Jag tackar Vatikanen

Ett gott råd till blivande Oscars-vinnare: Börja aldrig Oscarsdagen med att gå i kyrkan…

Av Michael Moore, 27 mars 2003

Ett gott råd till blivande Oscars-vinnare: Börja aldrig Oscarsdagen med att gå i kyrkan…

… för det var vad jag gjorde sistlidna söndagsmorgon, i den Gode Herdens kyrka vid Santa Monica Boulevard: jag gick i mässan tillsammans med min syster och min pappa. Problemet för mig med katolska mässor är att ibland märker jag att mina tankar irrar runt när jag hört prästen säga någonting viktigt, och då jag börjar tänka alla dessa märkliga tankar om hur fel det är att döda människor, och att man inte skall utöva våld mot någon annan mänsklig varelse, såvida det inte är fråga om verkligt självförsvar, osv.

Och Påven har ju tydligt sagt ifrån, att kriget i Irak inte är ett rättfärdigt krig och att det sålunda är en synd.

Sådana tankar följde mig resten av dagen, från ögonblicket jag lämnade kyrkan och for förbi först de hemlösa som tiggde småpengar (ett av sex amerikanska barn lever i fattigdom, och det är också det en sorts synd) och sedan de som blev arresterade på gatorna runt Kodak-Teatern när de protesterade mot kriget: jag for förbi i min sponsrade limousine.

Jag hade inte planerat att hålla tal eller något sådant ifall jag skulle vinna någon av Oscars-statyetterna för "Bowling för Colombina" (ingen dokumentär hade emellertid, sedan "Woodstock", haft lika stor framgång som min film vad gäller biljettförsäljningen). Men jag hade inte förberett något anförande. Det ligger inte för mig att förbereda tal. Dessutom hade jag dagarna före Oscarsutdelningen fått en del erkännanden som jag då hade tackat för och jag tänkte att jag, om så behövdes, kunde använda samma tal en gång till.

Nåväl: jag talade om behovet av "nonfiction"-filmer när vi lever i overkliga tider. Vi har en overklig president som valdes på grund av ett overkligt val. (Om du fortfarande tror att 3000 äldre judiska amerikanare - många av dem överlevde förintelsen - röstade på Pat Buchanan i West Palm Beach år 2000, är du en sann anhängare av den overkliga verkligheten!). Presidenten leder ett krig av overkliga skäl (…att Saddam Hussein eventuellt har massförstörelsevapen, medan vi i verkligheten är där för att lägga vantarna på världens näststörsta oljetillgångar).

Såväl när det gäller skattesänkningar som en form av present till medelklassen eller en trängtan att borra hål i Alaskas vildmarker, bombarderas vi ideligen från Bush och Vita Huset med den ena uppdiktade historien efter den andra. Därför är det viktigt att filmregissörer producerar "nonfiction"-filmer så att alla de små lögnerna avslöjas och allmänheten informeras. Det är bombsäkert så att en oupplyst publik är första steget mot obetydlig eller ingen demokrati alls.

Sådana saker har jag sagt under en tid. Miljoner amerikanare håller med mig. Min bok "Den enfaldige vita människan" står fortfarande som nr 1 på bestsellerlistan (där den nu stått i 53 veckor och därmed är den "nonfiction"-bok som sålts mest under året). Dokumentären "Bowling för Colombina" har slagit alla biljettförsäljningsrekord för sin genre. Min websida besöks av fler än 20 miljoner per dag (det är fler än som klickar in på Vita Husets sida…). Mina synpunkter på nationens tillstånd är varken okända eller marginella, utan återspeglar majoritetens ståndpunkter. Enligt opinionsundersökningarna önskar flertalet amerikanare strängare miljölagar, rapporterar Roe vs. Wade, och de vill gå med i detta krig endast om FN och alla våra allierade stödjer det..

Sådant är tillståndet i landet. USA är liberalt, amerikanarna är för fred men de tiger still vad gäller stödet till sin ledare eftersom det är vad man förväntas göra när landet befinner sig i krig och man inget högre önskar än att ens barn skall komma tillbaka från Irak med livet i behåll.

Under avbrottet för kommersiell reklam, innan den bästa dokumentärfilmen skulle tillkännages på Oscarsgalan, fick jag plötsligt för mig att kanske denna samling filmmänniskor även representerade den amerikanska majoriteten, att de för bara några ögonblick sedan kanske hade röstat på min film just därför att den bland annat avslöjar Bushadministrationen med att manipulera folket och ingjuta fruktan, så att den kan anfalla den tredje världen utan att någon protesterar. Jag lutade mig fram mot mina medkandidater och sade till dem att om jag vann skulle jag säga någonting om president Bush och kriget och frågade dem om de kom att ansluta sig till mig på scenen? Jag sade till dem att jag redan hade haft mitt ögonblick i och med filmens framgång och att jag hoppades få dela scenen med dem. (De hade alla gjort strålande prestationer och jag ville att publiken skulle se dem och förhoppningsvis gå och se deras filmer).

Alla höll med mig.

Några ögonblick senare öppnade Diane Lane kuvertet och tillkännagav vinnaren: "Bowling för Colombina". Alla i stora salongen stod upp och applåderade. Jag blev fruktansvärt rörd och ödmjuk och jag vinkade åt de andra kandidaterna att komma upp till min fru (filmproducenten) och mig på scenen.

Sedan sade jag samma sak som jag sagt hela veckan när jag haft tillfälle hålla tal. Jag förmodar att några hade hört mig säga detta vid dessa tillfällen, så innan jag hann avsluta den första meningen om den overklige presidenten, började några som befann sig nära en mikrofon (några alldeles till vänster om mig berättade att det var scenarbetare) att skrika högljutt. Snart anslöt sig till dem en grupp på övre balkongen. Det som förvirrade mig, medan jag fortsatte att tala var att jag hörde detta gastande, men när jag tittade ut i stora salongen såg jag inte en enda person som försökte överrösta mig. Det dröjde inte länge förrän majoriteten på balkongen - som instämde i mina uttalanden - började att skrika åt dem som ville tysta mig.

Allt förvandlades till en enorm kakofoni av skrik, hurrarop och hånskratt. Och jag tänkte: "Oj, har jag satt på mig smoking för detta?"

Jag försökte göra min sista replik hörd genom larmet ("När ni, Mr. Bush, får både Påven och Dixie Chicks emot er, är ni inte länge till kvar i Vita Huset") och orkestern klämde i för att avsluta kalabaliken. (Ett par medlemmar av orkestern kom senare fram till mig och bad om ursäkt och sa, att de hade önskat höra vad jag hade att säga). Jag hade talat i 55 sekunder, 10 mer än vad som överenskommits.

Var detta framträdande, detta tal, lämpligt? För mig skulle det ha varit synnerligen olämpligt att inte säga någonting alls eller att bara tacka min agent, min advokat och modeskaparen som klätt mig -- Sears Roebuck. Jag hade gjort en film om den amerikanska ovanan att tillgripa våld såväl hemma som runtom i världen. Mitt tal var helt i överensstämmelse med det som filmen handlade om. Om jag hade gjort en film om fåglar eller insekter, skulle jag ha talat om fåglar eller insekter. Men jag hade gjort en film om vapen och om amerikanarnas tradition att använda dem mot världen och mot varandra.

När jag gick upp på scenen tänkte jag fortfarande på läsningarna vid mässan tidigare på dagen. Om att tiga still, när man vet att fel begås, är detsamma som att själv begå dessa fel. Jag följde mitt samvete och mitt hjärta.

På vägen hem till Flint, Misch., dagen efter Oscarsgalan, berättade för mig ett par som väntat på flyg, hur de tvingats övernatta i Flint eftersom det inte gick något mer flyg -- och att de bara förtjänat 30 dollar eftersom de fick betalt per timme.

De sa att de berättade detta för mig eftersom de hoppades att jag skulle föra detta vidare, eftersom de och miljoner andra amerikaner inte kan göra sin röst hörd. De blir aldrig tv-kommentatorer som den hord av generaler vi tittat på hela veckan (…kan vi hoppas att USA:s försvarsmakt hemförlovar sina trupper från ABC/CBS/NBC/MSNBC/Fox?), och de kan varken göra filmer eller hålla tal inför en biljon människor på Oscarsnatten. Det är dessa människor som utgör den amerikanska majoritet som sänder sina söner och döttrar till Irak för att i värsta fall dö, så att Bushs kompisar får sin olja.

Vem talar för alla dessa människor om inte jag gör det? Jag vill föra dessa människors talan eller i vart fall försöka göra det varje dag i mitt liv, det är en hederssak, och den 23 mars 2003 var i detta hänseende ingen annorlunda dag - även om det samtidigt var en av mitt livs största dagar.

Dock gjorde jag misstaget att börja just den dagen i en kyrka.

Översättning: Gunilla Gren