JIHAD

Jihad har länge funnits på vår planet och går tillbaka till tidigt 600-tal, när Muhammed predikade Koranen, då han härskade över Medina och hade sänt sina lärjungar att strida mot de hedniska arabiska stammarna på halvön, varvid han befallde dem att erkänna hans suveränitet och sökte få dem att konvertera till islam. Den terrorism vi idag kallar terrorism har samband, även om blott till namnet, med dessa muslimska heliga krig, som började för mer än 1.300 år sedan i Arabien och spreds under de följande 13 århundradena till Mellersta Östern, Europa, Afrika och Asien och som nu även är en del av den nordamerikanska och sydamerikanska världen. De militära konflikter under tidigare århundraden, vilka alla muslimer kallade Jihad, och de terroriststrider som fanns under de senaste årtiondena och som några extremister även betraktar som ett Jihad delar inte endast samma namn. De är även uttryck för den grundläggande antagonism, som islam alltid har manifesterat gentemot den icke-muslimska världen, vare sig den är ateistisk, hednisk, hinduisk, sikhisk, zoroastrisk, judisk, buddistisk eller kristen, och man har ofta visat detta genom att strida mot dem - genom Jihad. Vi har glömt detta faktum av internationellt liv, ty de flesta muslimska länder under de senaste 150 åren var politiskt maktlösa, styrdes huvudsakligen som kolonier eller protektorat av Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien och Holland. De återfick alla sin suveränitet sent på 1900-talet. Senare händelser har påmint oss om deras existens och deras oberoende. Islam har kommit tillbaka.

Jihad, islams "force de frappe", är ett ord som fram till för ett par årtionden sedan praktiskt taget försvunnit från vokabulären i den västliga världen. Det hade blivit en esoterisk term som omfattade en epok av bortglömd konfrontation mellan muslimernas Öst och de kristnas Väst.
I glädjen över Förenta Nationernas lyckorus och internationella, välvilliga inställning, öppen för det multikulturella och det som omfattade många raser, av händer som sträcktes ut mot varandra i vänskap och broderskap, hade vi glömt att "striden mellan fritt yttrande och islam fortfarande rasar", som London Times uttryckte det rakt på sak i en utgivning den 18 juni 1994. I motsats till mer räddhågade utgivare erinrade denna tidning om "grymheten i den fundamentala islam vid åsynen av iakttagna förolämpningar. De iakttagna förolämpningarna var i detta fall en redogjord kritik av Koranen av den modiga kvinnliga författaren från Bangladesh, Taslima Nasrin, som sände 10.000 förbittrade islamska fundamentalister till Daccas gator, under det de ropade att hon skulle dödas. Några år tidigare hade liknande förbittrade muslimer stormat fram på gatorna i europeiska och asiatiska städer och krävt, att Salman Rushdie skulle dödas på grund av sin novell De sataniska verserna, som de ansåg ha talat nedsättande om profeten och hans fruar.
I mötet med denna anblick av fanatism och raseri iakttog the Times på ett milt sätt, att konflikten mellan de två oförenliga kulturerna inom islam och kristendomen inte var något som lätt kunde lösas, och man varnade Väst att inte undervärdera den bitterhet, som kunde ligga bakom striderna. Man måste hoppas, att pessimismen hos the Times skall bevisas vara orättfärdig.

Men, om tyvärr, det förgångna är en vägvisare för det närvarande, kan överoptimism inte för tillfället anbefallas. Jihad, förklarat i Islams Encyklopedi 1913, kommer att fortsätta tills "Islam gör slut på sig själv. Det finns inget tecken på detta än. Faktiskt är det så, att om händelserna i Algeriet, Egypten, Sudan, Indonesien, Pakistan och andra muslimska länder ger någon vägledning, växer islam i fråga om våld. I Väst har det så kallade Jihad till och med spridit sig bortom Europa och nått Amerika 1993. Attacker med bomber gjordes mot judiska intressen i Buenos Aires och mer massivt den 26 februari, det år då islamska extremister försökte spränga de två tornen på den 110 våningar höga World Trade Center i Manhattan i luften. Om de två byggnaderna hade kollapsat, som planerats, skulle offren ha blivit tiotusentals - nästan 100.000 besökare eller arbetstagare finns där varje dag. Lyckligtvis uträckte sig verkningarna av tryckvågorna inte till den underjordiska parkeringsplatsen, där sprängämnena hade placerats nära de fundament som bär upp byggnaderna. Sex människor dödades och över tusen sårades dock.
Konfrontation mellan Väst och det militanta islam antog en ny och oväntad styrka i augusti 1998, när Saudi miljonären och terroristen Osama bin Ladan, efter vad som påståtts, befallde att hans grupp skulle sätta eld på de amerikanska ambassaderna i Nairobi, Kenya och Dar-es-Salaam i Tanzania. Ungefär 260 personer, tolv av dem amerikanare, dödades och nästan femtusen sårades i tryckvågorna.
Bin Ladan, vars huvudkvarter finns lokaliserade i Afghanistan, är grundare av den islamska internationella fronten för bekämpning av judar och korsfarare, och som i februari 1998 sände ut ordern "Döda amerikanare". USA hämnades omedelbart genom att sända sjuttiofem Tomahawk kryssningsmissiler för att bomba rörelsens träningsbas i Afghanistan och även det som president Clinton påstod vara kemiskt vapens enhet nära Khartoum i Sudan. Så USA har funnit sig själva drivna till främsta ledet i Jihads måltavla. Den eftersökta tiden mot Amerika står nu öppen. Ett nytt Jihad kan vara i antågande, ett framtidsperspektiv, som orsakar betydande internationell oro, mycket förståelig i ljuset av Jihads verksamhet 1.300 år, något man redan erfarit i Väst och som beskrivs i denna bok.
Amerikanarna vill inte framhålla, att bin Ladan valt den mest nedsättande termen i de fromma muslimernas vokabulär för att beskriva sina amerikanska fiender och andra fiender och gått tillbaka hundratals år för att finna den. Denna term är: Korsfarare.
Fromma lärjungar till Muhammed tror, att korsfararnas har ansvaret för konfrontationen mellan kristendom och islam. De tror, att det var korsfararna som tvingade islam att skapa Jihads självförsvar. I själva verket har de fått sina fakta på felaktigt sätt. När korstågen 1096 satte igång, hade Jihad redan varit i verksamhet mot kristendomen under nästan femhundra år. Det var Jihads nyligen inträffade framgångar i Spanien som så att säga inspirerade påven att skapa korstågen och att befalla korsfararna att marschera mot det heliga landet.
För världen i stort var dessa de senaste bombningarna i Afrika helt enkelt en modern tids terrorism i verksamhet; men några icke-muslimer såg i dessa bombsammansvärjningar ett möjligt samband med det gamla historiska Jihad som går rakt tillbaka till 600-talet, till den arabiska halvön och till grundaren av islam, som vid samma tid skapade Jihad för att försvara sin trosbekännelse. De känner inte igen sig själva i detta nya Jihad, inte heller sin religion eller sin Profets tankar. De undrar, frågar och fruktar. Problemet är, att de som praktiserar detta nya, fanatiska och mördande Jihad ser sig själva som arvtagarna till forna dagars krigare. En muslimsk extremist i den islamska befrielsegruppen påminde sina ledare alldeles före det planmässiga öppnandet av gruppens internationella samling i London i augusti 1944, att "det finns 123 verser i Koranen om att döda och strida." Och han tillade helt onödigt "Vår religion är inte en passiv religion".

DET HELIGA KRIGET SOM INTE FINNS

Jihad, det islamska så kallade heliga kriget har varit ett levande faktum i Europa, Asien, Afrika och Främre Orienten och Mellersta Östern i mer än 1.300 år, men detta är den första historien om de muslimska krigen i Europa vilken någonsin publicerats. Hundratals böcker har dock dykt upp om dess kristna motsvarighet, korstågen, med vilka Jihad ofta jämförs, fastän de varade mindre än tvåhundra år och i olikhet till Jihad, som är universellt, till stor del men inte helt var begränsade till det heliga landet. Dessutom har korstågen varit över i mer än 700 år, medan ett Jihad fortfarande pågår i världen.
Jihad har varit den mest oupptecknade och ignorerade större händelsen i historien. Den har faktiskt till stor del ignorerats. Till exempel ger Encyclopedia Britannia korstågen åttio gånger mer utrymme än Jihad. I "New South Wales State Library", där jag gjorde en del av min forskning, medan jag var i Australien, fanns det 108 uppslagsord på listan i deras katalogkort för korstågen men endast två för Jihad. Jihad har till stor del gåtts förbi av historikerna i Väst, och denna bok är ett försök att korrigera situationen, ty Jihad har påverkat livet - och fortsätter att göra så - hos långt mer människor och regioner i världen än de länge utdöda korstågen gjorde.
Under det man glömmer att Jihad var nästan femhundra år gammalt, när korsfararna begav sig iväg på sitt första fälttåg för att återfå det heliga landet, ser muslimerna korstågen som startpunkten för den långa militära konfrontationen mellan islam och världen i Väst. Jag citerar Ayatollah Khomeini, modern hjälte och helgon för hundratals miljoner muslimer. Jihad, sade han, "innebär erövring av icke-muslimskt territorium. Den koraniska lagens herravälde från jordens ena ände till den andra...det slutliga målet .. av detta erövringskrig". Så var det i hundratals år före korstågen, så har det varit sedan dess.
Borde vi ta Ayatollahs ord som tomt prat av en arg gammal man eller som erinran om det förgångna, en påminnelse om det närvarande och en varning för ting som skall komma? Valet är vårt. Men det förgångna kallar på vår speciella uppmärksamhet så väl som det närvarande. Jihads "erövringskrig" är en historisk verklighet, som har varat i långt mer än 1.300 år. Det terroristiska Jihad som finns idag är en aktuell, politisk verklighet. Ankomsten av Khomeini på den internationella scenen har slående förebådat återvändandet till världen av en aggressiv islam efter mer än ett århundrades lugn: Imperialismen i Väst och kolonialväldets dominans fjättrade islam till Väst för ett århundrade och kvävde Jihad fram till mitten av 1900-talet.
För att förstå Jihad måste vi vara klara över, vad det är, och först och främst vad det inte är. Till att börja med är det inte vad de flesta människor, tror att det är. Dess syfte är inte att omvända de icke-troende till islam med våld. Det kan ha varit så under dess första århundrade, när det val som gavs de besegrade var att omvända sig till islam eller att dö, men detta förändrades snart till omvändelse till islam, död eller skatt i form av speciell pålaga. Det rörde sig om "dina pengar eller ditt liv". Syftet med Jihad blev och är i grunden att expandera och utbreda islam till dess att hela världen står under muslimskt styre. Jihad är väsentligen ett permanent tillstånd av fiendskap, som islam upprätthåller mot den övriga världen, med eller utan strid, för att få mer makt över mer territorium. Vid denna punkt borde vi erinra oss orden av Jacques Ellal, som i sitt förord till Bat Yeor's "Den östliga kristenhetens tillbakagång" påminner oss om ett nästan bortglömt grundläggande faktum beträffande Jihad: "Jihad är en religiös förpliktelse. Det utgör del av de plikter som de troende måste fullfölja; det är islams normala väg till expansion." Jihad är en institution i islam, vilken vi på kristet språk skulle kunna kalla ett sakrament. Det är en del av den normala funktionen i den muslimska världen, en religiös plikt, som den fromme muslimen måste utföra, om han kallas till det.
För drygt 1000 år sedan har Jihad först och främst och framför allt var ett stridskrig, en imperialistisk form av krig, likt krigen för kolonial och kontinental expansion av Rom eller på senare tid av Storbritannien, Frankrike, Spanien, Tyskland, Ryssland och USA. Muslimerna gör ingen skillnad mellan religion och staten och följaktligen den "heliga" bismak som deras imperialistiska krig har uppnått. Låt oss nu vara missräknade beträffande den religiösa färgton muslimerna gav åt sina territoriella erövringar. Jihads var ren imperialism, precis som våra krig är det.
Det finns fortfarande många muslimer som tror, att det är islams uppenbara bestämmelse att erövra hela världen. Förpliktade att möta realiteterna i den moderna världen kan många fler inte vara alltför säkra om denna artikel i sin tro. Men många klamrar sig fortfarande fast vid densamma, även bland de miljoner immigranter, som slagit sig ner i Frankrike och Storbritannien. Fundamentalisterna och de som tror på budskapet från Ayatollah Khomeni gör så. Så gör de som vi kan kalla de muslimska väckelseledarna, fromma och uppriktiga lärjungar till profeten men ovilliga att ta del i fundamentalisternas militanta attityder och handlingar. Djupt störda av den moraliska degradringen av det västerländska samhället idag, är de övertygade om, att framtiden tillhör islam.
I det förgångna är individuella muslimers kamp i krig mot de icke-troende en förmodad gest av fromhet och lojalitet. Likväl var krigen - och är fortfarande - vanligen i huvudsak territoriella och politiska. Ingen förändring är synlig i antågande. Islams encyklopedi, som publicerades 1913, är helt klar: "Islam måste helt rekonstrueras innan Jihad elimineras". Men eliminerandet av Jihad tycks inte på något ställe vara i sikte. Tvärtom är det troligen mer djupt inbäddad i det muslimska tänkesättet än någonsin under de gångna två århundraden, och dess eliminering tycks förvisso vara mycket avlägsen.
Jihad förefaller mer och mer vara ett ändlöst faktum i livet, nästan en naturens nyck. Likt jorden som går runt solen, förefaller Jihad ha makt, om inte med ständig rörelse, åtminstone ständig kontinuitet. I detta område av stjärnor och planeter jämförde en gång en av mina vänner det med Halley's Komet. "Den sveper tvärs över himlen, sedan försvinner den. Men den finns alltid där. Den dyker upp igen, sveper över himlen och försvinner sedan igen". Jämförelsen är inte helt sann. Halley's Komet visar sig mycket sällan och gör ingen skada. Jihad uppenbarar sig ofta och utför en mängd skada. Så gör dess moderna terroristiska version.

Trots att det har funnits Jihad i de tre gamla kontinenterna, har jag begränsat denna historia till Europa. Världen är en alltför vid skådeplats. Asien, särskilt det fordom kristna Främre Orienten och Centralasien och subkontinenten Indien förtjänar också historien om sina egna Jihad. Så är fallet med Afrika med dess muslimska erövring av det gamla kristna Egypten och norra Afrika såväl som ett stort antal delar av Väst- och Östafrika med deras animistiska och svarta stamreligioner. Men för denna första allmänna historia om Jihad tillgodoser Europa en tillräckligt omfattande omfattning.
Denna bok vill även ge oss en glimt av några av de stora militära och heroiska figurerna i islam - och av dess fiender- under dessa århundraden av strid. Under loppet av över ett millennium av krigföring har det funnits många, ty islam har alltid predikat krig. Dess grundare och dess hjältar var krigare. "Svärdet är nyckeln till himlen och helvetet", sade Muhammed till sina lärjungar. Sexhundra år tidigare hade Kristus sagt: Den som lever av svärdet skall förgås genom svärdet". Muslimer som dödar följer Muhammeds bud, men kristna som dödar - och det finns många - ignorerar Kristi ord. I detta ligger kanske en av de grundläggande skillnaderna mellan islam och kristendomen.
Jihad har sitt ursprung i Koranens undervisning och praktiserades av Muhammed under hans livstid mot judiska och hedniska stammar på den arabiska halvön och snart efter hans död mot perserna och mot kristna människor i det bysantinska kejsardömet, Syrien och Palestina. Hundratals år senare terroriserade det Europa. "Från det muhammedanska raseriet, bevara oss, o Herre" var en bön som hördes under århundraden i alla kyrkor i Central- och Sydeuropa. Fruktan för Jihad har inte helt försvunnit ens nu, särskit bland de människor som har känt det muslimska väldet. Den franske experten om islam, Maxime Rodinson, påminde oss om det för ett par år sedan den 17 juni 1994, i en utgåva av tidningen i Paris Le Monde: "Det finns några ord som skrämmer människor. Jihad är ett av dem. När serbiska ledare önskar satanisera Bosniens armé, förklarar de, att Alija Izet Begovic (den bosniske muslimske ledaren) har proklamerat det heliga kriget, då fruktar de islams vapen. "
Med islams tillbakagång från 1700-talet har mycket av den fruktan den inspirerade till försvunnit. Senare blev många muslimska länder i över ett århundrade kolonier och protektorat till Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Holland och Ryssland. Muslimska soldater tjänade inte längre under islams baner utan i främmande herrars arméer. I över ett århundrade försvann Jihad. Det blev för västerlänningar ett nästan glömt ord. Nu är det sedan avkoloniseringen på 1950-talet och 1960-talet tillbaka igen och har varit så under de sista årtiondena, kraftfullt, mer övertygat, kanske mer strukturerat, rikare med omfattande oljepengar som finansierade det, och lika skoningslöst som någonsin, och kanske mer dylikt. För de flesta människor är Jihad nu helt enkelt en av komponenterna i den internationella terrorismen i vår tid. För några muslimer är Europa och den icke-muslimska världen ännu idag vad den alltid har varit, Dar-al-Harb, landet med krig. Muslimska länder är vad de alltid har varit, Dar-al-Islam, islams land, Guds och fredens land.
Syftet med denna bok är inte primärt att blicka in i dagens Jihad, även om dagens Jihad är lika viktigt som förlängning av de tretton tidigare århundradena i det militanta islam. Snart efter Muhammeds död 632 manifesterade Jihad sig självt på det europeiska fastlandet utanför Konstantinopels murar år 668, när muslimerna först gjorde belägring, olyckligtvis i huvudstaden i det bysantinska kejsardömet. Jihad har alltsedan dess varit en del av Europas historia. Dess första stora triumf var invasionen och ockupationen av Spanien 711. Nästan åttahundra år av strid och ockupation följde. Erövringen och en följande återerövringen genom portugiser och spanjorer varade till 1492, men de flesta européer vet fortfarande ingenting om realiteten av det. Ändå är det nu del av vår historia, del av vår europeiska kultur, liksom den normandiska erövringen av England, den romerska erövringen av Gallien, hunnernas nederlag, hundraårskriget, Waterloo, , Somme och Dundirk. Jihad är ett av de fakta i livet som gjort Europa till vad det är idag.
Jihad av idag, den Pan-amerikanska plan, som blåst upp över Lockerbie, den franska flyglinjen som förstördes i flygningen högt uppe i luften över Tchad, den västerländska gisslan som kidnappades och hölls i underjordiska celler under flera år av Hezbollah i Beirut, hundratals franska soldater och amerikanska marinsoldater, som dödades när deras baracker sprängdes i luften i Libanon, amerikanska diplomater som kidnappades och undangömdes i Teheran, bomber som placerades i regeringsbyggnader över Paris: de är alla del av Jihads långa tradition.
Jihad har påverkat och uppslukat långt fler länder än de till Palestina bundna korstågen. Korstågen, åtta till antalet, var koncentrerade till det heliga landet och ägde rum mellan åren 1096 och 1270, inte fullt två århundraden sammanlagt. Korsfararna önskade etablera sig själva i det heliga landet, tidigare kristet. Islams motiv genom Jihad var långt större. Muslimerna önskade ta och ockupera Europa och förhoppningsfullt värva det för islam. En stor del av Europa togs, ockuperades under århundraden, skövlades ibland och några av människorna vanns för islam. Spanien, Portugal, Frankrike, Italien, Sicilien, Österrike, Bosnien, Serbien, Kroatien, Ungern, Rumänien, Valakiet, Albanien, Moldavien, Bulgarien, Grekland, Armenien, Georgien, Polen, Ukraina och östra och södra Ryssland blev alla stridsfält för Jihad, där islam erövrade eller besegrades. Många av dessa länder ockuperades av muslimer, i vissa fall av araber och morer, i andra fall av ottomanska turkar, vanligen i hundratals år: Spanien 800 år, Portugal 600 år, Grekland 500 år, Sicilien 300 år, Serbien 400 år, Bulgarien 500 år, Rumänien 400 år och Ungern 150 år. Särskilt Ungern ruinerades, plundrades och härjades, och det tog 200 år att återvinna från muslimsk ockupation. Som jämförelse varade den europeiska ockupationen av muslimska länder i Främre Orienten och Mellersta Östern och Nordafrika mindre än ett och ett halvt århundrade. I några länder i Europa, Spanien, Sicilien, Bosnien, Albanien, Makedonien, Krim och Kreta gav många gånger de flesta människorna upp kristendomen för islam; men i Algeriet, Marocko, Tunisien, Libyen, Libanon, Iran och Irak fanns det förvisso få anhängare av den muslimska tron som gav upp islam för den kristna tron.
Muslimer invaderade och ockuperade en stor del av Europa, men ibland endast kom och försvann muslimska angrepp. Turkarna belägrade Wien två gånger, 1529 och 1683. Deras kavalleri angrep Centraleuropa och kom ridande till Bayern, nästan så långt som till Nürnberg. De stred i Polen och Ukraina, tillintetgjorde Ungern, ockuperade Belgrad och Budapest i hundratals år. Morerna och araberna tog Spanien och Portugal, invaderade Frankrike genom Pyrenéerna, förvandlade Sicilien till en islamsk ö, angrep Rom, plundrade Peterskyrkan och tvingade påven att betala skatt till dem. Från sin bas nära S:t Tropez på franska Rivieran angrep de Schweiz så långt som till sjön Konstanz vid tyska gränsen. Pirater från Berberiets kust angrep England, Danmark, Irland och Island och förde tillbaka tusentals slavar som skulle säljas på marknaderna i Konstantinopel (sedan de hade erövrat det och förvandlat det till Istanbul) och Nordafrika. Mongolerna hotade Moskva, ockuperade Krim och blev tatarer. Perserna marscherade in i Georgien; så gjorde även turkarna som också ockuperade Armenien.

Historien har till stor del gått förbi de muslimska attackerna och invasionerna av Europa vilka varade från 600-talet till 1900-talet, men den har förblivit fastnaglad vid de kristna korstågen till det heliga landet, vilka varade från 1000-talet till 1200-talet. Vi skulle kunna säga, att det historiska perspektivet här allvarligt är fel inställt. Strålkastarna har varit på mindre betydande platser och mindre betydelsefulla händelser; denna bok är ett modest försök att rätta till synsättet. Detta är ingen akademisk sak. Ty deras uppfattning av korstågen och senare av kolonialismen - har inverkat på attityden och det moderna politiska tänkandet hos muslimer, särskilt hos dem i Mellanöstern, mot det kristna Väst. När muslimerna anklagar Väst för imperialism har de kristna korstågen på hjärnan, men de har glömt sitt eget, mycket större Jihad.
Faktiskt fördömer de korstågen som orsak och början till antagonismen mellan kristendomen och islam. De vänder upp och ner på begreppen. Jihad är mer än fyrahundra år äldre än korstågen. Amin Malouf ser i "Korstågen genom arabiska ögon" Jerusalems plundring av korsfararna 1099 som "startpunkten på en tusenårig fientlighet mellan islam och Väst". Det finns endast ett flyktigt omnämnande av den muslimska erövringen av Jerusalem från de kristna år 638, av invasionen av Spanien c:a sjuttio år senare genom araber och morer, eller av den följande 800-åriga ockupationen i hela eller del av den Pyreneiska halvön. Förseelsen i arabiska ögon börjar vanligen med Väst och korstågen, fortsätter med Väst och kolonialismen och slutar med Väst och neokolonialismen. Man har glömt det faktum, att det var framgången hos Jihad som förorsakade påven Urban II att 1095 begära ett korståg för att befria det heliga landet från islam. Påven hade tagit mycket starka intryck av de nyligen inträffade segerframgångarna hos de marockanska almoraviderna i Spanien, där de hade krossat armén hos Alfonso VI av Kastilien vid Zalaca. Det heliga kriget utgjorde uppenbarligen ett slut för islam. Det skulle även verka för kristendomen, resonerade han. Det måste ha förefallit vara en god idé på den tiden. Så den katolske påven följde i de krigiska fotspåren hos den tuaregiske krigaren Yusuf, som ledde almoraviderna till seger mot kristendomen i Spanien.

Kolonialismen, den andra större orsaken till klandret mot Väst (och med rätta så) var inte desto mindre en tvåeggad process i det islamsk-kristna sammanhanget. Enkelt uttryckt erövrade det muslimska Öst mycket av Europa från 600-talet till 1800-talet, det kristna Väst och det muslimska Öst erövrade och koloniserade varandra under en stor del av 1800-talet, och från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet blev koloniseringen och erövringen ett västligt monopol. Koloniseringen i Väst av närliggande muslimska länder varade c:a 130 år från omkring 1830 till 1960 c:a. Den muslimska kolonisationen av olika länder i Europa varade 1.300 år från 600-talet till mitten av 1960-talet. Ändå är det egendomligt nog muslimerna, araberna och morerna, för att vara exakt, som är mest bittra i fråga om koloniseringen och de förödmjukelser de varit underkastade; och det är européerna som hyser skam och skuld. Det borde vara tvärtom.
De muslimska ockupationerna av Europa har lämnat ett långt djupare och mer bestående spår av deras tidigare inflytande än någon av de europeiska ockupationerna av det islamska Nordafrika och Främre Orienten och Mellersta Östern. Det finns fortfarande stora muslimska befolkningar i Balkanländerna; ibland i majoritet som i Albanien och Bosnien. De europeiska makter som för ett par årtionden sedan härskade över sina muslimska förläningar i Asien och Afrika motsatte sig inte på något sätt deras kraftiga islamska kultur. Muslimer är fortfarande muslimer, ibland fromma sådana.
I Västeuropa kan muslimerna idag tillbe i sina egna moskéer, men de kristna har inte tillåtelse att praktisera sin egen tro eller att bygga kyrkor för sin tillbedjan. Judendomen är ibland ändå strängare förbjuden. Några av de länder som förbjuder eller hämmar kristen tillbedjan har gett sig in på ett stillsamt men omfattande program att bygga moskéer och att värva proselyter i Europa, något som gynnas av oerhörda oljeinkomster. Det finns ett annat syfte, outtalat men säkerligen närvarande: de icke-troendes omvändelse till islam. Men se upp med konvertiten: Muslimer ändrar endast religion, när det är risk för deras liv. En gång muslim, alltid muslim; det är regeln. Avfall kan straffas med döden. Man överger eller kritiserar eller attackerar islam eller profeten på egen risk. I Pakistan är under sektion 295C av strafflagen döden straffet för var och en som "genom ord, antingen talade eller skrivna eller genom synlig framställning eller genom någon anklagelse, antydning eller insmygande, direkt eller indirekt orenar den helige profetens heliga namn". Kristna sätts ofta i fängelse. Några har dömts till döden. Islam är inte en religion för de spröda eller de ömtåliga.
Jag är väl medveten om den ofta okritiska hängivenhet varmed de flesta muslimer betraktar sin profet Muhammed. Han var en man av sin tid, med dess fel och beskaffenhet. Han var modig krigsman men också hängiven make (till sina elva fruar), en älskvärd fader, en karismatisk politisk ledare för det arabiska folket. Muhammed var en stor arabisk patriot, i högsta grad intelligent, otvivelaktigt även grym och brutal. I våra dagar och i vår tid skulle han likt andra stora män, vilken religion eller nationalitet de än har, kunnat ha betraktats som kriminell, kanske krigsförbrytare eller massmördare.
Muslimer är mycket ofta medvetna om hans goda egenskaper och förefaller vara omedvetna om hans fel. Den islamiske forskaren Malise Ruthven har skrivit att den Muhammed som "tog in i det muslimska psyket" inte har någon släktskap med historiens Muhammed. Detta är ofta fallet med stora historiska figurer, men det finns ett extra problem med Muhammeds personlighet. Han är även ideologisk ledare, erövrare och grundare av en av världens stora allmänt erkända religioner. Det gör en objektiv undersökning av personen till en svår uppgift, eftersom någon som helst fientligt inställd kritik mot honom fortfarande, 1.363 år efter hans död, väcker en hel del känsla och passion. Och våldsamhet.
Jag känner att man inte tillräckligt starkt kan betona vikten av den ideologiska sidan av islam, varmed denna religion har genomsyrats som ingen annan av de stora religionerna. Den tränger in i och ibland till och med styr, ofta in i minsta detalj av varje dags liv, livssättet hos dess miljoner anhängare i världen av idag. Låt mig citera Ayatollah Khomeini: "Elva ting är orena: urin, exkrement, sperma, blod, en hund, en gris, benknotor, en icke-muslimsk man och kvinna, vin, öl, svett från kamelen som äter orenlighet". Denna syn på en "icke-muslimsk man och kvinna" finns uttryckt av en man med stort inflytande, vilken inte levde under Medeltidens mörker men som dog helt nyligen och som trodde, att Jihads "erövringskrig", som han kallade det, skulle få vår planet att omvända sig till Allah och till Muhammed, hans profet.
Slutligen är krig, det denna bok helt handlar om, heligt eller oheligt krig, krig det mest orena av alla ting, vilket Ayatollah misslyckades att nämna i sin list. Denna bok omfattar nästan ett och ett halvt tusen är av den europeiska och islamska militära och politiska konfrontationen i Väst. Kapitlen 1 till 60 handlar om antagonism och krig. Epilogen skisserar den stora kvalitet hos människan som denna bok till själva sin natur överblickar. Kalla det människans broderskap. Det är i vilket fall som helst ett ögonblick i det förgångna, som i motsats till Ayatollahs uttalanden och skrifter, kan visa oss alla, muslimer och kristna på samma villkor, vägen till framtiden och emot varandra. Jihad har ingen plats i vänskapen hos Topal Osman och Vincent Arnaud.