Äktenskapets sakrament

"Fly onda konster; men predika så mycket mer om dem. Säg till mina systrar, att det är i Herren de älskar, och att deras män må vara tillfreds med dem i kött och ande. Ge vidare uppdrag till mina bröder, i vår Herres Jesu Kristi namn, att älska sina fruar, såsom Herren älskar sin kyrka. Om någon man har makt att fortsätta i renhet, till vår Herres kötts ära, så låt honom fortsätta så men utan att skryta. Om han skryter, är han förlorad. Om han blir känd utan förbindelse med biskopen, har han förstört sig själv. Det är därför tillbörligt för män och kvinnor som gifter sig, att de gifter sig med biskopens råd, att de gifter sig i vår Herre och inte genom lusta. Låt därför allting göras till Guds ära." Ignatius av Antiokia, Till Polycarpus, 5, år 110.

"Varifrån skall vi finna ord nog att helt uttrycka glädjen i det äktenskap kyrkan fogar samman och offret bekräftar och välsignelsen tecknar och beseglar?; (vilket) änglarna förmedlar nyheterna om till himlen, och Fadern bekräftar. Ty även på jorden gifter sig inte barnen rätt och riktigt utan sina fäders samtycke. Vad för slags par är det hos två troende, som har del i ett enda hopp, en önskan, en tuktan, en och samma tjänst. Båda är bröder, medtjänare, ingen åtskillnad i ande eller kött. Nej de är förvisso ‘två i ett kött’. Där köttet är ett, är också anden en. Tillsammans ber de, tillsammans bugar de sig i stoftet, tillsammans utför de sina fastor, gemensamt undervisar de, gemensamt förmanar de, gemensamt stödjer de. Jämställda hittar man båda två i Guds kyrka; på jämställt sätt på Guds fest; på jämställt sätt i trångmål, i förföljelser, i vederkvickelser. Ingen gömmer sig för den andre; inte heller undanhåller sig den andre; inte heller är någon besvärlig mot den andre. Den sjuke får besök, den fattige får lindring, med frihet. Allmosor ges utan åtföljande kval; offer görs utan skrupler; daglig arbetsamhet utförs utan hinder; man ger inte tecken i smyg, ingen darrande hälsning, ingen stum välsignelse. Mellan de två ekar psalmer och hymner; och ömsesidigt utmanar de varandra att bäst sjunga till sin Herre. Då Kristus ser och hör sådana ting, gläder han sig. Till dessa sänder han sin egen frid. Där de två är, där är han likaså själv. Där han är, där finns inte den Onde." Tertullianus, Till min fru, 2, 8:4, år 206.

"Att Skriften tillråder äktenskap och inte tillåter någon upplösning från föreningen ryms uttryckligen i lagen: ´ Du skall inte visa bort din fru på grund av något annat skäl än otukt`. Och äktenskap mellan två stycken som är skilda, medan den andra parten är i livet, betraktas som otukt. Inte för att utsmycka och pryda sig själv avlägsnar sig en hustru, fri från misstänksamt förtal, medan hon ivrigt hänger sig åt bön och åkallan. Hon undviker att ofta avlägsna sig från hemmet och drar sig själv undan så långt det är möjligt från sådant som inte angår henne, och hon bedömer att skötseln av hushållet har större betydelse än påträngande lättsinne. ‘Den som tar en hustru som blivit avvisad’, sägs det, ‘begår äktenskapsbrott; och om någon förskjuter sin hustru, gör han henne till en äktenskapsbryterska’. Det betyder, att han tvingar henne att begå äktenskapsbrott. Och inte endast han som förskjuter henne är skyldig till detta, utan också han som tar henne, genom att han ger kvinnan tillfälle att synda. Ty om han inte tog henne, skulle hon återvända till sin man". Clemens av Alexandria, Stromata, 2:24, år 202.

"Sedan beskriver Frälsaren, vad som borde vara fallet med dem som förts samman av Gud, så att de kan sammanföras på ett sätt som är värdigt Gud: ‘Så är de inte mer två’. Och överallt där det verkligen är endräkt och harmoni mellan man och hustru, och där han bestämmer och hon lyder ordet: ‘Han skall härska över henne’, där kan man förvisso om sådana personer säga: ‘De är inte mer två’. Då det sedan var nödvändigt att för ‘honom som var förenad med Herren’ ge förbehållet‘ att han skulle bli en ande med Honom’ i sådant fall då de sammanförts av Gud i enlighet med orden: ‘Så att de inte mer är två’, så sägs det, ‘utan ett kött’. Och det är Gud som har sammanfört de två till ett, så att de inte längre är två, från den stund då kvinnan gifter sig med mannen. Och eftersom Gud har fört dem samman, finns det i det fall då de två fogats samman av Gud en ‘gåva’. Och Paulus, som känner till detta, att äktenskap i enlighet med Guds Ord var en ‘gåva’, precis som det heliga celibatet var en ‘gåva’, säger: ‘Men jag skulle önska, att alla människor vore som jag själv; Men var och en har sin särskilda gåva från Herren, den ena på ett sätt, den andra på ett annat sätt.’ Och de som har fogats samman av Herren såväl erinrar sig som efterlever föreskriften: ‘Ni män älska era hustrur, såsom Kristus älskar kyrkan’. Frälsaren befallde sedan: ‘Vad Gud har fogat samman, det må människan inte åtskilja’. Men människor önskar åtskilja det Gud har fogat samman, när de avfaller från den sanna tron och ägnar uppmärksamhet åt förförande andar och demoniska läror, genom hyckleri hos människor som talar lögner, brännmärkta i sitt eget samvete som med ett hett järn. Så gör de i det de inte endast förbjuder att man utövar otukt utan också att man gifter sig. Han åtskiljer även dem som förts samman genom Guds försyn. Låt dessa saker sägas, medan man håller i minne, vad som uttryckligt sades om manligt och kvinnligt och mannen och kvinnan, såsom Frälsaren undervisade i sitt svar till fariséerna". Origenes, Kommentar till Matteusevangeliet 14:16, år 244.

"Två skäl kan föras fram för att förklara varför äktenskapet firades med yttre festligheter i Kana i Galiléen, och varför vattnet verkligen förvandlades till vin. Så kunde strömmen i Bachus’ andas’ frenesier inom världen vändas till kyskhet och värdighet inom äktenskapet. Och så kunde det övriga vändas rätt till glädje, såväl i fråga om vin fritt från möda som i fråga om den smak som presenterades. På så sätt kunde alla deras munnar tillslutas som uppväcktes mot Herren, och så kunde det visas, att Han är Gud tillsammans med Fadern och hans Helige Ande." Epiphanius, Panarion (Mot alla heresier 51:30, år 370.

" ‘Vad Gud därför har sammanfogat, det må människan inte åtskilja.’ Se en lärares visdom. Jag menar, att då han tillfrågades, om det var lagligt, så svarade han inte genast: det är inte lagligt. Det sade han, för att de inte skulle bli upprörda och hamna i tumult. Men innan avgörande kom på grund av hans argument, så tolkade han detta manifest, genom att visa att detta också var bud från hans Fader, och att han inte påbjöd dessa ting i opposition till Mose utan i full överensstämmelse med honom. Men lägg märke till, att han argumenterar starkt inte endast från skapelsen utan också från sitt bud. Ty han sade inte, att han endast gjorde en man och en kvinna, utan också att han gav sin befallning att den ende mannen skulle sammanfogas med den enda kvinnan. Men om det hade varit hans vilja, att han skulle ta bort denna enda och ta in en annan, så skulle han, när han hade gjort en man, ha format många kvinnor. Men nu visade han både genom det sätt han skapade och genom det sätt han gav lagen, att en man kontinuerligt måste bo med en kvinna och aldrig bryta förbindelsen med henne." Johannes Chrysostomos, Om Matteus, 62:1, år 370.

"Och detta är bröllopen hos Herren, så att de två likt det stora sakramentet blir ett kött, Kristus och kyrkan. Från dessa bröllop föds ett kristet folk, när Herrens ande kommer på detta folk." Pacian, Brev om dopet, 6, år 392.

"Det finns knappast något med dödande än att bli gift med en som är främmande för tron och där begäret och meningsskiljaktigheten och helgerånens ondska har inflammerats. Eftersom bröllopsceremonin borde helgas genom prästerlig inträdelserit och välsignelse, är frågan hur man då kan kalla sådant bröllopsceremoni, när det inte finns något samtycke i tron. "Ambrosius, Till Vigilius, Brev 19:7, år 385.

"Vi säger inte, att äktenskapet inte har helgats av Kristus, eftersom Guds ord säger: ‘De två skall bli ett kött’ och en ande. Men vi föds innan vi når vårt slutliga mål, och mysteriet i Guds verk är mer förträffligt än läkemedlet mot mänsklig svaghet. Helt rätt prisas en god hustru, men en from jungfru föredras ännu mer." Ambrosius, Till Siricus, Brev 42:3, år 389.

" ‘Av detta skäl skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett kött.’ För att anbefalla denna enhet tillägger han ett exempel i fråga om enhet. Precis som en man och en kvinna är ett till naturen, så har Kristus och kyrkans erkänts som ett genom tron. ‘Detta är ett stort mysterium – jag menar i förhållande till Kristus och kyrkan’. Han menar, att det stora tecknet på detta mysterium är enheten mellan mannen och kvinnan…. Precis som en man överger sina föräldrar och håller sig till sin hustru, så överger han också varje misstag och håller sig till kyrkan och underordnar sig själv under hennes huvud, som är Kristus." Ambrosiaster, I efesierna 5:31, år 384.

"Det är säkerligen inte endast fruktbarhet, en frukt som består i ättlingar, eller endast kyskhet , vars band är trofasthet, utan det är också ett klart sakramentalt förbund i äktenskapet, vilket rekommenderas åt de troende i det äkta ståndet. I enlighet härmed föreskriver aposteln: ‘Ni män, älska era hustrur, såsom Kristus har älskat kyrkan ´. I detta förbund är innehållet otvivelaktigt detta, att mannen och hustrun som har fogats samman i äktenskapet skall förbli oskiljaktiga så länge de lever…" Augustinus, Om äktenskapet och sexuellt begär, 1,10, år 420-

"När bröllopet firades i Kana, står det klart, att det skedde helt värdigt, ty förvisso var Frälsarens Moder där. Och Frälsaren tillsammans med lärjungarna var också inbjudna. Och det att han utförde under var förmer än att han förplägade dem i festen, och det gällde särskilt detta, att han kunde helga själva begynnelsen för den mänskliga generationen, vilket förvisso är en angelägenhet som berör köttet." Cyrillus av Alexandria, Kommentar till Johannes’ evangelium 2:1, år 429.

"Och så är en hustru något annat än en älskarinna, även om det är fråga om en livegen kvinna och en fri kvinna. Av detta skäl citerar också aposteln Genesis för att visa skillnaden mellan dessa personer. Det sägs där till Abraham: ‘Kasta ut den livegna kvinnan och hennes son, ty sonen till den livegna kvinnan skall inte bli arvinge tillsammans med min son Isak.’ Och följaktligen eftersom det äktenskapliga bandet från början var konstituerat som något vid sidan av att förena könen i avsikt att symbolisera den mystiska föreningen mellan Kristus och hans kyrka, så är det otvivelaktigt så, att kvinnan inte har någon del i ett äktenskap, där det kan visas, att äktenskapets mysterium inte har ägt rum." Påven Leo den store, Till Rusticus, Brev 167:4, år 459.

översättning till svenska av Gunilla Gren med uttryckligt tillstånd från Joseph A. Gallegos 1997-98, Cor unum apologetic web site