Fullständig predestination
- eller människans fria vilja?

Risaleh i-Barkhavi säger:

"Han inte endast kan göra vad som helst, han är verkligen den ende som gör vad som helst. När en människa skriver, är det Allah som i hennes medvetande har skapat viljan att skriva. Allah ger på samma gång förmågan att skriva, åstadkommer rörelsen hos handen och pennan och framträdandet på pappret. Alla andra ting är passiva, Allah ensam är aktiv."

Är det sant? På arabiska uttrycks ordet "qadar" (eller "taqdir" på teologiskt språk med innebörden "förutbestämma"; jämför även "Qismet") i Sura 9:51:

Hur muslimska teologer har försökt att anpassa denna uppfattning jämsides med ansvaret för handlingarna har skisserats av Alfred Guilaume:

"Det finns texter som klart påstår, att människan är ansvarig för sina egna handlingar, även om majoriteten av texterna tycks påstå, att de definitivt är påbjudna. "Mutaziliterna" grep sig an dessa avsnitt så gott de kunde genom att mildra språket i predestinationen, men fortfarande kunde det inte förnekas, att den ortodoxa delen hade Koranen på sin sida, när de påstod att Guds predestination var absolut. Denna syn understöds av kapitlet om predestinationen i den kanoniska traditionens böcker, som inte innehåller något enda uttalande av Muhammed, vilket lämnar handlingsfrihet åt människan. Allting är från början predestinerat, och människans öde är bestämt innan hon föds. ..Ortodox reaktion mot läran om den fria viljan antog snarare en strängare form. "Mutaziliterna" kallades dualister, ty det sades, att de genom sitt påstående att människan har 'makt' över sina handlingar gjorde henne till skapare av sina handlingar och att de sålunda inkräktade på Guds allsmäktiga makt, ty det torde finnas två skapare till handlingarna". ("Islam" av A.Guillaume)

Förutbestämd synd - men människans ansvar?

I en dispyt mellan Adam och Moses (!), vilken omtalas i Hadis ("Sahih Muslim") argumenterar Moses med Adam:

"Du är vår fader, du vållade oss skada och föranleddes oss att gå ut ur paradiset. Adam sade till honom…" Du anklagar mig för en handling som Allah hade påbjudit mig 40 år innan han skapade mig.' Allahs budbärare sade sedan (eller tillade) : 'Detta är hur Adam fick ."övertaget över Moses.' "

Abu Huraira berättade att Allahs budbärare skulle ha sagt:

"Sannerligen Allah har fastställt själva graden av äktenskapsbrott en man kommer att hänge sig åt och vilken han nödvändigtvis måste begå (eller 'det skall inte finnas någon undanflykt därifrån')".

Vi hittar "uttolkningen" i en fotnot ( i Sahih Muslim):

"… den enkla och omedelbara innebörden i denna Hadis är…att "varje person är person är utrustad med en sexuell lust av visst mått, enligt vilken han har sina sexuella längtan varifrån han inte kan fly undan."

Vi fasthåller, att om ord alls betyder någonting, förvrängde kommentatorn till denna fotnot avsiktligt innebörden i den ursprungliga Hadis. Den ortodoxa "Sunni" uppfattningen (Asharianska) påstår, att Allah har skrivit bibehållna tavlor. Han vill gott och ont. Människan står under tvång att göra det Allah påbjuder. Allah kan - eller kan inte - ge tillträde till paradiset eller kasta i helvetet.

Detta är i harmoni med Koranen (Sura 76:29-31):

De kristna betraktar barmhärtighet som nåd eller en oförtjänt ynnest. Den kan inte förtjänas, ty då skulle barmhärtighet inte behövas. Eftersom hela människosläkte har behov av barmhärtighet från Gud, är hela människosläktet beroende av hans handling.

Den ovannämnda texten från Sura 76 användes som argument av asharianerna mot mutaziliterna (förkastade som heretiker, ty de förespråkade människans fria vilja. Däremot förnekar jabrianerna (av jabr= tvång) all fritt handlande hos människan och säger att människan nödvändigtvis är tvingad genom styrkan i Allahs eviga och oåterkalleliga påbud att handla som hon gör. Alla kan, lom han så vill, tillåta alla människor att komma till paradiset eller kasta alla i helvetet. På annat ställe står det:

Ingenting kan hända i världen, vare sig det avser villkoren och processen hos tingen, eller goda eller onda, eller lydnad eller olydnad, eller tro eller otro…det ryms inte i den skrivna tavlan med Allahs påbud"

.
Vittnesbörd från Hadis

För att bli istånd att döma den invecklade beskaffenheten i problemet vänder vi oss till Mishkat.

"Den stränga muslimska solidaritet, som profeten en gång så mödosamt stärkt, har till stor del försvagats på grund av bittra kontroverser i denna fråga. Det är därför det finns uppenbart motstridiga synpunkter på ämnet i Koranen och Hadis. Å ena sidan hävdar skrifterna läran om viljans frihet och det därav följande ansvaret för handlingarna, och å andra sidan betonar de, att det endast är Gud som vägleder och vilseleder, som det behagar honom, och att människornas öde och allting var förutbestämt innan deras skapelse. Bland de förra muslimerna (och vi tänker att vi borde rådfråga dem om deras synpunkt, eftersom de hade mycket mer att göra med den ursprungliga islam), fanns det två extrema skolor i fråga om tänkesätt - "Zabariyas" och "Qadriyas". Den förra skolan anser, att Gud är den som skapar människans gärningar utan hennes ansvar i ärendet. De hävdar, att människan inte har fått någon makt att gå bakom sin bestämmelse eller Guds påbud före sin skapelse: 'Ingen olycka drabbar jorden och inte heller er själva utan att den förts in i vår bok innan vi sätter den i verket' (Sura 57:22). Den helige profeten sade: 'Ingenting förkastar en förhandsdom utom åkallan' (Mishkat 38:11) (här skulle vi vilja fråga om det logiska i detta påstående).

"Qadriyas och senare Mutazilas anser att människan har fått absolut frihet i viljan och som följd (sic) härav ansvar för handlingarna, och att om den förra synpunkten accepteras, kan belöningarna för dygdiga handlingar och bestraffningar för synder inte alls förklaras. : 'Ingen motgång drabbar er som inte är en följd av era egna händers verk' (Sura 42:30). (vi noterar att detta uttryckligen motsägs av Sura 76:29-31).

"De två synsätten som ovan noterats står i diametral motsats till varandra, och ingen skulle kunna finna en tillfredsställande lösning på problemet…Låt oss emellertid försöka att harmonisera den uppenbara konflikten i någon utsträckning och lämna återstoden åt Gud. "

'Lösningen' av problemet är emellertid på intet sätt acceptabelt, om man skall göra rättvisa åt Koranen eller Hadis. Det är endast ett enkelt faktum, att motsägelserna inte kan försonas eller förklaras.

"Om du offrar guld likt berget Uhud på vägen till Allah, kommer Allah inte att acceptera det från dig, förrän du tror på en förhandsdom och vet, att vad som än drabbar dig, är det inte beroende av ditt fel, och vilket fel du än begår kommer det inte att drabba dig. Om du hade dött på någon annat villkor än detta, skulle du ha gått in i helvetet…." (Mishkat vol.III). Allahs budbärare sade: Sannerligen den allsmäktige och ärorike Allah slutförde för varje människa fem ting i sin skapelse: hennes bestämda tid, hennes HANDLING, hennes viloplats, hennes förehavanden och hennes försörjning". "Den helige profeten sade: 'Allah skapade Adam…Sedan smekte (sic) han hans högra skuldra och tog ut en vit ras som om de vore frön, och han smekte hans vänstra skuldra och tog ut en svart ras som om de vore kol. Sedan sade han till dem som var på sin högra sida: Mot paradiset och det är mig likgiltigt. Han sade till dem som var på hans vänstra sida: Mot helvetet och det gör mig detsamma'. "Jag hörde Allahs budbärare säga: Sannerligen den allsmäktige och ärorike Allah fick en grupp vid sin högra hand och en annan vid sin vänstra hand och sade: detta är för detta och detta är för detta och det gör mig detsamma.
Och jag vet inte i vilken av de två grupperna jag är".

Det är knappast möjligt inom ramen för detta lilla studium att betrakta fler citat, men vi kan utan svårighet se vad "förhandsdom" handlar om. Vi ser också det oerhörda problem, som möter teologer som måste foga ihop allt detta. Vi är rädda att en uppriktigt gudfruktig människa kommer att se sina begränsningar här!

Precis som i fallet med Gud i Bibeln, är Allah allestädes närvarande, allvetande och allsmäktig. Vi är dock oroade av att inse, att hans allmakt är avgjort nyckfull till naturen:

Denna lära resulterade i förkastande av lagen om orsak och verkan. Endast Allah orsakar att ting finns eller blir gjorda. Logiskt sett kan människan då varken göra någon god gärning eller någon ond av sig själv. Följaktligen kan man inte anses vara ansvarig för sina handlingar, och en rättfärdig Gud kan inte döma någon.

En viss Hadis framför:

"Vid skapelsen tog Allah ett stycke lera, delade det i två delar, kastade den ena till helvetet och sade: 'Det gör mig detsamma'. Likaså kastade han den andra till himlen och sade: 'Det gör mig detsamma' " (der Islam av Kellerhals och "Handwörterbuch des Islam")

Hur uppstod denna uppfattning? En Hadis av al-Bukhari och Muslim ger oss upplysning:

"Allah skapade Adam…frambringade från honom en familj och sade: 'Jag har skapat denna familj…för helvetet, och deras handlingar skall bli lika dem hos folket i helvetet!' Sedan sade en man till profeten: 'Till vilken nytta kommer handlingar av vilket slag som helst att vara?' Han sade: 'När Allah skapar sin tjänare för paradiset, kommer hans handlingar att göra sig förtjänta av det tills han dör - och när Allah skapar någon för elden, kommer hans handlingar att likna dem hos helvetets människor till dess han dör, när han skall inträda där." (Al-Bukhari LXXVII:611, Mishkat, vol 3 kap 32).

"Den helige profeten sade: 'När du hör om ett berg, att det har flyttat sig självt från sin plats, tro det. Men när du hör om en människa att hon har förändrat sin natur, tro det inte, eftersom hon kommer att återvända till det som hon en skapats till.' " (Mishkat, vol 3 kap 32)

" 'O, Allahs profet! Jag tror på dig och på det du har kommit med. Är du fortfarande rädd för oss?' 'Ja', sade han, 'hjärtana finns mellan Allahs två fingrar. Han förändrar dem såsom han vill.' " (Mishkat, vol 3 kap 32)

I ljuset av ovanstående förefaller det egendomligt, att muslimer som accepterar denna uppfattning finner det förbryllande, att en syndare är acceptabel inför Gud, när Jesu försoningsoffer har kommit med ett övertäckande av hennes synder. Den rättfärdiges lidande för den orättfärdige är för muslimen skriande orättfärdighet! Av detta kan vi lära precis hur mycket vår moral kan påverkas av vår uppfostran och omgivning.

Vittnesbörd från Koranen

När Muhammed såg folket i Meckas motspänstighet, vilken enligt honom stod emot all rimlighet, måste han ha dragit slutsatsen, att den endast kunde ha orsakats av Allah. Det är då inte förvånande, att många av hans ingivelser hade detta budskap:

Den allsmäktige Allah bestämmer vilka av hans varelser som kommer till lycksalighet och vilka som kommer till förkastelse. Han är Herren.

Beträffande de icke troende läser vi i Sura 2:6-7:

På tal om hela människosläktet sägs i Sura 7:178-179:

Detta repeteras också i Sura 35:8 och 74:31. Enligt Sura 91:8 andades Gud i själen "syndfullhet och fromhet" (annan översättning "lösaktighet och gudsfruktan").

Hadis (Sahih Muslim) bekräftar innebörden i denna vers:

"Allahs budbärare vad är din uppfattning att människorna gör i världen och strävar efter, finns något som pålagts dem, någonting som har förutbestämts för dem och som (sic) vill att deras öde i livet efter detta skall fastställas av det faktum, att deras profeter kom till dem med en lära de inte aktade på och att de sålunda blev värda straff? Därpå sade han:

"Naturligtvis, det som är påbjudit av ödet och förutbestämt för dem det händer, och denna uppfattning bekräftas av denna vers i boken av Allah, den upphöjde och ärorike: Betrakta själen och Honom som gjorde den fullkomlig och sedan andades in i den dess synd och dess fromhet.' "

Vi läser också i Sura 5:18:

En Hadis omtalar:

"Två män i en by dog, den ene befattade sig med Allah, men inte den andre. Imamen i byn såg den fromme i helvetet och den orättfärdige med vin och evigt unga sköna kvinnor i paradiset. När den fromme beklagade sig över den uppenbarar orättvisan, svarade Allah: 'Var tyst! Har jag inte rätt att göra vad jag vill med det som är mitt eget?' "

Allt detta är total determinism. Människan döms och fördöms för det hon inte kan hjälpa att hon gör. Detta är faktiskt också total orättvisa. Vågar man granska alla dessa påståenden med en sentimental titt på de islamiska doktorerna i religion, i det man väntar, att de inte skall vilseleda någon, ty utan tvekan tar man för givet, att de måste ha de rätta svaren? Nej det kan man inte, ty islamiska teologer har och hade faktiskt inga större problem att ta itu med - och har diskuterat detta stridsämne i århundraden.

Moderna skrifter inom islam tenderar starkt mot uppfattningen, att människan har fri vilja. Detta är i överrensstämmelse med Bibeln och naturligtvis modern filosofisk uppfattning. Men det är inte i överensstämmelse med Koranen.

Mutazilite- teologer argumenterade, att om detta är vad predestinationen innebär: "vilken nytta har vi då av bud och förbud, belöningar och straff, hot och löften, profeter eller böcker?". De fick inget tillfredsställande svar. De blev faktisk nedtystade.

Underkastelse under islam kräver accepterande av läran om predestination - eller skall vi säga fatalism. Kanske vi borde bli påminda om, att det ord som användes om predestination i islam inte antyder kunskap i förväg utan befallning i förväg!

Detta är emellertid en uppenbar stråle av hopp:

I Sura 6 :12 får vi veta att

Vers 35 i samma Sura säger emellertid i uppenbar motsats till detta:

Följaktligen skriver den store islamiske teologen al Ghazali:

"Allahs rättvisa skall inte jämföras med människans rättvisa. En människa kan förmodas handla orätt genom att göra intrång i någon annans ställning, men ingen orättvisa kan tänkas ut beträffande Allah. Det står i hans makt att låta strömmar forsa ner över mänskligheten, om han behövde göra det, skulle hans rätt inte ifrågasättas. Det finns ingenting han kan bli bunden av att utföra, inte heller kan man förmoda någon orättvisa hos honom, inte heller kan han känna sig förpliktad under någon människa, vem det än kan vara."

Sålunda är Allah undantagen från alla etiska normer - hos mänskligheten och hos sig själv. Han är inte bunden av något löfte. Han kan också förändra normen för sitt uppförande och detta skulle vara fullständigt berättigat.

eller

Ibn_Hazm anmärker:

"Medan Koranen använder namnet Allah, som betyder den 'högst barmhärtige av dem som visar barmhärtighet', kan detta inte innebära, att han är barmhärtig på det sätt vi förstår ordet, ty Allah är uppenbarligen inte barmhärtig. Han torterar sina barn med alla slags sjukdomar, krig och sorger. Vad menar då Koranen? Helt enkelt att "barmhärtig" är en av Allahs namn. Ett namn som på intet sätt ger en beskrivning av Allah eller som avsåg att kasta ljus över hans natur. Vi måste använda det eftersom Koranen använder det men inte låtsas förstå, vad som avses med det."

En viss islamisk forskare uttryckte det med följande ord:

"Det ord som ursprungligen användes i Koranen måste på den tiden ha haft en annorlunda innebörd, vilken vi inte riktigt kan förstå idag. Inte desto mindre måste vi fortsätta att använda ordet, ty vi kan inte förändra orden i Koranen."

Det problem som uppstår är enkelt och klart: Om Allah i Koranen manifesterar sig själv som den nyckfulle Guden som handlar såsom det behagar honom utan några band ens till sina egna uttalanden, han lägger till en tanke totalt främmande för de tidigare uppenbarelser, som Muhammed gjorde anspråk på att bekräfta, och i vilka vi uppmuntrades att ta Gud på ordet.

Vi skulle vilja påstå att Gud är oföränderlig, rättfärdig och helig. Beträffande motsägelserna eller några fel av något slag i någon berättelse som förmodas ha kommit från honom, måste människan klandras och inte Gud. Det är oacceptabelt att skyla över dessa för att skydda bilden av en bok eller profet eller möjligen en religion och dess ledare.

Om det som citerats på dessa sidor är nyheter för dig, käre läsare, då har du antingen ingen som helst kunskap om Koranen (och anförtror följaktligen din eviga välfärd åt andra okunniga människor); eller är du i händerna på människor som är medvetna om denna kunskap men som har avhållit den från dig eftersom den inte överrensstämmer med den allmänna uppfattningen av det du lärde i Madressa; : nämligen att följa de fem trospelarna, att göra gott och lämna det övriga åt Allahs barmhärtighet kommer att räcka.

FRÅGA: Av vilket skäl skulle en kristen ge upp sin position som en accepterad och förlåten person med den av Gud givna försäkringen om evigt liv i Hans närvaro - för att byta ut den mot total osäkerhet?

Rättfärdighet eller nåd?

Ett annat problem är, om vi ser Gud som den barmhärtige och förlåtande. Eller ser vi Gud som den rättrådig och rättfärdig? Som dessa attribut står, kan de inte försonas, ty det finns en motsägelse i termerna. Uppenbarligen har denna tanke inte beaktats av de flesta människor. Om en domare är rättfärdig, måste han bestraffa synden. Om han förlåter (vem han behagar), är han varken rättfärdig eller rättrådig.

Vi måste emellertid tillägga att Bibeln presenterar ett liknande problem. Å ena sidan har vi en kärleksfull och förlåtande Gud, som vi accepterar som rättfärdig. Detta är korrekt, men å andra sidan kan vi inte förbise det faktum, att vår helige Gud har bestraffat synden genom att verkställa dom på ställföreträdande offer och därvid bemött det erfordrade måttet på rättvisa. Synden ÄR bestraffad om än inte lagöverträdaren - straffet har burits av Gud själv i Kristus på korset. Så förlåtelse och barmhärtighet behöver inte motsäga hans rättfärdighet. Guds lösning på synden är försoning.

Förlåtelse åstadkoms inte genom en magisk formel. Det är inte endast så att Gud glömmer bort det. Nej! En rättfärdig Gud kan inte tolerera en orättfärdig dom. Synd är så förhatlig för Gud att han måste ha att göra med den- genom en rättfärdig dom! Men hur kan Guds rättfärdighet och Guds kärlek mot oss mötas? En händelse från historien kan illustrera denna punkt:

Shamuel var furste i Kaukasien för ett par hundra år sedan. Hans folk befann sig i ständigt krig med turkarna. En gång belägrade han en turkisk stad med sin armé. Som vanligt var hans moder med honom i hans här. En natt planerade han ett överraskande anfall, men fienden låg och passade på. Hans hemliga planer hade blivit förrådda. Slaget var förlorat. I vredesmod tillkännagav Shamuel, att förrädaren skulle bli bestraffad med 100 piskslag, om han ertappades. Åter planerades ännu en överrumplande attack i stor tystlåtenhet. Med samma resultat. Men förrädaren upptäcktes. Det var Shamuels moder.

Under tre dagar och nätter tog han bort sitt tält. Vad skulle han göra? Om han skulle skona sin mor, skulle alla med rätt säga att han var orättvis. Om han skulle bestraffa henne, skulle dock alla säga: "Se på Shamuel! Han tycker inte ens synd om sin egen mor!" Äntligen framträdde han. Hans armé samlades förväntansfullt. Med ondskefull röst vände han sig till sitt folk: "Vi har förlorat två slag på grund av förräderi. Våra män har blivit dödade. Det finns ingen ursäkt. Brottet har begåtts, och så skall brottslingen straffas enligt min lag: med 100 slag! Rättfärdighet och dom måste hävdas."

Hans moder leddes in. Hon var blek och skakade av fruktan. Bödeln lyfte sin piska - men innan det första slaget föll skrek Shamuel: "Vänta! - Detta är min moder. Jag är av hennes kött och blod. Jag vill ta straffet i hennes ställe!" Han gick in, tog av sig sin klädnad och befallde: "Bödel, våga inte slå mig lättare än sista offret. Gör din plikt. Slå till!" Slag efter slag fick sitt märke, tills han bröt samman medvetslös. Han överlevde likväl, trots all förväntan.

Denna händelse, kanske mer än någon annan i historien, passar på bilden av Jesus. Han var Gud i kroppslig gestalt. Han var och är tvungen att verkställa rättfärdig dom. Men i sin fullkomliga kärlek tog han själv vår - min egen, din - synd och led de grymma men rättvisa följderna på korset. Vi är ändå medvetna om, att detta inte endast var fysiskt lidande, svårt som det var, det var också så grymt, utan att den mycket oskyldige och helige Guden tog på sig själv hela den gräsliga orenheten i vår synd.

Rättfärdighet och kärlek möttes vid Jesu kors. "Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser" (2 Kor 5:19). Detta hände en gång för alla. Detta offer för synden är tillräckigt för alla människor i alla tider. Det är Guds nåd, Guds gåva till oss, något vi inte förtjänar. En gåva är emellertid endast min, när jag accepterar den och behåller den.

När jag i uppriktighet kommer med all min synd till honom i syndabekännelse, skall jag bli renad:

Jag är helt övertygad om, att ingen människa, sedan hon har insett vad Jesus är och vad han har gjort och som sålunda har någon insikt om den person som nu utan fysisk kropp är i evig härlighet, lättvindigt kan be Bibelns Gud om förlåtelse. Jag menar: utan verklig ånger över det som är hans del i att man spikar fast Jesus på korset. När allt kommer omkring, hur KAN en person efter att ha insett detta överväga mer synd i sitt hjärta? Ja vi kan begå felsteg. Vi kan falla. Men vi vill inte umgås med planer och planera handlingar som kommer att skada Gud.

Detta är den attityd varpå vi kan basera vår bön om förlåtelse. I liknelsen om den 'Förlorade sonen' (Luk 15:11ff) talar Jesus om en man som har två söner. Den ene gick iväg med sitt arv och slösade bort det på avlägsna platser, tills han hade förbrukat allt. Då han arbetade i en svinstia "kom han till besinning". Han bedömde sin situation allvarligt och uppriktigt. Han hade en 'tanke som han kom på efteråt'. Bibeln har översatt detta ord som 'ånger'. Det gick så här: Den unge mannen gjorde en föresats: "Jag vill (a) stå upp och (b) gå till min fader och (c) säga till honom:
'Far jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son' ". Allt han önskade var att vara en tjänare hos sin fader istället för att tjäna en främling i en svinstia, vilket hade lett till, att han nästan svalt ihjäl. Detta beslut var förvisso mycket gott. Kanske har vi tidigare gjort ett sådant beslut. Men det var inte tillräckligt.
Den unge mannen i vår liknelse ryggade inte tillbaka för att verkligen fullfölja sitt beslut. "Han (d) stod upp och (e) kom till sin fader." Till sin stora förvåning höll fadern utkik efter honom. Ännu mer förvånande, han erkände honom fortfarande. Mycket tidigare hade han tillitsfullt gett sig iväg, men hans höga förväntan på ett framgångsrikt, i sanning lyckligt och tillfredställt liv hade inte blivit verklighet. Han återvände som en smutsig, stinkande, djupt olycklig luffare. Men högst förvånande var, att hans fader sprang för att möta honom, omfamnade honom och kysste honom! Sonen kunde knappast stamma fram sin bekännelse, innan hans fader (1) hade klätt honom (täckt över hans smuts - på hebreiska kommer ordet från samma rot som 'försoning', dvs. att förlikas) med 'den bästa dräkten' .-., (2) satte en ring på hans finger (dvs. signetring för att ange, att han accepterade honom som sin son igen), (3) och satte skor på hans fötter (endast fria män hade tillåtelse att bära dem). Sedan (4) befallde han att en fest skulle göras i ordning, ty "min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen".

Utan tvekan var hans hemväg mycket svår. Ånger är emellertid högst förunderlig, när den är över och avslutad. Vår Fader vill inte längre komma ihåg vår synd! Det kommer inte att finnas några pinsamma frågor på domens dag. Domen har redan överlåtits till Jesus.

Men kom ihåg, att fadern hade två söner. När den andre kom hem från fälten och hörde festandet och fick höra att det var för hans broder, blev han arg. Han kunde inte övertalas att ansluta sig till festen för 'denne din son'. Han hade alltid varit hemma och hade alltid gjort sitt arbete. Det fanns aldrig någon fest för honom. Han hade aldrig festat, även om skulle ha kunnat det! Hans sonskap var en börda.

Den kristna tron sysselsätter sig inte med gör det och gör inte det. Sedan skattmästaren hos drottning Kandake (Apg 8:27ff) hade sett Ljuset "gick han sin väg fylld av glädje!" Nya ting upptar tankarna hos en kristen. Ny förståelse av världen runt omkring oss leder till nya slutsatser, avsikter och syften. Uppenbarligen är de gamla syftena och avsikterna undanträngda och blir mindre viktiga eller föråldrade. En oerhörd ny horisont och ny mening med livet kommer att dyka upp, medan man är sysselsatt med tingen om Gud, och de kommer att tränga bort de gamla syftena och avsikterna. Men detta kan inte förstås som ett sorgset 'adjö' till väl omtyckta nöjen. Det är snarare ett vissnande av tidigare värden för att bana väg för ett överflödande liv. Någonting mindre är att vara lagträl, att göra sig okänslig, ett träldomsok. Det står faktiskt i motsats till ett sant andligt liv och är en förolämpning mot Gud, som då skulle vara en tuktomästare istället för en frälsare.

Den verkliga nya födelsen är en väsentlig del av frälsningen eller omvändelsen. "Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike…den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike" (Joh 3, 3,5). Den nya födelsen är början till det nya livet. Detta är emellertid en växtprocess. Ånger, ny födelse och omvändelse kan hända inom en timme. Den kristnes liv borde växa, tills han lämnar denna världen.

All denna förändring av en person är verkligen 'omvändelse' hos denna person. Den åstadkoms genom kärleksfull hängivelse hos en sådan person som börjar se dårskapen i sitt tidigare självcentrerade liv och önskar leva på ett sätt som behagar HONOM, i en attityd av tacksamhet. Denna kärleksfulla hängivelse är Guds verk hos en person. När syndens sprängkil har försvunnit, börjar Gud kommunicera med människan", som var död och har fått liv igen" "Han har gjort er levande igen, när ni var döda genom era överträdelser och synder" (Ef 2:1). Processen att 'göra levande igen' kallas 'nya födelsen'(Joh 3:3-5). Denna kan naturligtvis inte åstadkommas av människan. Det är ett gudomligt samspel.

FRÅGA: Varför önskar muslimerna genom "goda gärningar" "köpa" det som inte kan köpas? Varför avvisar han Guds gåva? Är det okunnighet? Fruktan? Stolthet?

Fruktan eller kärlek?

Förpliktelse följs sedan av ett liv hängivet åt och bemyndigat av Gud. Vi har fantastiskt behov av denna kraft för att leva goda liv, annars skulle vi starta ett liv i frustration. Denna kraft är kärlek. Vad ingen lag i världen kan åstadkomma, det åstadkoms av kärlek. Och det kan inte finnas någon skavank i kärleksrelationen med Gud, ty han är absolut trovärdig och trofast. Genom att människa är älskad av honom åstadkoms allt det goda i henne. Kärleken utesluter krav, förpliktelse eller tvång. Kärleken behöver frihet i val och handling för att utveckla sig själv. Frihet i val kan emellertid utnyttjas och utnyttjas förvisso av alla dem som använder den för sina egna syften. Friheten riktas inte endast uppåt, den är på samma gång frihet att förfalla. Det finns en väsentlig riskfaktor involverad i kärleken.

En religion kan producera alla slags moral och rituella former som kan framtvingas genom fruktan för straff eller genom social press. Men fasthållande vid dessa lagar, som är goda även om de kan vara till för att slå ned det onda, åstadkommer träldom och motverkar kärleken. Moralisk kvalitet förbättras inte genom att undertrycka den onda handlingen som sådan. Moralisk kvalitet finner man i förbittring över det onda för vad det är.

Utåt sett förefaller ett samhälle under religiösa lagar vara moraliskt renare, men naturen hos människohjärtat förblir oförändrad, och det är det rena hjärtat som Gud söker.

Gud vill förändra tänkesättet, avsikten och syftet (vi kan kalla detta människans hjärta). Därför söker kristna inte endast att jämka samman ett sönderbrutet samhälle. Den huvudsakliga omsorgen och det sociala samvetet hos en kristen riktas mot förnyelse av samhället inifrån. De kristna söker likt Kristus, bota världen genom att dela budskapet om Guds kärlek med andra. Endast kärleken är i stånd att hos var och en av de många individerna förnya den ande och det sinnelag, som har lust att svara och drar därvid upp det onda med roten istället för att försöka kontrollera dess tillväxt.

I dessa skilda grundsatser blir den djupa splittringen mellan det islamiska och det kristna budskapet uppenbart. Vi finner att religiösa krav, fruktan och även makt i islam står i kontrast till budskapet om villighet i kärleken i kristenheten.

Vi måste vara tillräckligt realistiska att medge att hållandet av Sunnah, praktiserandet av de fem trospelarna och den enorma social påtryckningen på någon som vänder sig bort från islam står för krav, fruktan och påtryckning.

Gruppen av dessa individer som motsvarar sådan kärlek utgör kyrkan. Den organiseras inte i stor skala men är närvarande, även om det ofta är som en liten minoritet, över hela världen. I och från den borde vi finna denna princip för kärlek riktad på det horisontella planet från person till person. Processen kommer aldrig att bli fullbordad för den självsvåldige, genom fruktan att förlora någonting som de kan få eller åtnjuta kommer alltid att utesluta dem från Guds rike. Detta är den sorgliga sidan av människans av Gud givna frihet. Utan denna frihet kan man dock inte vara mer än en automat.

Kanske du skulle vilja fråga varför det finns så många drinkare bland de kristna, varför det finns an mängd oblyghet och omoral och exploatering. Svaret är mycket uppenbart. "Inte alla som säger 'Herre, Herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja." (Matt 7:21). Detta är ord av Jesus. Inte varje flaska som har etiketten 'Coca Cola´är fylld med detta. Det finns tomma flaskor, och det finns i bruk sådana som har beslagtagits av annat, de kan vara fyllda med terpentin - eller till och med konjak. En sanna kristen kan endast vara en person som med ett botfärdigt och tacksamt hjärta har tagit emot förlåtelsens gåva sådan den beskrivits ovan och som lever i levande gemenskap med sin Herre i fullständigt överlämnande.

Allt detta är främmande för och förkastas av islam. Emellertid kan det inte finnas några medel till försonande rättfärdighet för barmhärtighet utan försoning, och det är just det islam motsäger.

I motsats till de "tidigare uppenbarade böckerna" är Allahs 'hjärta' inte involverat. I islamisk teologi kommenterar Al-Barkhavi:

"Om alla icke troende blev troende skulle Han (Allah) inte få något företräde. Om alla troende blev icke troende skulle han inte lida någon förlust.

Al-Ghazali bekräftar detta:

"Kärlek är att känna ett behov av de älskade, och eftersom Allah inte kan sägas ha något behov eller någon erfarenhet av behov, är det därför omöjligt att Allah skulle älska".

Vi jämför detta med vad Jesus sade, då han talade om sig själv:

Jahveh (Gud) i Bibeln kommer att döma människan i enlighet med sina fastställda lagar. Men i Jesus ordnade han med det offer som kan bort alla människors synder, så länge människorna inte tillbakavisar Guds förlåtelse i Kristus. Här finns klar släktskap mellan orsak och verkan. Den troende får i inga oklara termer höra vad Guds vilja och syfte är. "Vi vet" är det ständigt upprepade påstående som vi ser genomgående i Nya testamentet. I verkligheten har ingen muslim någon garanti för eller grund för eller försäkran om frälsning. Allah leder allting och fastställer därvid alla intentioner. Sålunda kan ingen människa ha inflytande på sin bestämmelse, även om hon kan försöka. Säkerligen kan detta inte vara sant!

Muslimen å andra sidan kan hoppas på det bästa, men hans problem kvarstår, att hur mycket han än försöker att bli rättfärdig genom att göra goda gärningar eller genom att lita på Koranen, har människan om Allah ensam är aktiv och om han vilseleder, inte längre någon grund att veta att hennes synd är förlåten och att hennes frid med Gud har åstadkommits. Koranen ger inget svar på detta dilemma. I ett avsnitt talar dock Koranen verkligen om orsak och verkan:

Denna vers är ingen förklaring till de tidigare citerade verserna, utan den är en klar motsats till dem.

Frånsett från Allahs nyckfulla handlande, finner vi även en helt och hållet annorlunda uppfattning, nämligen den som finns framställd i Sura 3.29 (och många andra).

FRÅGA: Hur kan någon människa föredra att leva ett liv i osäkerhet och fruktan framför ett liv i frid med Guds kärlek?

Allah leder de troende

(Dvs. det goda eller det dåliga i någons liv skall bestämma dess öde - men ödet är förutbestämt!).

Ånyo kan vi inte betrakta dessa påståenden som komplement till tidigare citat, ty de står i uppenbar kontrast till dessa, snarare än en förklaring därav.

Om vi betraktar detta vittnesbörd kan vi endast dra slutsatsen, att islam måste innebära underkastelse under det oundvikliga.

Vi måste här nämna, att uppfattningen 'predestination' inte heller är främmande för Bibeln. Där ser vi emellertid inte predestinationen som något som nyckfullt påbjudits eller förutbestämts, utan snarare som något som var resultat av Guds förutseende.

I Bibeln blir vi befallda att välja vem vi vill tjäna (Jos 24:15 etc). Detta kräver ett beslut efter intelligent och uttömmande övervägande. Att välja Gud innebär att även välja hans väg och hans Ord som grund för information och förtröstan. Att ta Gud på ordet innebär att lita på hans löften och att utföra hans vilja. Denna förtröstan med dess resulterande handling kallas tro.

Bibeln lär oss klart att det var tron hos Abraham, Moses och alla de andra berömda människorna, som gjorde dem acceptabla inför Gud. Och det var och är tron allena som var och är tillräknad dem och oss som rättfärdighet. (Hebr 11, Rom 4:18-25, Genesis 15:6).

Så den rättfärdighet som behövs för att komma i Guds närhet är inte resultat av någon ansträngning hos människan för att på något sätt återställa den gjorda skadan genom att offra goda gärningar till Gud som betalning. Det finns ingen förtjänst i att göra det som är vår plikt!

Ingen är kristen, eftersom han gör goda gärningar, men en kristen gör goda gärningar eftersom han är kristen. Tacksamhet och kärlek är den makt som är drivfjäder.

Kristen tro accepterar Guds försoningsväg allena. Han har påbjudit, att ingen människa kan bli räddad undan den kommande domen utom genom att acceptera hans offer: förlåtelse genom Kristus, som offrade sig själv i vårt ställe för att lida den rättvisa bestraffningen för de synder som du och jag har begått:

Jesus sade om sig själv:

Han sade också:

Aposteln Petrus sade, då han talade om Jesus:


Jesus gjorde samma anspråk:

Att dessa påståenden inte var tomt tal är uppenbart, ty det sannskyldiga livet hos Jesus förutsades i varje detalj i Gamla testamentet genom profeterna hundratals år tidigare, och tusentals ögonvittnen skulle ha protesterat mot skrifterna i Nya testamentet, om dessa hade varit falska.

Vi anser det oacceptabelt att resonera: "Varför gjorde Gud det på det här sättet och inte på något annat?" eller "Hur kan Gud dö för ovärdiga syndare?", etc. Gud har talat! Och det står så. Och hans ord understöds med tillräckligt bevis för att bevisas vara gudomligt.

Detta överlämnar åt dig, käre läsare, ett beslut som ingen kan göra för dig och som du inte kan undfly, om du på ett hederligt och någorlunda fördomsfritt sätt vill undersöka de påståenden som gjorts i denna bok.

Du borde naturligtvis betrakta båda uppfattningarna. Betrakta alla fakta och understödjande bevisa och läs i Nya testamentet jämsides med Koranen, under det du allvarligt ber om klarhet i Guds sanning.

Det är primitivt och dåraktigt att resonera, att det sätt att tänka och tro man har är korrekt utan att ha testat det på välgrundat sätt. Det gränsar till vansinne att vara beroende av hörsägen, när det gäller om evigheten skall tillbringas i närvaro av den allsmäktige Guden eller i helvetet.

FRÅGA: Är du beredd att sätta sådan undersökning på spel, och kommer du att våga handla enligt resultatet, hur det än blir med konsekvenserna?

Översättning från Christians Ask Muslims
Citaten i Koranen är hämtade från Koranens budskap i svensk tolkning av Mohammed Knut Bernström, Proprius förlag, Stockholm 1998,

top
Till KATOLIKnu