Korantextens historia

1."Sammanställningen" av Koranen

(a) "Sammanställningen" under Abu-Bakr

Det finns en berättelse som omtalar en "sammanställning" av Koranen under Abu-Bakrs kalifat (632-634). Han gav uppdraget åt Zayd ibn Thabit att göra en "sammanställning". Denne började sedan "sammanställa" Koranen "från papyrusbitar, flata stenar, palmblad, skulderblad och revben från djur, läderbitar och träbräder såväl som från människornas hjärtan". Det existerade allvarliga skillnader i textvarianterna existerade i de exemplar av Koranen som var i omlopp. Kalifen Uthman (644-56) lät förstöra tidigare befintliga exemplar så att texten i alla följande exemplar av Koranen skulle baseras på vissa normerande handskrifter. Under kalifen Abd-al Maliks (685-705) tid stod bristfälligheten i den befintliga texten klar för ledande muslimer, och man började göra förbättringar. Man måste även ta itu med problemet med den felaktiga avskrivningen av den bristfälliga skriften. Processen att förbättra skriften avslutades mot slutet av 800-talet.

Det finns en berättelse, spridd vida omkring, som man har hittat i många former, som obetydligt skiljer sig från varandra, och som omtalar en "sammanställning" av Koranen under Abu-Bakrs kalifat (632-634). Enligt denna berättelse blev Umar ibn al Khattab (som efterträdde tjänsten som kalif 634) oroad av det faktum, att många av Koranens läsare hade dödats i slaget vid Yamama under "avfallets (ridda) krig". Eftersom dessa var de män, som kunde delar av Koranen utantill, fruktade Umar, att om fler av dem dog, skulle några delar av Koranen oåterkalleligen gå förlorade. Därför tillrådde han Abu-Bakr att göra en "sammanställning" av Koranen. Först tvekade Abu-Bakr att åtaga sig en uppgift, för vilken han inte hade mottagit någon auktoritet från Muhammed, men till slut gav han sitt bifall och gav uppdraget åt Zayd ibn Thabit. Den senare, som hade varit en av Muhammeds sekreterare, gjorde sig inte några illusioner om svårigheten i uppgiften men gick slutligen med på att göra detta. Som ovan nämnts började han sedan "sammanställa" Koranen "från papyrusbitar, flata stenar, palmblad, skulderblad och revben från djur, läderbitar och träbräder såväl som från människornas hjärtan". Det sista avsnitt man hittade var 9.128/9 - de två avslutande verserna i Sura 9. Zayd skrev, att han "sammanställde" på ark (suhuf) av samma storlek och gav dem till Abu-Bakr. Vid den senares död fördes de över till Umar och vid Umars död till hans dotter Hafsa, en änka till profeten.

Denna tradition står öppen för kritik på ett antal grunder. En sak som den tycks antaga är, att det fram till Muhammeds död inte hade funnits någon auktoritativ berättelse om uppenbarelserna, och inget försök att åstadkomma någon ordning i dem, men det redan har visats, att detta är osannolikt. Vidare finns det många avvikelser mellan denna tradition och andra och mellan olika versioner av denna tradition. Sålunda finns det ingen enhällighet beträffande initiativtagaren till tanken att sammanställa Koranen; i allmänhet sägs det ha varit Umar, men ibland sägs Abu-Bakr ha givit beställning om "sammanställningen" på sitt eget initiativ. Å andra sidan finns det en tradition, som säger att Umar var den förste att "sammanställa" Koranen, och den utesluter helt Abu-Bakr. Vidare har skälet till åtgärden, nämligen ett stort antal "läsares" död i slaget vid Yamama, även nämnts. I listan av dem som föll i detta fälttåg nämns mycket få, som sannolikt kunde stora delar av Koranen utantill. De som dödades var för det mesta sådana som nyligen konverterat. Dessutom var enligt traditionen själv stora delar av Koranen redan skrivna i en eller annan form, så döden hos några av dem, som kunde recitera den från minnet, behöver inte ha givit upphov till fruktan, att dessa delar av Koranen skulle gå förlorade.

Den kanske tyngsta kritiken av traditionen är, att en officiell sammanställning av detta slag skulle kunna förväntats ha kännetecknats av stor auktoritet, men vi finner inget vittnesbörd om detta. Andra "sammanställningar" av Koranen förefaller ha betraktats som auktoritativa i olika provinser. De dispyter, som ledde till revideringen av Koranen under Uthman, kunde knappast ha uppstått, om det inte i kalifens ägo hade funnits någon officiell handskrift, till vilken man kunde ha refererat. Vidare är det sätt, på vilket Umar själv på andra ställen framställs, som om han insisterade på, att versen om stening fanns i Koranen, knappast förenligt med, att han i sin ägo hade en officiell sammanställning. Sist och inte minst viktigt av allt var de suhuf varpå Zayd skrev Koranen, vid den tid, då revisionen kom att göras, i Hafsas vård. Nu var Hafsa dotter till Uthman, och vi kan uppenbarligen antaga, att eftersom Umar hade blivit kalif vid den tid, då Zayd avslutade sitt arbete, gav man suhuf till honom, och från honom lämnades de över till hans dotter. Om Zayds sammanställning var en officiell sådan, är det dock knappast troligt, att den skulle försvinna ur officiellt förvar, ens i händerna på kalifens dotter. Att Hafsa hade ett exemplar av Koranen på suhuf tycks vara säkert; men det är osannolikt att det var ett officiellt exemplar gjort på det officiella sätt, som traditionen påstår.

Det förefaller praktiskt taget säkert, att ingen fullständig "sammanställning" av Koranen officiellt gjordes under Abu-Bakrs kalifat. Den traditionella redogörelsen är, när allt kommer omkring, utan tvekan så småningom utformad för att undvika det besvärliga faktum, att den första "sammanställningen" av Koranen gjordes av Uthman, som var mycket illa omtyckt. Å andra sidan finns det ingen grund att betvivla, att Hafsa ägde en Koran skriven på suhuf, vare sig denna var skriven av henne själv, av Zayd eller av någon annan.

(b) "Sammanställningen" under Uthman

Den traditionella redogörelsen om vad som ledde till nästa steg i fastställandet av Koranens form innebär, att allvarliga skillnader i textvarianterna existerade i de exemplar av Koranen, som var i omlopp i olika distrikt. Under expeditionerna mot Armenien och Azerbaijan får vi höra, att tvister beträffande textvarianterna av Koranen uppstod bland de grupper, som delvis drog ut från Syrien och delvis från Irak. Tvistefrågorna var allvarliga nog att leda härföraren Hudhayfa att lägga fram ärendet för kalifen Uthman (644-56) och att uppmana honom att vidta åtgärder att få till stånd ett slut på dessa skillnader. Kalifen rådgjorde med seniorerna bland profetens följeslagare och befallde slutligen Zayd ibn-Thabit att "sammanställa" Koranen. Till Zayd anslöts tre medlemmar av ädla familjer från Mecka, abd Allah ibn-az-Zubayr, Said ibn al as ibn-al och abd ar Rahman ibn al Harith. En av de principer de skulle följa var, att om det uppstod någon svårighet beträffande textvarianten, skulle man lämna företräde åt den quraiska dialekten. Profeten tillhörde denna stam. Hela Koranen granskades noggrant och jämfördes med de suhif, som hade funnits i Hafsas förvar och som återsändes till henne, när arbetet var avslutat. Sålunda fastställdes en officiell text av Koranen. Ett antal exemplar gjordes och distribuerades till islams viktigaste centra. Beträffande det exakta antalet av dessa normerande handskrifter och de platser, vartill de skickades, varierar redogörelsen; men troligen behöll man kvar ett exemplar i Medina, och ett skickades till var och en av städerna Kufa, Basra och Damaskus och möjligen även till Mecka. Tidigare befintliga exemplar sägs ha förstörts, så att texten i alla följande exemplar av Koranen skulle baseras på dessa normerande handskrifter.

Denna traditionella redogörelse av "sammanställningen" av Koranen under Uthman står även öppen för kritik, även om den inte är så allvarlig som i fallet med Abu-Bakrs "sammanställning". De allvarligaste svårigheterna är de, som hänger ihop med Hafsas suhuf. Några versioner av berättelsen antyder, att de kommitterades arbete helt enkelt var att göra ett vackert exemplar, på den quraiska dialekten, av materialet på dessa löv. En del viktigt material har dock kommit i dagen sedan publiceringen av Friedrich Schwallys reviderade upplaga av andra volymen av Nöldekes Geschichte des Qura'ns år 1919. Där finns särskilt en berättelse om, hur kalifen Marwan, när guvernören i Medina önskade gripa tag i Hafsas "löv" för att förstöra dem och slutligen vid sin död övertalade sin bror att överlämna dem, blev rädd för att de ovanliga textvarianterna i dem skulle kunna leda till ytterligare oenighet i gemenskapen. På det hela taget är det osannolikt, att denna berättelse har hittats på, ty den medför, att Hafsas "löv" var opassande som grund för den officiella texten. "Löven" skall inte förväxlas med en handskrift av den nya officiella text, som sägs ha givits till Hafsa. Den troligaste lösningen på problemet är att fasthålla, att medan Hafsa mycket väl kan ha haft de "löv", varpå hon skrev ner många suror, var henna suror i intet avseende en officiell "sammanställning". Den kanske nämns speciellt för att sammanbinda denna berättelse med den första "sammanställningen" under Abu-Bakr. På det hela taget förefaller det då osannolikt, att Hafsas "löv" hade någon primär betydelse. De kan inte ha innehållit mer än det som hade fastställts i "boken" av Muhammed vid tiden för hans död; och de kan knappast ha varit den enda eller huvudsakliga grunden för den uthmanska texten.

Andra kritiska bedömningar är av mindre betydelse. Det finns olika listor på personer som hjälpte Zayd. Schwally visar, att de påstådda namnen alla är osannolika. Han ifrågasätter även instruktionen att skriva ner uppenbarelserna på den quraiska dialekten (stammen Mecka) av det skälet, att Koranen finns på ett delvis konstgjort skriftspråk. Kanske funktionen hos ombuden var att hjälpa till att "samla" uppenbarelser från källor, som var kända för dem. Schwally avvisar denna möjlighet av det skälet, att kommissionen huvudsakligen var intresserad av att tillverka ett vackert exemplar av Hafsas "löv"; men eftersom det nya materialet visar, att Hafsas "löv" var opassande som grund för den nya utgåvan, håller inte Schwallys invändning. Förvisso finns det inget skäl att förkasta de två punkterna i den traditionella berättelsen: (1) ombuden skulle samla alla de delar av uppenbarelsen de kunde hitta; (2) där människor hade kommit ihåg den med dialektala variationer i skriftspråket, skulle de göra formuleringarna från Mecka normerande.

Detta fastställande av Koranens text under Uthman kan dateras till någon gång mellan 650 och hans död 656. Det är en huvudpunkt i det som kan kallas utformningen av Koranens kanon. Vad som än kan ha varit Koranens gestalt tidigare, är det säkert, att den bok som fortfarande ligger i våra händer huvudsakligen är den uthmanska Koranen. Uthmans kommission fastställde, vad som skulle inkluderas och vad som skulle uteslutas; den fastställde antalet och ordningen på surorna och "konturerna" på den konsonantiska texten (det vill säga dess form, när de punkter som åtskiljer bokstäverna har utelämnats). Om vi lägger på minnet, att det var ett ofrånkomligt krav att bevara minsta fragment av äkta uppenbarelse, måste kommissionen under Zayd tillerkännas ha åstadkommit en underbar arbete.

2.Handskrifterna före Uthman

Medan Uthmans ansträngning att uppnå uniformitet över hela kalifatet i Korantexten i praktiken på det hela taget måste ha varit framfångsrik, var de föruthmanska eller icke-kanoniska textvarianterna på intet sätt glömda. De flesta av de större kommentarerna om Koranen, sådana som de av Tabari och Zamakhshari refererar då och då till sådana icke-kanoniska textvarianter. En eller två muslimska forskare i början av 900-talet gjorde ett särskilt studium om tidiga masahif (sing. mushaf). Ett sådant arbete Kitab masahif av Ibn Abi Dawud (död 928) överlever och publicerades år 1937. Det innehåller en anteckning med intrycket, att han använder mushaf i innebörden "textvariant " eller "uppsättning av textvarianter", men den moderne utgivaren Arthur Jeffery tror, att detta är en textförfalskning och att, när författaren talar om N:s mushaf menar han en verklig, skriven handskrift. Från den information som gavs av Ibn Abi Dawud och från andra källor har Jeffery utarbetat en lista på femton "primära handskrifter" och nästan lika många "sekundära handskrifter", och från de flesta av dessa har han sammanställt åtminstone ett par icke-kanoniska textvarianter. Antagandet är, att vid en tidig period började vissa muslimer skriva ned så mycket de kunde av Koranen. Först torde dessa skrivna sammanställningar inte nödvändigt vara av intresse för muslimer i allmänhet, eftersom människorna som är vana vid en muntlig traditions dominans, tenderar att vara misstänksamma mot nedskrivande, och några muslimska forskare sade, att frasen "att sammanställa Koranen" helt enkelt betydde "att minnas hela Koranen. Under tidens lopp har dock några av de skrivna sammanställningarna kommit att ha en särskild auktoritet i olika centra av den islamiska världen. Särskilt höll man den som gjorts av Abd Allah ibn-Masud i högt anseende i Kufa och den av Ubayy kab ibn-Kayb i de flesta delarna av Syrien.

Det finns inga exemplar av de tidiga handskrifterna, men listan på olika textvarianter från de två just nämna är omfattande och uppgår till tusen eller fler nummer i båda fallen. Ibn Masud (d. 653) var under en tid personlig tjänare år Muhammed men bosatte sig slutligen i Kufa, där han blev en auktoritet med anledning av sitt intresse för ämnet och sin nära förbindelse med profeten. Ubbayy ibn-Kab var en muslim från Mecka och verkade ofta som sekreterare till Muhammed. De olika textvarianterna i handskrifterna från båda dessa män berör huvudsakligen vokaltecknen och interpunktion, men emellanåt finns det en annorlunda konsonanttext. För båda två har vi förteckningar på surorna, och det är anmärkningsvärt att dessa skiljer sig från varandra och även från den uthmanska förteckningen i den ordning i vilken surorna har arrangerats. På det hela taget kommer de längre surorna först liksom i den normerande ordningen. Namnen på surorna är även för det mesta de samma som de som normalt används, även om det i många fall finns alternativ (något som skall förklaras i nästa kapitel); men det är tänkbart, att uniformiteten beträffande namnen beror på senare transkribenter av de förteckningar, som ersatte de ovanliga namnen med de allmänt erkända. Det finns naturligtvis inget sätt att vara säker på, att innehållen betecknade genom namnen är identiska; men å andra sidan finns det ingen antydan, att innehållen var olika utom beträffande de varianter som noterats.

Frågor rörande utelämnande eller tillagda suror är även särskilt förknippade med dessa två tidiga handskrifter. De förteckningar, som ger den ordning de placerade surorna på, är inte fullständig, men det torde vara förhastat att från detta sluta sig till, att suror som inte fanns på förteckningen hade utelämnats från handskriften. Det finns dock klara påståenden, att Ibn Masud helt och hållet utlämnade de sista två surorna (113,114), Muawwidhatan eller suror om att "ta sin tillflykt till Gud"; men dessa är ett slags formel eller bön med lovord och kan inte ursprungligen ha betraktats som en del av Koranen. Det är även tveksamt, om Ibn-Masud inkluderade den första suran eller Fatiha. Detta är även en bön, vars funktion inte är olik Herrens bön i kristenheten. Några forskare har hävdat, att om den var en del av Koranen, skulle den ha föregåtts av ordet qul, "säg", dvs. en befallning att använda den som bön. Ubayy tycks ha inkluderat de tre nämnda surorna och även ha haft två andra suror, som inte finns i den normerande texten av Koranen. Texten i dessa suror har bevarats av några muslimska forskare. De är korta böner och i fallet Fatiha, skulle man kunna ha förväntat, att de skulle ha föregåtts av ordet "säg". Texten i dem är kort, och det finns ett antal punkter, där den språkvetenskapliga användningen inte har något motstycke i Koranen. När Schwally lade märke till detta, trodde han, att de icke desto mindre skulle kunna gå tillbaka på Muhammed, men detta är ytterst tveksamt. Det är tänkbart, att de användes av muslimer på Muhammeds tid, men de kan inte ha varit en del av Koranen. Av annan karaktär är de uteslutningar av delar av texten, som görs på grund av dogmatiska skäl. Så är det med förklaringen hos Kharijite, undersekt till Maymuniyya, att suran Josef inte var en del av Koranen. Deras skäl till detta tycks dock ha varit, att det inte var lämpligt att en kärlekshistoria skulle inkluderas i Koranen. Denna förklaring bidrar då knappast till vår kunskap om textens historia.

Sålunda antyder hela den information, som har nått oss om de för uthmanska handskrifterna, att det inte fanns någon stor variation i det verkliga innehållet i Koranen i perioden omedelbart efter profetens död. Ordningen på surorna var uppenbarligen inte fastställd, och det fanns många lätta variationer i textvarianterna, men det finns inget vittnesbörd om andra skillnader. Den moderne forskaren, som är förtrogen med det sätt, varpå textstudier har klarlagt stadierna i utvecklingen av tidiga europeiska litterära texter, skulle vilja åstadkomma något liknande i Koranens fall, men för detta är den tillgängliga informationen otillräcklig, med undantag av de sekundära handskrifternas relation till primära handskrifterna.

3.Nedskrivandet av Koranen och tidiga textstudier

Medan utfärdandet av den uthmanska texten var en större framgång mot uniformitet, kan dess betydelse lätt överdrivas. För det första var kunskapen om Koranen bland muslimerna i mycket större utsträckning baserad på minnet än på skrift. För det andra är den skrift, varpå Koranen ursprungligen skrevs, det man refererar till som scriptio defectiva i motsats till scriptio plena, varpå den nu är skriven. Beskaffenheten i de tidiga skrifterna är ganska väl känd från studiet av tidiga koraner och fragment i några av de stora biblioteken. I de tidigaste exemplen finns endast konsonanterna skrivna, och till och med dessa är inte tillräckligt åtskilda från varandra, eftersom samma skrivna form ibland kan antyda endera av två konsonanter. Man skulle kunna säga, att denna scriptio defectiva var föga mer än en genomarbetad uppfinning till stöd för minnet. Den förutsatte hos "läsaren" någon grad av förtrolighet med texten. En människa, som inte hade någon kunskap om Koranen men som förstod skriften, skulle ha haft stor svårighet att tolka skriften, fast inte så mycket som en person okunnig om strukturen på de arabiska orden skulle kunna förmoda. Säkerligen är dock den omfattande memoreringen förutsatt, och detta är bakgrunden till förbättringen av skriften och utvecklingen av textstudier. Det fanns en speciell klass av män, qurra, eller recitatörer av Koranen (ibland kallade "textläsare"), som specialiserade sig på memoreringen av de heliga texterna. Allt eftersom århundradena gick, förändrades deras sociala anseende; slutligen finner vi, att detta studium av texten huvudsakligen associeras med språkvetenskap och är en regelrätt del av högre utbildning.

Under kalifen Abd-al Maliks (685-705) tid stod bristfälligheten i den befintliga texten klar för ledande muslimer, och man började göra förbättringar. Man måste även ta itu med problemet med den felaktiga avskrivningen av den bristfälliga skriften. De traditionella redogörelserna av övergången till scriptio plena stämmer inte överens med varandra och inte heller med upptäckterna i paleografi. Det är verkligen säkert, att scriptio plena inte genast kom att uppstå, utan först så småningom genom en rad experimentella förändringar. En av de mer troliga traditionella redogörelserna låter införandet av diakritiska tecken och vokaltecken ske på initiativ av al Hajjaj, troligen under hans ledarskap i Irak (694-714). Det befintliga verket sägs ha gjorts av skribenter sådana som Nasr ibn Asim (d. 707) och Yahya ibn Yamur (d. 746). Det är knappast möjligt, att scriptio plena skulle ha introducerats på en gång av Abu al-Aswad al Duali (d. 688), som det ibland antyds. Befintliga exemplar av Koranen illustrerar olika metoder att undanröja bristfälligheter i skriften; t.ex. punkter i olika färger för vokalerna istället för de tecken, som nu är i omlopp. De viktigaste frågor man behandlade var: (a) åtskiljande av konsonanter med liknade form; (b) markering av långa vokaler, som så småningom oftast gjordes genom att man lade till konsonanterna ahif waw, ya; (c) markering av korta vokaler; (d) vissa andra frågor, sådana som att dubblera konsonanterna och avsaknad av vokal efter en konsonant.

Processen att förbättra skriften avslutades mot slutet av 800-talet. Det blev nu möjligt att tvinga fram ett större mått av uniformitet, än som var möjligt med den ursprungliga skriften. Det är då inte förvånande att i början på 900-talet hitta en rad åtgärder för att garantera ett mått på uniformitet. Dessa associeras huvudsakligen med namnet Ibn Mujahid (859-935). Han var naturligtvis inte den förste, som befattade sig med säkra textens uniformitet. Malik ibn-Anas (d. 795), den store forskaren i Medina och grundaren till den malakitiska formella riten, hade uttryckligen påstått, att förrättandet av gudstjänst inför någon, som använde textläsningarna av ibn Masud var ogiltigt. Den mer exakta skriften gjorde det dock möjligt för Ibn-Mujahid att göra mer exakta föreskrifter. Som ett resultat av sina studier skrev han en bok med titeln "De sju textvarianterna" (Al-qiraat saba). Han baserade sig själv på en tradition med innebörden, att Muhammed hade lärt sig att recitera Koranen enligt de sju ahruf, som tolkades att betyda sju uppsättningar av textvarianter, även om ahruf är pluralform av harf, som är rätt "ordalydelse ". Hans slutsats var, att uppsättningen av textvarianter av var och en av de sju forskarna på 700-talet var lika giltiga, men att endast dessa sju var autentiska.

Slutsatserna från forskaren gjordes gällande genom domstolsåtgärder. År 934 blev en forskare, som kallades Ibn-Miqsam, tvingad att förneka ståndpunkten, att man var berättigad att välja vilken som helst textvariant disponerad efter konsonanter och som stod i överensstämmelse med grammatiken och gav en rimlig innebörd. Detta beslut var liktydigt med ett hävdande, att endast de sju uppsättningarna av textvarianter var giltiga. I april 935 (omkring fyra månader före Ibn-Mujahids död) blev ännu en forskare, Ibn Shannabudh, dömd på liknande sätt och tvingades att återkalla sin ståndpunkt, att det var tillåtet att använda textvarianterna av Ibn Masud och Ubayy ibn Kab. Fram till denna tid hade några forskare uppenbarligen haft för sed att något använda sig av dessa textvarianter i kommentarer och i uttydandet av Koranen. Textvarianterna från Ibn Abi Talib förkastades också av Ibn-Mujahid.

De sju uppsättningar av textvarianter, som accepterades av Ibn Mujahid, framställde de system, som var rådande i olika distrikt. Det fanns ett av vardera från Medina, Mecka, Damaskus och Basra och tre från Kufa. För varje uppsättning av textvarianter (qiraa) fanns det två obetydligt olika "versioner" (sing. riwaya). Det hela kan sättas upp i tabellform.

Distrikt	Läsare	Första textvariant Rawi	Andra Rawi
Medina	Naafi(d.785)	Warsh(812)	Qalun(835)
Mecka	Ibn-Kathir(737)	al-Bazzi(854)	Qunb ul(903)
Damaskus	Ibn-Amir(736)	Hisham (859)	Ibn-Dhakwan(856)
Basra	Abu-Amr(770)	ad-Duri(860)	as-Susi(874)
Kufa	'Asim(744)	Hafs(805)	Shu'ba(809)
Kufa	Hamza(772)	Khalaf(843)	Khallad (835)
Kufa	al-Kisa'i(804)	ad-Duri(860)	Abu-l-Harith(854)

Medan Ibn Mujahids system med sju textvarianter efter en tid kom att bli allmänt accepterat i teorin, är det endast en av de fjorton versionerna, den av Hafsa från Asim, som nu används allmänt i praktiken. Den nya normerande egyptiska upplagan återger denna version och ger den sålunda en viss kanonisk överhöghet. Begränsningen till sju läsarter gillades inte omedelbart av alla muslimska forskare. Några talade om tio läsarter (med två versioner vardera), medan andra hade fjorton, även om det endast fanns en version av åtminstone de fyra sista. De "tre efter den sju" var

Medina Abu-Ja'far (d. 747)
Basra Ya'qub al-Hadrami (820)
Kufa Khalaf (även rawi av Hamza) (843).

De "fyra efter de tio" var:

Mecka Ibn-Muhaysin (740)
Basra al-Yazidi (817)
Basra al-Hasan al-Basri (728)
Kufa al-A'mash (765).

Dessa olika förteckningar är en reflektion av hårda diskussioner mellan forskare av olika skolor och kampen i divergerande tendenser i den islamiska gemenskapen; men en detaljerad historik om dess ämnen utifrån en modern ståndpunkt återstår att skrivas. Det har funnits moderna forskare, som har berömt sig själva av att känna till Koranen enligt var och en av de sju textvarianterna. Befintligheten av varianter har dock befunnits olämplig, särskilt i moderna tider. Den vanlige muslimen är för det mesta omedveten om existensen av de sju uppsättningarna av textvarianter; och den moderna, heretiska sekten Ahmadiyya förefaller att i propagandans intressen förneka till och med befintligheten av de föruthmanska varianterna.

4.Koranens autenticitet och fullständighet

Om man frågar sig, vilken garanti det finns, att Koranen, sådan den sammanställdes under Uthmans kalifat, är en korrekt återgivning av uppenbarelserna, sådana de ursprungligen mottogs och tillkännagavs av Muhammed, vill den moderne forskaren först och främst söka svaret i själva Koranen och i en jämförelse av dess innehåll med det han finner vara tillförlitligt om profetens liv.

Man kan till att börja med notera, att Uthmans omarbetning var baserad på skrivna dokument, som fanns till tidigare. Den officiella sammanställningen, genom särskild auktoritet av kalifen Abu-Bakr, är och har setts som något tvivelaktig. En mängd skrivna dokument av något slag fanns emellertid i Hafsas besittning. Om vi förkastar antagandet, att de var en officiell sammanställning gjord av Zayd, måste vi hitta någon annan förklaring, om vad de var. Det står klart, att de betraktades som auktoritativa och användes, när man skulle framställa den uthmanska Koranen. Andra sammanställningar av Koranen existerade, och det måste ha funnits ett avsevärt antal människor, som kunde dessa eller delar av dem utantill. Om några stora förändringar genom tillägg, upphävande eller förändring hade gjorts, skulle strid nästan säkert ha uppstått; men av detta finns det föga spår. Uthman förolämpade de mer religiösa bland muslimerna och blev slutligen mycket impopulär. Likväl fanns bland de anklagelser, som riktades mot honom, i allmänhet inte inkluderat, att han hade stympat eller ändrat Koranen, och det gjordes aldrig till någon huvudpunkt. Det är sant, att shiamuslimerna alltid ansett att Koranen stympades genom upphävande av mycket som refererade till Ali och profetens familj. Denna anklagelse är dock inte speciellt riktad mot Uthman utan lika mycket mot de första två kaliferna, under vars beskydd den första sammanställningen antas ha gjorts. Den är även grundat på dogmatiska antaganden, som knappast appellerar till modern kritik. På allmänna grunder kan man då dra slutsatsen, att den uthmanska revisionen genomfördes hederligt och så troget som möjligt återgav, vad Muhammed hade framfört åt de män som hade tagit om den.

Modernt studium av Koranen har faktiskt inte framställt någon allvarlig fråga om dess autenticitet. Stilen varierar, men den är nästan otvetydig. Så tydligt bär det hela prägel av uniformitet, att man knappast kan framställa tvivel på dess äkthet. Autenticiteten hos ett par verser har faktiskt blivit ifrågasatt. Den store franske forskaren Silvestre de Sacy uttryckte tvivel beträffande 3.144/38. Denna vers talar om Muhammeds möjliga död, och versen sägs i en välkänd tradition ha citerats av Abu-Bakr, när Omar vägrade att tro rapporten om profetens död, som just hade ägt rum. Gustav Weil utsträckte dessa tvivel till ett antal andra avsnitt, som innebär profetens dödlighet: 3.185/2; 21.35/6f; 29.57; 39.30/1. Det är dock knappast troligt, att Abu-Bakr har hittat på 3.144/38 vid det tillfället; inte heller väger påståendet, att Umar och andra lovade, att de aldrig hade hört en sådan vers särskilt högt. Den fullständiga Koranen cirkulerade inte bland Muhammeds följeslagare i skriven form, som de kunde studera, och en vers, som en gång hade överlämnats, skulle lätt ha blivit glömd under årens lopp även av någon som råkade höra den. Om versen inte passar smidigt i kontexten, beror detta troligen på, att den är en ersättning för den följande, något som upprepningen av samma rimmade fras antyder. Den passar utmärkt in i den historiska situationen, ty den är en hänvisning, som insatts i ett anförande, framfört före slaget vid Uhud och åter framfört efter slaget, till den berättelse, som hade spridits under slaget och utan tvivel hade bidragit till nederlaget - att Muhammed hade dödats. Det finns inget skäl att ifrågasätta autenticiteten av en vers så passade till omständigheterna.

Beträffande de andra verserna, som antyder profetens dödlighet, har Schwally pekat på, hur de passar bra in i sitt sammanhang och helt står i överensstämmelse med resten av Koranen. Profetens mänsklighet och dödlighet var del av kontroversen mellan honom och hans motståndare, och att ta bort detta från Koranen skulle vara att ta bort något av dess mest karakteristiska delar.

Weil har även ifrågasatt autenticiteten hos den berömda vers, i vilken hänvisning gjorts till den nattliga resan till Jerusalem (17:1). Han hävdade, att det inte finns några andra hänvisningar till en sådan nattlig resa i Koranen, att den tvärtom står i motsats till Muhammeds vanliga begäran att helt enkelt vara ett sändebud och inte en undergörare, att så länge det inte finns någon grund för den senare legenden i Muhammeds liv, är det blott en dröm eller vision, och att versen inte har något samband med det som följer. Faktiskt är dessa argument korrekta; men de tillåter knappast någon slutsats baserad på dem. Om vi tar versen för sig själv, utan den struktur, som legenden senare byggt upp kring den, finns det ingenting i den som inte mycket väl stämmer överens med andra anspråk gjorda för Muhammeds del; och det finns så många osammanhängande verser i Koranen, att vi knappast kan göra detta till ett argument mot denna vers i synnerhet.

Slutligen ifrågasatte Weil vers 46.15/14, på grund av att traditionen låter versen referera till Abu-Bakr, och att den antagligen uppdiktades för att hedra honom. Ingen, som känner till den traditionella exegesen beträffande Koranen, vill dock ägna någon större uppmärksamhet åt ett sådant påstående. Traditionen är full av gissningar beträffande den särskilda person, till vilken en vers refererar. Denna vers är helt generell och utvecklar helt enkelt en föreskrift, som många gånger upprepas i Koranen.

Hirschfeld har ifrågasatt autenticiteten hos vissa andra verser, i vilka namnet Muhammed uppträder, av det skälet att det inte var profetens verkliga namn utan tilldelades honom senare. Det kan finnas något misstänksamt i ett sådant namn, som betyder "prisad", som föds genom profeten; men även om det vore ett låtsat namn, skulle det kunna ha antagits under hans egen livstid. Det förekommer inte endast i Koranen utan i dokument vidarebefordrade genom traditionen, i synnerhet konstitutionen i Medina och fördraget i Hudaybiya; i det senare sägs de hedniska quraiska människorna ha invänt mot titeln rasul Allah och mot ar Rahman som namn på Gud, men de framlade ingen fråga rörande namnet Muhammed. Vidare, finns det, även om det inte förefaller ha varit allmänt, något vittnesbörd, att Muhammed användes som egennamn före profetens tid. Det finns därför inget skäl att betvivla, att det var hans verkliga namn.

Det allvarligaste anfallet mot bokens pålitlighet och sveklösheten hos sammanställarna gjordes av den franske forskaren Paul Casanova i hans bok Muhammed et la fin du monde (Paris 1911-24). Hans tes är en utveckling av uppfattningen, att Muhammed föranleddes att företa sig sin uppgift genom det intryck, som gjordes på honom genom föreställnigen om den annalkande domen. Casanova tror, att han måste ha kommit under inflytande av någon kristen sekt, som lade stor betoning vid den nära förestående ankomsten av världens slut. Han anser, att detta utgjorde huvudtemat av hans tidiga uttalanden och var en väsentlig del av hans budskap från begynnelsen till slutet av hans profetiska verksamhet; men att när ingen händelse inträffade, som bekräftade hans profetia, manipulerade ledarna av den tidiga islam Koranen på sådant sätt, att de avlägsnade den läran därifrån eller åtminstone dolde de dess framträdande plats.

Denna tes har inte accepterats i någon stor utsträckning, och det är onödigt att vederlägga den i detalj. Den viktigaste invändningen mot den är, att den mindre är grundad på studium av Koranen än på undersökning av någon av de outforskade områdena av tidig islam. Från denna synpunkt har boken fortfarande värde. När Casanova griper sig an själva Koranen, visar hans påståenden dock ofta fram oriktig exeges och ett misslyckande att inse den historiska utvecklingen av koraniska läran. Beträffande hans huvudtes är det sant, att Koranen förkunnar den kommande domen och världens slut. Det är sant, att den ibland antyder, att denna kan vara nära förestående; till exempel i 21.1 och 27.71/3f. I andra avsnitt utestängs dock människor från kunskap om kommande tider, och det finns stora skillnader i den angelägenhet, varmed läran förkunnas i olika delar av Koranen. Allt detta är emellertid helt naturligt, om vi betraktar Koranen, som om den återspeglar Muhammeds personliga problem och de yttre svårigheter han mötte, då han skulle utföra en uppgift i vilken han satt sin hand. Casanovas tes tar föga med i beräkningen de förändringar, som måste han inträffat i Muhammeds attityder under tjugo år av ständigt varierande omständigheter. Vårt accepterande av Koranen som autentisk är inte baserad på något antagande, att den är konsekvent i alla sina delar, ty detta är inte fallet; utan på det faktum, att hur svårt det än kan vara att förstå den i detalj, passar den på det hela taget in i en verklig historisk erfarenhet, bakom vilken vi skönjer en svårfångad, men i påfallande egenskaper, klar personlighet.

Frågan om Koranen, sådan vi har den, innehåller allt, som Muhammed framförde, är svårare att besvara. Det är svårt att bevisa ett nekande svar, och vi kan inte vara säkra, att ingen del av Koranen framförd av Muhammed har gått förlorad.

Koranen själv talar om möjligheten att Gud orsakat, att Muhammed glömt några avsnitt (87.6f); och påstår vidare, att när detta händer, kan andra verser lika bra eller bättre sättas i stället för dessa glömda (2.106/0). Det bör dock noteras, att några muslimer fann svårigheter med en sådan interpretation av 2.106/0 och försökte undvika dessa genom att anta andra textvarianter och interpretationer. Det torde dock inte förefalla finnas något bra skäl att förkasta den normerande textvarianten och den tydliga interpretationen av den, och detta tillvägagångssätt har den fördelen, att det ger en försäkran om, att ingen uppenbarelse av bestående värde har utlämnats. Det finns även en tradition, som beskriver, hur Muhammed hörde en man recitera Koranen i en moské och insåg, att det reciterade avsnittet innehöll en vers (eller verser), som han hade glömt.

Traditionen återger vidare ett antal verser, som om de tillhörde Koranen, trots att de inte står i vår nuvarande bok. Den mest berömda av dem är "versen om stening", en vers i vilken stening föreskrivs som bestraffning för personer av mogen ålder, vilka gjort sig skyldiga till otukt. Kalifen Umar sägs ha varit mycket positiv till, att detta hävdades i Koranen, tills han blev övertygad om motsatsen genom brist på bevis till stöd för sin åsikt. Versen tillskrivs antingen sura 24 eller sura 33; men rytmen passar inte till sura 33, medan föreskriften om stening motsäger 24.2, där prygel befalls. På det hela taget förefaller det osannolikt, att bestraffning med stening någonsin föreskrevs i Koranen, eftersom slappa former av polyandri i vissa stammar under förhistorisk tid förefaller ha varit normalt bruk, och det torde ha varit svårt att särskilja några av dessa från otukt. Berättelsen om Umar och vissa traditioner om Muhammed själv är troligen försök att bemöta kritiken, att Koranen skiljer sig från Gamla Testamentet på denna punkt. Intressant är även, att tillägget till 98.2 sägs ha lästs av Ubayy, som började " enligt Guds syn är religion den måttfulla hanifiyya. Det är anmärkningsvärt, att i 3.19/17, som normalt lyder "enligt Guds syn är religion islam, läste Ibn-Masud "hanifiyya" i stället för "islam". Eftersom det förefaller ha varit en tid, när en efterföljare till Muhammed med förkärlek kallades hanif och hans religion hanifiyya, kan det mycket väl vara så, att dessa textvarianter återspeglar en äldre form av texten. Av andra verser bevarade genom traditionen kan två eller tre helt enkelt vara varianter av verser i den normerande texten; men bortsett från sådana varianter finns det inga goda skäl att tro, att några av dessa verser från traditionen tillhörde Koranen, medan det finns god skäl att hålla fast vid att några inte tillhörde den.

I en annan kategori finns de så kallade "sataniska verserna", två (eller tre) verser, som kom efter 53.19,20, när dessa ursprungligen offentligt förkunnades i de inhägnade områdena vid Kaaba i Mecka. Muhammed sägs ha hoppats på en uppenbarelse, som skulle ha lett handelsmännen i Mecka att acceptera hans religion, när det till honom kom avsnittet:

Har du betraktat Al-Lat och Al-Uzza och Manat, den tredje, den andra?
Dessa är upphöjda medlare, vars förbön man skall hoppas på.
Glöm inte sådana som dem.

Senare - men det är inte klart hur mycket senare - insåg Muhammed, att detta inte kunde ha kommit från Gud, ty han mottog en korrigerad uppenbarelse, vari det efter de två första verserna kom avsnittet som börjar:

Är detta det manliga för dig och det kvinnliga för honom?

Detta skulle då vara en förvänd fördelning.

Det första avsnittet tillät att man bad om förbön från lokala gudomligheter, troligen betraktade som ett slags änglalika varelser, som kunde vädja till den högste Guden på sina tillbedjares vägnar, medan det som ersattes var ett argument ad hominem mot tron att sådana gudomligheter var "Guds döttrar", och det uppfattades, som om detta gjorde en sådan förbön omöjlig. På väsentliga punkter torde denna beskrivning vara sann, eftersom ingen muslim skulle kunna ha hittat på en sådan berättelse om Muhammed. Berättelsen får även något stöd från Koranen, eftersom 22.52/1 (som sägs referera till denna händelse) påstår, att Gud "aldrig sänt någon budbärare eller profet innan Muhammed, men att Satan, som han önskade, kastade någonting in i hans formulering", även om det sataniska tillägget senare upphävdes av Gud.

Vilken uppfattning man än hyser om sammanställningen och utarbetandet av Koranen, kvarstår möjligheten, att delar av den kan ha gått förlorade. Om, som traditionen påstår, Zayd, när han sammanställde Koranen, var beroende av tillfälliga skrifter och mänskliga minnen, kan en del delar lätt ha glömts. Likväl antyder samordnandet av uppenbarligen obesläktade verser vid vissa punkter i Koranen, att utgivarna bevarade absolut allt de kommer över och som de hade skäl att tro, att det en gång hade varit del av Koranen. Hypotesen, att Muhammed hade något sätt att uppnå en reviderad form av en uppenbarelse, skulle kunna leda till, att man förmodade, att han skulle kunna ha förkastat den äldre formen; och något liknande skulle man kunna sluta sig till från den koraniska frasen om Gud, som fick honom att glömma. På detta sätt skulle några uppenbarade avsnitt helt och hållet kunna ha gått förlorade. Men det finns dock inget skäl att tro, att något av vikt har kommit på avvägar. Själva det faktum, att varierande och till och med motsägande uttalanden har bevarats, är ett starkt bevis att vi, kanske med mindre undantag, har allt, som har uppenbarats för Muhammed.

Översättning till svenska av Gunilla Gren från: Bell's Introduction to the QuranRevised by Montgomery Watt
Korancitaten i svensk översättning är hämtade från Mohammed Knut Bergström, Koranens budskap, Proprius förlag, Stockholm 2000.