Apostoliska stolens primat

"Guds kyrka, som befinner sig i Rom, till Guds kyrka som befinner sig i Korint... Men om någon inte lyder dessa ord, som talades av honom genom oss, låt dem då få veta, att de skall involveras i ohörsamhet och i en inte ringa fara." (Påven Clemens av Rom, Första brevet till korinthierna 1, 59:1, år 96).

"Ignatius, som också kallas Theophorus, till kyrkan som fått nåd genom majestätet hos den allra högste Gud Fader och hos Jesus Kristus, hans enfödde Son; Kyrkan som är helgad och upplyst genom Guds vilja, han som formade alla ting som är i överensstämmelse med tron och kärleken hos Jesus Kristus, vår Gud och Frälsare; Kyrkan som presiderar på den romerska regionens plats och som är värdig Gud, värd heder, värd den högsta lycka, värd pris, värd tilltro, värd att anses helig och som presiderar över kärlek..."Ignatius av Antiokia, Brev till romarna, Prolog, år 110).

"Det finns också ett annat brev bevarat skrivet av Dionysius till romarna och adresserat till Soter, som var biskop vid den tiden. Vi kan inte göra något bättre än att bifoga några avsnitt från detta brev, där han anbefaller romarnas praxis som bibehållits ända fram till förfö1jelsen i våra dagar. Hans ord är fö1jande: Ty från början har du praktiserat att göra gott mot alla bröderna på olika sätt och att sända bidrag till många kyrkor i varje stad. Då ni på så sätt avhjälpt behovet hos de nödställda, och då ni sörjer för de underminerade bröderna genom de gåvor ni från början sänt, så håller ni vid liv de seder som gått i arv hos romarna. Detta är något er välsignade biskop Soter inte endast försvarat utan också bidragit till, i det han försett de heliga med ett överflöd av anslag och uppmuntrat bröderna utomlands med välsignade ord, så som en kärleksfull far behandlar sina barn. I samma brev nämner han också Clemens' brev till korintierna och visar, att det från början varit sed att läsa detta i kyrkan. Hans ord är

följande: Idag har vi varit med om Herrens heliga dag, då vi har läst ditt brev. Så ofta som vi läser det skall vi alltid kunna få råd därifrån liksom från tidigare brev, som skrevs till oss genom Clemens. Samme författare säger också följande om sina egna brev, där han anför, att de hade blivit lemlästade: Eftersom bröderna ville, att jag skulle skriva brev, så skrev jag. Och dessa brev har djävulens apostlar fyllt med ogräs och de har tagit bort vissa ting och lagt till andra. Elände har bevarats åt dem. Det är därför inget att förvåna sig över, om några har försökt att även förfalska också Herrens skrifter, då de även uppgjort planer emot skrifter som är av mindre betydelse." (Dionysius av Korint, Till påven Soter, hr 171, Eusebius' kyrkohistoria 4:23).

"Eftersom det emellertid skulle bli mycket långtråkigt att i en volym som denna räkna upp efterträdarna i alla kyrkorna, så undantar vi alla dem som på något sätt, antingen genom ont självförhärligande, eller högfärd, eller blindhet och vrång opinion, samlas på inte auktoriserade sammankomster. Jag påstår, att vi gör det, i det vi antyder, att traditionen härstammade från apostlarna, från den mycket stora, mycket gamla och universellt kända kyrkan, som grundades och organiserades i Rom av de två högst ärorika apostlarna Petrus och Paulus. Vi gör det också genom att peka på tron, som predikades for människorna och som nått vår tid med hjälp av den succession som finns hos biskoparna. Ty det är något nödvändigt, att varje kyrka samtycker med denna kyrka och det på grund av dess överlägsna auktoritet, dvs de rättrogna överallt, så till vida som den apostoliska traditionen kontinuerligt har bevarats av de rättrogna människor som finns överallt." (Irenaeus, Mot kätterier, 3:3:2, år 180).

"En fråga av inte ringa betydelse uppstod på den tiden. Ty församlingarna i hela Mindre Asien höll fast vid, genom en äldre tradition, att den fyrtionde dagen i månkretsen, den dag då judarna var befallda att offra lamm, skulle iakttas som den högtidsdag, då Herrens påsk firades. Det var därför nödvändigt att de upphörde med sin fasta denna dag, oberoende av vilken veckodag den råkade vara. Men den var inte sedvänja i kyrkorna i den övriga världen att upphöra härmed vid denna tid, eftersom de iakttog det bruk, som från den apostoliska traditionen hade bevarats till den tiden, att inte upphöra med fastan någon annan dag än den dag då vår Frälsare uppstod... Därför försökte Viktor, som vid denna tid presiderade över kyrkan i Rom, att omedelbart från kyrkans gemensamma enhet avlägsna församlingarna i hela Mindre Asien, tillsammans med de kyrkor som samtyckte med dem, såsom kätterska. Och han skrev brev och förklarade, att alla bröderna var helt exkommunicerade. Men detta behagade inte alla biskoparna. Och de bönföll honom att betänka det som hörde till freden och enheten och kärleken bland grannarna. Deras ord finns bevarade, tillrättavisar Victor skarpt. Bland dem fanns Irenaeus, som i bröderna i Gauls namn, varöver han presiderade, sände brev och hävdade, att Herrens uppståndelses mysterium skulle iakttas endast på Herrens dag. På lämpligt sätt förmanade han Victor, att denne inte skulle avsöndra hela Guds kyrkor, som iakttog traditionen från en äldre sed...". (Eusebius' kyrkohistoria 5:23,24, Påven Victor & påsken, år 195).

"Och efter uppståndelsen säger han åter till honom: 'Föd mina får.' Det är på honom han bygger kyrkan och till honom han anförtror uppgiften att föda fåren. Och trots att han utdelar samma makt åt alla apostlarna, grundade han ändå en enda påvestol och upprättade sålunda genom sin auktoritet källan och stämpeln på kyrkans enhet. Utan tvekan vara alla det som Petrus var, men ett primat gavs åt Petrus. Och det görs sålunda klart, att det endast finns en hjord, som skall födas av alla apostlarna på gemensamt uppdrag. Om någon inte håller fast vid denna enhet hos Petrus, inbillar han sig då likväl, att han håller fast vid tron? Om han överger Petrus' stol, varpå kyrkan byggdes, kan han då likväl vara säker på, att han är i kyrkan? Denna enhet skulle vi stadigt hålla fast vid och upprätthålla, särskilt vi biskopar, som presiderar i kyrkan i avsikt att vi må erkänna episkopatet i sig såsom varande ett och odelat." (Cyprianus, Enheten i kyrkan, 4-5, Text om primatet, år 251/256).

"Dessutom vågar de fortfarande efter ting som dessa, sedan en falsk biskop har blivit utnämnd för dem av heretikema, sätta segel och bära brev från schismatiska och profana personer till Petrus' tron och till huvudkyrkan, varifrån prästerlig enhet har sin källa. Och de betraktar inte, att dessa var romarna, vars tro prisades i apostelns predikningar, vartill de trolösa inte kunde ha något tillträde." (Cyprianus, Till Cornelius, Brev 54/59, år 252).

"För Dionysius, biskop i Rom, vilken också skrivit mot dem som sade, att Guds Son var en skapad varelse, är det uppenbart, att kätteriet hos de arianska motståndarna till Kristus hade bannlysts av alla, och det inte nu för första gången utan sedan gammalt. Och Dionysius, biskop i Alexandria, vilken försvarat det brev han skrivit, avslöjar i sin tur över huvud taget det arianska misstaget på ett sätt som varken sker hos tänkesätt de anför eller har framfört.Athanasius, Dionysius i Rom 13, år 352).

"Antag, som du påstår, att någon försyndelse vilade på dessa personer, och att fallet borde ha förts emot dem, inte enligt detta sätt utan enligt kyrkans kanoniska rätt. Ord skulle ha skrivits därom till oss alla, så att en rättvis dom skulle kunna fällas av alla. Ty de som led var biskopar och kyrkor utan ordinärt rykte, men sådana som apostlarna själva i egna personer hade härskat över. Och varför sades ingenting till oss beträffande speciellt kyrkan i Alexandria? är du okunnig om, att man först brukar skriva ord till oss och därefter se till att ett rättvist beslut godtas från denna plats? Om då någon misstanke vilade på biskopen där, så borde meddelande därom sändas till kyrkan på denna plats. Då de nu däremot, efter att ha försummat att informera oss, och under det de vidtar lagliga åtgärder på det sätt som behagade dem, nu önskar uppnå vår samstämmighet i deras beslut, trots att vi aldrig har fördömt dem, så har varken konstitutionerna från Paulus eller traditionerna från fäderna befallt så. Detta är ett annat slags procedur, en nytt praktiserande. Jag bönfaller er, att gärna ha fördrag med mig. Det jag har skrivit är för det allmännas bästa. Ty det vi har tagit emot av den välsignade aposteln Petrus, det tillkännager jag för er. Och jag skulle inte ha skrivit detta, som om jag ansåg, att dessa ting gällde alla, om inte dessa åtgärder så hade upprört oss. (Athanasius, Påven Julius till Eusebians, Försvar mat arianerna, 35, år 347).

Athanasius var närvarande och sanktionerade överläggningarna i konciliet i Sardica och refererade till konciliet i Sardica som "det stora konciliet". (Försvarstal mot arianerna 1 eller "Den heliga synoden". Brev till människorna i Antiokia 5).

"Biskop Hosius sade: Det är också nödvändigt att tillägga, att ingen biskop passerar från sin egen provins till en annan provins, där det finns biskopar, såvida han inte verkligen har blivit kallad av sina bröder, och att vi inte förefaller stänga barmhärtighetens portar. Och detta förhållande föreskrivs likaså, om en biskop i någon provins har något emot sin broder och medbiskop. Ingen av de två skall då som skiljedomare kalla in biskopar från en annan provins. Men om till äventyrs en dom fälls mot en biskop i något fall, och han antar att hans fall inte kan befinnas falskt utan gott, kan man för att frågan på nytt skall väckas, och om det enligt din barmhärtighet förefaller vara gott, hedra minnet av aposteln Petrus, och om det är nödvändigt, kan det prövas på nytt av biskoparna i de närbelägna provinserna, och man kan låta honom utse skiljedomare. Men om det inte kan visas, att fallet är av sådan art, att det behövs en ny dom, så låt då domen som en gång fälldes annuleras, men stå som tidigare fast vid det goda." (Koncilium i Sardica, Kanonisk lag III, år 343/344).

"Biskop Gaudentius sade: Om det verkar vara bra för dig, är det nödvändigt att till detta beslut, som är fyllt av uppriktig kärlek du uttalat, tillägga,att om en biskop blir avsatt genom dom av biskoparna i de närbelägna stiften och han påstår, att han har nytt material till sitt försvar, så kan inte någon ny biskop tillsättas på hans biskopsstol, såvida inte biskopen i Rom dömer och fäller ett nytt beslut om detta. " (Koncilium i Sardica, Kanonisk lag IV, år 343/344).

"Biskop Hosius sade: Det är förordnat, att om en biskop anklagas, och biskoparna i samma region samlas och avsätter honom från hans tjänst, och han medan han, så att säga, tar sin tillflykt till den högst välsignade biskopen i den romerska kyrkan, och om han är villig att bli förhörd av honom och tycker det är rätt att förnya undersökning i sitt fall, låt det då behaga honom, att de grannbiskopar som är närmast provinsen må undersöka de särskilda omständigheterna med omsorg och noggrannhet och avge sina röster i ärendet i enlighet med sanningens ord. Och om någon begär, att hans fall skall höras på nytt, och om det på hans begäran förefaller vara bra att förmå biskopen i Rom att sända presbyterer, låt det då stå i den biskopens makt, att i enlighet med vad han dömer vara gott och beslutar vara rätt, sända någon att döma tillsammans med biskoparna, och må det undersökas genom auktoriteten hos den de sänt. Och må detta också påbjudas. Men om han tänker, att det är tillräckligt med biskoparna i fråga om undersökning och beslut i ärendet, låt honom då göra det som skall förefalla bra i hans högst försiktiga dom. Biskoparna svarade: "Det som har sagts har bifallits" (Koncilium i Sardica, Kanonisk lag V, år 343/344).

"Det vi alltid har trott, det vet vi nu, ty erfarenheten visar och bekräftar för var och en av oss, det han har hört med sina öron. Det är sant som aposteln Paulus, den högst välsignade läraren för hedningar, sade om sig själv: 'Söker du ett bevis av honom som talar i mig?' Ty eftersom Herren Kristus bodde i honom, så kan det inte finnas något tvivel om, att Anden talade genom hans själ och gav liv åt hans kropps instrument. Och du älskade broder, ehuru avlägsen till kroppen, har stått i förening med oss i tanke och vilja. Anledningen till din frånvaro var både hedervärd och nödvändig, att de schismatiska vargarna inte skulle röva och plundra genom stö1d eller att de heretiska hundarna skulle skälla vansinnigt i hastigt raseri eller att själva ormen, djävulen, skulle uttömma sitt hädiska gift. Så för oss förefaller det rätt och alltigenom lämpligt, att Herrens präster från varje provins skulle rapportera till sitt huvud, dvs Petrus’ påvestol, aposteln". (Koncilium i Sardica, Till påven Julius, år 342 , vilket citerades av James T. Shotwell och Louise Ropes Loomis Petrus påvestol, 1927)

"Du kan inte förneka, att du vet, att i staden Rom den första påvestolen förlänades Petrus, på vilken fursten för alla apostlarna, Petrus, satt...genom vilken stol enheten skulle bevaras av alla, så att den, som satte upp en annan lärostol gentemot denna unika, nu skulle vara en schismatiker och syndare". (Optatus från Mileve, Donatisternas schism, 2:2-3, år 367)

"Till gagn for enheten förtjänade den välsignade Petrus att ges företräde framför de övriga, och han ensam fick himmelrikets nycklar, för att han skulle förmedla dem till de andra". (Optatus från Mileve, Donatisternas schism, 7:3, år 367)

"Likväl ställdes misstag från första början till rätta av biskoparna, vilka man i Ariminum försökte betvinga att manipulera eller att förnya tron, så att de bekände sig själva vara förförda av motsatta argument eller erkände att de inte hade varseblivit någon motsägelse gentemot den mening som fanns hos fäderna, som levde i Nicaea. Ingen fördom kunde uppkomma från samlingen biskopar, som var församlade i Ariminum, eftersom det är välkänt, att varken romarnas biskop, vars mening man borde invänta framför alla andras eller Vincentius, vars fläckfria episkopat hade varat så många år, eller de övriga, gav bifall till sådana läror. Och detta är det mest signifikativa, eftersom, som redan sagts, just de män, som föreföll ha lurats till kapitulation, själva i sina klokare ögonblick intygade sitt ogillande." (Påven Damasus (verksam år 366-384), Om Konciliet i Arminum, brev I, år 371, i Theodorets Kyrkohistoria)

"Eftersom öst, splittrat som det var genom långvariga fejder, som existerade mellan dess folk, bit för bit slet sönder Herrens sömlösa klädnad i trasor, den som var vävd uppifrån och hela vägen, eftersom rävarna förstör Kristi vingård, och eftersom det bland de trasiga cisterner, som ej höll vatten, var svårt att upptäcka den förseglade fontänen och den slutna trädgården. Jag tycker, att det är min plikt att rådfråga Petrus' påvestol och att vända mig till en kyrka, vars tro har prisats av Paulus. Jag vädjar om andlig föda till den kyrka, varifrån jag har fått Kristi skrud. Det vida utrymmet av sjö och land, som ligger mellan oss, kan inte avskräcka mig från att söka pärlan av stort pris. 'Där kroppen är, kommer örnarna att samlas'. Elaka barn har inte slösat bort sitt arv, du ensam bevarar ditt arv intakt. Då den fruktbara jorden i Rom tar emot rent utsäde från Herren, bär den hundrafaldig frukt. Men här kvävs sädeskomet i fårorna, och ingenting gror utom törne eller tistel. I Väst går även nu Rättfärdighetens sol upp. I öst har Lucifer, som föll från himlen, ännu en gång rest sin tron ovanför stjärnorna. 'Ni är världens ljus, ni är jordens salt', ni är kärl av guld och silver. Här finns kärl av trä eller jord, vilka väntar på järnets glöd och evig eld. även om din storhet skrämmer mig, så attraherar din godhet mig. Av prästen begär jag säkert förvar av offerdjuret, av herden beskydd av fåren. Bort med all egenkärlek. Låt tillståndet av romerskt majestät dra in. Mina ord riktas till

fiskarens efterträdare, till lärjungen vid korset. Eftersom jag inte följer någon annan ledare än Kristus, så kommunicerar jag inte med någon annan än er, fylld av välsignelse, dvs med Petrus' påvestol. Ty jag vet, att detta är den klippa, på vilken kyrkan är byggd. Detta är det enda hus, där påskalammet kan ätas på rätt sätt. Detta är Noas ark, och den som man inte hittar där, skall förgås, när floden tar överhanden. Men eftersom jag på grund av min synd har förts till öknen, som ligger mellan Syrien och den ociviliserade ödemarken, kan jag inte, på grund av det stora avståndet mellan oss, alltid be om er helighet för den heliga saken hos Herren. Följaktligen följer jag här de egyptiska bekännarna, som delar er tro, och jag förankrar min svaga kraft under skuggan av deras stora fartyg. Jag känner inte till någonting om Vitalils. Jag förkastar Meletius. Jag har ingenting att göra med Paulinus. Den som inte församlar med mig, han förskingrar. Den som inte tillhör Kristus, tillhör Antikrist." (Hieronymus)Till påven Damasus, Brev 15 :1-2, år 375).

"Men han var inte så angelägen, att han lade tillrättavisningen åt sidan. Han kallade till sig biskopen, och i det han ansåg, att det inte kunde finnas någon sann tacksamhet, såvida den inte kom från den sanna tron, så gjorde han sig underrättad om han samtyckte med de katolska biskoparna, dvs med romerska kyrkan". (Ambrosius, Hans broder Satyrus' död, 1:47, år 378)

"Man måste bönfalla ers nåd att inte tillåta något bråk från den romerska kyrkan, huvudet för hela den romerska världen och för apostlarnas heligaste tro, ty därifrån flyter den heliga kommunionens band ut till alla kyrkor. (Ambrosius, Till kejsare Gratian, Brev I1:4, år 381)

"Vi nekar inte till ett lagligt svar på er förfrågan, ty på honom, på vilken det åligger större iver för den kristna religionen än på hela kroppen, har vi inte, med hänsyn till vår tjänst, friheten att dö1ja eller att förbli tysta. Vi bär tyngden hos alla dem som bär bördor. Nej, snarare bär aposteln Petrus dessa i oss, honom som vi litar på, att han beskyddar oss i allt det som tillhör hans administration och som beskyddar sina arvingar." (Påven Sircius, påve 384-399, Till Himerius, Brev 1, år 385)

"Eller snarare är det så, att om vi hör honom här, skall vi säkert se honom hädanefter, även om vi inte får stå nära honom, får vi ändå se honom, och vi skall säkert glimma nära kungens tron. Där keruberna sjunger till hans ära, där seraferna flyger, där skall vi se Paulus, med Petrus, som chef och ledare för helgonens kör, och vi skall glädjas över hans generösa kärlek. Ty, om han så älskade människorna här, att när han kunde välja att gå bort för att vara med Kristus, valde att vara här, hur mycket mer skall han inte då där visa varmare tillgivenhet. Jag älskar Rom även på grund av detta, även om man verkligen har andra grunder att prisa det, både på grund av dess storhet och på grund av dess ålder, och dess skönhet, och dess popularitet, och dess makt, och dess välde, och för dess framgångar i kriget. Men jag låter allt detta vara och anser det i detta hänseende vara välsignat, att han under sin livstid både skrev till dem och så älskade dem och talade till dem, medan han var med oss och där slutförde sitt liv. Därför är staden mer anmärkningsvärd på grund av detta skäl än av alla andra tillsammans. Och som en stor och stark kropp har den som två glimmande ögon dessa helgons kroppar. Himlen är inte så klar, när solen sänder ut sina strålar, som vad staden Rom är, när den sänder ut dessa två ljus till alla delar av världen. Paulus kommer att bli upphunnen därifrån, och Petrus därifrån. Betänk detta och rys vid tanken på vilken syn Rom kommer att se, när Paulus plötsligt reser sig ifrån den depositionen, tillsammans med Petrus, och lyfts upp för att möta Herren (1 Thess 4:17). Vilken ros Rom kommer att sända upp till Kristus! (Jes 35:1), vilka två kronor staden kommer att ha ifråga om detta! Vilka gyllene kedjor den kommer att omgjordas med! Vilka källor den äger! Därför beundrar jag staden, inte så mycket för guldet, inte för kolonnerna, inte för annat den har att visa upp, men på grund av dessa två stödjepelare i kyrkan. (1 Kor 15:38). Skulle det nu bli mig givet att kasta mig runt (pericuqhnai) Paulus' kropp och bli fastnaglad vid graven och att se stoftet av den kropp, som "uppfyllde vad som fattades i Kristi lidanden" (Kol 1:24) och som bar märken (stigmata) (Gal 6:17) och som sådde evangeliet överallt, ja, stoftet av den kropp, genom vilken han överallt 1öpte fram och tillbaka."( Chysostomos, Brev till romarna, Homilia 32:24, år 391)

"Räkna biskoparna från påvestolen hos själva Petrus. Och se vem som har efterfö1jt honom i den följden av fäder. Det är klippan gentemot vilken helvetets portar inte tar överhanden". (Augustinus, Psalm mot Donatus' parti, 18, år 393).

"Jag har kommunion med den katolska kyrkan genom... och genom succession av biskopar från själva stolen hos Petrus, som Herren efter sin uppståndelse gav befallning att föda hans får ända fram till det nuvarande episkopatet."(Augustinus, Mot brev från Mani, 5, år 395).

"Karthago låg också nära länderna på andra sidan havet och kännetecknades på sådant sitt av berömd ryktbarhet, att den hade en biskop med inflytande utöver det vanliga, vilken kunde ha råd att ringakta ett antal sammansvurna fiender, eftersom han såg sig själv förbunden med fullmakt angående kommunion med romerska kyrkan, i vilken apostoliska stolens överhöghet alltid blomstrat".(Augustinus, Till Glorius, Brev 43:7, år 397).

"Om den rakt nedstigande successionen av biskopar skall betänkas, med hur mycket större välsignelse för kyrkan skall vi då inte räkna Petrus själv, som i en person bar hela kyrkan och till vilken Herren sade: På denna klippa vill jag bygga min kyrka, och helvetets portar skall inte få makt däröver. Ty Petrus efterföljdes av Linus, Clemens...Damasus, Sircius, Anastasius. I denna successionsfö1jd finner man ingen donatistisk biskop".(Augustinus, Till Generosus, Brev 53:2, år 400).

"Romerska kyrkans stol, på vilken Petrus satt och på vilken Anastasius sitter idag". (Augustinus, Mot Petillianus' brev, 2:51, år 402)

"Då vi gör undersökning beträffande de ting som borde behandlas med all omsorg av biskopar och i synnerhet av ett sant och rättvist katolskt koncilium, genom att som du har gjort bevara exemplet från en gammal tradition och genom att vara uppmärksam på prästerlig disciplin, har du uppriktigt stärkt vitaliteten i vår religion, och detta inte mindre nu genom att konsultera oss än tidigare i förfluten dom. Ty du beslöt, att det var riktigt att referera till vår dom, i det ni visste, att det var beroende av den apostoliska stolen, eftersom alla, som har satts på denna plats, önskar följa aposteln, och det är därifrån själva episkopatet och hela auktoriteten i detta namn härleds. Genom att följa i hans fotspår , så vet vi, hur man skall döma det onda och bifalla det goda. Så även du har genom din prästerliga tjänst bevarat sederna från fäderna och har inte avvisat det som de förordnade genom en gudomlig och inte mänsklig dom, så att vad som än är gjort, även om det är i avlägsna provinser, inte må avslutas utan att det förs till denna stols kännedom. Vidare må genom dess auktoritet hela det rättvisa uttalandet styrkas och därifrån må alla andra kyrkor (likt vatten som flödar från sina naturliga källa och flödar genom skilda regioner i världen, de rena strömmarna från ett okorrumperat huvud) ta emot, det de borde påbjuda, den de borde tvätta, och den som detta vatten, som är värdigt rena kroppar, borde undvika som befläckat med smuts, som inte går att tvätta bort. Jag lyckönskar er därför, käraste bröder, att ni har adresserat brev till oss genom vår broder och medbiskop Julius, och för att ni, då ni hade omsorg om de kyrkor ni ledde, också visade omsorg om allas välbefinnande, och att ni bad om ett dekret, som genast skulle komma till nytta för alla kyrkorna i världen. Därigenom skulle kyrkan, genom att etableras i sina normer och konfirmeras genom detta dekret av rätt uttalande mot sådana misstag, bli oförmögen att frukta sådana män, etc". (Påven Innocentius, verksam år 401-417, Till konciliet i Karthago , Brev 29 år 417)

"Trots att traditionen från fäderna har tillskrivit de apostoliska stolen så stor auktoritet, att ingen skulle våga att bestrida dess domar… Ty Petrus själv har omsorg om alla kyrkorna, och framför allt den över vilken han är satt, och inte heller blir han lidande av att omskakas av några av dess privilegier eller beslut" (Påven Zosimus, verksam år 417-418, Till Aurelius och konciliet i Karthago, Brev 12, år 418)

"Ty det har aldrig blivit tillåtet att åter diskutera det som en gång har beslutats av den apostoliska stolen. (Påven Bonifacius, verksam år 418-422), Till Rufus, biskop i Thessalonica, Brev 13, år 422)

"Den tilltagande farsoten avbröts först av Rom, Petrus’ stol, som blivit världens ledare för pastoral tjänst, och som i allt håller fast vi religionen och inte vid vapen." (Prosper från Aquitaine, Sång om fiender till nåden, 1, år 429)

"Förena dig därför själv med påvestolens överhöghet, och i det du antar vår plats med auktoritet, kommer du att utföra denna dom med riktig stränghet - att inom tio dagar, räknade från dagen för din kungörelse, han skall döma hans nestorianska falska undervisning i en skriven bekännelse." (Påven Celestinus, verksam år 422-432, Till Cyrillus av Alexandria, Brev 11, år 430)

"Den heliga synoden sade: Eftersom den högt gudlöse Nestorius inte vill lyda vår kallelse och inte har tagit emot de heligaste och gudfruktigaste biskoparna, som vi sände till honom, så har vi blivit tvungna att undersöka hans gudlöshet. Och då vi har befarat utifrån hans brev, och från hans skrifter och från hans uttalanden på sista tiden i denna metropol, vilka har inrapporterats, att hans ståndpunkter och undervisning är gudlös, så har vi blivit nödgade, tvingade därtill av den kanoniska lagen och genom skrivelse från vår heligaste fader och kollega, Celestine, biskop i romerska kyrkan, och så har vi med många tårar nått fram till följande dom emot honom:… Vår Herre Jesus Kristus, som har blivit hädad av honom, bestämmer genom denna nuvarande högst heliga synod, att samme Nestorius avsätts från biskoplig värdighet och från prästerligt umgänge." (Koncilium i Efesus, Avsnitt I, år 431).

"Och alla de högst vördnadsvärda biskoparna vid samma tid utropade: Detta är en rättvis dom. Till Coelistinus, en ny Paulus! Till Cyrillus en ny Paulus! Till Coelistinus trons försvarare! Till Coelistinus av samma mening som synoden! Till Coelistinus frambär hela synoden sitt tack! En Coelistinus! En Cyrillus! En tro hos synoden! En tro i världen!… Arcadius…sade…Därför vill vi be er full av välsignelse, att ni befaller det vi lärt och det som redan har påbjudits av Ers helighet…. Theodotus…sade: Hela världens Gud har manifesterat det rätta i den dom som uttalats av den heliga synoden genom skrifterna hos den högt religiöse biskopen Coelistinus och genom att Ers helighet har kommit. Ty ni har manifesterat nitet hos den högst helige och vördnadsvärde biskopen Coelistinus och hans omsorg om den fromma tron. Och eftersom Ni vördnadsvärde önskar vilja lära känna, vad som har gjorts från de minuter då Nestorius avsattes, så kommer Ni vördnadsvärde att bli fullt övertygad om det rättvisa i domen och om ivern hos den heliga synoden och symfonin i tron, vilken den högst fromme och helige biskopen Coelistinus har proklamerat med hög röst, naturligtvis efter Er fulla övertygelse. Det övriga skall tillfogas den nuvarande handlingen. (Koncilium i Efesus, Avsnitt II, år 431).

"Philip, presbyter och legat vid apostoliska stolen, sade: Det finns inget tvivel, och faktiskt har det varit känt i alla tider, att den helige och högst välsignade Petrus, furste och ledare för apostlarna, trons pelare och grundvalen för den katolska tron, mottog himmelrikets nycklar från vår Herre Jesus Kristus, Frälsaren och Försonaren för den mänskliga rasen, och det var åt honom makten att lösa och binda synder gavs. Vår helige och högst välsignade påve biskop Celestinus är i vederbörlig ordning hans efterträdare och innehar hans plats… I enlighet härmed är beslutet från alla kyrkor fast, ty prästerna från kyrkorna i öst och Väst är närvarande… Därför vet Nestorius att han är fjärmad från gemenskapen med prästerna i den katolska kyrkan. (Koncilium i Efesus, Avsnitt III, år 431)

"Petrus har till sina efterträdare överlämnat det han mottog." (Påven Sixtus III (verksam år 432-440), Till Johannes av Antiokia, Brev 6, år 433). "Ty påven Sixtus skrev, att han stod i överensstämmelse med den heliga synoden (Konciliet i Efesus) och bekräftade alla dess handlingar, och att han stod i överensstämmelse med oss." (Cyrillus av Alexandria, Till Acacius av Meletine, Brev 40, år 434).

"Och eftersom dessa heretiker försökte att föra den apostoliska stolen från deras åsyn, så gjorde afrikanska koncilier med heliga biskopar också sitt bästa för att övertyga den helige påven i staden (först den vördnadsvärde Innocentius och efteråt hans efterträdare Zosimus) att denna heresi skulle avskys och fördömas av den katolska kyrkan. Och påvestolen brännmärkte successivt dessa biskopar och gav brev till de afrikanska kyrkorna i Väst och till kyrkorna i öst och förklarade, att de skulle bannlysas och undvikas av alla katoliker. Domen, som uttalades över dem av Gud genom katolska kyrkan, hördes och efterföljdes också av den högst fromme kejsaren, och den återvänder fortfarande, då sanningen i den rätta tron blir känd gentemot detta avskyvärda misstag." (Possidius, Augustinus liv, 18, år 437).

"Exemplet hos påven Stephanus ifråga om att göra motstånd mot att upprepa dopet…. Stort är då exemplet hos dessa välsignade män, ett exempel klart gudomligt och värt att erinra sig och att mediteras av varje sann katolik, vilket likt den sjuarmade ljusstaken skiner med sjufaldigt ljus från den Helige Ande och visade för efterkommande, hur från denna tidpunkt det dumdristiga i profan nymodighet, i alla de många talen med förseelser, skulle kunna krossas genom auktoriteten från helgad forntid. Inte heller finns det något nytt i detta? Ty det har alltid varit fallet i kyrkan, att ju mer en människa står under påverkan av religionen, så mycket mer är hon motståndare till nymodigheter. Exemplen är oräkneliga. Men för att vara korta vill vi ta ett, och detta har företräde framför andra och är från den apostoliska stolen. Det må då bli klarare än dagen för var och en med hur stor energi, med hur stor iver, med hur stort allvar de välsignade efterträdarna till de välsignade apostlarna konstant har försvarat integriteten i den religion de en gång fått mottaga. En av dem, Agrippinus, biskop i Karthago, i vördnadsvärt minne, höll fast vid läran - och han var den förste som höll fast därvid - att dopet borde upprepas, tvärt emot den gudomliga lagen, tvärt emot regeln i den universella kyrkan, tvärt emot sederna och bruken hos våra stamfäder. Denna nymodighet förde med sig en sådan massa ont, att det inte endast gav exempel på helgerån för heretiker av alla slag, utan visade sig även vara tillfälle till förseelse även hos vissa katoliker. När då alla människorna protesterade mot nymodigheten, och prästerskapet överallt, var och en driven av sin iver, motsatte sig det, och påven Stephanus i välsignat minne, prelat vi den apostoliska stolen, verkligen i förening med sina kolleger, men han själv ändå den främste, gjorde motstånd mot det, i det han tänkte det vara rätt - jag betvivlar det inte, att såsom han överträffade alla andra i auktoritet av sin ställning, så skulle han också göra det i hängivenhet genom auktoriteten i sin tro. Som avslutning, i ett brev, sänt vi den tiden till Afrika, fastställde han denna regel: Låt det inte finnas någon nymodighet - ingenting annat än det som har vidarebefordrats. Ty denne helige och kloke man kände väl till, att sann fromhet inte tillåter någon annan regel än sådana ting som troget har mottagits från våra fäder, och det som troget har överlämnats till våra barn. Och det är vår plikt, inte att leda religionen, varthän vi skulle vilja, utan snarare att följa religionen, varthän den än leder. Och det tillkommer kristen ärbarhet och värdighet inte att vidarebefordra vår tro eller sedvänjor till dem som kommer efter oss utan att bevara och hålla fast vid det vi har mottagit från dem som gick före oss. Vad var då problemet i hela ärendet? Vad annat än det vanliga? Det gamla fasthölls, nymodigheten förkastades." (Vincentius från Lerins, år 434)

"Fastän vi därför, käre älskade, har befunnits både vara svaga och tröga med att uppfylla plikterna i vår tjänst, ty vilken from och kraftfull handling vi än önskar göra, så är vi hindrade genom bräckligheten i själva vårt tillstånd. Då vi likväl har nådastolen, som aldrig upphör, hos den allsmäktige och evige prästen, som blev lik oss och ändå var lik Fadern och som förde ner sin godhet även till mänskliga varelser och som upplyfte sin mänskliga natur även till gudomliga varelser, så gläder vi oss värdigt och fromt över hans medgivande, varigenom han har anförtrott omsorgen om sina får till många herdar, men ändå inte själv lämnat ifrån sig beskyddet av sin älskade hjord. Och av hans allestädes närvarande och eviga beskydd har vi också mottagit stödet av apostlarnas hjälp, något som säkerligen inte upphör genom denna verksamhet. Och styrkan av den grundval, varpå hela överbyggnaden är uppbyggd, försvagas inte genom tyngden av templet som vilar därpå. Ty fastheten i den tro, som lovprisades i apostlarnas ledare, är evig. Och liksom det som Petrus trodde, på Kristus, förblir, så förblir det som Kristus instiftade hos Petrus. Ty när, som vi har läst i evangeliets läsning, Herren frågade lärjungarna, vem de trodde, att han var bland de olika uppfattningar man höll fast vid, och då den välsignade Petrus hade svarat: ´Du är Kristus, den levande Gudens Son’, säger Herren: ‘Välsignad är du Simon, Jonas son, ty kött och blod har inte uppenbarat det för dig utan min fader, som är i himlen. Och jag säger dig, att du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall inte ha makt däröver. Och jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Och allt som du binder på jorden, det skall vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden, det skall var löst på jorden.’ Sanningens medgivande är därför något förblivande, och den välsignade Petrus, som håller fast vid klippans styrka, som han har mottagit, har inte övergett kyrkans roder, vilket han åtagit sig. Ty han fick befallningen inför de övriga på ett sådant sätt, att från det att han kallades klippan, från det att han uttalades som grundvalen, från det att han utnämnts till dörrvakten till himmelriket, från det att han satts som skiljedomare att binda och lösa och vars domar skall behålla sin validitet i himlen, från alla dessa mystiska titlar skulle vi kunna lära känna den natur som associerar honom med Kristus. Och ännu idag utför han helt fullt och effektivt det som har anförtrotts honom och han utför varje del av sin plikt och sitt uppdrag i honom och med honom, genom vilken han har förhärligats. Så om något görs rätt och påbjuds rätt av oss, och om något vinns genom Guds nåd genom våra dagliga böner, så är det genom hans arbete och förtjänst, vars makt lever och vars auktoritet råder i hans påvestol. Ty detta, kära vän, uppnåddes genom denna bekännelse, som inspirerats i apostelns hjärta av Gud Fader, och översteg all ovisshet i mänskliga tankar och utrustades med en klippas fasthet och som inte kunde omskakas av några stormar. Ty överallt i kyrkan säger Petrus dagligen: ‘Du är Kristus, den levande Gudens Son’, och alla tungor som bekänner Herren, accepterar den instruktion som hans röst uttrycker. Denna tro besegrar djävulen och löser fångarnas bojor. Den rycker oss med rötterna från denna jord och planterar oss i himlen, och dödsrikets portar skall inte ha makt däröver. Ty med sådan fasthet förlänar Gud, att heretikernas fördärv inte kan förstöra den och inte heller kan hedningarnas otro besegra den."Påven Leo den store, verksam år 440-461, Predikan 3:2-3, år 461.

"Den, som inte upphör att presidera på hans påvestol, vem betvivlar, att han härskar i varje del av världen."Påven Leo den store (verksam år 440-461), Predikan 5, år 461).

"Efter att ha läst föregående epistel (dvs Boken av påven Leo, så utropade de högst vördnadsvärda biskoparna: Detta är fädernas tro, detta är apostlarnas tro. Så vi tror alla sålunda denna ortodoxa tro. Fördömd (anathema) är var och en som inte tror så. Petrus har talat sålunda genom Leo (verksam år 440-461). Så undervisade apostlarna. Fromt och uppriktigt undervisade Leo, så undervisade Cyrillus. Evigt vare minnet av Cyrillus. Leo och Cyrillus undervisade samma sak, fördömd (anathema) är den som inte tror så. Detta är den sanna tron. De av oss som är ortodoxa tror så. Detta är fädernas tro. Varför läste man inte dessa ting i Ephesus (dvs vid den heretiska synod som hölls där)? Detta är de ting som Dioscorus gömde undan."Koncilium i Chalcedon, Avsnitt II, år 451.

"Därför har den högst helige och välsignade Leo, ärkebiskop i det stora och äldre Rom, genom oss och genom denna nuvarande högst heliga synod tillsammans med den trefaldigt välsignade och helt ärorike aposteln Petrus, som är klippa och grundval för den katolska kyrkan och grundval för den ortodoxa tron, avsatt honom från episkopatet och berövat honom all hierarkisk värdighet. Låt därför den högst heliga och stora synoden döma den tidigare nämnde Dioscorus till kanoniska straff."Koncilium i Chalcedon, Avsnitt III, år 451.

"Den stora och heliga och universella synoden…i metropolen Chalcedon…till den högst helige och välsignade ärkebiskopen i Rom, Leo…som sattes till språkrör för alla av den välsignade Petrus, och som förmedlade välsignelsen i hans tro till alla…och utöver allt detta utsträckte han (Dioscorus) sitt raseri även mot dem som hade anförtrotts vården av vingården av Frälsaren, vi menar naturligtvis Ers helighet…"Leo den store påven, Chalcedon till påven Leo, Brev 98:1-2, år 451.

översättning till svenska av Gunilla Gren med uttryckligt tillstånd från Joseph A. Gallegos 1997, Cor unum apologetic web site