Islam 3

Varför överensstämmer inte Bibeln och Koranen?

av Gerhard Nehls
Trots likheter som härrör från samma ämne, historia och omnämnda personer, skiljer sig Bibeln och Koranen i stor utsträckning i fundamentala begrepp i tron och praxis i religionen.

Det finns åtminstone två möjliga skäl:

1. Bibeln och Koranen härrör inte från samma källa, dvs. en av de två eller båda är av mänskligt eller spiritistiskt ursprung.

2. Bibeln eller Koranen eller båda har undergått redigering, och följaktligen har ursprungliga karaktären och budskapet förlorats.

I detta fall innehåller en av de två böckerna eller båda fel och de kan inte betecknas som pålitliga och trovärda. Både muslimer och kristna är absolut övertygade om det gudomliga ursprunget, pålitligheten och den totala trovärdigheten i sin respektive bok. En (eller båda) måste vara falsk. I detta fall baserar miljoner anhängare hos respektive trosriktning sitt hopp om evigheten på misstag eller till och med på bedrägeri.

Representanter för båda trosriktningarna har börjat bevisa sin ståndpunkt, men eftersom var och en redan tagit ställning i en definitiv övertygelse, är objektivitet knappast möjlig. Det är högst troligt, att jag som kristen inte är så objektiv gentemot islam som jag borde vara - och inte heller kommer den muslimske läsaren att vara fördomsfri mot Bibeln.

Inom ramen för dessa studier skall vi endast betrakta fastställda fakta i de heliga skrifterna och historien och kommer inte att engagera oss i filosofisk polemik. Vi vill inte heller argumentera om teologiska begrepp, utan önskar snarare diskutera sådant som kan kontrolleras vara testat och verifierat av vem som helst och var som helst - förutsatt att man är i stånd att vända sig till de nämnda källorna. Av det skälet har försök gjorts att dokumentera alla påståenden så grundligt som möjligt.

Under senare år har Koranen genomgått en spiritualiseringsprocess. Några muslimer använder verkligen kristna uppfattningar, som är främmande för Koranens tänkande och för traditionellt tänkande och förklarar att detta är islams anda. Dessa åsikter är svåra att acceptera, såvida de inte kan bevisas i gammal islamsk litteratur.

Eftersom Bibeln existerade före Koranen, kan skillnaderna mellan de två lösas förutsatt att:

1. Det finns belägg som bevisar, att Koranen baseras på falsk eller bristfällig förståelse och kunskap om den tidigare uppenbarelsen. (Gud kan inte förändras och kommer inte att ge motsägande påståenden till olika profeter!);

2 . Det finns belägg som bevisar, att en förändring gjordes i Bibelns budskap av judarna och/eller de kristna med godtagbara skäl att göra så.

Koranen förklarar upprepat och emfatiskt att Tora och evangeliet - vi tar detta att stå för Gamla och Nya testamentena - är uppenbarelser från samme Gud som Koranens Gud.


Vad Koranen lär om Bibeln

Vad annat innebär detta än att Muhammed gör anspråk på att komma med uppenbarelse till Mecka och araberna, vilken bekräftar och fastslår det som sändes ut före dem?

Vi kan klart se, att Koranen förutsätter den gudomliga uppenbarelsen i "Boken" och dess obesmittade innehåll vid profeten Muhammeds tid. Koranen kritiserar emellertid tvistandet om och feltolkningen av "Boken":

Finns det någonting som mycket klart framgår, så är det, att Koranen starkt betonar att Tora och Evangeliet är uppenbarelse från Gud. Detta är vad också de kristna tror. Koranen säger i detta avseende:

Dessutom hindrar oss historien och arkeologin från att påstå, att Bibeln har undergått någon förändring sedan dess officiella kanonisering år 324. I själva verket var nästan alla delar av Nya testamentet i dess nuvarande form i allmänt omlopp bland kyrkorna under andra århundradet e.Kr. Det var genom den allmänna överenskommelsen vid ett koncilium av biskopar från 318 kyrkor alla dessa helt erkändes och accepterades som apostoliska och inspirerade. När Muhammed refererade till "Boken" eller "Taurat" eller "Injil", refererade han utan tvekan till det som var i omlopp i Arabien under hans tid. Om ord alls betyder någonting, då refererade Muhammed till denna "Bok" (al-Kitab) som uppenbarelse. Vi tar detta som ett fastställt faktum på grund av styrkan i ovanstående vittnesbörd, såvida det inte kan bevisas vara fel.

Varför skulle en jude eller en kristen före eller efter Muhammeds tid vara intresserad av att förändra Guds uppenbarelse? Önskar han komma till helvetet?

Detta är faktiskt de sista verserna i Bibeln. Det enda begripliga skälet till att åstadkomma förändringar torde vara, att Koranen avviker från "Boken". Följaktligen finns det två möjligheter: antingen att de kristna vägrade att acceptera Koranen och försökte att förändra alla likheter mellan Bibeln och Koranen; eller att muslimerna, då de såg att "Boken" stod i motsats till Koranen, lägligt gör anspråk på, att Bibeln måste ha varit förvanskad. Det första antagandet är mot all bevisning och logik.
FRÅGA: Varför fortsätter muslimerna att göra anspråk på att Bibeln är förvanskad? När blev Bibeln förmodad vara besudlad? Varför påstår inte Koranen tydligt, att den var besudlad?

Det finns skillnader mellan Bibeln och Koranen

Koranen påstår att både Tora och Evangeliet kommit till genom uppenbarelse. Men å andra sidan gör den anspråk på att Jesus inte blev korsfäst:

Korsfästelsen får största uppmärksamhet i Evangeliet och profeterades otvetydigt i Gamla testamentet omkring 700-1000 år innan den hände.

I Sura 19:35 blir vi informerade om att

Och nära slutet av Koranen (Sura 112:3) står det:

Något som också är en del av Raka't.

Åter igen står detta i kontrast till Bibeln. Orden

och "Föreställningen att den Nåderike har (avlat) en son är inte förenligt (med Hans gudomliga majestät)!" (Sura 19:92 B) "Icke höves det Förbarmaren att skaffa sig några barn2 (Sura 19:93) antyder en kroppslig handling, som är lika kränkande för de kristna som för muslimerna.

Jesus föddes av en jungfru. Hon frågade:

Liksom i Bibeln tyder detta inte på en avelshandling. Hela begreppet den "avlade" sonen baseras på en missuppfattning. I den ursprungliga texten användes det grekiska ordet "monogenes" , som betyder "enfödd". Att Gud tog initiativet till faderskap är uppenbart även i Koranen. Liksom akten som innebär att avla blev missförstådd, så skedde samma sak med "Treenigheten", som enligt Koranen skall uppfattas bestå av Jesus och Maria vid sidan om Gud. Gud är den tredje av tre (Sura 5:116). Detta är inte heller något sätt att söka harmoniera med de bibliska texterna. De kristna tror på det som Bibeln lär. I både Gamla testamentet och Nya testamentet känner vi endast till en enda Gud. Det är en tragedi att många muslimer tror, att de kristna tillber tre gudar. Detta är helt felaktigt.

Det finns dessutom många skillnader, vilka är mer av historisk art än av läromässig mellan Koranen och Bibeln:
Noa klarade sig undan floden, men hans son dränktes (Sura 11:42-46) enligt Koranens berättelse, men Noa klarade sig tillsammans med sin fru, sina söner och deras fruar (Gen 6:7,18) i Bibeln.

Ängeln som tillkännagav Johannes Döparens (Yahya) födelse för hans fader säger:

Detta är inte korrekt. Johanan, den hebreisk formen av Johannes (Jahves gåva) var ett helt vanligt namn, omnämnt i Gamla testamentet. Yusuf Ali gör därför en omskrivning i sin översättning av detta påstående på följande sätt: Vi har inte gett någon utmärkelse åt någon vid det namnet" Han förklarar:
"ty vi läser om Johanan i 2 Kung 25:23".

Har en "översättare" tillåtelse att förändra en text likt detta för att rätta till ett fel?

Abraham var son till Azar i Sura 6:74 och son till Terah i Genesis 11:27. Vem skulle kunna ändra ett namn från den tidiga historien på måfå? Vilket syfte skulle det tjäna? Inget. Endast ett fel kan bli ansvarigt. Står Azar för Eliezer? Han är nämnd i Genesis 15:2 som tjänare till Abraham.

Värre skillnader förekommer i berättelsen om Mose. Vi är rätt informerade om att Imran (det bibliska Amram) var far till Mose, Aron och Miriam (underförstått i Sura 19:28, 66:12, 20:25-30). Men att denna Miriam (eller Maria) är Jesus moder (som i själva verket födes 1500 år senare!) är ganska osannolikt.
Förklaringen, som framfördes Av Yusuf Ali att hon och hennes kusin Elisabeth kallades "Arons systrar", eftersom de (i Marias fall "förmodligen": comm 375) var av prästerlig familj, är ganska vag. Det antyds, att uttryckssättet härleddes från Luk 1:5, där Elisabet, Johannes Döparens mor, som var av prästerlig härkomst, kallades att vara "av Arons döttrar". Vad Yusuf Ali inte förklarar är att fader till Aron och Maria, Jesu moder, råkar vara Imran enligt Koranen. Detta visar utan tvekan mänskligt misstag som knappast kan betraktas som fel som skett i utskriften. Det baseras på brist på kunskap om eller information om Bibeln.

Att Mose adopterades av Faraos fru (Sura 28:9) motsäges av Exodus 2:10, där han adopterades av Faraos dotter (i annat fall skulle han också ha adopterats av Farao själv).

Moses fru - vi förstår av sammanhanget ( i Sura 28:22-28) att detta måste vara Sippora , Jetros dotter - blev given åt Mose i utbyte mot hans tjänst i 8-10 år. Bibeln redogör inte för detta (Exodus 2:16-22). Vi är emellertid starkt påminda om Genesis 29:18, där Jakob förpliktar sig att tjäna Laban 7 år i utbyte mot Rakel. Detta var omkring 220 år före Mose tid. Åter igen skulle vi vilja undersöka vilket eventuellt syfte någon människa kunde ha att förändra ord i Bibelns historiska berättelser som dessa. Eller kunde det ha varit Muhammed som förväxlade några historier han hade hört?

Detsamma är tillämpligt om påståendet att Haman var tjänare åt Farao. Enligt Koranen fick han av Farao befallning att tända en brännugn för att bränna tegelstenar av lera för att "bygga mig ett imponerande palats" (Sura 28:38, Yusuf Ali) eller ett "högt torn för att jag må stiga upp till Moses Gud" (G. Sales); eller ett torn, för att jag må nå de himmelska gatorna och stiga upp till Moses Gud" (av Palmer och Rodwell); eller "och göra mig ett torn för att jag må gå upp till Moses Gud" (av Arberry).

Vi kommer förvisso ihåg byggnaden med Babels torn i Bibeln. Men denna händelse i Genesis 11 inträffade 750 år före Faraos tid i Exodus, och Haman (Esters bok) levde 1100 år efter Farao. Yusuf Ali antyder (comm 3331) att detta refererar till en annan Haman, men det finns ingen annan vid det namnet i Bibeln. Vi finner det underligt att Yusuf Ali i motsats till alla andra översättare talar om ett imponerande palats snarare än ett torn. Önskade han fördunkla de uppenbara likheterna, som är pinsamma, eftersom de är historiska misslyckanden?

I Bibeln (Domareboken 7) läser vi om, hur Gud fick Gideon att välja ut sin lilla armé på 300 av 32.000 man för en speciell uppgift. I Sura 2:249 läser vi om en liknande händelse, men denna gång under kung Saul. Yusuf Ali är i sin kommentar medveten om detta och anmärker "som Gideon gjorde före Saul" (komm 284). Denna handling av Saul finner man inte i Bibeln och vi uppfattar det som ännu ett misstag.
Muslimerna tror, att Ismael var den son som Abraham skulle offra på altaret. Bibeln påstår, att det var Isak. Denna händelse sätter strålkastarljus på hela uppfattningen om offret, där en stor skillnad mellan de två böckerna kan upptäckas.

Idu'l - Azha är baserad på Sura 22:34-37 där det sägs, inter alia (bland annat):

Den kristne läsaren lägger omedelbart märke till att det i det ovanstående finns en total motsats till det bibliska budskapet.

Detta är Guds ord till Mose och judarna sedan han talat om för dem, att de genom att vädja till offerblodet på överstyckena på dörrarna och på dörrposterna i sina hem skulle få sina familjer att undkomma den Guds dom som skulle träffa Egypten.

Detta är ett kortfattat påstående, som representerar själva hjärtat i den Lag som gavs åt Mose. Även om detta ytterst pekar på Jesu offer, som stadfäste alla offer som framförts av folket under det gamla förbundet, står Guds begäran fortfarande kvar:

Det är en felbedömning av Guds helighet och människans syndiga natur att anta att våra goda gärningar någonsin kommer att bli istånd att ge kompensation för det onda i våra liv.

Ursprunget till Idu'l-Azha kan spåras tillbaka till det år, när Muhammed några få månader efter "Hejira" iakttog att judarna i Medina firade försoningsdagen (Leviticus 16), och han såg den roll som offret spelade bland Bokens folk, judarna. En tradition berättar, att Muhammed frågade dem, varför de iakttog fastan. Han blev informerad om, att det var till minnet av Israels befrielse under Mose från egyptiernas hand.

"Vi har större rätt till Mose än de", sade Muhammed och fastade tillsammans med judarna, och befallde sina lärjungar att göra detsamma.

Följande år hade den begynnande vänskapliga atmosfären mellan muslimerna och judarna försämrats och därmed förändrades Qibla från Jerusalem till Mecka. Muhammed och hans lärjungar deltog inte i "Yom Kippur" (Försoningsdagen), som då firades. Istället instiftade han Idu'l-Azha. Han dödade två unga getter, en för sig själv och sin familj och en för folket (Se Leviticus 16), genom att fortfarande förbli trogen de bibliska befallningarna. Avgudadyrkande araber hade utfört den årliga "Hajj" till Mecka vid denna tid på året. Offren av djur var också en del av deras ceremoni, så instiftandet av Idu'l-Azha kan även ses som en lägligt tecken på god vilja gentemot araberna i Mecka.

Trots att det inte finns någon hänvisning i Koranen till förhållandet, accepteras det allmänt av muslimerna att denna fest instiftades för att ihågkomma Abrahams offer av sin son Ismael på berget Mina nära Mecka.

Skälet till ovanstående antagande är följande: om Abrahams "ende son" (Genesis 22:2) offrades, kunde Isak inte ha blivit född vid detta skede, ty Ismael kunde inte längre ha varit den ende sonen. Men Genesis 22:2 är helt klar på denna punkt. Där uppges verkligen namnet Isak. I Sura 37:100-111 framställs berättelsen om offret av Abrahams son utan att namnge sonen: "Vi gav honom det glada budskapet om en son med ett milt och fogligt sinnelag" (Sura 37:101 B). "Så bebådade vi honom en son" (Sura 37: 99 Z). Även om den Sura avviker något från den bibliska berättelsen, berättas händelsen om offret. Som en parallelltext skulle vi kunna nämna Sura 11:71, där emellertid händelsens kronologi något blivit förvirrad.

Anspelningen i Sura 37 kulminerar i orden:

"Vi gav lösen för honom (sonen) med ytterligare ett betydelsefullt (eller ädelt) offer."

Den islamska uppfattningen, att Ismael var på altaret kan upprätthållas endast genom traditionerna (Yusuf Ali Kommentarer, anmärkning 4096,4101). Då vi kommer ihåg allting, frestas vi dra slutsatsen att den islamska ståndpunkten motiveras genom nyttohänsyn.

Beträffande innebörden av offret (Korban = "närma sig" till vem? Hur? Varför?), förnekar muslimerna någon som helst inblandning av bibliska uppfattningar; vi fasthåller att detta inte är berrättigat, eftersom vi har att göra med biblisk berättelse och innehåll. För muslimen är korbanen endast en åminnelserit för att man skall tänka på Ismael. Men även i Koranen är problemet klart, även om det förnekas i andra avsnitt (Sura 22:37), : "Lösköpt genom offer" Befriad från döden genom någon annan som träder in i ett betydelsefullt, ädelt offer för att friköpa Isak (eller Ismael, om du vill).

Här finns biblisk grund. Här finns något som visar på Jesu Kristi offer. Han blev det betydelsefulla, ädla offret som skulle dö i vårt ställe. Idag är Idu'l-Azha en glädjens fest. Men offret tolkas inte som lösepenning. Muslimerna gör anspråk på, att Abraham tog Hagar och Ismael, som en ännu inte avvand baby, till Paran (tros av muslimerna ligga nära Mecka). Detta strider med berättelsen i Genesis i följande avseenden:

  1. Hagar och Ismael sändes iväg utan att åtföljas av Abraham, när
  2. Isak redan hade fötts, dvs Ismael var åtminstone 14 år gammal (och inte avvand!)
  3. Paran ligger nära Mecka men inte söder om Israel på Sinaihalvön.

Vi noterade att i Genesis 22:2 kallas Isak Abrahams ende son. Detta är biologiskt inte korrekt men lagligt korrekt, ty det refererar tydligen till:

  1. den som bär förbundet vidare (Genesis 21:12); och
  2. Abrahams äktenskap med Sara (Hagar var Abrahams bihustru)

En muslim kan nöja sig med att Koranens text är "nazil" (inspirerad), eller har kommit som en uppenbarelse från himlen: Gud känner till ärendet, och det behöver inte ha rapporterats för honom för att han skall känna till det. Naturligtvis känner Gud till allting, det som varit, det som är och det som skall vara. Han uppenbarade många händelser i framtiden detaljerat genom profeterna i Bibeln för att bevisa sitt författarskap, och varje läsare är i stånd att kontrollera och testa om dessa fakta uppenbarar gudomlig prägel. Men genom att döma utan känsla, endats vägledd av bevismaterial, misslyckas de kristna att se någon gudomlig prägel i Koranen.

Vår kommentar:

Gerhard Nehls "spiritualistiska" syn på Islam delas inte av alla orientalister. Många olika förklaringsmodeller finns representerade bland kristna teologer under Kyrkans historia.

Under Medeltiden och ända fram till 1800-talet var den "diaboliska" förklaringsmodellen vanlig. Man menar att det finns ett antal sanningar i Koranen. Men att dessa sanningar är Satans sätt att förklä sig: Han klär lögner i en till det yttre sann skepnad. Så agerade han med Jesus när han frestade honom efter hans 40-dagars fasta i öknen. Han citerade Bibeln och förvred budskapet till lögn (Matt 4:1-11).

Andra menar att Muhammed var epileptiker. Denna teori förekommer från Medeltiden fram till våra dagar t.ex. hos Rodison. Det finns två sorters epilepsi, en allvarlig och en mindre allvarlig. Ett antal av mänsklighetens genier hade den lätta formen av epilepsi: Dostojewski, Flaubert, Napoleon och mystikerna P. Surin och M.Thérèse Noblet. Denna form av epilepsi kan skapa en andlig känslighet.

En annan förklaringsmodell är den som företräds av flera nutida katolska orientalister, t.ex. Journet, Massignon och Hayek: Att Guds nåd har upplyst Muhammed i fråga om ett antal stora religiösa sanningar (t.ex. Guds enhet och transcendens, Guds barmhärtighet) men lämnat honom i ovetande angående andra (t.ex. Inkarnationen, Kristi gudom, Treenigheten).

Enligt Danielou och d’Alverny innebär mötet mellan Gud och människa två olika rörelser: 1. Religionen som en medfödd grundläggande dimension i människans väsen. Den innebär att människan sträcker sig mot Gud. 2. Den Gudomliga uppenbarelsen som är Gud som kommer människan till mötes. Enligt Robert Caspar (lärare vid Pontificio Istituto di Studi Arabi e d'Islamistica i Rom) är människans religiösa känsla och ansträngning att söka Gud alltid åtföljd av Guds nåd från det att den föds i henne. Människan längtar efter Gud och Gud "griper" tag i denna längtan med sin nåd. Men hennes första längtan efter honom föds genom Gud längtar efter människan. Caspar menar att Islam måste betraktas som en del i Guds frälsningsplan för mänskligheten enligt definitionen ovan om hur Guds nåd verkar i människans religiösa sökande. Han baserar sig i denna syn mycket på Louis Massignon (+ 1962) som i unga år förlorade sin katolska tro men som återfann den genom kontakten med Islam. Dennes islamforskning kom sedan att bereda vägen för Andra Vatikankonciliets formuleringar:

Lumen gentium
De icke-kristna

 16 De slutligen, som ännu inte har mottagit evangeliet, står på olika sätt i relation till Guds folk: I första rummet det folk, åt vilket förbundet och löftena hade givits och från vilket Kristus har "kommit efter köttet" (jfr Rom. 9:4-5), detta folk, på grund av utkorelsen så älskat för fädernas skull, ty sina nådegåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra (jfr Rom. 11:28-29). Frälsningsbeslutet omfattar emellertid även dem som erkänner Skaparen, bland dem i synnerhet muslimerna, som bekänner sig till Abrahams tro och med oss tillber den ende Guden, den barmhärtige, som skall döma människorna på den yttersta dagen. Men även från de andra, som i skuggor och bilder söker en okänd Gud, är denne Gud inte långt borta, eftersom han ger alla liv och anda och allt (jfr Apg. 17:25-28) och såsom frälsare vill att alla människor skall bli frälsta (1 Tim. 2:4). De nämligen, som utan egen skuld inte vet något om Kristi evangelium och hans Kyrka, men av uppriktigt sinne söker Gud samt under nådens inflytande strävar att i gärning fullgöra Guds vilja, sådan den blir känd för dem genom samvetets röst - de kan uppnå den eviga saligheten. Den gudomliga försynen förvägrar heller inte den för frälsningen nödvändiga hjälpen åt dem, som utan skuld ännu inte nått fram till ett medvetet erkännande av Gud men - inte utan nådens hjälp - bemödar sig att nå fram till ett rätt liv. Allt gott och sant, som finns hos dem, uppskattas nämligen av kyrkan som en förberedelse för evangeliet och som en gåva från honom som upplyser varje människa, för att denna till slut må äga livet. Men vilseledda av den onde, förföll människorna rätt ofta till fåfängliga tankar och bytte bort Guds sanning mot lögn och tog sig för att, tjäna det skapade framför Skaparen (jfr Rom. 1:21, 25), eller också är de - eftersom de i denna värld lever och dör utan Gud - utsatta för den yttersta förtvivlan. Fördenskull bemödar sig Kyrkan ivrigt om att till Guds ära och för alla människors frälsning främja missionen, i ihågkommande Herrens befallning: "Predika evangeliet för allt skapat" (Mark. 16:16).
f.Daniel Adner

Se även:

http://www.fragaprasten.nu/html/islam1.htm

http://www.fragaprasten.nu/html/islam2.htm

http://www.fragaprasten.nu/html/islam3.htm

http://www.fragaprasten.nu/html/islam4.htm

FRÅGA: Hur kan man i ljuset av den inledande texten i detta kapitel förklara dessa skillnader?

Citaten från Koranen är hämtade från två koranöversättningar som vi kallar B och Z.:

B = Koranens budskap i svensk tolkning av Mohammed Knut Bernström, Proprius förlag, Stockholm 1998
Z = Koranen, K V Zettersténs oförkortade översättning, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1979
Källa:
Gerhard Nehls
Christians Ask Muslims
Answering Islam Home Page
 http://answering-islam.org/Nehls/Ask/

Till KATOLIKnu