigt fritt och oavhängigt. Han gjorde detta med samma frihet i vilken han i allt sitt handlande underströk kvinnans värdighet och kallelse, utan att anpassa sig till rådande seder och de traditioner som den tidens lagstiftning, sanktionerade».'

I själva verket betygar evangelierna och Apostlagärningarna att denna kallelse skedde i enlighet med Guds eviga rådslut: Kristus utvalde dem han ville (jfr Mark. 3:13-14, Joh. 6:70), och han gjorde det i gemenskap med Fadern, »genom den helige Ande» (Apg. 1:2), efter att ha tillbringat natten i bön (jfr Luk. 6:12). Därför har kyrkan när det gäller tillträde till prästämbetet alltid erkänt Herrens sätt att välja tolv män som han gjorde till sin kyrkas grundstenar (jfr Upp. 21:14) som en norm för alla tider. Dessa män mottog i själva verket inte endast ett uppdrag, som därefter skulle kunna fullföljas av varje medlem av kyrkan, utan de blev på ett särskilt sätt och nära förbundna med det inkarnerade Ordet självt i hans sändning (jfr Matt. 10:1,7-8, 28:16-20, Mark. 3:13-16, 16:14-15). Apostlarna handlade på samma sätt, när de valde medarbetare (cooperatores) som skulle efterfölja dem i ämbetet. Inneslutna i detta val var också de som genom kyrkans tid skulle bära apostlarnas uppdrag vidare att representera Kristus, Herren och Återlösaren.

3. Dessutom visar det faktum att den saliga Jungfrun Maria, Guds och kyrkans Moder, inte mottog vare sig det särskilda apostlauppdraget eller prästämbetet, med all tydlighet att detta att inte ge kvinnor tillträde till prästvigning inte kan innebära att kvinnor är av lägre värdighet och inte heller kan anses som diskriminering av dem. Snarare skall det uppfattas som trohet mot ert rådslut sprunget ur visdomen hos universums Herre.

även om kvinnors närvaro och roll i kyrkans liv och sändning inre hör prästämbetet till, förblir den absolut nödvändig och oumbärlig.

Som deklarationen Inter insigniores påpekar "önskar kyrkan att kristna kvinnor skulle bli fullt medvetna om storheten i sitt uppdrag: deras roll år i dag av avgörande betydelse såväl för samhällets förnyelse och humanisering som för att de troende skall återupptäcka kyrkans sanna ansikte». Nya Testamentet och kyrkans hela historia visar till fullo hur kvinnor varit trogna lärjungar och vittnen om Kristus i familj och yrkesliv; därtill kommer de kvinnor som på ett odelat sätt vigt sina liv åt Guds och evangeliets tjänst. »Genom att försvara kvinnors och deras kallelses värdighet har kyrkan ärat och visat tacksamhet mot de kvinnor som - i trohet mot evangeliet - i varje tid har- tagit del i hela Guds folks apostoliska sändning. Det rör sig om de heliga martyrerna, jungfrurna och mödrarna, -som modigt burit vittnesbörd om sin tro och genom att uppfostra sina barn i evangeliers anda fört kyrkans tro och tradition vidare".

Till detta kommer att kyrkans hierarkiska konstitution helt och hållet är till för de troendes helgelse. Därför erinrar deklarationen Inter insigniores om att "den enda högre nådegåva, som kan och skall eftersträvas, är kärleken (jfr I Kor. 12 och 13). De största i himmelriket är inte ämbetsbärarna utan helgonen».

4. även om läran att prästvigningen skall vara förbehållen endast män har bevarats genom kyrkans obrutna och universella tradition och entydigt utvecklats av läroämbetet i senare tids dokument, anses den för närvarande på sina håll inte desto mindre öppen för debatt, eller också anses kyrkans avgörande att kvinnor inte skall ges tillträde till prästvigning endast vara av disciplinär betydelse.

För att varje tvivel må undanröjas vad gäller en angelägenhet av stor betydelse (res magni), något: som hör till kyrkans själva gudomliga konstitution, förklarar jag därför, i kraft av mitt uppdrag (virtute ministerii Nostri) att styrka mina bröder (jfr Luk. 22:32), att kyrkan inte har någon som helst befogenhet (declaramus Ecclesiam facultatem nullantenus habere) att ge prästvigning åt kvinnor, och att detta avgörande slutgiltigt skall gälla för de troende i kyrkan (hancque sententiam ab omnibus Ecclesiae fidelibus esse definitive tenendam).

I det jag åkallar Gud om att överflödande bistå er, vördade bröder, och alla de troende, nedkallar jag min apostoliska välsignelse.

Givet i Vatikanen, den 22 maj, under Pingsthögtiden år 1994, det sextonde i mitt ponifikat.

Ur Svensk Pastoraltidskrift Nr 24-25 1994